Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

torsdag 3 juni 2010

Stig Dagerman och gränsen mellan liv och död

I Norduppland har vi haft nordlig vind i flera veckor nu. Det innebär att även om solen får upp dagstemperaturen till mellan 15 och 20 grader så hamnar nattemperaturen farligt nära fryspunkten. I går vaknade jag halv fyra, i soluppgången, och då visade termometern 1 (en) plusgrad.
Vad göra? Jag steg ut i morgonljuset, lyssnade en stund på svarthättor och trädgårdssångare som var i gång för fullt, hälsade solen med en enkel ceremoni och inspekterade trädgårdslandet. För potatis och brytbönor är en plusgrad ytterst nära döden. Jag har än så länge båda grödorna delvis under fiberduk men skyddet från den är begränsat om det verkligen knäpper till. Genom att lossa hörnen på fiberduken och fläkta med den som en försiktig mattskakning hoppades jag omintetgöra eller i alla fall försvåra ett frostangrepp på blasten och senare under dagen visade det sig att grödorna hade klarat sig. Jag kom osökt att tänka på hur fattigt folk förr höll frostvaka vid rågåkrarna och drog med lakan längs sädesaxen för att sätta luften i rörelse och hindra frostskador. Någon tiondels grad är skillnaden mellan liv och död för viktiga grödor och mellan försörjning och hunger för människorna.
Mina tankar i soluppgången gick också till Stig Dagermans reportagebok Tysk höst som just kommit i nyutgåva. Dagerman reste runt i det sönderbombade, frysande och svältande Tyskland under två månader hösten 1946. Hans reportage publicerades under våren 1947 i Expressen och kom i maj samma år ut i bokform. Det är en fantastisk samling reportage om vanliga tyskars vardag ett och ett halvt år efter krigsslutet och Tysklands sammanbrott. Dagerman besöker familjer som bor i gamla fuktiga skyddsrum, i källare till utbombade hus eller i dragiga godsvagnar. Han vandrar kilometervis i Hamburg längs ruinhögar som en gång var bostadshus. Han reser i fruktansvärt överfyllda tåg tätt sammanpressad med tyskar som är på väg från en omöjlig situation till en annan lika omöjlig. Han samtalar med gamla anti-nazister som drabbas lika hårt av de allierades hämnd som gamla nazister. Han ställer stora etiska och moraliska frågor och skildrar de allierades halvhjärtade uppgörelse med nazismen i de så kallade Spruchkammern, där nazistiska småfiskar kunde fastna i nätet medan man såg mellan fingrarna på dem som befunnit sig högre upp i den gamla statsapparaten. De integrerades i stället ofta i bygget av den nya västtyska förbundsstaten.
Summa summarum: en mycket dagermansk betraktelse från en frihetlig vänsterståndpunkt av existentiell ångest, barbari och den tunna hinna som skiljer liv från död. Språket känns mycket samtida och gör boken högst läsvärd och relevant även idag för den som känner sig som en alien i industricivilisationen – den civilisation som i andra världskriget ställde ingenjörskonsten i det barbariska massdödandets tjänst, såväl i Tyskland som hos de allierade.