Att komma ur sin bubbla

Ebba Witt-Brattströms bok om sitt feministiska aktivistliv i Grupp 8 på 1970-talet – Å alla kära systrar – är ett oerhört intressant tidsdokument. Boken är flyhänt skriven och innehåller också en hel del material från tiden det begav sig i form av artiklar, flygblad, protokoll, affischer och foton. 70-talet känns väldigt avlägset men detta är ingen bok för nostalgiker – tvärtom tror jag att den primärt har något att säga de yngre som inte var med på det febriga 70-talet. Livsvillkoren var mycket annorlunda – före den fria aborten och daghemsutbyggnaden. Samhället var genomsyrat av patriarkala värderingar på ett sätt som idag känns oerhört unket, men samtidigt fanns en livaktig opposition och framför allt, en tro på möjligheterna att förändra världen.
Witt-Brattström hade – och tycks fortfarande ha – en outsinlig energi. Hon deltog ständigt i politiska möten, studiecirklar, redaktionsarbete och demonstrationer. Hon var ständigt på glatt kamphumör och törstande efter mer, mer, mer – av kunskap och förändring. Ju mer jag läser desto mer provocerad blir jag av denna självgoda bulldozer till kvinnoaktivist, vars självironi aldrig når samma nivå som aktivismen och systerskapsbegeistringen. Men det är ändå en nöjsam läsning och jag tänker – utan minsta gnutta av nostalgi – tillbaka på min egen 70-talsperiod i extremvänstern, dess fruktlösa och inbilska testuggande och alla dess märkliga schablonuppfattningar om andra människor och om tillvaron i stort. Hela vänsterrörelsen befann sig inne i en bubbla, eller rättare sagt inne i många olika bubblor, som kraftigt selekterade intrycken utifrån och förvrängde bilden av omvärlden när den väl nådde in i bubblan. Den största bedriften hos Å alla kära systrar är att den skildrar hur instängt det mesta kan bli i en sådan bubbla, även när de inneslutna tror att de håller på att förändra hela världen.
Även om Grupp 8 såg sig själv som en systemkritisk rörelse så passade deras krav på daghem, lika lön och fria aborter mycket väl in i kapitalismens moderniseringsprocess. Med fler kvinnor i produktionen växer självfallet konsumtion och bnp mer än om kvinnorna hålls fångna i hemmet som obetald markservice åt männen. Witt-Brattström trivs förträffligt inne i sin systerskapsbubbla och tycks ointresserad av de delar av feministrörelsen som började utvidga kritiken av patriarkatet till en kritik av hela industricivilisationen och en återknytning till Moder Jord-religioner.
Själv började jag träda ut ur min egen vänsterbubbla vid mitten av 70-talet via primalterapi, miljökamp och urfolkskamp. Men alla dessa ”fack” kan i sig fungera som nya bubblor – även om de sorterar intrycken från omvärlden via andra filter. Det enda sättet att helt träda ut ur sin bubbla är att försöka lära sig det som Carlos Castaneda kallade ”att uppleva energin direkt”. Det innebär att man gör sig tillgänglig för den kunskap och visdom som finns i naturen utan att den först ska passera ett ideologiskt eller religiöst filter för att passa in i en redan färdig världsbild. Då kan man höra den lilla vinden tala, man kan avkoda Moder Jords budskap och vandra i skönhet på det som de gamla kineserna kallade Dao, Vägen. Då är man som vattnet, som enligt Dao De Jing är det som kommer närmast Dao.