Fyra lögner om kriget i Afghanistan

Kriget i Afghanistan bygger på fyra lögner, skriver den tyske konservative tidigare parlamentsledamoten för CDU Jürgen Todenhöfer i Spiegel International . Det är dags att avsluta det militära engagemanget i Afghanistan och söka den enda möjliga lösningen och förhandla med talibanerna, menar Todenhöfer.
Todenhöfer var aktiv i kampen mot det sovjetiska kriget i Afghanistan på 80-talet och han anser att den tidens argument är lika giltiga idag. Hans resonemang handlar visserligen om Tysklands deltagande i kriget i Afghanistan, men analysen är lika tillämplig på den svenska insatsen.
De fyra lögner som motiverar USA:s och dess allierades krig i Afghanistan är enligt Todenhöfer följande:
1. Vi är där för att bekämpa den internationella terrorismen. Men till och med USA erkänner att al-Qaida inte längre opererar i Afghanistan utan är decentraliserad med nervcentra runt om i världen. Vad vi bekämpar i Afghanistan är inte internationella terrorister, skriver Todenhöfer, utan en nationell motståndsrörelse och genom att göra det skapar vi just det som vi säger att vi bekämpar. För varje civil afghan vi dödar kommer tio andra unga människor världen över att bestämma sig för att slå tillbaka med terror. Vårt eget våld kommer att slå tillbaka mot oss själva som en bumerang.
2. Vi är där för att försvara vår civilisations värden. Men de västerländska trupperna i Afghanistan bryter dagligen mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. Allt sedan kolonialismens gryning har vår inblandning i den muslimska världen aldrig handlat om att försvara vår civilisations värden, det handlar om att försvara våra krassa intressen.
3. Vi prioriterar civil återuppbyggnad framför militära insatser. Men av de 100 miljarder dollar som USA satsade i Afghanistan 2010 var bara 5 miljarder utvecklingsstöd – och 40 procent av detta stöd rann tillbaka till amerikanska företag och myndigheter. Trots att insatsen i Afghanistan har pågått sedan 2001 är Afghanistan det fattigaste landet i Asien. Vart femte barn dör före fem års ålder, 77 procent av afghanerna saknar tillgång till rent dricksvatten och 45 procent har inte tillräckligt med mat för dagen. Är detta att prioritera civil återuppbyggnad?
4. Vi är där för att förhindra att talibanerna återvänder. Men talibanerna kontrollerar redan halva Afghanistan och blir starkare för varje dag. Talibanernas oacceptabla världsbild är inget skäl för att föra krig. I så fall skulle vi bli tvungna att invadera Somalia, Jemen, Nordkorea och en rad andra auktoritära stater, som vi nu räknar som våra allierade. Världen skulle förvandlas till ett enda blodigt slagfält.
Enda utvägen är direkta förhandlingar med talibanernas ledare mullah Omar, skriver Todenhöfer. Förhandlingar skulle verkligen inte bli lätta, understryker han, men talibanerna borde vara intresserade av att få eldupphör efter 30 års krig, bli av med de utländska trupperna och bli inlemmade i den afghanska regeringen. I utbyte skulle talibanerna avkrävas garantier för att inte tillåta utländska terrorister att bygga upp verksamhet i landet och löften om att bekämpa opiumodlingen.
Måste vi verkligen fortsätta förstöra Afghanistan i fyra år till frågar Todenhöfer den tyska regeringen. Frågan bör också ställas till den svenska regeringen. Tänk om Sverige i stället för att bli en lydig USA-allierad i Afghanistan hade drivit en neutral linje och agerat fredsmäklare och medlare i stället? Är det för sent att få till en sådan vändning?