Så säger den gamle lakotan Mathew King (1902-1989) också känd under namnet Noble Red Man till den vite författaren
Harvey Arden. Arden har tillsammans
med fotografen och författaren Steve Wall ställt samman en omfattande
dokumentation av intervjuer med äldre, traditionella indianer, bl a i böckerna Wisdomkeepers, Travels in a Stone Canoe, To Become a Human Being som jag tidigare recenserat på denna
blogg. Mathew King förekommer på flera ställen hos Arden/Wall och har också ägnats
en egen bok; Noble Red Man – Lakota Wisdomkeeper
Mathew King (Beyond Words 1994). Boken är en sammanställning som Harvey Arden
gjort av sina egna intervjuer med Mathew King och bandinspelningar med Mathew
som hans familj har gjort. Denna lilla bok på drygt 100 sidor erbjuder ett
stilla flöde av lakota-visdom silat genom en gammal mans erfarenhet och
medvetande.
Noble Red Man är
ett namn som Mathew fått efter sin morfar och han har även flera andra namn som
knyter an till egenskaperna hos äldre anförvanter, t ex Crazy Horse, som var Mathews gammelfarbror. Från honom fick han
namnet Kills Enemy Alone. ”Jag har
den kraften också, men jag använder den inte”, säger han till Arden när han
blivit en gammal, mild och vis man. Han berättar öppenhjärtigt om den väldiga ilska
som han i yngre dagar kände över hur lakotas och andra ursprungsamerikaner hade
behandlats av USA, men nu betonar han att han inte hatar någon längre. ”Att
hata skadar hataren mer än den som är hatad. Vi har inget hat i våra hjärtan.”
Och ändå finns det anledning att göra ett mycket envetet och
bestämt motstånd mot den vita koloniseringen av den amerikanska kontinenten –
en process som fortfarande pågår. Innan den vite mannen kom till Amerika var
det ett paradis, säger Mathew King. ”Allt var fritt. Vi var fria och det var
också djuren och fåglarna och floderna och hela detta underbara land från kust
till kust. All fritt. Allt rent. Allt lyckligt.”
Mathew King har kanaliserat mycket av sin energi till kampen
för Black Hills – det bergsområde som lakotas anser är deras födelseplats som
nation och som de tillförsäkrades i Fort Laramie-fördraget 1868. Som de flesta
säkert känner till bröt den federala regeringen mot detta fördrag bara några år
senare när guld hittades i Black Hills och bergen öppnades för olika former av
exploatering. USA:s högsta domstol har senare erkänt att detta var ett flagrant
fördragsbrott och lakotas har tillerkänts 100 miljoner dollar i kompensation –
pengar som de vägrar att ta emot eftersom de aldrig tänker ge upp eller sälja
Black Hills. Mathew betonar att Black Hills är lakotas kyrka. Vinden, regnet
och stjärnorna är deras bibel, säger han.
Vid ockupationen 1973 av Wounded Knee i South Dakota,
platsen där sjunde kavalleriet i USA:s armé 1890 massakrerade uppemot 300
lakotas, spelade Mathew King en viktig roll som andlig rådgivare till
aktivisterna från American Indian
Movement som genomförde aktionen. Ockupationen pågick i drygt 70 dagar och
i Mathew Kings version var den en seger. Hela världen fick reda på hur USA
behandlar sin ursprungsbefolkning och aktivisterna lyckades stå emot den
massiva federala polisinsatsen. Detta tack vare den heliga pipans kraft. ”Den
heliga pipan är mäktigare än några gevär, mäktigare än en atombomb till och
med.” ”Vi överlevde och vi kommer att överleva. Det är just det som Wounded
Knee handlar om. Överlevnad.”
Man kan alltså vara en militant aktivist även utan vapen, t
ex om man har tillgång till den heliga pipan som lakotas en gång i urtiden fick
av Den vita buffelkalvkvinnan. Det kan vara ett
sätt att segla under maktens radar. ”Människor frågar mig hur jag vet vad jag
vet. Jag svarar att jag lyssnade till de gamla, de Äldste.” Av De äldste fick
Mathew lära sig att bönen är det som håller världen uppe. Bönen är hans primära
redskap. Han ber med den heliga pipan. Han ber i soldansen. Han ber i
svetthyddan. Han ber när han gör utesittning, vision quest, i Black Hills och Crazy Horse kommer till honom och
lär honom saker som de levande har glömt. ”Saker som den vite mannen aldrig kan
veta eller förstå.” Våra sånger är böner till Gud, våra trummor är ett sätt att
tala med Gud, säger han. Mathew King ber ständigt; ”Det finns bara en tid att
be och det är nu. Det finns ingen bättre tid att be än nu.” Bönen beskriver han
som ett samtal med det som han på engelska kallar Gud och som är detsamma som Wakan Tanka, Den store anden, Det stora
mysteriet, Det stora mystiska – detta som varken är han eller hon och
egentligen är omöjligt att definiera. Men det viktigaste inslaget i bönen är
inte att tala, utan att lyssna; ”Det är så man ber till Gud. Man lyssnar.”
Många vita frågar Noble
Red Man hur de kan hjälpa indianerna och hans svar är; ”Det jag försöker
göra är att röra vid ert hjärta. Om jag gör det så vet ni också vad ni ska
göra.” Hans egen dröm är att indianer och vita en dag ska kunna be och
ceremoniera tillsammans för att gemensamt lösa sina problem; ”En dag kommer vi
att hålla ceremonier tillsammans och örnen kommer att förena sig med oss. Han
kommer att dansa med oss. Ni kommer att lära er hur det är att dansa med örnen.”
