USA-imperiet är på väg mot undergången

 När Storpotäten intog Vita huset i januari 2025 var det under ackompanjemang av en skur av aggressiva och mer eller mindre bisarra utspel och presidentordrar. Politik driven till det yttersta som skådespel, men nu har till och med det bisarra övertrumfats av det patetiska: Trump som bilförsäljare på gräsmattan framför Vita huset. Detta sker knappast från en styrkeposition utan är snarare ett uttryck för tomheten och svagheten hos denna uppumpade fantomfigur, insvept i den toxiska maskulinitetens mest destruktiva mantel.

Tankarna när man betraktar Trump och hans vice-Vance och vice-Musk går osökt till en annan uppblåst trio från anno dazumal, nämligen Hitler-Göring-Goebbels. Deras bisarrerier hade också transformerats till en patetisk variant av kapitalismens skådespelssamhälle. Men som vi alla vet: även det patetiska kan vara dödligt farligt om det förfogar över ett industriellt massmordsmaskineri. Hitler-Göring-Goebbels hade Wehrmacht och gaskamrarna. Trump-Vance-Musk har USA:s enorma kärnvapenarsenal och Big Tech-oligarkernas svartmagiska medier till sitt förfogande. Så varning utfärdas.
En tröst kan hämtas i att riktigt långsiktiga analyser otvetydigt tycks peka på att Storpotätens inträde i Vita huset och störtskuren av destruktiva presidentordrar egentligen är utslag av USA-imperiets inledda undergång. Den är på lång sikt oåterkallelig och påskyndas snarast av utspelen om den kommande fossilbränsleutopin och åtgärderna för att sätta Dumheten i högsätet.  
Jag vänder mig till Maya-kalenderns långa tideräkning som den tolkas av Carl Johan Calleman. Den bygger på att evolutionen – från de makrokosmiska sammanhangen ned till den mikrokosmiska subatomära nivån – har formats av nio kosmiska skapelsevågor som aktiverats vid olika tidpunkter i universums långa historia. De stora mänskliga civilisationerna har frambringats av den sjätte vågens paradigm. Nedanstående graf av Calleman visar hur de haft sin uppgång och blomstring under den sjätte vågens uppåtriktade fas (dagarna), medan den nedåtgående fasen (nätterna) signalerar nedgång och implosion. Dessa dag- och nattfaser löper var och en över 394 år och i grafen kan vi följa när de egyptiska, assyriska, romerska och brittisk/amerikanska imperierna har uppstått, blomstrat och börjat ruttna. För USA-imperiet inleddes nedgångsfasen omkring år 2011.

Visst kan man hämta inspiration och tröst i en sådan analys, samtidigt som man behöver vara medveten om (och ta höjd för) den förstörelse som imploderande imperier kan åstadkomma!

Men evolutionen styrs ju inte bara av en enda skapelsevåg utan av samspelet mellan alla nio vågorna och då blir det speciellt intressant att undersöka vad som hänt under påverkan av de sjunde, åttonde och nionde vågorna, som aktiverades år 1755, 1999 resp 2011. Framför allt kan vi se att den sjunde vågens paradigm (där dag- och nattfaserna respektive är 20 år) satt igång den industriella revolutionen på 1700-talet och på den samhällsnivå manifesterat sig som revolutionsutbrott, världskrig, demokratigenombrott, ungdoms- och studentrevolt och Sovjetimperiets implosion, för att nämna några av de senaste seklernas stora händelser. Sedan 2011 befinner sig även den sjunde vågen i en nattfas – något som avspeglat sig t ex i högerextremismens, klimatförnekelsens och den toxiska maskulinitetens genomslag på den politiska och samhälleliga scenen. Men som framgår av Callemans graf nedan så vänder den sjunde vågen till dagfas år 2031 och i samspel med de åttonde och nionde vågorna (som manifesterar mer kreativa och sammanfogande paradigm) kan det bana väg för progressiva genombrott på alla möjliga nivåer.

Och när den sjätte vågen övergår i dagfas cirka år 2405 kan riktigt goda saker hända….

Så: håll fast vid det goda och frukta inte det onda! Försvara och skydda Moder Jord!

(Carl Johan Calleman utvecklar sina analyser av Mayakalendern i ett flertal böcker, t ex Ett levande universum och The Nine Waves of Creation).

 

 

Nu är det februari 2012

Visserligen har inte året hunnit så långt ännu – om vi nu ska använda denna mänskliga kategorisering av det som brukar kallas tid – men redan sker intressanta saker. Skatorna samlar kvistar och bygger bon. Koltrastar badar i smältvattnet på gården. Kråkorna iakttar stillsamt det hela från en upphöjd position. Talgoxarna och blåmesarna filar sina strofer. Det stora kretsloppet rullar på. Det kan man känna tillit till.
Men allt tal om detta år som den stora medvetandehöjningens år? Om vi ser oss omkring ser vi då de tecken på det stora skifte, den värdeförskjutning som så många talat om? Låt oss inte handla i enlighet med illusioner utan utifrån en karta som någorlunda stämmer överens med verkligheten, alltså den verkliga verkligheten. I denna verklighet ser jag många ruggiga tendenser som vi måste förhålla oss till på ett, ska vi säga, nyktert sätt. Jag ska här ta upp några av dem.
USA-imperiet må vara på nedgång – jag själv brukar säga ända sedan Vietnamkriget, Noam Chomsky säger ända sedan andra världskrigets slut – men denna makt som idag styrs av logiken hos ett jättelikt säkerhetsindustriellt komplex har fortfarande en förfärande destruktiv inverkan och potential. När nu t ex USA:s försvarsminister Panetta offentligt talar om Israels förestående militära angrepp mot Irans kärnanläggningar finns självfallet en avsikt. Nämligen att förbereda den amerikanska allmänheten, och världen i övrigt också, på ett kommande krig mot Iran – ett krig som skulle få förödande konsekvenser och oöverskådliga följdeffekter inte bara för Mellanöstern utan för hela världen och inte minst för industricivilisationens energiförsörjning. Att Irans atomprogram i sig utgör en ruggig tendens gör ju inte saken bättre på något sätt.
De senaste åren har president Obama utvidgat det som George W Bush kallade ”kriget mot terrorismen” – dels genom förstärkning och utstationering av mer eller mindre hemliga specialförband, dels genom en storsatsning på obemannade attackflygplan, så kallade drönare. USA förbehåller sig rätten att var som helst i världen angripa var och en som anses utgöra ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Oroväckande, eller hur? Och inga starka motkrafter tycks vara i rörelse i USA. Även om occupy-rörelsen har satt fingret på ökande klassklyftor tycks den ha förlorat det mesta av sin gatuenergi. Majoriteten av amerikaner saknar probleminsikt och motrörelserna tycks på sin höjd kunna fördröja ett eller annat galet exploateringsprojekt. Men på det stora hela maler den stora amerikanska maskinen på med gasen i botten och tilltagande destruktion för att utvinna kol, olja och gas att bränna upp.
Det gör den också i Kina och Ryssland där man i och för sig kan ana ett växande motstånd mot makten, men det är knappast ett motstånd som på allvar utmanar det rådande ekonomiska systemets logik. Speciellt bekymmersamt är dessutom att Rysslands premiärminister och blivande president Putin nu profilerar sig som en ivrig upprustare, inte minst av den ryska kärnvapenarsenalen.
Däremot hackar den ekonomiska maskinen betänkligt i Europa där maktens rådande besparingsparadigm i länder som Grekland driver fram förhållanden som påminner om den industriella revolutionens England på 1800-talet. En optimist skulle kanske kunna säga att det ur dessa europeiska krisförhållanden skulle kunna växa fram ett medvetandeskifte av det slag som 2012-romantikerna talar om. Tyvärr verkar det skifte som pågår snarare bana väg för obehagliga högerextrema tendenser. 2012 tycks bli ett år av tilltagande polarisering i Europa – av ett mer destruktivt än konstruktivt slag.
Till allt detta ska vi lägga de redan kända predikamenten som ligger som en hotfull klangbotten med betydligt längre räckvidd i tid än det vi kallar 2012: peak oil och energikris, uttömning av råvaruresurser, erosion av matjord, utarmning av vattentillgångar, klimatförändringar, minskande biologisk mångfald, ohållbar skulddriven tillväxtekonomi. Det ger en ganska mörk karta över verkligheten 2012, men det är likafullt denna mörka karta vi måste orientera oss i när vi försöker hitta utvägar ur industrisamhällets återvändsgränder. Jag tror att vi som lever i civilisationens centrum, i vilddjurets buk, därvidlag har ett särskilt stort ansvar. Illusioner om att ett medvetandeskifte från kosmiska krafter ska lyfta oss ur detta gör mer skada än nytta. Vi måste själva hitta vägarna ut. Tillsammans. Och under maktens radar.

USA-imperiet utvidgar sin hemliga krigföring

USA har en hemlig militär inom militären, en ny maktelit inom Pentagon med stor makt hemmavid och global räckvidd. Dessa styrkor bedriver ett hemligt krig mot ”terrorismen” världen över. Operationer genomförs i drygt 75 länder och innan årets slut kan det röra sig om 120 länder. Det avslöjar journalisten och historikern Nick Turse på bloggen TomDispatch – en blogg som envetet granskar USA-imperiets krigföring världen över.
De styrkor som Turse skärskådar i sin grundligt researchade artikel ägnar sig åt det som kallas ”special operations” och finns samlade under Special Operations Command, SOCOM. Detta kommando upprättades 1987, utgörs numera av elitenheter från USA:s alla vapenslag och har sitt högkvarter på MacDill Air Force Base i Florida. Mordräden i Pakistan mot Usama bin Ladin genomfördes av en styrka som kallas Navy SEALS och som ingår i SOCOM. Just denna styrka hade genomfört 10-12 operationer inne i Pakistan före räden mot bin Ladin – okänt mot vad eller vilka. Samma natt som bin Ladins hus attackerades genomförde andra SOCOM-förband 12 nattliga räder inne i Afghanistan.
Förutom att spåra upp och döda eller kidnappa misstänkta terrorister ägnar sig specialförbanden åt spaning och underrättelseverksamhet, förhör av misstänkta terrorister i hemliga fängelser och utbildning av utländska specialtrupper och säkerhetstjänster. Utrustningen är den yppersta med helikoptrar och avancerade vapen som obemannade bombplan, så kallade drönare. Bara i Afghanistan driver SOCOM dessutom ett 20-tal hemliga fängelser. Men specialförbanden är också synnerligen aktiva i flera andra länder i Mellanöstern och Afrika, som Jemen och Somalia. Hur livet kan gestalta sig i ett hemligt fängelse i Somalias huvudstad Mogadishu skildras i en avslöjande artikel i The Nation . Fängelset finns i källaren till en muromgärdad byggnad vid Mogadishus flygplats och står under kontroll av underrättelsetjänsten CIA. Flera av fångarna är misstänkta medlemmar av den somaliska gruppen al-Shabab. Några av dem tycks ha blivit kidnappade i Kenyas huvudstad Nairobi, oklart av vem, fått en säck över huvudet och sedan flugits till Mogadishu där de i det hemliga fängelset månad in och månad ut underkastas ideliga förhör utan att få veta vad de är misstänkta för, hur länge de ska hållas fängslade och, naturligtvis, utan att få kontakta några advokater.
SOCOM har cirka 60 000 anställda med en budget på minst 6,3 miljarder dollar (betydligt mer om man räknar in insatserna i Irak och Afghanistan). Såväl storleken på styrkorna som antalet operationer har ökat kraftigt under president Barack Obama. Inom SOCOM finns ett speciellt kommando som kallas Joint Special Operations Command, JSOC, som rapporterar direkt till presidenten. JSOC har till främsta uppgift att spåra upp och döda misstänkta terrorister och arbetar efter en global ”hit list”, alltså en sorts dödslista över misstänkta personer. Nick Turse beskriver JSOC som presidentens ”privata lönnmordsstyrka”. Turse citerar John Nagl, en tidigare rådgivare till den fyrstjärniga generalen David Petraeus som nu tillträtt som CIA-chef där Nagl karakteriserar JSOC som ”en antiterroristisk dödsmaskin i närmast industriell skala” (”an almost industrial-scale counterterrorism killing machine”). Olycksbådande skriver också Turse att SOCOM kommer att få en allt större roll när de reguljära trupperna tas hem från Irak och Afghanistan. Visserligen befinner sig USA-imperiet på nedgång men uppenbarligen kan vi under lång tid framöver räkna med att dess militära styrkor, reguljära eller hemliga, kommer att slå till världen över mot allt som med rätt eller orätt misstänks stå i vägen för dess intressen.

Att krympa kostymen och odla en kolonilott

Här i det torra Norduppland håller björkarna på med sommarens andra fällning av gula löv. Den första genomfördes i slutet av juni. Genom att fälla en del av sina löv kan björken tillfälligt dra ner på livsprocesserna för att klara torrperioder. Än så länge behåller björkarna mera löv än de släpper, men om torkan blir mycket svår och långvarig släpper de hela lövverket och kan i värsta fall också dö.
Björkens strategi att krympa kostymen och dra ner på livsprocessen för osökt tankarna till den globala ekonomins kriser och predikament. När det gäller ekonomier, samhällen och civilisationer brukar man på engelska använda begrepp som ”downsizing”, ”downshifting”, ”rightsizing” för att beskriva en nödvändig krympning. Det kan gälla t ex en civilisation som genom konstbevattning eroderar bort jordbruksmark och därmed minskar möjligheterna att föda sin befolkning eller som på andra sätt lever över sina tillgångar.
Vad som hände mayacivilisationen är ett exempel på hur människor blev tvungna att ”downshifta” för att överleva när livet i de stora städerna med dess jättelika politiska och religiösa byråkratier blev omöjligt att fortsätta till följd av effekterna av ett överintensivt majsjordbruk. Befolkningen minskade men många överlevde också, t ex genom att lämna städerna, bosätta sig i mindre byar och gå över till småskaligt jordbruk.
Är det en liknande process av ”downsizing” som vi kan se i världsekonomin just nu? En påtvingad krympning av kostymen som i grunden har mer att göra med vikande tillgång på energi och viktiga råvaror än med vikande tillgång på krediter?
De ekonomiska problemen har säkert en rad komplexa orsaker som griper in i varandra, men kanske har vi, som Richard Heinberg skriver i sin nya bok The End of Growth nått vägs ände för det ekonomiska system som kräver ständig tillväxt för att fungera. Ständig tillväxt är omöjlig på ett jordklot med begränsade resurser, menar Heinberg – vars högintressanta bok jag ska recensera i en kommande bloggtext.
För vissa är en påtvingad ”downsizing” redan i gång (eller borde vara det i alla fall). Det gäller i synnerhet euro-medlemmar som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien som det senaste decenniet (minst) levt över sina tillgångar med hjälp av pengar lånade till låga ”tyska” räntor. Dessa stater har också överdimensionerade, ineffektiva och korrupta statliga byråkratier som har fått extra mycket gödning genom medlemskapet i valutaunionen. Tanken med att ta in de sydeuropeiska staterna i euro-zonen var bl a att den gemensamma valutan på sikt skulle minska de ekonomiska och sociala klyftorna mellan Nord och Syd inom EU men det visade sig vara en dröm. Skillnaderna har i stället ökat och nu växer också det politiska motståndet i Nord mot att plöja ner mer pengar i ständigt nya räddningspaket för Syd. Det sker samtidigt som de finansiella aktörerna – som bl a har hand om våra pensionspengar – visar att dessa räddningspaket saknar trovärdighet.
En ”downsizing” äger också rum i USA och precis som i t ex Grekland krymps kostymen allra mest för dem som har minst. (Inom parentes kan man konstatera att även den svenska alliansregeringen redan genomfört en sådan ”downsizing” riktad mot de svagaste – sjuka och arbetslösa). USA:s problem handlar inte bara om krympande energi- och råvarutillgång utan också om en växande arbetslöshet och ett antal resursslukande krig – allra mest i Irak och Afghanistan förstås men USA:s så kallade krig mot terrorismen innebär aktiv militär närvaro i 120 länder, ofta i hemlighet och dolt för den amerikanska allmänheten. (I min nästa bloggtext ska jag ta upp USA:s permanenta krigföring med exempel från Somalia och Pakistan).
USA-imperiet är på nedgång och har för första gången fått sin kreditvärdighet sänkt (av ett amerikanskt institut!) vilket inte är en dag för tidigt med tanke på sårbarheten i dess ”kuliss-ekonomi” – ett imperium som är en koloss på lerfötter. EU-bygget knakar i fogarna och runt om i unionen sticker fula högerextremister upp sina trynen. Industricivilisationen befinner sig nu inne i den process som ärkedruiden John Michael Greer kallar ”the long descent”, den långa nedstigningen eller utförsbacken och som han karakteriserar som att rulla nerför en sluttning.
Vi kan inte leva över våra tillgångar och Moder Jord sätter gränserna. En ”downsizing” kommer vare sig vi vill eller inte. Det bästa är om den kan genomföras på ett någorlunda planerat sätt där bördorna fördelas rättvist – inte bara mellan människorna i industriländerna, utan också mellan Nord och Syd i global skala och mellan människor och andra arter. Vi kan utgå från att den politiska makteliten inte kommer att genomföra en sådan ”rightsizing”. Den måste komma underifrån, från oss vanliga människor. Det finns en oändlig massa olika sätt att delta i denna rörelse. Ett sätt är att odla. Att anlägga en trädgård, själv eller tillsammans med andra, för att odla mer av sin egen mat. Eftersom en majoritet av världens människor idag bor i städer är det särskilt viktigt att odla i städerna. En hederlig gammal svensk folkrörelse som kolonirörelsen har en mer civilisationskritisk dimension än vad många tror. Många fler kolonilotter behövs.

Maskin-imperiet under demontering

Det finns ett gemensamt mönster för hur imperier går under. Historiskt sett har nedgångsprocesserna varit komplexa och utdragna – ofta har de sträckt sig över flera hundra år. Det är många faktorer som har samverkat och de direkt utlösande orsakerna kan skilja sig åt (överutnyttjande av naturresurser, militära angrepp utifrån, naturkatastrofer etc) men gemensamt är att imperier går under när de blivit alltför komplexa.
Upp till en viss nivå är komplexiteten och den därmed sammanhängande storleken en positiv och dynamisk faktor, men någonstans, någon gång når alla imperier en punkt när komplexiteten blir alltför komplex och blir en tärande och rent av destruktiv faktor. Det krävs mer resurser för att upprätthålla samhällets komplexitet än vad komplexiteten ger tillbaka. Det kan handla om svårigheter att försörja en svällande stadsbefolkning, problem med att underhålla stora konstbevattningssystem, storskaliga jordbruksmetoder som eroderar bort matjorden, tekniska system som bryter samman, kostsamma militära äventyr och maktstrukturer som inte längre går att vare sig motivera eller underhålla.
Ta alla stora imperier som uppstått och försvunnit under den mänskliga historien och ni hittar samma mönster: i Babylonien, Indien, Kina, inka- och maya-imperierna, Romarriket, de spanska, brittiska och sovjetiska imperierna och nu också USA-imperiet.
När vi använder ord som sammanbrott, undergång, implosion eller demontering för det tankarna till snabba och katastrofala förlopp, men de flesta imperier har imploderat så långsamt att invånarna kanske inte ens märkt eller förstått att imperiet befunnit sig i fritt fall. Som den amerikanske ärkedruiden John Michael Greer har påpekat handlar en imperieundergång snarare om att rulla nedför en sluttning än att störta rakt ner i ett bråddjup. Och under nedgångsprocessen kommer också perioder av tillfällig stabilisering och rentav uppgång, t ex när det gäller materiella förhållanden.
Det brittiska imperiets nedgång inleddes t ex redan efter första världskriget men accelererade under och efter det andra världskriget. Fynden av Nordsjöolja, liksom den finansiella sektorns snabba tillväxt, hejdade tillfälligt nedgången under 1980- och 1990-talen men nu är den i full sving igen.
Sovjetimperiets implosion gick snabbare av flera specifika orsaker, bl a den ohållbara krigföringen i Afghanistan, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl och det alltmer korrupta politiska systemet.
USA-imperiet då? Ja, frågar ni mig så säger jag att nedgången inleddes med förlusten i Vietnamkriget som ägde rum samtidigt som USA:s ställning som ledande industrination urholkades, med så kallade rostbälten av nedlagda industrier i norra och nordöstra USA. En tredje viktig faktor var att USA redan då, på 1970-talet, blev en oljeimportör i stället för oljeexportör. Sedan har nedgången delvis maskerats av finanssektorns uppblomstring (vars komplexitet var starkt bidragande till krisen 2008 och spelar en viktig roll i den kommande, fortsatta nedgången) och kontinuerlig krigföring i t ex Irak och Afghanistan. Men ”den enda supermakten” (till följd av sovjetimperiets implosion) har tänjt sina militära resurser till det yttersta och ihåligheten i dess makt är uppenbar, även om den amerikanska krigsmakten fortfarande besitter en enorm eld- och förstörelsekraft. Att det är det militärindustriella komplexet som har makten i detta imperium framgår med all önskvärd tydlighet av president Obamas senaste regeringsrockad: CIA-chefen Panetta blir försvarsminister medan chefen för Afghanistaninsatsen general Petraeus blir ny CIA-chef.
Hur kommer då Sverige in i detta sammanhang? Jo, vi är en del av industricivilisationens imperium, som vi också kan kalla maskincivilisationens imperium eller maskinimperiet. Vi följer med i nedgången. Det finns många tecken på att även det svenska samhällets komplexitet nått sådana nivåer att den har blivit en nedbrytande faktor. Hela privatiseringsvågen när det gäller allmän, gemensam egendom, i form av utförsäljning eller så kallad avknoppning är ett uttryck för denna process. Stora och viktiga sektorer av samhället har gjorts ogenomskinliga, alltmer komplicerade och svåra att överblicka. Jag tänker på sådant som bolagiseringen och uppsplittringen av SJ i ett antal bolag med ansvar för delområden av infrastrukturen. Resultat: kaos och oklara ansvarsförhållanden. Eller ta skolan – en av industrisamhällets grundbultar: avknoppad, utsåld, fragmentiserad och ”övervakad” av ett skolverk utan muskler och verktyg. Eller elproduktion och –distribution: konkurrens som inte är konkurrens utan oligopol med en inriktning som konserverar bestående produktions- och konsumtionssystem.
På vår rullning nedför industricivilisationens slänt kan det vara viktigt att återreglera mycket av det som avreglerats och skingrats för vinden – inte minst för att det underlättar den omställning som industrisamhället förr eller senare måste igenom för att vi människor ska kunna leva i balans med Moder Jord. Redan under rullningen nerför är det viktigt att vi som individer och kollektiv börjar ställa om våra sätt att tänka, producera och konsumera, resa och bo. Att börja omställningen nu är ett sätt att bidra till maskinimperiets demontering. Att maskincivilisationen närmar sig sin bortre parentes bör vi hälsa med glädje eftersom det kan bana väg för ett nytt och bättre sätt att leva.

Libyen: vad sker i det som synes ske?

Jag får ett förtvivlat mejl från en gammal vän som rasar över den "hycklande koncensusfebern i riksdagen, över beslutet att skicka svenska stridsflygplan till Libyen”. Han meddelar samtidigt att han går ur Miljöpartiet som en protest mot partiets stöd för Libyeninsatsen. Tänker du skriva något på bloggen, frågar han med anledning av bristen på ifrågasättande av intellektuell halt den offentliga debatten.
Fyra vänsterpartister och en miljöpartist la ner sina röster i riksdagen (för att slippa rösta med Sverigedemokraterna men ändå markera motstånd) men annars är det i stort sett bara Svenska Freds som kritiserat den svenska insatsen på något mer djupgående sätt. Ordföranden Anna Ek har beskrivit den svenska flygplansinsatsen som ett gigantiskt misstag som bara gynnar Gripen-projektet och vapenindustrin.
I USA förekommer en rätt intensiv debatt om Libyeninsatsen. En orsak är att president Obama inte informerade eller diskuterade med kongressen innan han fattade beslut om detta sitt eget första krig (såväl Irak som Afghanistan har han ju ärvt). Men kritiken handlar också om kostnaden för insatsen (samtidigt som icke-militära budgetposter skärs ner), svårigheten att förutsäga hur insatsen kan utvecklas, och Obama-administrationens hyckleri (Khadaffi bekrigas samtidigt som andra auktoritära regimer som hotar och dödar sitt eget folk hålls under armarna, t ex Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Irak).
Till bilden av hyckleri hör ju också att Libyen i mångt och mycket har köpt sina vapen från de västmakter som nu försöker förstöra dessa vapen. EU:s vapenexport till Libyen ökade mellan 2005 och 2009 från 72 till 343 miljoner euro. Största exportländer var Italien, Frankrike och Storbritannien.
På al-Jazira kan man hitta många intressanta debattinlägg. Hamid Dabashi vid Columbiauniversitetet i New York diskuterar den mycket väsentliga frågan om hur vi kan stödja det folkliga upproret mot Khadaffi-regimen utan att för den skull omfamna den USA-ledda invasionen. Dabashi påpekar att USA och Nato missbrukar Khadaffis övergrepp för att flytta fram sina egna positioner i Medelhavet och Nordafrika.
Mahmood Mamdani , som också är verksam vid Columbiauniversitetet, skriver utifrån lärdomarna i Afghanistan att militära interventioner har en tendens att växa och själva bli det verkliga problemet och han ser framför sig hur ett Afghanistanliknande inbördeskrig kommer att utvecklas i Libyen. Interventionen används för att testa nästa generations vapen, vapen för krigföring i städer och tättbebyggda områden, påpekar Mamdani.
Insatsen handlar självfallet också om Libyens olja och i viss mån också om inrikespolitiska skäl (framför allt för den franske presidenten Sarkozy). Att blottlägga västmakternas verkliga drivkrafter innebär ju inte på minsta vis att man stödjer Khadaffi-regimen eller anser att omvärlden stillatigande skulle ha tolererat massakrer på upprorsrörelsen. Att ställa besvärliga frågor om hur rebellerna behandlar sina fångar (bl a afrikanska immigranter som anklagas för att vara legosoldater) eller hur de tänker sig framtiden är inte heller något stöd för Khadaffi.
Bomber leder inte till fred och militära insatser sätter nästan alltid igång oförutsägbara kedjereaktioner av våld och kaos. Det folkliga upproret i Libyen vävs in i ett västligt militärt äventyr som ingen kan kontrollera. Sverige riskerar att bli en del av problemet i stället för en del av lösningen i Libyen.

Demokrati växer inte ur en gevärspipa

Att politisk makt växer ur en gevärspipa är allom bekant, men det gäller inte demokrati. Verklig demokrati växer snarare fram ur massaktioner av icke-våldskaraktär. Toward Freedom gör en mycket intressant jämförelse mellan Irak och Afghanistan å ena sidan och Tunisien och Egypten å den andra där militär insats kontrasteras mot civil massaktion.
USA-imperiets och dess allierades militära invasioner av Irak och Afghanistan motiverades bl a med att de skulle leda till demokrati, kanske inte bara i dessa länder utan även i hela regionen. Efter nio års krig i Afghanistan och åtta i Irak har vi ett fasansfullt facit att beskåda. Visserligen störtades två tyranniska regimer men såväl Afghanistan som Irak befinner sig väldigt långt från något som kan kallas demokrati. Och ändå har priset varit otroligt högt; antalet dödade civila är över 100 000, antalet dödade soldater från USA och dess allierade är över 6 000, krigen har kostat triljoner dollar och slagit sönder alla möjliga infrastrukturer, vardagslivet har invaderats av våld och brottslighet och ingen tycks hysa förhoppningar om en förändring till det bättre. Militära insatser leder alltså inte till demokrati utan snarare till dess motsats.
Mot den bedrövliga utvecklingen i Irak och Afghanistan ställer Toward Freedom de folkliga upproren i Tunisien och Egypten, där vanliga människor bemästrade sin rädsla, bröt upp ur sina vardagsrutiner och trotsade hoten om att arresteras, skadas eller till och med dödas för att i handling förverkliga demokrati.
”Detta kan inte nog understrykas; både Tunisien och Egypten har kommit längre på den demokratiska vägen än såväl Irak som Afghanistan genom kraften i icke-våldshandlingar och inte genom militär styrka. Visst blev människor dödade i båda länderna, färre än 400 totalt, och de flesta observatörer vittnar om att den huvudsakliga orsaken till dödandet var agerandet från de repressiva regimerna och deras betalda anhängare.
Tunisier och egyptier förstod att den säkraste vägen till demokrati går genom praktiserandet av direkt demokrati. De utövade folkets makt (den bokstavliga definitionen av demokrati) i direkta icke-våldshandlingar på gatorna för att störta diktatorerna.”
Enligt Toward Freedom kan vi i väst (primärt åsyftar tidningen USA, men resonemanget har allmän giltighet) lära oss av de arabiska revolutionerna att demokrati innebär mycket mer än att rösta vartannat eller vart fjärde år:
”Det är mer än att vänta på att valda ledare ska fullfölja sina vallöften. Det innebär en sund skepsis mot såväl den valda som den icke valda makten i form av megastora bolag, finansiella institutioner och ledare som främjar rädsla och ilska mot våra medmänniskor. Vi kan komma ihåg att demokrati, verklig demokrati … är det som händer mellan valen och inget som sker per automatik.”

Fyra lögner om kriget i Afghanistan

Kriget i Afghanistan bygger på fyra lögner, skriver den tyske konservative tidigare parlamentsledamoten för CDU Jürgen Todenhöfer i Spiegel International . Det är dags att avsluta det militära engagemanget i Afghanistan och söka den enda möjliga lösningen och förhandla med talibanerna, menar Todenhöfer.
Todenhöfer var aktiv i kampen mot det sovjetiska kriget i Afghanistan på 80-talet och han anser att den tidens argument är lika giltiga idag. Hans resonemang handlar visserligen om Tysklands deltagande i kriget i Afghanistan, men analysen är lika tillämplig på den svenska insatsen.
De fyra lögner som motiverar USA:s och dess allierades krig i Afghanistan är enligt Todenhöfer följande:
1. Vi är där för att bekämpa den internationella terrorismen. Men till och med USA erkänner att al-Qaida inte längre opererar i Afghanistan utan är decentraliserad med nervcentra runt om i världen. Vad vi bekämpar i Afghanistan är inte internationella terrorister, skriver Todenhöfer, utan en nationell motståndsrörelse och genom att göra det skapar vi just det som vi säger att vi bekämpar. För varje civil afghan vi dödar kommer tio andra unga människor världen över att bestämma sig för att slå tillbaka med terror. Vårt eget våld kommer att slå tillbaka mot oss själva som en bumerang.
2. Vi är där för att försvara vår civilisations värden. Men de västerländska trupperna i Afghanistan bryter dagligen mot mänskliga rättigheter och internationella lagar. Allt sedan kolonialismens gryning har vår inblandning i den muslimska världen aldrig handlat om att försvara vår civilisations värden, det handlar om att försvara våra krassa intressen.
3. Vi prioriterar civil återuppbyggnad framför militära insatser. Men av de 100 miljarder dollar som USA satsade i Afghanistan 2010 var bara 5 miljarder utvecklingsstöd – och 40 procent av detta stöd rann tillbaka till amerikanska företag och myndigheter. Trots att insatsen i Afghanistan har pågått sedan 2001 är Afghanistan det fattigaste landet i Asien. Vart femte barn dör före fem års ålder, 77 procent av afghanerna saknar tillgång till rent dricksvatten och 45 procent har inte tillräckligt med mat för dagen. Är detta att prioritera civil återuppbyggnad?
4. Vi är där för att förhindra att talibanerna återvänder. Men talibanerna kontrollerar redan halva Afghanistan och blir starkare för varje dag. Talibanernas oacceptabla världsbild är inget skäl för att föra krig. I så fall skulle vi bli tvungna att invadera Somalia, Jemen, Nordkorea och en rad andra auktoritära stater, som vi nu räknar som våra allierade. Världen skulle förvandlas till ett enda blodigt slagfält.
Enda utvägen är direkta förhandlingar med talibanernas ledare mullah Omar, skriver Todenhöfer. Förhandlingar skulle verkligen inte bli lätta, understryker han, men talibanerna borde vara intresserade av att få eldupphör efter 30 års krig, bli av med de utländska trupperna och bli inlemmade i den afghanska regeringen. I utbyte skulle talibanerna avkrävas garantier för att inte tillåta utländska terrorister att bygga upp verksamhet i landet och löften om att bekämpa opiumodlingen.
Måste vi verkligen fortsätta förstöra Afghanistan i fyra år till frågar Todenhöfer den tyska regeringen. Frågan bör också ställas till den svenska regeringen. Tänk om Sverige i stället för att bli en lydig USA-allierad i Afghanistan hade drivit en neutral linje och agerat fredsmäklare och medlare i stället? Är det för sent att få till en sådan vändning?

Egypten – första Peak Oil-revolutionen?

Är omvälvningen i Egypten den första revolution som frambringats av Peak Oil? Naturligtvis finns många komplexa orsaker till det folkliga uppror som tog sig konkret gestalt från och med den 25 januari på Tahrirtorget i Kairo. Under många år har ett tyranniskt och korrupt kleptokratiskt system under militär ledning byggt upp inre spänningar som till sist måste få ett utlopp. På ytan såg omvärlden inte att något särskilt var på gång men så plötsligt förändrades allt och systemet kollapsade och det finns definitivt ett samband med Peak Oil.
Chris Martensen resonerar om den egyptiska revolutionen på Post Carbon Institute . Hade utbrottet kunnat förutses? Ja, eftersom det egyptiska systemet var i stor obalans. Däremot är det alltid svårt att förutse när obalanserade system kommer att kollapsa, skriver Martensen. Vilka var/är då de stora obalanserna i Egypten? En befolkning som växer med 2 procent om året och därmed fördubblas på 35 år. En odlingsbar areal som utgör bara 3 procent av den totala ytan. En genomsnittlig årsnederbörd på bara 50 millimeter. 40 procent av alla livsmedel importeras och när det gäller brödsäd importeras 60 procent av behoven.
Allt detta är känt sedan länge påpekar Martensen och betonar att den allt större och dyrare livsmedelsimporten tidigare har kunnat betalas med oljeexport. Men 1996 inträffade Egyptens Peak Oil-moment. Då hade landet alltså utvunnit hälften av oljeresurserna och bara hälften återstod. Efter 1996 har oljeproduktionen minskat kraftigt, närmare bestämt med 30 procent. Bara sex år efter Peak hade oljeexporten minskat med 50 procent och sedan 2007 är Egypten en oljeimportör. Landet måste alltså importera både mat och energi, både spannmål och olja. Resultatet: stigande priser, stagnerande ekonomi, ökande arbetslöshet och fattigdom och växande sociala klyftor. Den egyptiska regimen har levt på lånad tid och förr eller senare måste projektet kapsejsa.
Även om den egyptiska revolutionen, som alltså växte fram ur sociala och ekonomiska problem, mynnar ut i ett demokratiskt styre kommer detta styre inte att kunna trolla bort grunden i det problemkomplex som utlöste revolutionen, nämligen att tillgången på energi och livsmedel är begränsad. En verklig social revolution och transformation av Egypten är antagligen omöjlig inom ramarna för den nuvarande globala kapitalistiska världsordningen. Och den egyptiska skriften på väggen är samtidigt en varning till omvärlden. Ekonomier som bygger på import av både energi och livsmedel är ohållbara på sikt. USA-imperiet är en koloss på lerfötter, men närmast att implodera är antagligen länder som har större ekonomiska och sociala likheter med Egypten, som Algeriet och Mexiko, som också har passerat Peak Oil och inte längre kan finansiera livsmedelsimport med oljeexport.

USA kränker mänskliga rättigheter

USA har konsekvent misslyckats med att leva upp till sina åtaganden att skydda ursprungsfolkens mänskliga rättigheter. Dessa försyndelser måste USA stå till svars för. Det säger Navajo Nations kommission för de mänskliga rättigheterna i ett officiellt svar till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i Genève. Svaret ingår i FN:s översyn av om medlemsländerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. I år är det USA som granskas.
Navajokommissionen pekar ut tre huvudområden där USA inte levt upp till sitt ansvar. Det gäller misslyckandet med att skydda heliga platser, tvångsförflyttningen av navajoer från Black Mesa och att navajos rätt till självbestämmande inte respekteras, skriver Farmington Daily News som har fått tillgång till rapporten.
Navajo Nation vill nu att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna ställer följande frågor till USA:
Varför skyddar inte USA:s federala lagstiftning ursprungsamerikaners rätt att fritt uttrycka sin religiösa tro och utöva den såväl offentligt som privat?
Varför inleder inte USA en verklig dialog på jämställd fot med Navajo Nation om markanspråk och tvångsförflyttningar?
Varför förtrycker USA:s lagar och politik ursprungsnationernas nedärvda rätt till självbestämmande och suveränitet över sina områden, resurser, vatten och mineraler?
När kommer USA att godkänna FN-deklarationen om urfolkens rättigheter?
Vi får se om USA levererar några svar på dessa angelägna och pregnant frågor när FN-rådet för de mänskliga rättigheterna håller sin session i Genève i november.

Sverige ut ur Afghanistan!

De senaste dagarnas händelser visar tydligt att den svenska militära insatsen i Afghanistan ingår som en kugge i USA-imperiets krigföring. Vid eldstriden måndagen den 18 oktober då två svenska soldater skadades svårt deltog även attackhelikoptrar från USA. Vare sig talibaner eller vanliga afghaner ser nog någon större skillnad på pansarbilar som bär blågul flagg eller stjärnbaneret.
Vi vanliga medborgare som aldrig tillfrågats om den svenska truppinsatsen i Afghanistan kommer nu att få höra av makthavarna att vi måste hålla ihop och stå enade bakom våra blågula soldater, att inhemsk opposition mot krigsinsatsen i själva verket gynnar talibanerna och att de tilltagande striderna i sig är ett bevis för att truppinsatsen måste bestå eller rentav utökas.
Dessa och liknande argument är intellektuella förolämpningar mot krigsmotståndarna. Att det så kallade säkerhetsläget även i den ”svenska” delen av Afghanistan ”försämras” är helt enkelt ett uttryck för att det afghanska motståndet mot den utländska närvaron ökar, och för det finns det många goda skäl. Det blir onekligen fler och fler afghaner som ogillar närvaron och även är beredda att ta till vapen mot den. Det nio år långa kriget mot talibanerna har i själva verket stärkt dem och deras allierade. Ju längre de främmande truppinsatserna pågår, desto fler tycks talibanerna bli. Den militära närvaron sägs vara en förutsättning för civilt bistånd men förhållandet är det omvända: den militära närvaron försvårar eller omöjliggör civilt bistånd.
USA-imperiets så kallade krig mot terrorismen, som inleddes av George W Bush och som har fortsatts och även utvidgats av Barack Obama, används som täckmantel för allt möjligt otrevligt världen över – tortyr, hemliga fängelser, massmord på oskyldiga civila. I grunden är detta krig ett försök av USA att utvidga och säkra tillgången på energikällor och råvaror – som ju Afghanistan har visat sig rikt på. Men USA:s politik är kontraproduktiv och bidrar i stället till att på lång sikt ytterligare försvaga imperiet. Det är något som den styrande mandarinklassen i Kina självfallet drar nytta av. Den har en helt annan långsiktig, och antagligen betydligt mer framgångsrik, strategi för att säkra landets kommande behov av olja, gas, metaller och livsmedel. Det är en helt annan historia, men Sverige ska inte spela i världspolitiken efter vare sig USA:s eller Kinas manus. Den svenska truppinsatsen i Afghanistan måste avslutas så snabbt som möjligt!

Sverige en del av problemet i Afghanistan

Wiki Leaks publicering av 90 000 hemliga dokument om kriget i Afghanistan har i många länder lett till en förnyad och kritisk debatt om kriget och det egna landets deltagande. I Tyskland har t ex tidskriften Der Spiegel i en ledare konstaterat att den tyska militära närvaron i Afghanistan numera är en del av problemet och inte av lösningen. Den så kallade säkerheten i det ”tyska” området av Afghanistan har stadigt försämrats och det gäller för övrigt situationen i hela Afghanistan. Trots massiva truppförstärkningar, framför allt av USA, är läget just nu det värsta sedan invasionen 2001 och Afghanistan tycks återigen göra skäl för epitetet ”begravningsplats för imperier”.
I Sverige är dock debatten om Afghanistaninsatsen mycket lam. Den borgerliga regeringsalliansen kör med fortsatt hög svansföring och ropar ut att den är redo att skicka fler svenska soldater till Afghanistan och s-ledaren Mona Sahlin sa under sitt besök i landet att det inte nu går att sätta ett datum för när Sverige ska lämna Afghanistan. Varför inte? Argumentet brukar vara att det då skulle utbryta fullständigt kaos i Afghanistan, men detta är politiskt mumbo-jumbo av samma slag som att den svenska insatsen bidrar till säkerhet såväl i Afghanistan som i regionen och här hemma. Att till och med Nato-medlemmen Nederländerna har tagit hem sina 1 900 soldater från Afghanistan och att flera andra länder säger sig vilja göra detsamma senast 2012 visar väl att även en svensk reträtt är både möjlig och önskvärd.
Precis som Der Spiegel konstaterade så kan vi i Sverige också säga att ”vår” truppnärvaro i Afghanistan är en del av problemet och inte av lösningen. Visserligen ingår de svenska soldaterna i den så kallade Isaf-styrkan, men hur kan vanliga afghaner se skillnad på renodlade USA-trupper och Isaf-soldater? Och hur ska de kunna veta att det är blågula soldater som är ute och far och inte den ökända amerikanska enheten 373 som har till uppgift att söka upp och döda alla som Pentagon satt upp på sin svarta lista över misstänkta talibaner?
Ju längre de utländska trupperna har varit i Afghanistan desto fler civila afghaner har fått sätta livet till – medvetet eller av misstag. Ju fler utländska trupper som stationerats i Afghanistan desto starkare har stödet blivit för talibanerna och andra som motsätter sig utländsk truppnärvaro. Ju fler de utländska soldaterna har blivit desto mer opium har producerats i Afghanistan. Att Afghanistan rymmer stora tillgångar av mineraler som järn, koppar och litium kan delvis förklara USA:s närvaro i landet, men som många amerikanska kritiker av kriget påpekar så har USA-imperiet nu inträtt i ett stadium av permanent krigföring.
Sanningen är att även Sverige deltar i USA-imperiets permanenta krigföring. Vill vi verkligen det? Det är inte Barack Obama som ska bestämma när svenska trupper tas hem från Afghanistan. För att den svenska regeringen ska våga fatta ett beslut om reträtt behövs uppenbarligen tryck från en stark folklig rörelse. Jag ansluter mig till den: Sverige ut ur Afghanistan!