Att blåbären i de svenska skogarna har dragits in i den globala kapitalackumulationen är något som vi påminns om varje sommar. En aspekt av processen som letar sig in i massmedierna är förhållandena för de bärplockare från länder som Bulgarien, Ukraina, Thailand och Vietnam som lockats hit av rykten och/eller fagra löften om stora förtjänster. Utnyttjande av mer eller mindre lättrörliga arméer av reservarbetskraft eller trasproletariat har sedan lång tid tillbaka varit en av kapitalismens mer frånstötande aspekter. Analyserades redan av Karl Marx. Utförligt.
Dagens
globala kapitalism har i större utsträckning än på Marx tid flyttat på själva
varuproduktionen i stället för att flytta på arbetskraften. Enklare att låta
lågavlönade arbetare tillverka datorer, mobiler och kläder i fabriker i Kina eller
Bangladesh än att frakta hit horder av arbetare. Det har varit själva
affärsidén för ikoniska företagsledare som Steve Jobs och Stefan Persson.
Med
blåbären är det annorlunda. De kan inte flyttas. Alltså får man frakta hit den
billiga arbetskraften eller ännu hellre få den att själv ta sig hit på vinst
och förlust. Det hela bygger på några grundläggande element i dagens värld;
1)
det koloniala förhållandet mellan centrum och periferi,
2) den
enorma skillnaden i materiell levnadsstandard mellan centrum och periferi,
3)
den strukturella extremt höga arbetslösheten i de perifera områdena,
4)
den ännu så länge goda tillgången på fossil energi som gör det lönsamt att
transportera billig arbetskraft med flyg från ex-vis Thailand eller med
dieseldrivna minibussar från ex-vis Bulgarien.
Det
finns många villiga mellanhänder i blåbärens globalisering – fordonsägare,
människohandlare, bäruppköpare – som alla tycks göra sig en förtjänst på verksamheten.
I toppen på denna ekonomiska pyramid sitter sylt- och saft-företag som
Björnekulla, Bob och Findus och deras mer eller mindre anonyma ägare. Ett sätt
att komma åt de oseriösa och i många fall kriminella mellanhänderna vore ju att
konsumenterna krävde Fair Trade-märkning av de produkter som småningom hamnar
på ICAs eller Coops butikshyllor.
Jag
plockar mina blåbär i en gammal tradition av självhushållning – dels för direkt
konsumtion (finns något bättre än blåbär och kylskåpskall fil?) dels för infrysning
och syltning. Det är en tradition som är viktig att hålla fast vid och den
kommer att bli allt viktigare inför den avveckling av industrisamhället som
oåterkalleligen närmar sig och vars inledning vi redan börjar känna av. Denna
tradition befinner sig under hårt tryck, först och främst från det industriella
skogsbruket som ödelägger väldiga arealer blåbärsskog. Ingen vet idag om blåbär
över huvud taget kan återetablera sig efter stora kalhyggen som även utsätts
för så kallad markberedning.
Från
det ena året till det andra vet man inte om blåbärsskogen finns kvar. Min
morfar som var en passionerad blåbärsplockare kunde vara säker på att hans bärställen
fanns kvar åt ut och år in. Den tidens skonsammare skogsbruk förintade inte
bärmarkerna. Idag får man på ett helt annat sätt fara runt och leta ställen och
kolla om skogen över huvud taget finns kvar.
I
år har även ”mina” kvarvarande blåbärsskogar dragits in i den globala
kapitalackumulationen. Bulgariska bärplockare i stora skaror har dragit fram i
de norduppländska skogarna och spåren förskräcker. Stora mängder bär har plockats
på kort tid och utan kunskap om vare sig allemansrätten och dess sedvanor, lokala
traditioner eller blåbärsrisets karaktär kan resultatet mer eller mindre
beskrivas som skövling. Ris har trampats ner, bärbuskar slitits upp med rötter
och allt. När jag plockar blåbär måste jag plocka så att markerna fortsätter
producera bär – om nu inte skogsbolaget utraderar skogen. Jag måste plocka
ömsint och långsiktigt hållbart och det innebär också samtal med skogsrået och
Moder Jord.
Bärplockning
kommer att bli ett allt viktigare inslag i människors självförsörjning liksom annan
insamling av skogens ”produkter”. För
att det ska bli möjligt måste den värnas mot skogsbolagens härjningar och
lösgöras från den globala kapitalackumulationen och kapitalets ”fria
rörlighet”. Allt detta hänger nära samman med att man också erkänner bärplockningen
som en andlig verksamhet. När den är som bäst är det bara du, blåbären, skogen,
en ormvråks jamande och vindens viskande i tallkronorna. Då kan du höra och
känna skogsråets närvaro. Och då är det dags att falla på knä och tacka Moder
Jord.
