Människans digitala fångenskap

De digitala medierna förändrar i grunden vårt beteende, vår varseblivning, vår urskillningsförmåga, vår samlevnad. Detta äger rum bortom alla medvetna beslut och denna blindhet och onykterhet utgör vår tids kris. Så lyder det mäktiga anslaget i den sydkoreanske filosofen Byung Chul-Hans bok I svärmen: Tankar om det digitala (Ersatz 2014).

Byung är verksam som professor vid Universität der Künste i Berlin. Utöver I svärmen har förlaget Ersatz gett ut ytterligare två av hans böcker på svenska: Trötthetssamhället (2013) och Eros Agoni (2015). Böckerna är tunna (60-90 sidor) men skrivna på ett väldigt stringent och mångbottnat språk och kräver långsam läsning och kontemplation - något som Byung ser som en motståndshandling mot den rådande samhälleliga prestationshetsen. Det västerländska samhället har förlorat eros, som har ersatts med pornografi och lett oss in i ”den blinda produktionens och prestationens samhälle”. Människorna har förlorat sin kontemplativa förmåga, lystringens gåva och samhället har drabbats av excessiv trötthet och utmattning. ”Det är därför som vi sover oroligt idag. De utmattade prestationssubjekten somnar så som benet somnar.”

Byung Chul-Han tar som synes stora grepp i sin samhällskritiska analys där vi kan finna inflytanden från tyska filosofer som Hegel och Heidegger men också från franska tänkare som Badiou och Bataille. Som ett grundstråk i hans tänkande finns en djupgående kritik av kapitalismen och nyliberalismen. Och, väl att märka, Byung är helt up-to-date. Jag rekommenderar hans böcker till alla som vill förstå världen för att kunna förändra den (för att travestera Marx).

Ett av vår tids fenomen som Byung analyserar är överflödet av information. Vi kan bevittna en accelererande cirkulation av information som leder till accelererad cirkulation av kapital. Det digitala mediet förvandlar information och kommunikation till en vara. Företag som Google och Facebook, alltså det som kallas Big Data, totalprotokollerar våra liv i sin strävan efter maximal avkastning på informationen. I denna process medverkar människorna själva frivilligt till sin egen exploatering: ”Självexploateringen är effektivare än exploateringen av andra, eftersom den går hand i hand med en känsla av frihet.” Det digitala mediets frihet framkallar paradoxalt nog ett tvång hos dess användare att prestera och självoptimera. Det intima ställs ut offentligt och det privata blir offentligt i en ”pornografisk utställning av intimitet och privatsfär”. Visst är detta en träffande beskrivning av vad människor ägnar sig åt på så kallade sociala medier!

Den ofiltrerade informationsmassan i de digitala medierna får varseblivningen att bli helt avtrubbad – tänkandet och omdömesförmågan förtvinar. ”Man reser omkring överallt, utan att göra någon erfarenhet. Man räknar i det oändliga, utan att kunna berätta. Man ser alla möjliga saker, utan att vinna någon insikt.” Information och kunskap är nämligen olika saker och från en bestämd punkt blir informationen deformation.

Detta får djupgående och oroande följder för hela samhället. Byung understryker att det digitala mediet är ett affektmedium som möjliggör omedelbara känsloutlopp. Vi har hamnat i ett upprördhetssamhälle där argmedborgare enbart agerar utifrån sig själva utan identifikation med det gemensamma. Ur det som Byung kallar skitstormarna i de digitala medierna kommer ingen gemensam handlingskraft och omsorg om det gemensamma. Den digitala svärmen är flyktig och instabil och består av förensligade individer utan förmåga att utveckla något vi. I ett sådant samhällsklimat av tilltagande egoisering och atomisering försvinner solidariteten, privatiseringen fortsätter ända in i själen och det ömsesidiga eroderas. De digitala medierna eroderar enligt Byung gemenskapen och vi:et och förstör det offentliga rummet. Därmed motverkar de bildandet av en motmakt som skulle kunna ifrågasätta den kapitalistiska ordningen.

Vad för slags demokrati är möjlig med tanke på den svinnande offentligheten, människornas växande egoisering och narcissifiering, frågar sig Byung närmast retoriskt. Medborgaren har blivit konsument utan ansvar för det gemensamma. Det digitala mediet är ett presensmedium som bara känner det omedelbara nuet. Språk och kultur vulgariseras, det långa och långsamma elimineras, människor glömmer hur man tänker komplext. Politiken blir andfådd och kortsiktig och späs ut till prat.

De digitala apparaterna skapar ett nytt tvång, ett nytt slaveri, skriver Byung. Med smartphonen blir varje plats en arbetsplats och varje tid blir arbetstid. ”Mobilitetens frihet slår över i det fatala tvånget att arbeta överallt.” Arbetstiden totaliseras – vi tar med arbetet både på semestern och i sömnen. ”Var och en bär med sig arbetsplatsen som ett arbetsläger.”

Och värre kan det bli. Big Data håller på att totalprotokollera våra liv. Vi är på väg in i en tillvaro där även våra ting övervakar oss och utan paus samlar in och sänder information om våra göranden och låtanden, som ett led i kapitalets strävan efter maximal valorisering. Jag kan tänka mig att en syntes av Byung Chul-Hans filosofi och en marxiansk ekonomisk analys av den digitala kapitalismens drivkrafter skulle kunna bli en fruktbar teori för den som inte bara vill förklara utan också förändra världen.

Vad kan vi då göra på kort sikt om vi instämmer med Byungs kritik av det digitala? En framkomlig väg är säkert att befria sig från smartphonens fängelse och starkt begränsa sin närvaro i digitala medier. Det borde leda till en större förmåga till komplext och djupt tänkande och kännande; tillbaka till lystringens gåva och kontemplationens konst; från larmet i det digitala till tystnaden i naturen. Bättre att sitta ute på helig plats än att uppdatera sin Facebook-status.

Jag vill påminna mina läsare om att jag redan för ganska många år sedan, långt före Facebooks tid, skrev en artikel med rubriken Shamanism på webben? Min huvudtes håller än idag, nämligen ”att det inte går att bedriva shamanism på eller via internet. Webben är inget shamanskt medel eller medium även om den kan underlätta kontakter och idéutbyte mellan personer med shamanska intressen. Den verkliga kunskapen och kraften hämtar en shaman i naturen och dess processer genom att helt enkelt göra sig åtkomlig, alltså genom en samverkan i landskapet med alla dess synliga och osynliga invånare/medlevare. Det sker genom ett ömsesidigt utbyte av energi och information med djur, växter, berg, floder och väder i såväl deras materiella som andliga aspekter.”

Att läsa Byung Chul-Han kan vara en del i denna process.

Blåbär och kapitalackumulation

Att blåbären i de svenska skogarna har dragits in i den globala kapitalackumulationen är något som vi påminns om varje sommar. En aspekt av processen som letar sig in i massmedierna är förhållandena för de bärplockare från länder som Bulgarien, Ukraina, Thailand och Vietnam som lockats hit av rykten och/eller fagra löften om stora förtjänster. Utnyttjande av mer eller mindre lättrörliga arméer av reservarbetskraft eller trasproletariat har sedan lång tid tillbaka varit en av kapitalismens mer frånstötande aspekter. Analyserades redan av Karl Marx. Utförligt.

Dagens globala kapitalism har i större utsträckning än på Marx tid flyttat på själva varuproduktionen i stället för att flytta på arbetskraften. Enklare att låta lågavlönade arbetare tillverka datorer, mobiler och kläder i fabriker i Kina eller Bangladesh än att frakta hit horder av arbetare. Det har varit själva affärsidén för ikoniska företagsledare som Steve Jobs och Stefan Persson.

Med blåbären är det annorlunda. De kan inte flyttas. Alltså får man frakta hit den billiga arbetskraften eller ännu hellre få den att själv ta sig hit på vinst och förlust. Det hela bygger på några grundläggande element i dagens värld;

1) det koloniala förhållandet mellan centrum och periferi,

2) den enorma skillnaden i materiell levnadsstandard mellan centrum och periferi,

3) den strukturella extremt höga arbetslösheten i de perifera områdena,

4) den ännu så länge goda tillgången på fossil energi som gör det lönsamt att transportera billig arbetskraft med flyg från ex-vis Thailand eller med dieseldrivna minibussar från ex-vis Bulgarien.

Det finns många villiga mellanhänder i blåbärens globalisering – fordonsägare, människohandlare, bäruppköpare – som alla tycks göra sig en förtjänst på verksamheten. I toppen på denna ekonomiska pyramid sitter sylt- och saft-företag som Björnekulla, Bob och Findus och deras mer eller mindre anonyma ägare. Ett sätt att komma åt de oseriösa och i många fall kriminella mellanhänderna vore ju att konsumenterna krävde Fair Trade-märkning av de produkter som småningom hamnar på ICAs eller Coops butikshyllor.

Jag plockar mina blåbär i en gammal tradition av självhushållning – dels för direkt konsumtion (finns något bättre än blåbär och kylskåpskall fil?) dels för infrysning och syltning. Det är en tradition som är viktig att hålla fast vid och den kommer att bli allt viktigare inför den avveckling av industrisamhället som oåterkalleligen närmar sig och vars inledning vi redan börjar känna av. Denna tradition befinner sig under hårt tryck, först och främst från det industriella skogsbruket som ödelägger väldiga arealer blåbärsskog. Ingen vet idag om blåbär över huvud taget kan återetablera sig efter stora kalhyggen som även utsätts för så kallad markberedning.

Från det ena året till det andra vet man inte om blåbärsskogen finns kvar. Min morfar som var en passionerad blåbärsplockare kunde vara säker på att hans bärställen fanns kvar åt ut och år in. Den tidens skonsammare skogsbruk förintade inte bärmarkerna. Idag får man på ett helt annat sätt fara runt och leta ställen och kolla om skogen över huvud taget finns kvar.

I år har även ”mina” kvarvarande blåbärsskogar dragits in i den globala kapitalackumulationen. Bulgariska bärplockare i stora skaror har dragit fram i de norduppländska skogarna och spåren förskräcker. Stora mängder bär har plockats på kort tid och utan kunskap om vare sig allemansrätten och dess sedvanor, lokala traditioner eller blåbärsrisets karaktär kan resultatet mer eller mindre beskrivas som skövling. Ris har trampats ner, bärbuskar slitits upp med rötter och allt. När jag plockar blåbär måste jag plocka så att markerna fortsätter producera bär – om nu inte skogsbolaget utraderar skogen. Jag måste plocka ömsint och långsiktigt hållbart och det innebär också samtal med skogsrået och Moder Jord.

Bärplockning kommer att bli ett allt viktigare inslag i människors självförsörjning liksom annan insamling av skogens ”produkter”.  För att det ska bli möjligt måste den värnas mot skogsbolagens härjningar och lösgöras från den globala kapitalackumulationen och kapitalets ”fria rörlighet”. Allt detta hänger nära samman med att man också erkänner bärplockningen som en andlig verksamhet. När den är som bäst är det bara du, blåbären, skogen, en ormvråks jamande och vindens viskande i tallkronorna. Då kan du höra och känna skogsråets närvaro. Och då är det dags att falla på knä och tacka Moder Jord.