Myten om älgkon som skapade världen verkar ha varit utbredd över hela det nordliga taigabältet. På helgens hällbildsseminarium i Näsåker vid Nämforsen kom det fram flera uppgifter som bekräftar bilden av Moder Jord som en jättelik älgko.Om man som Einar Myrholt granskar hällbilder med hjälp av modern teknik får man fram helt övertygande belägg för att hornen på en del av älgristningarna egentligen inte är älghorn utan symboliska avbildningar av världsträdet. Det handlar alltså inte om älgtjurar med horn utan om den stora älgkon som på sitt huvud bär världsträdet. Älgkon är alltså Moder Jord.
Myrholt gör också en intressant tolkning av de bilder där en manlig gestalt tycks ha tidelag med en älgko – bilder som bland annat har tolkats som ett uttryck för shamanens nära samhörighet och samspel med älgens rådare. Bilden av mannen kan tolkas som att han har ett rovfågelhuvud och enligt Myrholt kan denna sammanfogning av fågel och älg vara en bild av föreningen mellan himmel och jord, mellan den manliga himlen och den kvinnliga jorden, mellan Fader Himmel och Moder Jord.
Bland de många hällbilder från Sibirien som Leena Lehtinen visade på seminariet fäste jag mig särskilt vid några som på ett mycket tydligt sätt markerade älgarnas näsborrar. Min tolkning är att de som knackade in älgbilderna där borta ville visa att det är den heliga vinden, den ursprungliga önd, som ger upphov till allt liv. När älgkon andas in denna ur-vind uppstår livet och älgkon föder fram världen.
Hällbilderna innehåller intressanta fragment av de dåtida människornas kosmologi och genom att knacka in dessa fragment i berget ville de också skicka ett budskap till sina efterkommande, till oss. Ett av budskapen är otvivelaktigt att vi aldrig ska glömma att vi är människor, varken mer eller mindre än våra förfäder i urtiden, och att vi, liksom de, måste samspela med allt annat liv i en icke-hierarkisk skapelseprocess. Det kräver ödmjukhet inför livets grundläggande krafter som vind/luft och vatten.
