Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

söndag 5 september 2010

Att skörda potatis - medvaro med Moder Jord

Med hink och spade (grep för att vara noggrann) som enda redskap har jag tillbringat en dag i potatislandet. Min glädje i aktiviteten har säkert varit lika stor som för en tvååring som släpps ut i sandlådan med hink och spade. Att ta upp potatis är sensuellt – lukt, syn, känsel och hörsel befinner sig alla i ett kreativt samspel med jorden.
Den behagliga, lite sötaktiga, doften av fuktig jord väcker positiva känslor som stammar från barndomen när jag som fem- eller sexåring var med och hjälpte mina föräldrar att ta upp vinterpotatisen på det sörmländska brukssamhällets allmänning, eller man-del som det kallades. Många år har gått men jag känner fortfarande en liknande, barnslig glädje inför arbetet i potatislandet.
I Norduppland har potatisåret varit gott till skillnad från det usla fjolåret. Man brukar säga att en god potatisskörd ska ge sjufalt tillbaka. Varje sättpotatis ska alltså ge sju nya potatisar och där ligger definitivt årets skörd. De bästa plantorna gav i år uppemot 15 potatisar! Mångfalden är stor när det gäller storlek och i viss mån även form. Det blev många storpotäter i år, vilket innebär mycket raggmunk och rårakor i vinter. Härligt!
Det är naturligtvis lätt att känna tacksamhet gentemot Moder Jord när man gräver upp en så här fin potatisskörd. Samtidigt blir man varse att det är många som hjälpt till i arbetet. När man vänder upp jorden med grepen får man en liten inblick i daggmaskarnas kungarike, men även denne idoga trädgårdsmästare har hjälp av många andra – skalbaggar och allehanda andra insekter och kryp som kan anas i mullen. Här finns också många som vill livnära sig på det man odlar. Ibland tittar en knäpparlarv fram ur en potatis och här och var kan man se att någon sork tagit sig en tugga.
Att gräva upp potatis är inte bara en sensuell syssla, den är också djupt andlig. Detta är samspel med Moder Jord på ett djupt plan bortom språkliga kategorier. Det är samvaro med Moder Jord, medvaro med Moder Jord, som får mig att sända en tacksamhetens tanke till de människor som i det som idag kallas Peru för cirka 8 000 år sedan utvecklade konsten att odla potatis. Moder Jord förmedlar en direktkontakt med dessa människor för vilka det inte fanns någon uppdelning av livet i profant och sakralt – hela sättet att tänka och leva var heligt. Och så känner jag mig nu efter åtta timmar i potatislandet – öm i ryggen och med en dov och skön trötthet surrande i hela kroppen. De närmaste dagarna ska också morötter och rödbetor upp ur jorden och in i jordkällaren – jag längtar redan till grepen!