Att vandra i skönhet med kvantfysiken

Kan kvantfysiken säga oss något om hur vi bör leva på jorden? Hur livet ska kunna levas i harmoni med den kosmiska ordningen? Är kvantfysiken rentav ett uttryck för en evolutionär förvandling av det mänskliga medvetandet som signalerar framträdandet av en ny mänsklig art?

Det hävdar i alla fall Lothar Schäfer i sin bok Infinite Potential – What Quantum Physics Reveals About How We Should Live (Deepak Chopra Books 2013). Det har skrivits och sagts en hel del ytligt och okunnigt om kvantfysik i new age-rörelsen men Lothar Schäfer kvalar knappast in i den kategorin. Han är djupt förankrad i västerländsk vetenskap som professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas. I Infinite Potential finns två grundliga appendix där författaren benar ut vad kvantfysik egentligen är och kan säga om tillvarons struktur. Där avlivar han också en del populära myter om kvantfysiken, t ex föreställningen om att något kan vara både en partikel och en vågrörelse samtidigt. Transformationen mellan partikel och våg, där något är antingen partikel eller våg, gäller enbart isolerade elementarpartiklar. När de inte är isolerade är partiklarna materiella partiklar hela tiden. Den läsare som inte är väldigt insatt i kvantfysik – och det gäller väl de allra flesta – kan alltså med fördel börja med appendixen innan hen tar itu med Schäfers egna slutsatser.

Schäfer understryker att kvantfysikens grundläggande idéer har uråldriga andliga rötter, t ex när det gäller föreställningen om ett icke-lokaliserat informationsfält som grundval för allt existerande, om den odelbara helhet som allting kommer ur, om hur allting hänger samman i ett mönster där varje partikel står i omedelbar kontakt med varje annan partikel i universum och om vågor som källa till den manifesterade världen. Det nya paradigm som Schäfer vill utveckla innebär dock inte en återgång till ett arkaiskt tänkande utan en dynamisk och aktiv integrering av ursprungliga andliga åsikter med samtida rationella åsikter om världen och dess beskaffenhet. Schäfer skriver om behovet av en världsåskådning som förenar alla aspekter av verkligheten – dess fysiska ordning likaväl som dess mentala och andliga ordning. Visst känns detta igen! Det var just så som djuppsykologen C.G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli tillsammans försökte skapa en ny världsbild, vilket jag har skildrat i min bok Drömtiden knackar på.

Att utveckla en förståelse av hur universum är beskaffat och fungerar är helt nödvändigt för att vi som människor ska kunna leva i harmoni med universums ordning. ”Ett liv i överensstämmelse med den kosmiska ordningen är ett autentiskt liv”, skriver Schäfer. Och lägger han till: det enda liv som är värt att leva.

Så hur är då universum då beskaffat enligt Schäfers tolkning av kvantfysiken? Här en kort sammanfattning i punktform:

·         Urgrunden för all existens är ett fält av kosmisk potentialitet. Detta fält som är ett mönster av information kallar han också den icke-empiriska sfären av verkligheten, den odelbara helheten, en sfär av transmateriella former, bilder och elementartankar.

·         Det finns alltså två sfärer av verklighet – den synliga och den osynliga, den empiriska och den icke-empiriska – och den synliga världen är ett utflöde ur den osynliga världen som innehåller formen, dvs mönstren för allt som existerar.

·         Grunden för den synliga världen är en värld av dolda mönster och bilder. Materiens bas är icke-materiell. Alla ting har alltså transcendenta rötter.

·         Den metafysiska sfären är primär och den fysiska är sekundär. ”Världens grundval är ett informationsfält”. ”Ingenting kommer ur ingenting, utan allt kommer ur den kosmiska potentialiteten”.

·         Den icke-empiriska, eller snarare trans-empiriska ordning som ligger bakom hela verkligheten är immanent, dvs finns i allt, och transcendent, dvs är inte en del av den synliga världen.

·         Biosfärens komplexa ordning är en aktualisering av en virtuell ordning som redan finns i den kosmiska potentialiteten.

·         Den icke-empiriska verkligheten, där det fysiska blir andligt och det andliga fysiskt, är den gemensamma källan till både yttre strukturer och inre principer. Vårt medvetande har alltså sitt ursprung i ett kosmiskt medvetande, i den osynliga helheten. Universum har alltså ett medvetande, men är också medvetande – och vårt mänskliga medvetande är en del av detta kosmiska medvetande. Allt är förenat i och genom sina icke-empiriska rötter.

·         Vi människor har en inre potential som är en del av den kosmiska potentialiteten. Vi lever i ett hav av potentialitet. Förändringar i världen äger rum genom så kallade kvantsprång och dessa kvantsprång är det som styr evolutionen.

·         Vårt mänskliga medvetande fungerar som ett utlopp för det kosmiska medvetandet, den kosmiska anden. Det kosmiska medvetandet kan förverkliga sin potentialitet i den empiriska världen genom vårt medvetande.

·         Det kosmiska medvetandet skapar kontinuerligt alltmer komplexa portar genom vilka det kan träda in i den empiriska världen. Denna process rör sig i riktning mot en tilltagande komplexitet och pekar på behovet av en transformation av det mänskliga medvetandet som, enligt Schäfer, innebär att framträdandet av en ny mänsklig art är nära förestående sedan vårt medvetande tagit ett kvantsprång. Universum är ett budskap som vill bli uttalat och det vill att vi ska tala det, skriver Schäfer.

Människan har djupt inom sig en stark önskan att leva i överensstämmelse med den kosmiska ordningen eftersom vi är ett med denna ordning. När Schäfer försöker omsätta sina tankar om kvantfysiken i en vision för världen kan det låta så här: ”Den nya strukturen hos medvetandet är medvetandet i en icke-dualistisk värld, kvantfenomenens värld, där till synes oförenliga motsatser integreras eller försonas. Det integrativa medvetandet kan acceptera den kosmiska ordningen som en modell för mänsklig ordning. Det kan kombinera en andlig syn på världen med en rationell förståelse av den kosmiska ordningen. Det kan hitta en väg att grunda samhällsordningen på samarbete och hjälpsamhet, snarare än på tävling och konflikt. Och det kommer att bli möjligt för oss att fullt ut leva vår individuella potential i en holistisk värld där alla ting och människor är ett.”

Schäfer skriver själv att hans tolkning av kvantfysiken inte är okontroversiell, men visst öppnar han för verkligt kreativa perspektiv när det gäller sammansmältningen av ursprunglig andlighet och kosmologi med kvantfysikens häpnadsväckande framsteg. Då behöver vi inte hänga upp oss på de uppenbara svagheterna i Infinite Potential som oförmågan att analysera ”det onda” i världen (klaras av på bara fyra sidor) och den totala frånvaron av analys av de mäktiga ekonomiska och politiska krafter som föröder Moder Jord. Som jag ser det behöver kvantfysiken smältas samman inte bara med ursprungsfilosofi och djuppsykologi utan kanske också med analyser av kapitalets valoriseringsprocess à la Karl Marx.

Jag lovar läsarna att återkomma med mer om kvantfysik och hur den hänger samman med utharkens runsystem.

Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.

Den heliga omfamningens kunskapsväg

”Läraren älskade henne mer än alla lärjungarna; han kysste henne ofta på munnen.” Så beskrivs relationen mellan Yeshua (Jesus) och Maria Magdalena i Philips evangelium – en textsamling som representerar en kunskapsväg av stort intresse för dagens andliga sökare. Philips evangelium tillhör de gnostiska evangelierna - texter som aktivt valdes bort av den kristna kyrkans ledning när innehållet i Nya testamentet bestämdes vid flera synoder på 300-talet. De icke önskvärda texterna undertrycktes och förstördes och deras förespråkare förföljdes. Några räddades till eftervärlden av kristna munkar i centrala Egypten som gömde undan dem i lerkrukor. De påträffades av en egyptisk bonde 1945 och kallas efter fyndorten för Nag Hammadi-biblioteket. Den fragmentariska text som kallas Maria Magdalenas evangelium påträffades i Egypten i slutet av 1800-talet. Eftersom innehållet ligger i linje med framför allt Philips evangelium brukar även denna text räknas in bland de gnostiska evangelierna.

Såväl Philips som Maria Magdalenas evangelier har översatts från koptiska till franska av den franske ortodoxe munken Jean-Yves Leloup och finns utgivna på engelska av förlaget Inner Traditions - The Gospel of Mary Magdalene (2002), The Gospel of Philip: Jesus, Mary Magdalene and the Gnosis of the Sacred Union (2004). Leloup som har stora kunskaper också om modern filosofi och psykologi har försett de gnostiska evangelierna med utförliga textanalyser. I boken The Sacred Embrace of Jesus and Mary:The Sexual Mystery at the Heart of the Christian Tradition (2006) utvecklar Leloup sina egna tankar i detta för många kriostna så eldfängda ämne.

Leloup själv ser de gnostiska evangelierna som komplement till texterna i Nya testamentet och som en väg till en mer fullständig förståelse av Yeshuas förkunnelse, en kunskapsväg till att bli en fullödig människa, det som i texterna kallas anthropos. För Leloup är Maria Magdalena en både historisk och arketypisk gestalt – ”en inkarnation av den feminina arketypen” och en inkarnation av visdomen, Sophia. Hon representerar en profetisk eller visionär kunskap som förkroppsligar en feminin princip med målet att bli anthropos, en hel människa. Yeshua var inkarnerad som människa och det innebär att han måste vara fullt mänsklig, att han levde sin sexualitet och att han gjorde det på ett heligt sätt. Enligt Leloup hade Yeshua en intim relation med Maria Magdalena, inte bara i köttet utan också känslomässigt, intellektuellt och andligt.

När det handlar om den heliga omfamningen mellan Maria Magdalena och Yeshua bygger Leloup huvudsakligen på Philips evangelium men också på några passager i Maria Magdalenas eget evangelium. Enligt Philip kysste Yeshua Maria ofta på munnen och i Maria Magdalenas evangelium sägs att Yeshua kände henne ”mycket väl” och älskade henne mer än han älskade de andra lärjungarna. Det hebreiska ordet för kyss, nashak, betyder ”att andas tillsammans”, ”att dela samma anda”.

Leloup ser som sin uppgift att rädda sexualiteten från dess mörka tillhåll i sexbutiker och på platser där den döljs och förminskas och återföra den till dess rättmätiga plats i det heliga rummet; brudkammaren som det kallas i Philips evangelium; en plats där vi ”verkligen ber”. Att bli anthropos innebär att omfamna och överskrida vår sexuella natur; att integrera den maskulina och den feminina polariteten; att sammanviga det maskulina och det feminina på alla nivåer – den neurofysiologiska, den sociala och den universella.

Den moderna besattheten av sex och strävan efter orgasm till varje pris är en återvändsgränd som leder till kommersialisering av den mänskliga kroppen och olika former av pornografi. Mot detta ställer Leloup en ren och helig, transformerad, sexualitet som levs helt och fullt och som bygger på tillit och medvetenhet. Den är i harmoni med livets och Skaparens lagar; den kan fungera som en sfär för kunskap och uppenbarelse och är ett stort alkemiskt äventyr vare sig den äger rum i ett pars erotiska liv eller i ett hälsosamt och medvetet valt celibat, skriver Leloup.

Det mest intressanta med Maria Magdalenas eget evangelium är kanske att hon där framträder som lärare för de andra lärjungarna – en följd av hennes särställning i förhållande till Yeshua och det faktum att det är för henne som Yeshua först uppenbarar sig efter döden med budskap som hon ska föra vidare till övriga lärjungar. När Maria berättat om sitt möte med den återuppståndne Yeshua går hon in i tystnad ”eftersom det var i tystnad som Läraren talade till henne”. Petrus blir provocerad och undrar hur det kommer sig att Läraren talade med en kvinna om saker som han inte nämnt för de manliga lärjungarna: ”Måste vi ändra våra seder och lyssna till denna kvinna?” Lärjungen Levi träder fram till Marias försvar eftersom Yeshua höll henne som värdig, ”kände henne mycket väl” och ”älskade henne mer än oss.” ”Låt oss försonas och bli fullt mänskliga så att Läraren kan slå rot i oss. Låt oss växa som han begärde av oss och gå ut och sprida evangeliet.” Texten mynnar ut i att lärjungarna hörsammar Levi.

Philips evangelium rymmer betydligt mer av ursprunglig livssyn och gnostisk kunskap. Ljus och mörker, liv och död är bröder och systrar; de är oskiljaktiga. Allt som är sammansatt kommer att lösas upp. Sanningen har såtts överallt och existerat sedan begynnelsen. Det inre och det yttre är ett. Den stora närvaron finns i allt och de som har kunskap om sanningen är fria. Kunskap gör dem fria även från sin egen frihet. Okunskap däremot är orsaken till allt ont och tjänar döden. Ingen har fötts eller kommer att födas ur okunskap. Okunskap är slaveri, kunskap är frihet.

När det gäller synen på den heliga omfamningen går Philip längre än många andra. Den är ”ett mysterium som är av ljuset och inte av mörkret” och som aldrig utplånas. Alla som praktiserar den heliga omfamningen kommer att ”upptända ljuset”. De som upplever tillit och medvetenhet i omfamningens hjärta blir ”barn av ljuset”. ”För dem har denna värld blivit en annan värld.” Det låter onekligen som ett sätt att beskriva hur den heliga omfamningen kan fungera som en port till Drömtiden.

Vilken relation hade då Yeshua och Maria Magdalena enligt Philip förutom att de kysstes och andades tillsammans? Han beskriver Maria som Yeshuas ”syster, mor och hustru”. Kan det rent av vara så att beskrivningen av Maria Magdalenas trefaldiga roll egentligen är ett sätt att antyda att det är hon som är Mästaren? Eller i alla fall att det är först när Yeshua kysser henne och de andas tillsammans, och förenas i en helig omfamning som han blir fullkomlig, anthropos? Eller snarare: som båda blir fullkomliga?

Vad gäller själva den heliga omfamningen bjuder Philip på åtskilliga väldigt fina formuleringar som jag ska försöka återge i svensk språkdräkt. ”Mysteriet som förenar två varelser är storslaget; utan det skulle världen inte existera.” ”Det som ger substans åt världen är Anthropos. Det som ger substans åt Anthropos är en intim och varaktig relation. Sök erfarenheten av den rena omfamningen; den har stor makt; kontemplera Närvaron i denna obeständiga kropp.” Om du fruktar köttet kommer det att behärska dig. Om du älskar det kommer det att paralysera och uppsluka dig. ”Det heligaste heliga är brudkammaren… Tillit och medvetenhet i omfamningen är upphöjd över allt. De som verkligen ber till Jerusalem återfinns bara i det heligaste heliga… brudkammaren.”

Philip ser brudkammaren som en bild av föreningen ”bortom alla former av ägande”, ”här rivs slöjan uppifrån och ned”. ”Alla kommer att kläs i ljus när de träder in i den heliga omfamningens mysterium” och återupptäcker den förlorade enheten. ”Man och kvinna förenas i brudkammaren, och de som har känt den heliga omfamningen kommer aldrig att skiljas åt.”

Visst är detta en sorts rambeskrivning av en kunskapsväg, en virvel in i Drömtiden, men som Leloup själv betonar så handlar det också om att transformera sexualiteten och göra den helig så att den kan bli ett möte med det gudomliga. Det kräver med Philips ord tillit och medvetenhet, något som Leloup konkretiserar med sin betoning av renheten i den sexuella aktens intention och motivation. Ett ord som kommer till mig är mognad. För att kunna leva sin sexualitet på ett heligt sätt krävs mognad och frånvaro av självviktighet. Också den aspekten täcker Philip in: ”Brudkammaren är inte för djur och inte heller för slavar eller för de orena; den är för varelser som är fria, enkla och tysta.”

Den heliga omfamningen handlar om att förena maskulint och feminint till något nytt, som står över polariteten. Det är en förening som kan äga rum inom var och en av oss och det är en förening av begrepp som liv och död, ande och materia, himmel och jord. Den heliga omfamningen förutsätter inte en sexuell relation, och är inte heller resultatet av varje sådan relation. Denna förening är vad alkemin handlar om, den finns inbyggd i utharkens runsystem och den har sammanfattats på ett lysande sätt av den tidiga alkemisten Maria Profetissa: ”Ett blir två, två blir tre och ur den tredje kommer den Enda som den fjärde. På detta sätt blir de två ett.”

(I min bok Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi analyserar jag mer utförligt Maria Profetissas axiom och hur det kan inpassas i och samspela med utharkens runor.) 

Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Vägtamskvädet – med runstavar under tungan

Vägtamskvädet går också under namnet Balders drömmar. Versionen här är tolkad av Edvin Thall (1913) med tillskott de första nio stroferna enligt Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956). Vägtam eller Vegtam är ett av Odens många namn och betyder den vägvane. Namnförklaringar efter texten.

1.
Asarne hastade alla till tinget
och asynjorna alla att rådslå;
och om det de mälte, de mäktige gudar,
vi Balder hade så hotande drömmar.
2.
Tryckande tyckts honom tunga sömnen,
svunnen i sömnen synts hans lycka:
asarna sporde med djupsint spåkonst,
om onda drömmen ofärd bådade.
3.
Domen blev att dödsvigd han var,
allas älskling, Ulls frände:
främst gav det ångest åt Frigg och Svavner
och de rådandes rad: råd måste läggas.
4.
Ut skulle bud sändas och alla väsen
bedjas om trygghet att Balder ej skada:
gavs då allsköns eder om skoning,
Frigg fick de fasta löftena.
5.
Valfader fruktar dock vansklig utgång,
tyckte, att hamingjor hållit sig undan;
han asarna kallar och kräver ett rådslut;
vid denna målstämma vart mycket ordat.
6.
Upp steg Oden, åldrige skaparn,
och lade Sleipner sadeln på;
nedåt han red åt Nifelhel till,
mötte hunden, som ur Helriket kom.
7.
Blodig var han på bröstet framtill,
käften var mordglupsk, käken hängde;
skall gav han och skräckligt glupade,
mot galdrars fader gläfste han länge;
8.
Fram red Oden, färdvägen dånade,
helt till Hels höga hall:
Oden red öster om porten,
där han väl visste en völvas grav.
9.
För leda trollkonan likgalder kvad han,
mot rymden i norr såg, runstavar inlade,
forna formler och frågor ramsade,
tills tvungen hon kvad med tunga av död.
10.
”Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.”
11.
”Vegtam jag heter, är Valtams son;
från Helriket tälj mig, jag vet om himlen:
för vem äro bänkarne med blänkande ringar
och sätena fagert flödande av guld?”
12.
”Här står för Balder mjödet bryggt,
skira drycken av skölden täckt;
asmegerna här vänta på asen.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
13.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva?”
14.
”Had bär hit ned äroträdet höga,
han skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
15.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem giver hämnd för hemska dådet,
och bringar å båle Balders bane?”
16.
”Rind föder Vale i västerns salar;
Blott en natt gammal Odenssonen hämnas;
sin hand ej han tvättar, ej huvudet kammar
förrn till bålet han bär Balders fiende.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
17.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
säg mig de mör, som sörja må
och mot himlen kasta halsarnes slöjor?”
18.
”Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!”
”Du är ej völva, ej vis kvinna,
Förr är du trenne tursars moder!”
19.
”Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnes fall fienderna komma.”

Förklaringar.
Strof 3: Svavner = Oden.
Strof 5: Valfader = Oden.
Strof  14: Had = Höder.

Nästa avsnitt: min egen analys av Odens likgalder och Vägtamskvädet. Varför gråter nornan?

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.

"Ein gut verständlich geschriebenes Handbuch"

Aus der Fülle der Bücher, die sich mit dem Thema Runen beschäftigen, ragt das Buch des schwedischen Schamanen Jörgen I. Eriksson eindrucksvoll heraus: „Runenmagie und Schamanismus. Ursprüngliches Wissen von Mutter Erde“. Eriksson grenzt sich deutlich ab von oberflächlichen Runenerklärungen und ihrer Anwendung für Weissagungen nach dem Motto „kleine Orakelkunde für die Handtasche“.

Nach Eriksson sind Runen Symbole der Grundenergien des Universums. Sie gehen zurück auf die Magie der ältesten Gesellschaften der Menschheit. Für die nordischen Sammler und Jäger standen die Runen für Ur-Laute und Ur-Zeichen, die Schamanen von der Eigenschwingung der Natur wahrnahmen wie zum Beispiel Wind, Donner, Regen, rieselnde Bäche, summende Insekten. Ein dogmatisches und steifes Zeremoniell sei im Umgang mit den Runen nicht sehr hilfreich, so Eriksson.

Spirituelle Versenkung und Trommelreisen am warmen Kamin reichten nicht, um die Magie der Runen zu erfahren. Das schamanische Wissen, das die Runen vermitteln, erfordere die Einbindung in schamanische Zeremonien und sei auf die hautnahe Erfahrung von Natur und Landschaft gegründet. Dies erst öffne die Sinne für die Symbole der Energie, die den Kosmos bilde. Ein Schamane sei jemand, der um die wahre Natur der Dinge wisse, der die Welt verstehe und Einblick in das Verborgene habe.

Erikssons Buch ist ein gut verständlich geschriebenes Handbuch für Philosophie und Praxis des Schamanen, der mit Runen arbeiten will. Tiefgründig stellt er die Runen in ihrem Zusammenhang mit dem Weltbild der nordischen Völker der Frühgeschichte dar und beschreibt auf dieser Grundlage ausführlich die Bedeutung der Runen. Seine Systematik der Runen weicht von dem bislang üblichen so genannten „Futhark“ ab, so dass sich eine Vielzahl besonderer Beziehungen und Verbindungen zwischen verschiedenen Runen ergibt. Ergänzt wird diese „Uthark“ genannte Systematisierung durch Einbeziehung der Zahlenmagie, Vorschläge zum magischen Gebrauch der Runen, zur Gestaltung von Runenzeremonien und zur Runen-Weissagung. Wer sich intensiv auf die Arbeit mit Runen einlassen möchte, findet in Erikssons Buch sachlich und spirituell fundierte Anleitungen, die weit über die üblichen Runen-Ratgeber hinaus gehen.

Immer wieder weist Eriksson darauf hin, dass das Runensystem des „Uthark“ offen und dynamisch ist. Er macht den angehenden Runenmagiern daher Mut, ihrer Intuition zu folgen und nicht Deutungsrezepte schematisch anzuwenden. Dann nämlich verlören die Runen ihre magische Kraft.

Jörgen I. Eriksson hat mehrere Bücher zu den Themen Runen, Magie, Schamanismus, Weisheit der Edda sowie zu den spirituellen Weltbildern von Saami und Navajo geschrieben, die auf schwedisch, englisch oder estnisch erschienen sind. „Runenmagie und Schamanismus“ (ISBN 978-91-978832-5-2) ist das erste seiner Bücher, das ins Deutsche übersetzt wurde. Es umfasst 126 Seiten, kostet 25 Euro und ist zu bestellen über www.norrshaman.net.

Rezension von Wilfried Richert, Verfasser des Busches Das Mysterium der Frau Holle.

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.

Människans digitala fångenskap

De digitala medierna förändrar i grunden vårt beteende, vår varseblivning, vår urskillningsförmåga, vår samlevnad. Detta äger rum bortom alla medvetna beslut och denna blindhet och onykterhet utgör vår tids kris. Så lyder det mäktiga anslaget i den sydkoreanske filosofen Byung Chul-Hans bok I svärmen: Tankar om det digitala (Ersatz 2014).

Byung är verksam som professor vid Universität der Künste i Berlin. Utöver I svärmen har förlaget Ersatz gett ut ytterligare två av hans böcker på svenska: Trötthetssamhället (2013) och Eros Agoni (2015). Böckerna är tunna (60-90 sidor) men skrivna på ett väldigt stringent och mångbottnat språk och kräver långsam läsning och kontemplation - något som Byung ser som en motståndshandling mot den rådande samhälleliga prestationshetsen. Det västerländska samhället har förlorat eros, som har ersatts med pornografi och lett oss in i ”den blinda produktionens och prestationens samhälle”. Människorna har förlorat sin kontemplativa förmåga, lystringens gåva och samhället har drabbats av excessiv trötthet och utmattning. ”Det är därför som vi sover oroligt idag. De utmattade prestationssubjekten somnar så som benet somnar.”

Byung Chul-Han tar som synes stora grepp i sin samhällskritiska analys där vi kan finna inflytanden från tyska filosofer som Hegel och Heidegger men också från franska tänkare som Badiou och Bataille. Som ett grundstråk i hans tänkande finns en djupgående kritik av kapitalismen och nyliberalismen. Och, väl att märka, Byung är helt up-to-date. Jag rekommenderar hans böcker till alla som vill förstå världen för att kunna förändra den (för att travestera Marx).

Ett av vår tids fenomen som Byung analyserar är överflödet av information. Vi kan bevittna en accelererande cirkulation av information som leder till accelererad cirkulation av kapital. Det digitala mediet förvandlar information och kommunikation till en vara. Företag som Google och Facebook, alltså det som kallas Big Data, totalprotokollerar våra liv i sin strävan efter maximal avkastning på informationen. I denna process medverkar människorna själva frivilligt till sin egen exploatering: ”Självexploateringen är effektivare än exploateringen av andra, eftersom den går hand i hand med en känsla av frihet.” Det digitala mediets frihet framkallar paradoxalt nog ett tvång hos dess användare att prestera och självoptimera. Det intima ställs ut offentligt och det privata blir offentligt i en ”pornografisk utställning av intimitet och privatsfär”. Visst är detta en träffande beskrivning av vad människor ägnar sig åt på så kallade sociala medier!

Den ofiltrerade informationsmassan i de digitala medierna får varseblivningen att bli helt avtrubbad – tänkandet och omdömesförmågan förtvinar. ”Man reser omkring överallt, utan att göra någon erfarenhet. Man räknar i det oändliga, utan att kunna berätta. Man ser alla möjliga saker, utan att vinna någon insikt.” Information och kunskap är nämligen olika saker och från en bestämd punkt blir informationen deformation.

Detta får djupgående och oroande följder för hela samhället. Byung understryker att det digitala mediet är ett affektmedium som möjliggör omedelbara känsloutlopp. Vi har hamnat i ett upprördhetssamhälle där argmedborgare enbart agerar utifrån sig själva utan identifikation med det gemensamma. Ur det som Byung kallar skitstormarna i de digitala medierna kommer ingen gemensam handlingskraft och omsorg om det gemensamma. Den digitala svärmen är flyktig och instabil och består av förensligade individer utan förmåga att utveckla något vi. I ett sådant samhällsklimat av tilltagande egoisering och atomisering försvinner solidariteten, privatiseringen fortsätter ända in i själen och det ömsesidiga eroderas. De digitala medierna eroderar enligt Byung gemenskapen och vi:et och förstör det offentliga rummet. Därmed motverkar de bildandet av en motmakt som skulle kunna ifrågasätta den kapitalistiska ordningen.

Vad för slags demokrati är möjlig med tanke på den svinnande offentligheten, människornas växande egoisering och narcissifiering, frågar sig Byung närmast retoriskt. Medborgaren har blivit konsument utan ansvar för det gemensamma. Det digitala mediet är ett presensmedium som bara känner det omedelbara nuet. Språk och kultur vulgariseras, det långa och långsamma elimineras, människor glömmer hur man tänker komplext. Politiken blir andfådd och kortsiktig och späs ut till prat.

De digitala apparaterna skapar ett nytt tvång, ett nytt slaveri, skriver Byung. Med smartphonen blir varje plats en arbetsplats och varje tid blir arbetstid. ”Mobilitetens frihet slår över i det fatala tvånget att arbeta överallt.” Arbetstiden totaliseras – vi tar med arbetet både på semestern och i sömnen. ”Var och en bär med sig arbetsplatsen som ett arbetsläger.”

Och värre kan det bli. Big Data håller på att totalprotokollera våra liv. Vi är på väg in i en tillvaro där även våra ting övervakar oss och utan paus samlar in och sänder information om våra göranden och låtanden, som ett led i kapitalets strävan efter maximal valorisering. Jag kan tänka mig att en syntes av Byung Chul-Hans filosofi och en marxiansk ekonomisk analys av den digitala kapitalismens drivkrafter skulle kunna bli en fruktbar teori för den som inte bara vill förklara utan också förändra världen.

Vad kan vi då göra på kort sikt om vi instämmer med Byungs kritik av det digitala? En framkomlig väg är säkert att befria sig från smartphonens fängelse och starkt begränsa sin närvaro i digitala medier. Det borde leda till en större förmåga till komplext och djupt tänkande och kännande; tillbaka till lystringens gåva och kontemplationens konst; från larmet i det digitala till tystnaden i naturen. Bättre att sitta ute på helig plats än att uppdatera sin Facebook-status.

Jag vill påminna mina läsare om att jag redan för ganska många år sedan, långt före Facebooks tid, skrev en artikel med rubriken Shamanism på webben? Min huvudtes håller än idag, nämligen ”att det inte går att bedriva shamanism på eller via internet. Webben är inget shamanskt medel eller medium även om den kan underlätta kontakter och idéutbyte mellan personer med shamanska intressen. Den verkliga kunskapen och kraften hämtar en shaman i naturen och dess processer genom att helt enkelt göra sig åtkomlig, alltså genom en samverkan i landskapet med alla dess synliga och osynliga invånare/medlevare. Det sker genom ett ömsesidigt utbyte av energi och information med djur, växter, berg, floder och väder i såväl deras materiella som andliga aspekter.”

Att läsa Byung Chul-Han kan vara en del i denna process.

Frau Holle - Den stora gudinnan (2)

Sagan om Frau Holle är en berättelse om kvinnlig initiation; närmare bestämt en tvåfaldig initiation. Dels handlar det om en ung flickas pubertetstransformation och invigning i de kunskaper som är nödvändiga i hennes förväntade roll som hushållets och gårdens styresperson. Dels handlar det om en kvinnlig andlig kunskapsväg där Frau Holle fungerar som mentor i sin egenskap som Drömtidens väktare. Dessutom: som de flesta arketypiska berättelser har sagan såväl en yttre som en inre dimension och handlar därmed också om inre konflikter och personlig transformation och mognad.

Sagans fyra huvudaktörer är alla kvinnor och vi kan betrakta dem som företrädare för en grundläggande dualism i kosmos. Å ena sidan har vi Frau Holle/Flädermor och den flitiga flickan/styvdottern. De representerar det ljusa och ”goda”. Namnet Holle kan avledas från gamla tyska uttryck för ljus, glans, fullkomlig, sund, nådig och mild. Å andra sidan har vi Styvmodern och den lata flickan/dottern. De representerar det mörka och ”onda”. Dessa sidor har vi alla; det är psykiska energier som vi behöver balansera gentemot varandra.

Styvdottern beskrivs som hemmets askunge men om vi analyserar begreppet ser vi att detta inte nödvändigtvis är en förringande beteckning. Kanske tvärtom egentligen. Askungen är nämligen den person som sköter om hemmets eldhärd. Hon är eldens väktare och därmed har hon redan en helig uppgift. Styvmodern skickar ut henne på landsvägen inte av illvilja utan för att hon ska kunna finna sin egen väg i livet. När det gäller hennes arbete med att spinna kan vi se tydliga paralleller till nornorna vid Urds källa; de som spinner den kosmiska väven. Flickan ska nu på egen hand spinna sin livstråd, men det hårda arbetet får fingrarna att börja blöda. Detta bör nog tolkas som att flickan får sin första menstruation och nu är beredd att lämna barndomen och träda in i kvinnornas värld.

Flickan måste själv hämta tillbaka den borttappade sländan från brunnen eftersom ingen annan kan genomgå hennes initiation. Hoppet ner i brunnen försätter henne i ett förändrat medvetandetillstånd (”förlorade sansen”) och hon vaknar upp på en äng i Drömtiden. Beskrivningen av ängen tyder på att det är vår och genom mötena med bakugnen, äppelträdet och Frau Holles sängbäddning genomlever hon ett varv i årscykeln.

Bakugnen representerar livmodern men också det alkemiska transformationskärlet. Äppelträdet bär livets och visdomens frukt. Tankarna går till Iduns äpplen och till världsträdet. När flickan skakar Frau Holles sängkläder snöar det i världen och därmed förbereds vårens fruktbarhet och alstringskraft.

Frau Holle lär flickan livets väsentligheter. När hon gör rätt går det henne väl. Hon får både kokt och stekt mat och lever i harmoni och balans. Längtan tillbaka till den ordinära verkligheten når full styrka när hon fått de nödvändiga kunskaperna och livsvisdomen. Hennes kvinnliga initiation är fullbordad och Frau Holle för henne tillbaka till den vanliga världen genom en av Drömtidens portar och just där och då belönas hon med guldet som representerar visdom och andlig kraft. Nu får hon också tillbaka den förlorade sländan och kan fortsätta spinna sin livstråd. Nu blir hon Goldmarie (= Guldmarie).

Hennes återkomst kungörs av sagans enda manlige aktör – gårdens tupp. Galandet från en tupp kan signalera början på en ny dag, en ny livsfas eller en ny era. Från sångerna i Eddan känner vi flera tuppar som kopplas samman med avgörande kosmiska händelser, t ex Ragnarök och förnyelsen av världen. Styvmodern betecknas nu enbart som moder och det är ett uttryck för att Goldmarie har återvänt som en fri och självständig kvinna med en mogen syn på sin mor.

Berättelsen om den lata styvsysterns resa till Frau Holle tycks vara en enda lång varning för själviskhet och girighet. Hon är inte mogen att ta emot Drömtidens kunskap och kraft och kan därför inte fullborda sin transformation. Som ”belöning” får hon en tunna med beck (= okunskap) hälld över sig. Hon blir nu Pechmarie (= Beckmarie).

Wilfried Richert som själv är bosatt i trakterna av Hohe Meissner i Hessen har med sin lilla bok Das Mysterium der Frau Holle (Books on Demand, 2015) åstadkommit en förträfflig introduktion till myten om Frau Holle. Förutom att avkoda den gamla Grimm-sagan beskriver han också flera av de heliga platser som förknippas med Frau Holle och som fortfarande hålls aktiva och levande. Den tes som Richert driver i boken är att berättelserna om Frau Holle går tillbaka till de uråldriga myterna om Den stora gudinnan, som rymmer såväl kvinnliga som manliga sidor och som är det ursprungliga skapande väsendet. Frau Holle är därmed mer än Hel eller Freja som hon brukar jämföras med. Hen är världsalltets framfödare.

Visst är det märkvärdigt och utomordentligt bra att det ännu i vår tid ceremonieras för hen vid Hohe Meissner!