USA-imperiet utvidgar sin hemliga krigföring

USA har en hemlig militär inom militären, en ny maktelit inom Pentagon med stor makt hemmavid och global räckvidd. Dessa styrkor bedriver ett hemligt krig mot ”terrorismen” världen över. Operationer genomförs i drygt 75 länder och innan årets slut kan det röra sig om 120 länder. Det avslöjar journalisten och historikern Nick Turse på bloggen TomDispatch – en blogg som envetet granskar USA-imperiets krigföring världen över.
De styrkor som Turse skärskådar i sin grundligt researchade artikel ägnar sig åt det som kallas ”special operations” och finns samlade under Special Operations Command, SOCOM. Detta kommando upprättades 1987, utgörs numera av elitenheter från USA:s alla vapenslag och har sitt högkvarter på MacDill Air Force Base i Florida. Mordräden i Pakistan mot Usama bin Ladin genomfördes av en styrka som kallas Navy SEALS och som ingår i SOCOM. Just denna styrka hade genomfört 10-12 operationer inne i Pakistan före räden mot bin Ladin – okänt mot vad eller vilka. Samma natt som bin Ladins hus attackerades genomförde andra SOCOM-förband 12 nattliga räder inne i Afghanistan.
Förutom att spåra upp och döda eller kidnappa misstänkta terrorister ägnar sig specialförbanden åt spaning och underrättelseverksamhet, förhör av misstänkta terrorister i hemliga fängelser och utbildning av utländska specialtrupper och säkerhetstjänster. Utrustningen är den yppersta med helikoptrar och avancerade vapen som obemannade bombplan, så kallade drönare. Bara i Afghanistan driver SOCOM dessutom ett 20-tal hemliga fängelser. Men specialförbanden är också synnerligen aktiva i flera andra länder i Mellanöstern och Afrika, som Jemen och Somalia. Hur livet kan gestalta sig i ett hemligt fängelse i Somalias huvudstad Mogadishu skildras i en avslöjande artikel i The Nation . Fängelset finns i källaren till en muromgärdad byggnad vid Mogadishus flygplats och står under kontroll av underrättelsetjänsten CIA. Flera av fångarna är misstänkta medlemmar av den somaliska gruppen al-Shabab. Några av dem tycks ha blivit kidnappade i Kenyas huvudstad Nairobi, oklart av vem, fått en säck över huvudet och sedan flugits till Mogadishu där de i det hemliga fängelset månad in och månad ut underkastas ideliga förhör utan att få veta vad de är misstänkta för, hur länge de ska hållas fängslade och, naturligtvis, utan att få kontakta några advokater.
SOCOM har cirka 60 000 anställda med en budget på minst 6,3 miljarder dollar (betydligt mer om man räknar in insatserna i Irak och Afghanistan). Såväl storleken på styrkorna som antalet operationer har ökat kraftigt under president Barack Obama. Inom SOCOM finns ett speciellt kommando som kallas Joint Special Operations Command, JSOC, som rapporterar direkt till presidenten. JSOC har till främsta uppgift att spåra upp och döda misstänkta terrorister och arbetar efter en global ”hit list”, alltså en sorts dödslista över misstänkta personer. Nick Turse beskriver JSOC som presidentens ”privata lönnmordsstyrka”. Turse citerar John Nagl, en tidigare rådgivare till den fyrstjärniga generalen David Petraeus som nu tillträtt som CIA-chef där Nagl karakteriserar JSOC som ”en antiterroristisk dödsmaskin i närmast industriell skala” (”an almost industrial-scale counterterrorism killing machine”). Olycksbådande skriver också Turse att SOCOM kommer att få en allt större roll när de reguljära trupperna tas hem från Irak och Afghanistan. Visserligen befinner sig USA-imperiet på nedgång men uppenbarligen kan vi under lång tid framöver räkna med att dess militära styrkor, reguljära eller hemliga, kommer att slå till världen över mot allt som med rätt eller orätt misstänks stå i vägen för dess intressen.

Fyra lögner om kriget i Afghanistan

Kriget i Afghanistan bygger på fyra lögner, skriver den tyske konservative tidigare parlamentsledamoten för CDU Jürgen Todenhöfer i Spiegel International . Det är dags att avsluta det militära engagemanget i Afghanistan och söka den enda möjliga lösningen och förhandla med talibanerna, menar Todenhöfer.
Todenhöfer var aktiv i kampen mot det sovjetiska kriget i Afghanistan på 80-talet och han anser att den tidens argument är lika giltiga idag. Hans resonemang handlar visserligen om Tysklands deltagande i kriget i Afghanistan, men analysen är lika tillämplig på den svenska insatsen.
De fyra lögner som motiverar USA:s och dess allierades krig i Afghanistan är enligt Todenhöfer följande:
1. Vi är där för att bekämpa den internationella terrorismen. Men till och med USA erkänner att al-Qaida inte längre opererar i Afghanistan utan är decentraliserad med nervcentra runt om i världen. Vad vi bekämpar i Afghanistan är inte internationella terrorister, skriver Todenhöfer, utan en nationell motståndsrörelse och genom att göra det skapar vi just det som vi säger att vi bekämpar. För varje civil afghan vi dödar kommer tio andra unga människor världen över att bestämma sig för att slå tillbaka med terror. Vårt eget våld kommer att slå tillbaka mot oss själva som en bumerang.
2. Vi är där för att försvara vår civilisations värden. Men de västerländska trupperna i Afghanistan bryter dagligen mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. Allt sedan kolonialismens gryning har vår inblandning i den muslimska världen aldrig handlat om att försvara vår civilisations värden, det handlar om att försvara våra krassa intressen.
3. Vi prioriterar civil återuppbyggnad framför militära insatser. Men av de 100 miljarder dollar som USA satsade i Afghanistan 2010 var bara 5 miljarder utvecklingsstöd – och 40 procent av detta stöd rann tillbaka till amerikanska företag och myndigheter. Trots att insatsen i Afghanistan har pågått sedan 2001 är Afghanistan det fattigaste landet i Asien. Vart femte barn dör före fem års ålder, 77 procent av afghanerna saknar tillgång till rent dricksvatten och 45 procent har inte tillräckligt med mat för dagen. Är detta att prioritera civil återuppbyggnad?
4. Vi är där för att förhindra att talibanerna återvänder. Men talibanerna kontrollerar redan halva Afghanistan och blir starkare för varje dag. Talibanernas oacceptabla världsbild är inget skäl för att föra krig. I så fall skulle vi bli tvungna att invadera Somalia, Jemen, Nordkorea och en rad andra auktoritära stater, som vi nu räknar som våra allierade. Världen skulle förvandlas till ett enda blodigt slagfält.
Enda utvägen är direkta förhandlingar med talibanernas ledare mullah Omar, skriver Todenhöfer. Förhandlingar skulle verkligen inte bli lätta, understryker han, men talibanerna borde vara intresserade av att få eldupphör efter 30 års krig, bli av med de utländska trupperna och bli inlemmade i den afghanska regeringen. I utbyte skulle talibanerna avkrävas garantier för att inte tillåta utländska terrorister att bygga upp verksamhet i landet och löften om att bekämpa opiumodlingen.
Måste vi verkligen fortsätta förstöra Afghanistan i fyra år till frågar Todenhöfer den tyska regeringen. Frågan bör också ställas till den svenska regeringen. Tänk om Sverige i stället för att bli en lydig USA-allierad i Afghanistan hade drivit en neutral linje och agerat fredsmäklare och medlare i stället? Är det för sent att få till en sådan vändning?

Sverige – en kugge i USA:s krigföring

När försvarsminister Sten Tolgfors och statsminister Fredrik Reinfeldt hävdar att de 500 svenska soldaterna som befinner sig i Afghanistan är där för att göra en nödvändig insats för fred, demokrati och vår egen säkerhet bör alla kritiskt tänkande människor dra öronen åt sig. Om man följer rapporteringen på den amerikanska bloggen TomDispatch inser man att vår regerings hållning antingen är pinsamt naiv eller medvetet lögnaktig. Sanningen är att de svenska soldaterna i Afghanistan ingår i USA:s krigsstrategi, där Afghanistan är en viktig, men inte den enda viktiga, krigsskådeplatsen.
Nick Turse som skrivit boken The Complex: How the Military Invades Our Daily Lives beskriver noggrant på TomDispatch USA:s enorma program för att bygga militärbaser i Irak, runt Persiska viken och i Afghanistan. I Irak finns för närvarande 300 amerikanska militärbaser. Av Afghanistans 400 utländska militärbaser kontrolleras den överväldigande majoriteten av USA. President Obamas ”tillfälliga” truppförstärkning på 30 000 man kräver 12 nya baser. Flera av de riktigt stora baserna i Afghanistan, som flygbasen Bagram, är gamla sovjetiska baser som har byggts ut och moderniserats för stora pengar – det handlar om miljarder dollar. Till detta kommer de jättelika ambassadkomplexen som USA byggt i Bagdad, Islamabad och Kabul. På ambassaden i Bagdad huserar ex-vis 1 000 ”diplomater”.
I en annan artikel på TomDispatch skriver Anand Gopal om USA:s mot-terror i Afghanistan. Det är en riktig horror story om nattliga bortföranden, hemliga fängelser och tortyr. En del av de bortförda hörs aldrig av igen, andra kan dyka upp efter flera månader i någon hemlig tortyrcentral eller i fängelset på Bagrambasen. Ibland har de en skriftlig ursäkt i handen men för det mesta får de aldrig veta varför de gripits. De amerikanska soldaterna sätter lika stor skräck i vanliga afghaner som talibanerna gör. Läkaren Noor Muhammad som greps för att han hade gett sjukvård även till talibaner och vars far dödades vid det nattliga gripandet säger: ”Jag är rädd för amerikanerna och för talibanerna. Jag är glad att min far är död så att han inte behöver uppleva detta helvete”. USA-truppernas agerande spelar talibanerna i händerna och hjälper dem att rekrytera nya medlemmar.
Det är i detta terror-maskineri som de svenska trupperna nu är en kugge. Det bidrar inte till att öka harmoni och balans i världen.