Frau Holle – Den stora gudinnan (1)

(Frau Holle, är ett gammalt centraleuropeiskt sagoväsen. Hon är mycket populär och omskriven, framförallt i Tyskland, och kanske i synnerhet i delstaten Hessen, där flera platser vid och i närheten av berget Hohe Meissner är knutna till henne. När det snöar säger man i Hessen att Frau Holle bäddar sin säng. Frau Holle betraktas också som ett skyddshelgon för vävare och spinnare, och det sägs att hon härskar över skatterna i jordens inre. Hon är förbunden med såväl berg som grottor, dammar och källor.

I Västergötland finns en tydlig parallell – det kvinnligt väsen som kallas Ålla och beskyddar Ålleberg utanför Falköping. När Ålla skakar sina sängkläder snöar det över Falbygden. Det finns även åtskilliga paralleller mellan Frau Holle och uråldriga fruktbarhetsväsen som Njärd och Freja samt mellan Frau Holle och nornorna som spann och vävde den kosmiska livsväven. Kanske kan Frau Holle knytas tillbaka till urtidens föreställningar om Den stora modern, den skapande kvinnliga urprincipen i kosmos.

Här följer nu berättelsen om Frau Holle sådan den återges i bröderna Grimms sagosamling. I den svenska versionen av Grimms sagor går den under namnet Flädermor. I en kommande bloggtext ska jag analysera denna saga, som innehåller åtskilliga arketypiska teman med en djupt andlig innebörd.)

En änka hade två döttrar, varav den ena var vacker och flitig, och den andra, var ful och lat. Men änkan tyckte mycket mera om den fula och lata, eftersom hon var hennes egen dotter, och den andra, vackra och flitiga dottern, var tvungen att uträtta allt arbete och vara “Askungen” i huset.

Den stackars flickan var tvungen att var dag sätta sig vid en brunn utmed stora landsvägen, och spinna så mycket så att skinnet sprack under hennes naglar, och blodet sipprade ut. Nu bar det sig så, att sländan en dag var alldeles blodig. Och då böjde sig flickan ned, och ville tvätta av den i brunnen. Men då föll sländan ur hennes hand, och rullade ned i vattnet. Flickan grät, och sprang till sin styvmor och berättade om sin olycka för henne. Men styvmodern bannade henne så häftigt och var så obarmhärtig, att hon sade:

- Har du låtit sländan falla i vattnet, så tag upp den igen.

Då gick flickan tillbaka till brunnen, och visste inte hur hon skulle bära sig åt. Och i sin hjärtans ångest så hoppade hon ned i brunnen för att ta upp sländan. Flickan förlorade sansen, och då hon vaknade och åter blev till sinnes, så var hon på en vacker äng, där solen sken, och många tusen blommor stod. På denna äng, vandrade hon framåt och kom till en bakugn, som var full med bröd. Och brödet ropade:

– Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp; jag är för länge sedan gräddad.

Då gick den vackra och flitiga flickan fram och tog ut allting med brödspaden, det ena efter det andra. Och sedan gick hon vidare, och kom till ett träd, i vilket det hängde fullt med äpplen, som ropade till flickan:

- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.

Då skakade flickan trädet, så att äpplena föll ned som i ett regn, och skakade tills inte ett enda satt kvar; och när hon hade lagt ihop allesammans till en hög, så gick hon vidare. Slutligen kom hon till ett litet hus, ur vilket en gammal gumma tittade fram, men eftersom gumman hade så stora tänder, så blev flickan rädd och ville springa därifrån. Men den gamla frun ropade efter henne:

-Varför är du rädd, kära barn? Stanna hos mig, och om du förrättar allt arbete inomhus ordentligt, så skall du få det bra. Du måste bara vara noga med att bädda min säng väl, och flitigt skaka kuddarna, så att fjädrarna flyger. Då snöar det i världen. Jag är Flädermor.

Eftersom gumman talade så vänligt till henne, så fattade flickan mod, samtyckte, och gav sig i tjänst hos henne. Flickan uträttade också allt till hennes belåtenhet och skakade hennes kuddar så duktigt, att fjädrarna flög omkring som snöflingor.

Därför levde hon också ett angenämt liv hos henne, behövde aldrig höra något ont ord, och fick både kokad och stekt mat varenda dag. När hon nu hade varit en tid hos Flädermor, så blev hon sorgsen till sinnes, och visste i början inte själv vad som fattades henne, men slutligen märkte hon att det var hemlängtan, fastän hon hade det så många tusen gånger bättre här än hemma, så längtade hon i alla fall hem. Slutligen så sade hon till sin matmor:

- Jag har fått hemsjuka, och hur bra jag än har det här nere, så kan jag inte stanna. Jag måste åter upp till de mina.

Flädermor sade:

– Det tycker jag om, att du längtar hem, och eftersom du har tjänat mig så troget, så vill jag själv följa dig en bit.

Flädermor tog flickan därpå vid handen, och ledde henne till en stor port. Porten öppnade sig, och just som flickan stod mitt i den, så föll ett ofantligt guldregn, och allt guld fastnade på henne, så att hon blev helt och hållet betäckt av det.

- Det skall du få, därför att du har varit så flitig, sade Flädermor och lämnade också tillbaka sländan, som hade fallit ned i brunnen.

Därefter så slöts porten till, och flickan befann sig uppe i världen, inte långt ifrån sin moders hus, och då hon kom på gården så satt tuppen på pumpen och gol.

- Kuckeliku! Vår gyllene jungfru är hemkommen nu.

Då gick hon in till sin mor, och eftersom hon kom hem, betäckt av guld, så blev hon väl mottagen av henne och systern. Flickan berättade allt vad som hade hänt henne, och då modern hörde hur hon hade fått den stora rikedomen, så ville hon gärna skaffa den andra fula och lata dottern samma lycka. Hon måste sätta sig vid brunnen och spinna; och för att hennes slända skulle bli blodig, så stack hon sig i fingret och rev sig i handen mot törnhäcken. Sedan kastade hon sländan i brunnen och hoppade själv efter. Hon kom, som sin syster, fram till en vacker äng, och gick på samma gångstig. Då hon kom till bakugnen så ropade brödet åter:

- Ack, tag ut mig, tag ut mig, annars brinner jag upp. Jag är för längesedan gräddad.

Men den lata svarade:

- Tror du jag har lust att smutsa ned mig?

Och sedan gick hon vidare. Snart nog, så kom hon till äppelträdet, som ropade:

- Ack, skaka mig, skaka mig, vi äpplen är mogna allesammans.

Men flickan svarade:

- Tycker du det? Ett kunde ju falla rakt i huvudet på mig!

Och därmed gick hon vidare. Då hon kom till Flädermors hus så blev hon inte rädd, för hon hade redan förut hört talas om hennes långa tänder och tog genast tjänst hos henne. Första dagen gjorde hon våld på sig, var flitig och lydde Flädermor då hon sade någonting, för hon tänkte på det myckna guldet, som hon skulle skänka henne. Men den andra dagen började hon redan att lata sig, den tredje dagen, ännu mera, för då ville hon alls inte stiga upp på morgonen. Hon bäddade inte heller åt Flädermor, så som det skulle vara, och skakade inte kuddarna, så att fjädern flög. Det blev Flädermor snart trött på, och sade upp flickan ur tjänsten. Den lata flickan var mycket belåten med det och menade, att nu skulle guldregnet komma. Flädermor förde henne även till porten, men då hon stod där så tömdes i stället för guld, en stor kittel full med tjära över henne.

- Det är som lön för dina tjänster, sade Flädermor och stängde igen porten.

Då kom den lata flickan hem, men hon var alldeles översmord med tjära, och då tuppen på brunnen fick se henne så gol han:

- Kuckeliku! Vår smutsiga jungfru är hemkommen nu.

Men tjäran satt fast på henne, och ville inte gå bort, så länge hon levde.

Karl Marx går inte att undvika

Den som vill förstå det kapitalistiska samhällets väsen, dess drivkrafter och dess följder kommer inte undan Karl Marx. Det gäller också för dem som vill förstå och avvärja de pågående storskaliga effekterna av detta samhällssystem på klimatet och Moder Jords tillstånd.

Men den som vill förstå Karl Marx har inte stor hjälp vare sig av ”marxister” eller av den tankebyggnad som kodifierats som ”marxismen” eller ännu värre som ”marxismen-leninismen” eller etter värre som ”marxismen-leninismen-Mao-Zedongs-tänkande”. Dessa mer eller mindre bisarra teorier har inte särskilt mycket med Karl Marx eget ursprungliga och dynamiska arbete att göra. Det framgår väldigt tydligt av Sven-Eric Liedmans senaste bok Karl Marx: En biografi (Albert Bonniers förlag 2015). Liedmans avsikt är att befria Marx från marxisterna och marxismen och boken är en utomordentligt grundlig introduktion till Marx väldigt komplexa teorier.

Det råder mängder av missuppfattningar, mer eller mindre vulgära, om vad Marx egentligen stod för, både bland marxister och bland icke-marxister, såväl till vänster som till höger på den politiska skalan. Liedman punkterar åtskilliga av dessa vulgäruppfattningar och leder läsaren tillbaka till Marx egna, ursprungliga tankegångar med möjlighet för var och en att bilda sig en egen uppfattning om denne man och hans verk.

Marx hyste alls inte de grova uppfattningar om mekaniska och enkla samband mellan produktionssätt och människors medvetande som senare tiders marxister gjort till sina. Det gäller också synen på religionen och religionens roll i samhället, sambanden mellan det som brukar kallas samhällets ”bas” och ”överbyggnad” (där Marx egna termer snarare var form och innehåll) och huruvida kapitalismen oundvikligen och lagbundet skulle ersättas av ett socialistiskt produktionssätt. Än mindre hade Marx någon enkel syn på vad för slags revolution som skulle kunna omvandla kapitalismen till något annat och bättre – härvidlag uteslöt han inte alls att det kunde ske via demokratiska parlamentsval. För Marx var det självklart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk och han motarbetade aktivt och med hetta idéer om att revolutionen skulle kunna genomföras av ett avantgarde-parti. Leninismen innebar alltså ett radikalt brott med andan hos Marx.

Liedman visar också att Marx teorier ständigt omarbetades och utvecklades. Det är stora skillnader t ex mellan vad 1840-talets Marx skrev i de texter som går under namnet de ekonomisk-filosofiska manuskripten och vad 1870-talets Marx formulerade i Kapitalet. Han kände sig heller aldrig färdig med Kapitalet. När hans vapendragare och mecenat Friedrich Engels till slut lyckades sammanställa de marxska manuskripten till det första bandet av Kapitalet kände Marx själv rätt omgående att det var dags att formulera om alltihop. Han blev helt enkelt aldrig färdig med ambitionen att utarbeta en sorts totalteori för det kapitalistiska samhället. Kanske är en sådan totalteori inte ens möjlig – lika lite som försöken från vår tids fysiker att formulera en ”teori för allt”.

Trots ambitionen att formulera en heltäckande samhällsteori finns det stora luckor i Marx tänkande – vilket också framgår av Liedmans bok. Det gäller även om vi tar hänsyn till att han faktiskt skrev sina böcker för mer än 150 år sedan i ett samhälle, en tid och en värld som skiljer sig väldigt mycket från våra dagars tillstånd. En sådan lucka gäller kvinnornas roll såväl i samhällets produktion som i den mänskliga reproduktionen inom familjelivet. Andra luckor handlar om en oförmåga att förhålla sig kritiskt till produktionskrafterna, alltså själva tekniken, och en ovilja att fördjupa det alienationsbegrepp som var så väsentligt för den unge Marx, som då fortfarande var starkt påverkad av Hegels filosofi.

En hel del tvetydigheter och oklarheter hos Marx – t ex hans maskinbeundran liksom den olyckliga formuleringen om ”proletariatets diktatur” i kommunistiska manifestet – bidrog till den olycksaliga kodifieringen av ”marxismen” som ett mer eller mindre slutet teoribygge med en stark slagsida åt materialismen. Denna process började enligt Liedmans uppfattning redan med Friedrich Engels – något som för övrigt bestrids i Tristram Hunts utmärkta Friedrich Engels: Kommunist i frack (Leopard förlag 2013). Processen fortsatte sedan av Karl Kautsky och de tyska socialdemokraterna och fulländades småningom av Lenin och de ryska bolsjevikerna.

Det finns all anledning för den som liksom Marx inte bara vill förklara utan också förändra världen att gå tillbaka till Marx egna texter och då fungerar Sven-Eric Liedman som en utmärkt vägvisare. Sedan gäller det att befria Marx också från Liedman.

Runenmagie und Schamanismus - auf Deutsch

Jörgen I. Erikssons Buch Runenmagie und Schamanismus: Ursprüngliches Wissen von Mutter Erde ist jetzt auf Deutsch zugänglig. Verlag: norrshaman. Druckjahr: 2015. Umfang: 126 Seiten. Preis: 25€ wann direkt von norrshaman bestellt. 

Runenmagie ist ein Sakrament im nordischen Schamanismus, der lange vergessen war, aber von neuen Schamanen gegen Ende des 20. Jahrhundert wiederbelebt wurde. Ihr Ziel war das Wesen der Runen, ihren Ursprung und Bedeutung aus den dunklen Ecken der Geschichte ans Licht zu bringen und sie auf dynamische und kreative Art in die Neuzeit zu führen.
 

Diese dynamische Methode ist die Basis dieses Buches von Jörgen I. Eriksson, der mit den Runen in der nordischen schamanischen Tradition seit den frühen 1980er Jahren arbeitet. Den Runen wohnt eine große Kraft inne. Sie sind Tore zur Traumzeit und drücken die Gesamtheit allen Wissens aus, das überall verstreut ist. Die Runen können genutzt werden, um Menschen, Tiere, Pflanzen und Mineralien in Harmonie und ins Gleichgewicht zu bringen. In Kombination mit anderen schamanischen Methoden, wie Visionssuche, Zeremonien, Sejd und magischem Singen können die Runen ihr volles Potential entfalten.
 

Runenmagie und Schamanismus beschreibt die Runen als Prozesse, die als ein ausgezeichnetes Werkzeug verwendet werden können, um in Schönheit zu denken und zu handeln. Ziel ist es, ein Handbuch für Philosophie und Praxis des Schamanen zu sein.
 

Norrshamans kurser 2016

Mitt kursprogram för 2016 är nu klart. Det blir tre kurser:

26-28 februari: Runmagi och shamanism, Luleå.
22-24 april: Magiska runor och heliga platser, Tiveden.
23-25 september: Resa i heligt landskap, Bohuslän och Dalsland. Ett helt nytt koncept med föredrag, övningar och gemensam rundresa till heliga platser.

Lite utdrag från kurspresentationerna:

Runmagi och shamanism, Luleå: ”Under dessa kursdagar kommer vi att på djupet undersöka runornas väsen och inneboende kraft för att på ett dynamiskt och nyskapande sätt kunna föra in dem i våra egna liv. Tanken är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att tänka och handla i skönhet.”

Magiska runor och heliga platser, Tiveden: ”Under kursdagarna i den magiska Tiveden (= Tyrs skog) kombinerar vi runorna med andra traditionella metoder som utesittning, landskapsgång, sejd och skakande badstugan för att undersöka och utveckla deras fulla potential.”

Resa i heligt landskap, Bohuslän och Dalsland: ”På den här resan besöker vi de unika hällristningarna i Brastad och Högsbyn samt Ättehögskullen i Håvesten. Vi bor på Brålanda hotell och vandrarhem och reser till de heliga platserna gemensamt i buss. På hotellet förbereder vi oss med föreläsningar om heliga platser och andliga övningar i shamansk tradition. På de heliga platserna gör vi både gemensamma ceremonier och individuella meditationer för att utforska vad platserna vill säga oss idag.

Mer information om kurserna på norrshamans hemsida.

Slutsålda böcker nu gratis på hemsidan

Det finns fortfarande efterfrågan på en del av mina böcker som är slutsålda och där jag inte planerar någon nytryckning. Nu har jag gjort två av dem tillgängliga på norrshamans hemsida i pdf-format. Det gäller Drömtid visdom paradox och Ibland inträffar mirakel.
Här en kort presentation av de båda:
Drömtid visdom paradox utgår från en resa som jag gjorde i sydvästra USA 2010 – ett motsträvigt landskap som är världens centrum för ursprungsfolk som navajo, hopi, acoma, taos, zuni och apacher. Resan sker inte bara i ett ökenartat landskap genomskuret av kanjoner och höga, lummiga berg utan också i Drömtiden. Dagens stigar och vägar korsar spåren och berättelserna efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster. Här finns också de destruktiva spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska erövrare och folkmördare. Boken släpper fram röster från områdets traditionella invånare – filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister – som utifrån en ursprunglig livssyn försöker balansera livet i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan Drömtiden och industricivilisationen. Detta är en bok om visdom som en aktiv och kreativ aspekt för att kunna samverka med världen och vandra i skönhet. Det är en civilisationskritik och en utredning av vad traditionell kunskap, native science, innebär och hur den kan föras in i vår tid.

Boken är samtidigt en sammanfattning av insikter från min mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980. En pågående resa som inte bara lett till sydvästra USA utan också till heliga platser och märkliga upplevelser och möten framför allt i Sápmi.

Ibland inträffar mirakel är en analys och lärdomar av folklig läkekonst och shamanism. Så länge som människan har funnits har det funnits sjukdomar och icke-teknologiska botemetoder. Det var shamanen som ansvarade för sjukdomsboten och även andra magiska ingripanden i tillvaron, som att spåra villebråd och påverka väder och vind. Redan i de äldsta klippmålningarna som är drygt 30.000 år finns shamaner avbildade. Shamanernas verksamhet har varit funktionell och därför har den överlevt in i våra dagar, om än i förändrad och förenklad form. Dagens botare och blodstämmare är verksamma i en obruten tradition även om de står ganska långt från de forntida shamanerna och deras mer drastiska extasmetoder.

Men vad är det som gör att boten fungerar? Vad sker egentligen i boteaktens rituella drama? Vilken roll spelar botaren? Vilken roll har patienten? Vilken filosofi styr botarens aktioner? Varifrån kommer förmågan att bota? Går det att över huvud taget förklara bot annat än som mirakel? Och när inträffar mirakel? I detta kompendium gör jag en systematisk analys av den folkliga läkekonstens metoder, föreställningar och funktioner. Utifrån botarnas aktivitet och tankar drar jag slutsatser om hur även andra, som inte är botare, kan utvinna livslärdomar ur denna rika och levande kunskapstradition.

Heliga hällar i Uppland

"Stolen" i Rickeby

Bara några kilometer sydost om Enköping ligger Boglösa hällristningsområde - ett område med ovanligt tät koncentration av hällristningar som höggs in under bronsåldern och alltså är mellan 2 500 och 3 500 år. Här finns t ex den säregna "stolen" på Stora Rickebyhällen och det unika och över fyra meter långa Brandskogsskeppet .
Stora Rickebyhällen ligger alldeles intill bilvägen mot Enköping. Här finns drygt 30 skepp, 40 fotsulor, flera kvinnofigurer och några så kallade ringkors, som troligen har med månens faser att göra. Denna häll ger intryck av att ha använts under mycket lång tid och flera av figurerna är mycket djupt huggna i berget - det gäller t ex de många fotsulorna, som mestadels är riktade mot nordväst, alltså solens nedgång vid sommarsolståndet. Dåtidens besökare hade fri horisont över vattnet och kunde säkert uppleva magnifika soluppgångar och nedgångar här. Den så kallade stolen ger intryck av att ha kunnat vara en sorts förankring för något som stått på berget, kanske en sejdhjälle. Uppenbarligen har denna häll använts ceremoniellt länge och av många och den känns fortfarande väldigt levande.
Dagens besökare når Brandskogsskeppet genom en 800 meter lång skogspromenad från Enköpingsvägen. Dåtidens besökare kom antagligen glidande i båt direkt till hällen som då låg vid stranden i ett skärgårdslandskap.

Fader Himmel?

Brandskogsskeppet innehåller sex människoliknande figurer som paddlar skeppet mot sydost. Såväl fören som aktern pryds av djurhuvuden - antagligen älghuvuden. Under aktern syns en jättegestalt i människoskepnad som bär skeppet. Kan det vara Fader Himmel? Och är skeppet det som under natten förde solen genom undervärldarna till nästa dags gryning? Vilka är de sex paddlarna? Här finns mycket att kontemplera över, men det är knappast någon slump att talet sex valts av ristarna. Tankarna går till runa nr sex i utharken, alltså Gifu som representerar ömsesidighet, harmoni, balans och helhet.
Hällen i övrigt rymmer bara några få figurer - tre mindre skepp, några få skålgropar och en liten mansfigur med erektion och uppsträckta armar, en så kallad adorant.

Jag rekommenderar verkligen besök i Boglösaområdet som innehåller ytterligare fyra hällar med ristningar. Jag vill också passa på att tipsa om boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap som innehåller beskrivningar av över 100 heliga platser runt om i Sverige. Kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

De heliga cirklarna i Pömmelte

Pömmelte är en liten by i Sachsen-Anhalt som ligger helt nära sammanflödet mellan floderna Saale och Elbe. Denna trakt har varit bebodd av jordbrukande folk i flera tusen år och de har lämnat efter sig en monumental ceremoniplats som slår det mesta. Den är samtida med Stonehenge och byggdes för cirka 4 300 år sedan. Den totala diametern på anläggningen är 115 meter och den inre öppna ceremoniplatsens diameter är 46 meter. Till skillnad från Stonehenge så är Pömmelte en wood henge, alltså en anläggning som byggdes i trä. Det är förklaringen till att den låg oupptäckt så pass länge – det var inte förrän 2005/2006 som arkeologisk luftfotografering ledde till återupptäckten. Efter utgrävningar har platsen sedan rekonstruerats till sitt ursprungliga utseende med hjälp av drygt 2 000 stolpar av trä – ett arbete som blev klart sommaren 2015. Nästa år kommer den att öppnas för besökare, men när jag besökte platsen i slutet av september var den helt oskyltad och svår att finna.

Efter att ha kört litet av och an på vägarna vid Pömmelte och förgäves spanat efter den rekonstruerade anläggningen fick jag till slut napp när jag stoppade en Mercedes med ett äldre par i. Mannen pekade genast ut bakom vilken skogsdunge cirkelmonumentet ligger och vilken väg jag skulle ta dit – även om jag bara förstod en tredjedel av vad han sa (alla tyskar verkar ha väldigt bråttom när de pratar). Inte så konstigt att jag hade missat avtagsvägen – den var nämligen blockerad av en jättelik asfaltläggningsmaskin och en svärm vägarbetare. De höll just på att färdigställa sista biten av en ny väg till monumentet. Jag kunde till fots ta mig förbi asfalteringsgänget och promenerade på den nylagda vägen i drygt en kvart innan jag nådde målet. Morgondimman hade skingrats och de tre meter höga träpalissaderna höjde sig på ett organiskt sätt ur åkerlandskapet. En korp slog följe med mig en bit på vägen, men för övrigt rådde tystnad.

Pömmeltes Kreisgrabenanlage består av flera cirkelkonstruktioner innanför varandra: först en yttre cirkel markerad med glesa stolpar, sedan en jordvall och ett dike, därefter en tätbyggd träpalissad och innanför den ytterligare två glesa inre cirklar med delvis målade och snidade stolpar. Ingångarna ligger i ostsydost och västnordväst, alltså solens upp- och nedgång vid vår- och höstceremonier. Platsen har använts ceremoniellt under mycket lång tid; från sen stenålder in i bronsåldern. Till skillnad från solobservatoriet i Goseck så har arkeologerna här funnit mänskliga kvarlevor, såväl dödskallar som andra ben. Det är dock inte frågan om någon begravningsplats utan skelettdelarna tycks ha placerats ut som ett skydd. Det finns spår av eldar men det har inte varit någon boplats här; Pömmeltecirklarna var/är en helt igenom ceremoniell plats. Träpalissaden ger eko-effekter och förstärker ljud av sång och trumning, så jag kan gott tänka mig att här har förekommit extatiska ceremonier med dans och trance.

Om Goseck kändes som en balanserad och kontemplativ plats så finns i Pömmelte en känsla av obalans och kaos som kan ha att göra med gamla händelser. Det tyder också på att detta är en plats där andlig kunskap kan komma genom omskakande upplevelser. Drömtidens virvlar är inte alltid kontemplativa. Hur som helst tror jag att platsen vill ha balanserande ceremonier och jag drog mitt lilla strå till stacken genom att sjunga och rista runor. Nästa sommar kommer Pömmeltes heliga cirklar säkert att vara lika tyskt välskyltade som övriga platser längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. En väg som definitivt är väl värd att beträda.

Om du som läser dessa texter om heliga platser i Tyskland får lust att veta mer om heliga platser, vad de är och vill, var de finns och hur vi människor kan samspela med dem så hänvisar jag till boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Stengudinnan i Langeneichstädt

1987 plöjde en bonde i Langeneichstädt i Sachsen-Anhalt loss en stor stenskiva i en åker. Han kontaktade genast myndigheterna och arkeologer som kom till platsen kunde konstatera att bonden hade plöjt fram en stenkammargrav som var cirka 5 000 år gammal. Det säregna med graven var att den innehöll en utsmyckad stenstod som var omkring 1,5 meter hög. Den hade uppenbarligen varit upprest tidigare men av någon anledning blivit nedlagd i hällkistan. På stenstoden finns en inristad figur med ”ögon” som har tolkats som ett kvinnligt fruktbarhetsväsen, kanske en symbolisk beskrivning av Moder Jord, och dessutom ett antal skåror, streckmönster och en skålgrop. Det är tecken som tyder på mänsklig användning av stenen under lång tid, antagligen vid olika fruktbarhetsceremonier i samband med sådd och skörd och solens årsvarv. Stenkammargravens ingång vetter mot sydväst, alltså solnedgången vid vintersolståndet.

Varför begravdes stenstoden? Var det ett uttryck för slutet på en epok eller som uttryck för en vilja att sammanföra himmel och jord? Kanske som ett resultat av nya kosmologiska insikter? Ett medeltida vakttorn strax intill stenkammargraven utgör ett landmärke som syns på långt håll. Ända in i nutid har detta torn vid pingsten smyckats med björkkvistar – en tradition som skulle kunna vara en kvarleva av uråldriga fruktbarhetsceremonier.

Den stenstod som idag är uppställd på platsen är en kopia av originalet som liksom Nebraskivan förvaras på museet inne i Halle. Men det är ju inte stenstoden i sig utan själva platsen som är det heliga. Ovanligt många rovfåglar cirklar kring stengudinnans hemvist när jag tillbringar en kontemplativ stund där. Jag ser vråk, falk och glada. Liksom andra heliga platser tycks också denna fungera som en port eller virvel in i Drömtiden där allt är ett och hänger samman. Det räcker väl för att göra ett besök i Langeneichstädt?

Min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt förde mig till ytterligare en nyligen upptäckt och rekonstruerad helig plats som fått smeknamnet Klein-Stonehenge. Fortsättning följer.

Himmelsskivan i Nebra

Den 4 juli 1999 gick två män med metalldetektorer till toppen av det skogklädda Mittelberg utanför den lilla byn Nebra vid floden Unstrut i Sachsen-Anhalt med förhoppningar om att hitta värdefulla fornsaker som skulle kunna säljas vidare. De fick napp direkt och grävde fram två bronssvärd, ett par bronsyxor och armringar och så en ytterst märklig bronsskiva med guldinläggningar. Skivan som var drygt 30 centimeter i diameter fick en del skador vid amatörernas framgrävning och försök till rengöring. När de båda männen inte rapporterade fyndet till delstatens myndigheter utan i stället sålde föremålen vidare till en samlare gjorde de sig skyldiga till brott mot fornminneslagarna. Ytterligare en vidareförsäljning trissade upp priset samtidigt som myndigheterna fick nys om det hela. I en skickligt gillrad fälla lyckades schweizisk polis den 23 februari 2002 beslagta föremålen inne på restaurangen på Hotel Hilton i Basel. Efter en lång rättsprocess i Tyskland dömdes de två ursprungliga fornplundrarna och de två personer som greps i Basel för brott mot fornminneslagarna, häleri m m. Straffen varierade från villkorlig dom, böter och samhällstjänst till fängelsestraff.

Arkeologer som började undersöka föremålen häpnade inför bronsskivan med guldinläggningar. Den var helt enkelt en sensation, helt utan motsvarighet. Den visade sig vara en sorts karta över himlafenomen, en sammanfattning av dåtidens kosmologiska spetskunskaper, och den fick namnet Himmelsskivan i Nebra. När skivan grävdes fram hade den stått lutad mot några stenar, alldeles under markytan. Åldersbestämning, som kunde göras genom växtdelar på några av föremålen, visade att nedgrävningen hade skett för 3 600 år sedan – alltså under tidig bronsålder. När skivan ursprungligen smiddes är omöjligt att säga, men det går att säga att den har förändrats och kompletterats vid minst tre tillfällen.

De ursprungliga guldsymbolerna på skivan var en fullmåne, en nymåne cirka fyra dagar gammal, och 32 stjärnor. Sju av stjärnorna är samlade i en hop som uppenbarligen föreställer Plejaderna. Fullmånen och nymånen är placerade intill Plejaderna och detta tyder på att skivan har använts för att bestämma lämplig tid för sådd och skörd. Plejaderna visar sig i samband med nymåne i mitten av mars och i samband med fullmåne i mitten av oktober. Men nymånens ställning i relation till Plejaderna har antagligen också använts för att hålla reda på när en skottmånad måste infogas så att månåret och solåret överensstämmer. Ett solår omfattar ju 365 dagar, medan ett månår bara är 354 dagar. Vi skjuter numera in en skottdag vart fjärde år för att få tideräkningen att stämma, men bronsålderns människor sköt in en skottmånad vart tredje år i stället.

Nästa fas i skivans historia var de två guldbågarna på dess östra resp västra sida. Den ena saknas och hade antagligen avlägsnats redan när skivan begravdes. Den som höll skivan över huvudet som en karta över himlavalvet kunde via bågarnas ändpunkter bestämma solens upp- och nedgång vid sommar- och vintersolstånden. Nu hade skivan införlivat såväl måne och stjärnor som solen i sin kosmologi.

I nästa fas hamrades guldbågen i söder in i skivan. Den skiljer sig kraftigt från de andra solbågarna, både i utseende och i bearbetning. Troligen representerar bågen det skepp som under natten för solen genom undervärlden, från väster till öster. Liknande bilder av solens skepp finns på rakhyvlar från bronsåldern som påträffats i Danmark och på en del gotländska bildstenar från järnåldern. Skivan har alltså förutom de astronomiska symbolerna också fått en mytologisk dimension.

I den sista fasen av skivans behandling hamrades ett antal hål längs periferin, antagligen för att kunna sätta fast skivan på en sköld eller en tavla. Det tyder på att dess ursprungliga funktion hade glömts bort eller ansetts obsolet. Att skivan sedan grävts ner tolkas av arkeologerna som ett tecken på kulturskifte. En epok gick i graven, en ny tog sin början och av respekt för de gamles kunskaper placerades skivan i Moder Jord. Varför just där? För att det var/är en helig plats!

Fyndplatsen på Mittelberg

 När skivan grävdes fram var det skog även på toppen av Mittelberg. De arkeologiska utgrävningarna som senare gjordes visar att toppen på berget varit avgränsad av en jordvall, men att platsen inte rymt vare sig gravar eller boplatser. Det har varit en helt igenom ceremoniell plats. Idag är skogen bortröjd på en yta som är cirka 100 meter i diameter och den ursprungliga fyndplatsen är markerad med en stor och blank stålskiva i marken. En liten bit därifrån har ett 30 meter högt utsiktstorn av betong byggts för att ge besökarna en utblick över landskapet som påminner om den för 3 600 år sedan. Tornet kan te sig anskrämligt men har ändå byggts i enlighet med Himmelsskivans kosmologi och kan användas som en modern solvisare.

En utställning om Nebrafyndet finns i ett futuristiskt formgivet museum några kilometer nedanför Mittelbergs topp i utkanten av byn Nebra. Det innehåller också ett planetarium där Himmelsskivans kosmologi förklaras. Den ursprungliga skivan finns idag på Museet för människans förhistoria inne i staden Halle några mil bort, där den bevakas av nitiska vakter som stoppar alla försök till fotografering.

Museet i Nebra

Himmelsskivan i sig rymmer ingen särskild kraft eller andlighet – det intressanta vid Nebra är fyndplatsen på Mittelberg, som fortfarande är en helig plats, väl värd att besöka och ceremoniera på. Jag hade förmånen att få vara helt ensam däruppe en vardagsförmiddag i slutet av september 2015. Flera speciella händelser inträffade. En grupp på sex korpar dök upp, cirklade över platsen och kom mig så nära att jag hörde deras vingsus. Detta är en plats som förenar himmel och jord. Det kanske var därför som Himmelsskivan grävdes ner? Och kanske hade platsen trivts bäst om den förblivit i jorden? Platsen tycks vilja säga allt och intet och den pekar ut mot kosmos och den stora Tomheten, ur vilken allt föds.

Fortsättning följer. I nästa avsnitt av min resa längs Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt besöker jag stengudinnan i Langeneichstädt.

(För den som vill läsa mer om Himmelsskivan i Nebra och dess kosmologi kan jag hänvisa till arkeologen Jonathan Lindströms bok Bronsåldersmordet, stycket Världen från sid 369 och framåt.)

Solobservatoriet i Goseck

Strax norr om Naumburg i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt ligger det 7 000 år gamla solobservatoriet i Goseck – ”världens äldsta solobservatorium”. Det återupptäcktes 1991 mitt på en åker genom flygfotografering, undersöktes noggrant av arkeologer och rekonstruerades under 2005 på grundval av de kunskaper som utgrävningarna gav. Detta är en mycket helig plats.

Idag består den av tre cirklar med en total diameter av 75 meter – en jordvall och två cirkelrunda träpalissader med ett par tusen stolpar, 2,5 meter höga. Ingången i anläggningen ligger i norr och palissaderna har ytterligare sex öppningar, som alla hör samman med solens rörelser. Den som står i anläggningens mittpunkt kan genom öppningarna se solens upp- och nedgång vid vintersolståndet, vid vårfesten omkring 1 maj och vid vintersolståndet. Dessa observationer skulle ju vara möjliga att göra även utan de sammanhängande träpalissaderna, och syftet med dem var antagligen att tydligt avgränsa platsen som helig och att utnyttja de akustiska förstärkningseffekterna vid trumning och magisk sång.

Solobservatoriet, som ligger i utkanten av den lilla byn Goseck, är omgivet av ett böljande jordbrukslandskap, genombrutet av skogklädda åsar. Här finns mycket bördiga jordar och floden Saale är inte långt borta. En ypperlig plats för den tidiga jordbrukarkultur som byggde anläggningen. När jag besöker den i slutet av september 2015 är jag i stort sett ensam besökare. Byn Goseck är tyst, frånsett några hammarslag då och då. Larmet från det sanslösa transporthålligånget på Autobahn är en mil bort och hörs inte hit. Här hörs bara en och annan höstplöjande traktor och småvägarnas glesa biltrafik.

En orädd ryttlande falk hälsar mig välkommen. Jag sjunger runor medan jag vandrar runt palissadens insida och står en lång stund vid mittpunkten. Där har en betongplatta placerats med markeringar för de intressanta väderstrecken. Platsen känns mycket kontemplativ och balanserad. Här har människor för 7 000 år sedan försökt ge struktur åt tillvaron och sin egen kosmologi. Konstruktionen tyder på att det är vinterceremonierna som varit de viktigaste. Här kan jag föreställa mig hur solen har vördats i glädjens tecken, i ceremonier för fred, frid, fröjd. Vid palissadens innerväg ser jag spår efter nutida ceremonier, vilket gör mig uppspelt.

När jag lämnar inhägnaden visar sig falken igen och dessutom kommer en vråk svepande i ett elegant varv medsols över anläggningen innan den försvinner in i lövskogen åt sydväst. Allt hör samman.

Solobservatoriet i Goseck ingår i det som kallas Himmelsvägen i Sachsen-Anhalt. Nästa stopp på min resa längs Himmelsvägen blir Nebra, fyndorten för en häpnadsväckande bronsskiva, som visar vilka avancerade och komplexa kosmologiska föreställningar som fanns under tidig bronsålder.  Fortsättning följer.

 

Trollkyrkeberget - Tivedens allraheligaste

Nästan mitt inne i Tivedens nationalpark ligger en mäktig bergsrygg som går under namn som Trollkyrka, Trollkyrkeberget eller Trollebergen. När en kommer vandrande på stigen genom skogen tornar berget upp sig som en pyramid i djungeln - utstrålande mäktighet och uråldrighet. Namnet tyder på att platsen under lång tid haft en ceremoniell användning av traktens folk. Ordet troll syftar helt enkelt på bergets andliga essens, eller om vi så vill, bergets rådare.
Ännu på 1940-talet fanns levande berättartraditioner om hedniska blot som ska ha pågått under tre dagar i Trollebergen. Deltagarna ska ha burit speciella koltar som nådde ända ned till marken och de ska haft en hätta som drogs ner över ögonen. Sedan en ceremoniell eld tänts åkallades andarna och sedan föll deltagarna till marken och fick i denna trance svar på sina frågor.
Under första halvan av 1800-talet användes platsen av de så kallade roparna - en extatiskt inriktad frikyrklig rörelse som här kunde praktisera sin tro under den kyrkliga och världsliga maktens radar. Om även roparna föll till marken och fick visioner är oklart, men platsen har starkt rå, och när vi var där hälsades vi av korp. I tjärnen nedanför berget - Trollkyrkesjön - simmade tre lommar, som ideligen gjorde långa dykningar; kanske in i Drömtiden?
Trollkyrkeberget är en av över 100 heliga platser som beskrivs i boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den kan beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

”Vårt heliga sätt att leva måste återkomma”

Indian Country Today har gjort en intervju med Arvol Looking Horse som rymmer många intressanta tankar – inte bara för dem som är intresserad av indiansk andlighet i allmänhet och Lakota-andlighet i synnerhet – utan för alla som vill få en inblick i det som vi brukar kalla traditionell andlighet. En viktig fråga som Arvol uppehåller sig vid är den om ansvar – ansvar gentemot den egna andliga traditionen och ansvar för Moder Jord – vilket är helt naturligt för honom i hans egenskap av beskyddare av lakotaindianiernas heliga pipa. Arvol är pipans beskyddare i 19:e generationen – ett uppdrag som hans farmor överlät på honom när han var bara tolv år gammal. Hela intervjun med Arvol kan läsas här. Jag återger de avslutande avsnitten som jag anser har stor relevans för oss – här och nu.

”Det är ett tungt ansvar att vara beskyddare av den heliga vita buffelkalvpipan, men samtidigt är det också ett ansvar för alla andra andliga ledare och andliga personer (medicine people) där ute att hjälpa och arbeta med mig, eftersom vi befinner oss i en väldigt stark position för att bringa förståelse och vidmakthålla betydelsen av att få tillbaka heligheten i vårt sätt att leva. Vi behöver arbeta tillsammans med alla ursprungliga folk i världen för att få till stånd ett erkännande av vikten av att skydda alla heliga platser på uppdrag av Moder Jord och våra framtida generationer.

Under de senaste hundra åren är de tvåbenta den enda art som håller på att förstöra vår Moder Jord och alla hennes invånare. Den kunskap som har överförts till oss är nyckeln till att förändra denna dysfunktionella väg som vi nu befinner oss på, för att hålla vår ho-c’o-ka (vårt andliga centrum) starkt. Jag skulle vilja se vårt heliga sätt att leva återkomma, tillsammans med alla andra ursprungliga folks heliga knyten och ceremonier, så att framtiden för de generationer som ska komma har en chans att uppleva skönheten i det som Moder Jord erbjuder. Måtte vi leva i fred och harmoni!

AHO, Mitakuye Oyasin!
För alla våra relationer!”

Insikten om den stora vikten av att skydda Moder Jords heliga platser är också det övergripanden temat i min och Jonas Ungers bok Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap (norrshaman 2015). För oss känns det som en stor ynnest att på ett litet hörn kunna delta i samma projekt som Arvol Looking Horse.

Heligt landskap går att beställa via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

"Eddans dolda visdom" i Tidningen Kulturen

”En meningsskapande impuls växer fram mellan raderna i Eddans dolda visdom. Som läsare blir vi erbjudna möjligheten att bli lika Ratatosk. Vi springer mellan Eddans grenverk av poetiska utryck som utmynnar i språng till andra världar. Referenser och förgreningar till Castanedas böcker skapar ingångar till de shamanistiska processernas intertextuella dynamik. Genom skönlitterära uttryck skapar Eddan utvecklingsrum mellan det kulturbringande och det religionshistoriska.”

Så lyder inledningen till Pierre Angells recension av Eddans dolda visdom i Tidningen Kulturen. Han fortsätter på ett för mig mycket smickrande sätt:

”Texten verkar på flera nivåer. Jörgen I Eriksson utvecklar Eddans transformativa potential för jaget genom att integrera dess kosmogoni och mytologi på och för det personliga planets betydelse. Mytberättandet blir verktyg för konfrontationen med de inre resornas innehåll. Transcendenta analogier transporterar läsaren genom naturfenomen, folktro, numerologiska föreningspunkter. Eddans dolda visdom ristar fram tankestrukturerna hos den föreställda världsbilden hos Eddans författare.”

”Eriksson lyfter fram sångernas tillgång till vårt undermedvetna, till den ordinära och icke-ordinära verkligheten. Boken strävar efter att avkoda sångernas innehåll och att göra det med utgångspunkt från den mångfald av traditioner författaren undersöker.”

Hela recensionen kan läsas på Tidningen Kulturen.

Eddans dolda visdom kan beställas hos Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Heligt landskap och platsens låga

Tidningen Kulturen ägnar vår bok Heligt landskap stort utrymme i en filosofiskt djuplodande recension av Guido Zeccola. Här följer några korta utdrag:
Plats eller ort är på latin "locus". Det indoeuropeiska, ursprungliga ordet är "Louko" som betyder "lysande mark", den etymologiska betydelsen på latin är dock "helig skog". I de äldre baltiska språken betyder plats/locus "fält" och/eller "kultens fält". På detta sätt tilldelade germanerna och latinerna en del av utrymmet till gudarna. I den utvalda platsen samlas en otrolig mängd av krafter, som blir heliga eller sakrala, därför att de är utvalda och dedicerade.
Det är inte gudens närvaro som gör en plats helig utan utväljandet och invigningen.
Även om guden inte "besöker" den invigda platsen, förblir den helig i kraft av själva invigningen! Platsen besitter en stor magnetisk kraft. Det är underbart hur Jörgen I Eriksson, med hjälp av Jonas Unger, närmar sig Sveriges heliga platser. Ja, "alla platser är heliga men en del platser är mer heliga än andra"....
Jörgen I Eriksson och Jonas Unger guidar oss, med hjälp av enkla och precisa ord, samt av fina bilder i färg, genom skogar och berg, runstenar och björnspår, klinter och lundar i vårt Moderland Sverige. Deras arbete liknar en befruktning....
Sanningen är någonting tyst. Sanningen gömmer sig men deserterar aldrig, den lämnar inte oss. Och om vi, med hjälp av guider som Jörgen I Eriksson och Jonas Unger, en sorts bodhisattva i Sveariket, blir pilgrimer och följer dem på resan, då kan vi finna det som fungerar - nämligen tyst, stilla, och blåser ut lågan sakta i ett ljudlöst andetag.
Hela recensionen kan läsas i Tidningen Kulturen.
Heligt landskap kan beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Heligt landskap i Människor och tro i P1

JIE på Uggårde rojr på Gotland. Foto: Jonas Unger.

Den 10 juli deltog Jörgen I Eriksson i ett studiosamtal i Människor och tro i P1 om heliga platser utifrån boken Heligt landskap. Så här presenteras det hela på Människor och tros hemsida:

"Runt om i det svenska landskapet finns spår av heliga rum. Det menar Jörgen I Eriksson som tillsammans med fotografen Jonas Unger gjort en guidebok för dem som vill se det magiska i det vardagliga. I boken besöker de kända monument som Ales stenar i Skåne och hällristningar vid Nämforsen men ser också det heliga i Häxberg, Tivedens skogar och skotten i Ådalen.               

Vad är det som gör vissa platser heligare än andra? Och varför vill Jörgen I Eriksson frammana det heliga -  räcker det inte att känna historiens vingslag och naturens kraft? Samtal med Jörgen I Eriksson."

Det går att lyssna på intervju i  efterskott på Människor och tro. 

Mer info om boken Heligt landskap på norrshaman. Boken kan beställas från Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Ambitiöst om folklig trolldom

Den folkliga magin har gått under många olika namn i de nordiska länderna. Det vanligaste är kanske trolldom, som efter att först ha demoniserats och belagts med dödsstraff och sedan förlöjligats som vidskepelse, nu tycks få en renässans. Och varför inte? Ordet trolldomr är mycket gammalt och säger i sin ursprungliga betydelse mycket om vad företeelsen egentligen handlar om. Ordet troll står för något andligt, något utanför normen, som står utanför det mänskliga samfundet och som har kraft utöver det vardagliga. Efterleden dom står för område, domän, dimension. Trolldom är alltså domänen eller dimensionen för osynliga paranormala krafter. Att använda trolldom är helt enkelt ett sätt att med ritualer av olika slag försöka påverka omvärlden, t ex för att bota sjukdomar, få god jakt- eller fiskelycka, få korna att mjölka rikligt, avslöja tjuvar, sätta ont på sina fiender etc etc.

Ofta har trolldom kommit att förknippas med svart magi, vilket faktiskt delvis också stämmer, till skillnad från ett annat mycket gammalt nordiskt ord för den folkliga magin, nämligen lövjeri. Det ordet kommer av isländskans lyf, lif, som ursprungligen har betytt läkemedel. Denna betydelse återfinns t ex i Eddasången Fjölsvinnsmål där Menglad, dvs Freja, sägs sitta på Lyfjaberg, läkedomsberget, tillsammans med sina nio diser.

Den folkliga magin bygger väldigt mycket på det talade ordet och i folkminnesarkiven finns omkring 50 000 olika formler nedtecknade, de allra flesta från 1800-talet när det etnologiska intresset för den gamla bondekulturen var på topp. Många formler är naturligtvis äldre än så, men överfördes oftast muntligt utan att hamna i några arkiv eller fästas på papper. I samband med de stora trolldomsprocesserna på 1670-talet blev en del formler och magiska ritualer dokumenterade men också tidigare hade en och annan formel letat sig in i medeltida litterära källor.

För den som är intresserad av bondesamhällets folkliga magi och kan tänka sig att plöja igenom folkminnesarkiven finns alltså en uppsjö material att ösa ur. Vi andra sänder tacksamhetens tankar till etnologer som Carl Herman Tillhagen, som sammanställt den stora och systematiska översikten under titeln Folklig läkekonst (1958) och Bengt af Klintberg med den betydligt tunnare men mer lättlästa Svenska trollformler (1965). De böcker om folklig magi och läkekonst som publicerats tidigare och senare handlar oftast om enstaka botare eller specifika geografiska områden. Men nu har det kommit en bok som är såväl systematisk och övergripande som positivt inställd till den folkliga magin. Tillhagen, af Klintberg och andra etnologer har ju betraktat den folkliga magin från en evolutionistisk utkikspunkt, som ett uttryck för övertro och vidskepelse och som inslag i ett livssätt som var på utdöende eller redan hade dött ut. Den nya boken däremot är skriven av en person som aktivt utövar och moderniserar den gamla trolldomen. Författaren är Johannes Björn Gårdbäck, även känd som The Rootdoctor eller Doctor Johannes och bokens titel är Trolldom: Spells and Methods of the Norse Folk Magic Tradition (YIPPIE, California, 2015). Om de flesta botare och magiker förr var väldigt lokala så är Gårdbäck verksam i en global rörelse och väljer därför att först och främst publicera sig på engelska. Han bor i Göteborg men är utbildad i den afroamerikanska hoodoo-traditionen och har uppenbarligen många av sina klienter just i USA. Han är också en av grundarna till Association of Independent Readers and Rootdoctors och som The Rootdoctor erbjuder han traditionell folkmagi och spirituell vägledning i form av konsultationer, ritualer, spells (det som brukar kallas formler) och kurser.

Avsikten med boken Trolldom är att bevara och popularisera den nordiska folkliga magin och antagligen också att få fler att utöva den – en lovvärd ambition och Gårdbäck ska ha stor cred för sitt mycket ambitiösa arbete. Boken ger ett väldigt gediget intryck och fungerar som en utmärkt vägvisare in i den folkliga magins värld. Den börjar med en pedagogisk genomgång och förklaring av ett stort antal ord och begrepp i den folkliga magin som är svåröversatta och som Gårdbäck därför använder i dess ursprungliga form även i den engelska texten. Läsaren får också en korfattad översikt över magins historia i Skandinavien och hur emigranter från Sverige, Danmark, Norge och Finland förde med sig en del av sina magiska traditioner till USA. Här finns kapitel om hur en skulle bli trollkunnig, om olika divinationsmetoder och om förhållningssätt inom trolldomen vad gäller tid, plats och hjälpmedel. Lejonparten av boken består av trollformler och beskrivningar av magiska hjälpmedel för alla möjliga livssituationer. Alla formler är återgivna både i sin ursprungliga språkdräkt (svenska, danska eller norska) och i engelsk översättning. Meningen är att boken ska kunna fungera som en praktisk handledning för den hugade magikern, alltså som en modern svartkonstbok.

När jag jämför Gårdbäcks bok med Tillhagens ser jag att Gårdbäck, helt förståeligt, knappast återger läsningar som handlar om att bota eller mildra besvär som har med det hårda kroppsliga slitet i det förindustriella jordbruket att göra. När det som i många läsningar handlar om att skaffa fram magiska hjälpmedel från ladugårdar, stall, utedass, kyrkogårdar och avrättningsplatser, vilket naturligtvis kan vara knepigt idag, så tipsar Gårdbäck generöst om mer moderna alternativ. Det gäller också den förr så flitiga användningen av giftiga ämnen som kvicksilver och svavel. Bondesamhällets trolldom kan alltså, enligt Gårdbäck, med smärre justeringar och uppdateringar användas också i dagens värld.

En annan skillnad mot Tillhagens bok är Gårdbäcks stora intresse för olika förgörningsmetoder, alltså magi som kan användas för att skada eller döda – såväl människor som djur. Jag tror att det delvis handlar om marknadsföring. Trollkunniga hade förr namn om sig att kunna göra både gott och ont – något som naturligtvis kan ge både respekt och uppdrag. Även en nutida utövare av trolldom kan ha skäl att låta omvärlden känna ambivalensen mellan ont och gott. Tyvärr saknar Trolldom på det stora hela en moralisk-etisk dimension och debatt. Visserligen säger Gårdbäck i The Rootdoctors reklamblad att han gör moraliska och etiska avvägningar och inte antar alla typer av förfrågningar. I den internationella organisationens etiska policydokument hittar jag också en formulering om att medlemmarna inte ska medverka till grym behandling av djur (ett inte helt ovanligt inslag i gamla ritualer), men däremot sägs inget om att inte medverka till förgörning, nedsättning eller andra ritualer för att skada och hämma andra människor.

För mig handlar en etisk-moralisk diskussion inte bara om huruvida magikern försöker ge bot eller sot. Här finns en mycket större dimension som alla andligt verksamma förr eller senare måste ta itu med, nämligen vilken effekt de magiska ceremonierna kan ha i den stora livsväven. Den energi som jag skickar in i den kosmiska väven, Urds väv, får självfallet effekt i alla andra delar av väven. Har jag en susning om vad denna energi kan åstadkomma? Magi i ett visst syfte (som kan tyckas gott) på en viss plats och vid en viss tidpunkt kan få icke avsedda och kanske rent av destruktiva effekter på andra håll. Den övergripande frågan för varje magiker borde vara: hur påverkar mina handlingar balansen i den stora kosmiska väven? Rör jag mig med eller emot den stora kosmiska spiraldansen? Ofta kan det vara bättre att ägna sig åt icke-handling än åt handling.

Magin i Trolldom (och i det bondesamhälle som metoderna kommer ur) är såvitt jag kan se huvudsakligen inriktad på individens intressen och framgång. Det är väldigt mycket ego över den sortens magi. Många formler tycks uppbyggda enligt tänkesättet: andras olycka är min lycka. Det kan bli begripligt om vi sätter in det i ett historiskt och socialt sammanhang. Bodesamhället var inte ett samhälle av det slag vi lever i, alltså inte ett välfärdssamhälle med gemensamma institutioner och beslut och omfördelning av resurser. Snarare var det ett sär-hälle där avund och illvillighet kunde prägla mycket av relationerna människor och familjer emellan. Samtidigt vill jag betona att det finns ett klassperspektiv i detta som vi inte heller ska bortse från. Magin har ofta varit de fattigas och utsattas redskap för att skydda sig och sina livsmöjligheter mot staten och den ekonomiska och religiösa överheten.

Dagens amerikanska samhälle är till sin struktur väldigt olikt de västeuropeiska välfärdsstaterna. Precis som i bondesamhället måste var och en vara sin egen lyckas smed – och det kan säkert vara en delförklaring till det stora intresset over there för individuellt inriktad och fokuserad magi. Jag skulle vilja se The Rootdoctor och hoodoo-utövarna överskrida dessa individualistiska bojor och träda in i världen som medagerande i arbetet för att försvara och skydda Moder Jord. Den folkliga magin har definitivt en viktig roll att spela i det som jag brukar kalla det stora återlärandet, som är en del i den stora omställningen av det industriella maskinsamhället till ett sätt att leva i balans med Jorden. Men den behöver vidga sina ramar.

Den folkliga magin uttrycker en livssyn som har åtskilliga urgamla ingredienser, t ex att allt har liv och medvetande och hänger samman med allt annat. Det är vad jag kallar det shamanska arvet i trolldomen. Men det samhälle där trolldomen utövades, såsom den beskrivs i Gårdbäcks bok, var samtidigt ett samhälle som faktiskt redan hade utvecklat ett paradigm där människan ses som skapelsens krona och där naturen betraktas som en resurs och något att betvinga. Trolldomen bygger alltså till stor del på samma västerländska paradigm som idag härskar mer eller mindre oinskränkt i större delen av världen.

Inte minst bokens formler om jaktlycka präglas av detta västerländska paradigm; det handlar om att tvinga det önskade bytesdjuret att stå stilla eller komma nära så att det kan bli skjutet. Det är en himmelsvid skillnad mellan detta och den mer ursprungliga attityd som fortfarande praktiseras av ursprungsfolk, även på den amerikanska kontinenten, och som går ut på att först stämma sig själv i balans och harmoni med de kosmiska energierna så att det önskade jaktbytet självmant kommer till jägaren för att bli dödat. Att komma överens med världen, som en samisk filosof har uttryckt saken.

Den tvingande och domderande magiska attityden går också igen i många av boteformlerna i Trolldom. De dödas andar ska tvingas upp ur sina gravar för att göra drängtjänst hos magikern. Sjukdomar ska drivas ut ur kroppen, de ska bindas, tvingas bort och i viss bemärkelse också dödas. I detta avseende skiljer sig inte denna folkliga läkekonst från den så kallade skolmedicinen med dess tal om kamp mot olika sjukdomar, om att döda cancersvulster etc. Mot detta ställer jag en mer ödmjuk attityd hos ursprungliga botare där det först och främst handlar om att botaren måste stämma sig själv i harmoni och balans innan hen kan ge sig in på något botande över huvud taget.

Jag saknar en diskussion i Trolldom om vad det är som faktiskt möjliggör bot och annan magi. Jag försökte mig själv på en sådan analys 2004 i den lilla skriften Ibland inträffar mirakel som nu finns fritt tillgänglig som pdf på min hemsida. Den bygger på intervjuer med nutida botare verksamma i de norra delarna av Sverige och Norge och visar att botarna själva oftast har ganska vaga begrepp om varför det hela fungerar. Det framgår med all önskvärd tydlighet av åtskilliga formler i Gårdbäcks bok att även dåtidens magiker hade dimmiga begrepp om varför de använde vissa symboler eller ordramsor.

Ämnet är mycket komplext och jag har alltmer kommit fram till att magi bara kan fungera i vissa speciella energimässiga situationer där såväl magiker som klient är villiga och förberedda på att förändras. När en sådan situation uppstår kan magin få verkan och då förändras också världen i stort. Jung kallade dessa situationer för synkroniciteter och jag lovar mina läsare att återkomma till detta fascinerande ämne, som är långt ifrån färdigtänkt för min del. Men jag kan säga så mycket som att magi är uttryck för synkroniciteter, dvs händelser som inträffar samtidigt, både i Drömtiden och i den ordinära verkligheten, men som inte har några enkla orsakssammanhang, även om de utgår från en gemensam urgrund.

Som ni ser: Johannes Gårdbäcks bok Trolldom ger upphov till många tankar och följdtankar. Det gör den väl värd att läsa. Och den borde definitivt ges ut på svenska också. Det är nämligen ganska många inom vår nyandlighet som inte har en hum om vad traditionell botekonst egentligen är.

Jag kan ju också passa på att slå ett slag för min egen bok Atrid Grimssons Svartkonstbok: Om shamanism, folklig läkekonst och magi. Den innehåller inte alls så många magiska läsningar som Gårdbäcks bok, men däremot försöker jag sätta in den folkliga magin i de större perspektiv som jag saknar i Trolldom.

World Peace & Prayer Day 2015

I år hålls ceremonin World Peace and Prayer Day för 20:e gången. Denna gång i södra Oregon, närmare bestämt på Howard Prairie Lake Resort i Ashland. Avsikten med ceremonin är att hedra Moder Jords heliga platser och föra samman människor från olika nationer, kulturer och religioner i en gemensam manifestation för fred på och med Moder Jord.

Initiativtagaren är Arvol Looking Horse, beskyddare i den 19:e generationen av lakotas heliga pipa som är en gåva från Drömtiden och Den vita buffelkalvkvinnan. I sedvanlig ordning leder Arvol ceremonin vid sommarsolståndet den 21 juni, men arrangemanget i Oregon pågår under tre dagar, 18-21 juni, och många fler traditionella andliga personer medverkar.

På arrangörernas långa lista över medverkande finns t ex två av medlemmarna i International Council of 13 Indigenous Grandmothers som är bekanta för mina läsare – Agnes Baker Pilgrim och Florademayo. Bland övriga medverkande kan nämnas Eddie Benton Banai (Ojibwe), Paula Horne (Dakota), Rabbi David Haslow, The World Peace and Prayer Day Runners och fem maori-representanter från Nya Zeeland.

Vi som inte är på plats i Oregon kan koordinera våra egna solståndsceremonier med World Peace and Prayer Day. Det är inte så komplicerat – baka helt enkelt in mottot från Arvol Looking Horse i din egen ceremoni, som en del av din tacksägelse och hyllning till solen, ljuset, årsvarvet och alla livgivande energier. Ars ok fridr!

På WPPD:s hemsida finns utförlig information om ceremonin och de deltagande. Där finns också möjlighet att anmäla din egen ceremoni som del av WPPD.

Arvol Looking Horse ser denna ceremoni som ett initiativ till att återvända till våra andliga rötter och ett sätt att leva med respekt och ödmjukhet gentemot Moder Jord och alla hennes arter och väsen, synliga såväl som osynliga. Ett initiativ som han vill sprida i de fyra riktningarna:

”På en internationell nivå har vi satt materialismen före bevarandet när det gäller Jordens begränsade resurser och med detta har vi glömt att Jorden inte är en resurs att använda utan snarare källan till livet självt.”

“Mitakuye Oyasin!
All our relations!
In the Great Circle of Life,
Where there is no beginning
And no ending!
All nations, all faiths, one prayer”

 

”Sometimes Miracles Happen ... ”

My booklet from 2004 on Saami shamanism and traditional healing is now available for free in full text on my web site – both in English and Swedish. This text was a way to summarize what I had learnt from three decades of deep studies into shamanism and traditional healing both theoretically and experimentally and through journeys and field studies in the northernmost parts of Sweden, Norway and Finland. In this booklet I set out to analyse the methods, concepts and functions of traditional healing and shamanism. From the activities and thoughts of the healers I could draw conclusions on how it all works and how other human beings can extract wisdom from this tradition of knowledge. 

As long as human beings have existed there have also been diseases and non-technological healing methods. It was the shaman who was responsible for curing diseases and for other magical interventions, such as tracking game and influencing wind and weather. Shamans were depicted already in the oldest rock art, which is more than 30.000 years old.  

The activities of the shamans have been functional and that is why they have survived into our days, even if the form has been changed and simplified. Today’s healers are active within an unbroken tradition, even if they are far from the ancient shamans and their more drastic methods of ecstasy. 

But what is it that makes healing work? What is really taking place in the ritual drama of the healing act? Which role does the healer play? Which role does the patient play? Which philosophy is directing the actions of the healer? From where does the healing ability come? Is it possible at all to explain healing except as miracles? And when do miracles happen? Some answers can be found in the text Sometimes Miracles Happen. You will find the English version here and the Swedish text here.

Lovord för boken Heligt landskap

Under arbetet med det som skulle bli boken Heligt landskap förändrades såväl jag som medförfattaren Jonas Unger och själva projektet. Också Moder Jord förändrades förstås också under dessa dryga två år – liksom Drömtiden. Allt är ett och hänger samman och är statt i en ständig förändring. Det är det som är den kosmiska stora dansen.

Det har sipprat in en del reaktioner från läsare som uppskattar det vi beskriver och vårt sätt att närma oss landskapet och dess heliga platser. Här följer ett litet urval, där de flesta är anonymiserade eftersom det är tankar som uttryckts i personliga meddelanden.

To all my Swedish and Swedish-reading friends! I just got my copy of "Heligt Landskap" by Jörgen I. Eriksson with beautiful color photos by Jonas Unger. This book is a "must" for anyone interested in exploring the powerful prehistoric landscape of Sweden. Jörgen is one of the founding grandfathers of the shamanic revival in Sweden and he has been intimately researching his homeland in many ways for years. This book is a great gift to all who feel a deep relationship to the Earth. (Jonathan Horwitz, Scandinavian Center for Shamanic Studies).

En enastående fin bok. (Göran Gennvi, Naturakademin).

En perfekt resehandbok för en själsligt bejakande resenär. (Anna Kjellin).

Det är ett mycket vackert cover på Heligt Landskap! Omslaget sjunger.

Redan vid en inledande genombläddring finner jag att 40-50 av platserna hör till mina egna besökta hot-spots. Kan till fullo bekräfta era slutsatser och upplevelser av dessa lokalers särprägel, laddning och betydelse. Min erfarenhet är att man behöver besöka sådana platser flera gånger, vid olika årstider och alltid ensam och med gott om tid för att komma under ytan och etablera närvaro.

Jag blev såå glad att få se den vackra boken! Nu ska jag börja läsa om alla fantastiska platser ni besökt och kanske så småningom själv börja besöka några av dem. Som du kanske sett, kämpar vi nu för att skydda en av de allra viktigaste kraftplatserna här... Vättern .... uppskattar era böner!

Intressant och vackra bilder Vilket fint jobb ni gjort.

Nok en viktig og utrolig spennende bok! Respekt!

Boken var toppen! Jättefin och välgjord.

Boken är otroligt fin, alldeles underbar att läsa och en fantastisk bas för utflykter och resor genom Sverige. Hoppas den får riktigt bra spridning.

Tusen tack - det här var verkligen inspirerande! Ni skriver så fint om platsers ande och helighet.. och vilket fint intro – med de Stora dragen och själva Skapelsen..  Vackert!!

Den boken är verkligen läsvärd!

Ni skildrar fint er seismografiska förmåga att läsa av stämningar och budskap på heliga platser.

Unik och synnerligen välskriven, flow!

Boken är fantastiskt bra!

Heligt landskap finns att beställa hos Adlibris, Bokus, Bokbörsen och norrshaman.net

 

Säregna träd på heliga platser

 Träd som växer på heliga platser kan ofta anta säregna former. De här björkarna växer intill skeppssättningen i Runsa utanför Upplands Väsby. Ovanför skeppssättningen på Runsaberget ligger en så kallad fornborg från tidig folkvandringstid. De senaste årens arkeologiska utgrävningar på platsen visar att det alls inte var någon renodlad försvarsanläggning utan snarare en pampig stormannagård som låg uppe på berget.
Namnet Runsa är en variant på det ursprungliga Runnhusa som tolkas som de många husen på höjden. Spår efter flera byggnader har undersökts, bl a den stora hallen och förra sommaren grävdes i ett område alldeles intill storhallen. Fynden där har fått arkeologerna att tala om ett kulthus, alltså en plats för andliga ceremonier och ett av fynden kan vara en torshammare - i så fall den äldsta som hittills har påträffats.
Runsa tycks vara centrum för ett kluster av heliga platser och allt detta skildras utförligt i min och Jonas Ungers nya bok Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den går att beställa via Adlibris, Bokus och Bokbörsen eller direkt från mig.