Blåbär och kapitalackumulation

Att blåbären i de svenska skogarna har dragits in i den globala kapitalackumulationen är något som vi påminns om varje sommar. En aspekt av processen som letar sig in i massmedierna är förhållandena för de bärplockare från länder som Bulgarien, Ukraina, Thailand och Vietnam som lockats hit av rykten och/eller fagra löften om stora förtjänster. Utnyttjande av mer eller mindre lättrörliga arméer av reservarbetskraft eller trasproletariat har sedan lång tid tillbaka varit en av kapitalismens mer frånstötande aspekter. Analyserades redan av Karl Marx. Utförligt.

Dagens globala kapitalism har i större utsträckning än på Marx tid flyttat på själva varuproduktionen i stället för att flytta på arbetskraften. Enklare att låta lågavlönade arbetare tillverka datorer, mobiler och kläder i fabriker i Kina eller Bangladesh än att frakta hit horder av arbetare. Det har varit själva affärsidén för ikoniska företagsledare som Steve Jobs och Stefan Persson.

Med blåbären är det annorlunda. De kan inte flyttas. Alltså får man frakta hit den billiga arbetskraften eller ännu hellre få den att själv ta sig hit på vinst och förlust. Det hela bygger på några grundläggande element i dagens värld;

1) det koloniala förhållandet mellan centrum och periferi,

2) den enorma skillnaden i materiell levnadsstandard mellan centrum och periferi,

3) den strukturella extremt höga arbetslösheten i de perifera områdena,

4) den ännu så länge goda tillgången på fossil energi som gör det lönsamt att transportera billig arbetskraft med flyg från ex-vis Thailand eller med dieseldrivna minibussar från ex-vis Bulgarien.

Det finns många villiga mellanhänder i blåbärens globalisering – fordonsägare, människohandlare, bäruppköpare – som alla tycks göra sig en förtjänst på verksamheten. I toppen på denna ekonomiska pyramid sitter sylt- och saft-företag som Björnekulla, Bob och Findus och deras mer eller mindre anonyma ägare. Ett sätt att komma åt de oseriösa och i många fall kriminella mellanhänderna vore ju att konsumenterna krävde Fair Trade-märkning av de produkter som småningom hamnar på ICAs eller Coops butikshyllor.

Jag plockar mina blåbär i en gammal tradition av självhushållning – dels för direkt konsumtion (finns något bättre än blåbär och kylskåpskall fil?) dels för infrysning och syltning. Det är en tradition som är viktig att hålla fast vid och den kommer att bli allt viktigare inför den avveckling av industrisamhället som oåterkalleligen närmar sig och vars inledning vi redan börjar känna av. Denna tradition befinner sig under hårt tryck, först och främst från det industriella skogsbruket som ödelägger väldiga arealer blåbärsskog. Ingen vet idag om blåbär över huvud taget kan återetablera sig efter stora kalhyggen som även utsätts för så kallad markberedning.

Från det ena året till det andra vet man inte om blåbärsskogen finns kvar. Min morfar som var en passionerad blåbärsplockare kunde vara säker på att hans bärställen fanns kvar åt ut och år in. Den tidens skonsammare skogsbruk förintade inte bärmarkerna. Idag får man på ett helt annat sätt fara runt och leta ställen och kolla om skogen över huvud taget finns kvar.

I år har även ”mina” kvarvarande blåbärsskogar dragits in i den globala kapitalackumulationen. Bulgariska bärplockare i stora skaror har dragit fram i de norduppländska skogarna och spåren förskräcker. Stora mängder bär har plockats på kort tid och utan kunskap om vare sig allemansrätten och dess sedvanor, lokala traditioner eller blåbärsrisets karaktär kan resultatet mer eller mindre beskrivas som skövling. Ris har trampats ner, bärbuskar slitits upp med rötter och allt. När jag plockar blåbär måste jag plocka så att markerna fortsätter producera bär – om nu inte skogsbolaget utraderar skogen. Jag måste plocka ömsint och långsiktigt hållbart och det innebär också samtal med skogsrået och Moder Jord.

Bärplockning kommer att bli ett allt viktigare inslag i människors självförsörjning liksom annan insamling av skogens ”produkter”.  För att det ska bli möjligt måste den värnas mot skogsbolagens härjningar och lösgöras från den globala kapitalackumulationen och kapitalets ”fria rörlighet”. Allt detta hänger nära samman med att man också erkänner bärplockningen som en andlig verksamhet. När den är som bäst är det bara du, blåbären, skogen, en ormvråks jamande och vindens viskande i tallkronorna. Då kan du höra och känna skogsråets närvaro. Och då är det dags att falla på knä och tacka Moder Jord.

Modernt skogsbruk är Moder Jords fiende

När kalhyggen tas upp i närheten av där man bor och rör sig blir man på ett övertydligt sätt påmind om det moderna skogsbrukets destruktiva effekter. I Norduppland tycks det som om Stora Enso har drabbats av någon sorts avverkningsmani och gått bärsärk denna vinter och vår. Kör man gamla Gävlevägen mellan Tierp och Mehedeby avlöser det ena jättehygget det andra och det som för några månader sedan var tallhedar med rikligt med blåbärsris har förvandlats till oigenkännlighet. På en del hyggen har man med hjälp av jätteplogar vänt upp mineraljorden så man tror sig skåda en krigsskådeplats.
Och visst är det ett krig som det moderna skogsbruket bedriver mot Moder Jord när skogar omvandlas till virkesplantager. Skogsindustrins egna apologeter brukar hävda att branschen skapar jobb och drar in kapital till landet, men jag tror att vi absolut kan sätta frågetecken efter dessa påståenden. Om vi anlägger ett någorlunda långsiktigt perspektiv på ett par människogenerationer (och det är egentligen ett ganska kort perspektiv) tror jag att det är rimligare att säga att skogsindustrin avskaffar jobb och föröder inte bara biologisk mångfald utan också långsiktigt hållbara resurser. Och det kapital som inbringas hamnar säkert som på de gamla träbaronernas tid i lyxkonsumtion hos skogsindustrins ägare och finansiärer.
Skogsbruket blir alltmer kapitalintensivt och ju mer kapitalintensivt det blir, desto mer skog måste avverkas för att få större omsättning och intäkter. Det är detta som kallas profitkvotens fallande tendens – en företeelse som Marx analyserade grundligt för snart 150 år sedan. Ägarna till de jättelika hyggesmaskinerna sitter fast i detta kapital- och lönsamhetsskruvstäd. Och dessa stora maskiner är över huvud taget inte användbara i något annat sammanhang än att förstöra. Denna teknologi har ingen framtid.
En annan destruktiv sida hos det moderna skogsbruket är att det i praktiken upphäver allemansrätten. Det är mycket svårt att över huvud taget ta sig fram på ett hygge med dess virrvarr av grenar, klenvirke, djupa hjulspår och vattensamlingar. Om hygget dessutom plöjs blir det nästintill omöjligt. Och hur lång tid tar det för blåbärsris att etablera sig igen? En generation? Två? Ibland känns det som att det enda som kan läka skadorna efter skogsbruket är en ny istid.
Det verkar också som om skogsbolagen medvetet försöker hindra folk från att röra sig i skog och mark. Numera spärrar de ofta skogsbilvägarna med bommar eller lägger så grov stenflis på dem att det blir omöjligt att cykla och riskfyllt att köra bil. Förr, för bara 20-30 år sedan var skogsbilvägarna finfina cykelvägar som man kunde använda för att komma in i blåbärsskogen eller till hallonfället.
De som finansierar och profiterar på skogsförstörelsen är Moder Jords fiender. Och det gäller även de som tillverkar de stora skogsmaskinerna, som John Deere och Komatsuforest/Valmet, och de som använder dem. Men hur får man stopp på förstörelsen? Ett sätt är naturligtvis att kämpa för att mer skog undantas från avverkning i form av reservat, men det är ett tveeggat svärd eftersom skogsindustrin då kan härja fritt i merparten av skogarna. På något sätt måste skogsindustrin vingklippas av något som är betydligt starkare än grupper av miljöaktivister. Det kan bara ske genom staten och det kräver självfallet en regering med helt annan inställning än den nuvarande. Och så kan du själv kanske bidra genom att undandra dina pensionspengar från fonder som är med och finansierar förödelsen.