Edna Gordon har slutat sin jordevandring

Edna Gordon, Seneca Elder, har avlidit 93 år gammal. Hon var en framstående visdomsbärare, poet och lärare som höll fast vid irokesernas traditionella livssyn och livssätt. Edna Gordon var en sann traditionsbärare som vandrade i skönhet på Moder Jord. Det finns två böcker om och med henne - Voice of the Hawk Elder och A Broomstick Revolution; Hawk Elder Teachings for a New Age - producerade av Harvey Arden inom projektet Wisdomkeepers. Edna Gordon var för övrigt en av de huvudsakliga inspiratörerna till att Arden sjösatte detta fantastiska projekt. Mer info om Edna Gordon, bl a en lång videointervju, och andra visdomsbärare finns på The WisdomKeepers Project.

För att hedra Edna Gordon återger jag här en av hennes korta dikter i originalversion: 

If you cannot feel
the Spiritual fire within,
it is because
you cannot sense or see
that you are sitting too close
within the Circle of Yourself.

Ancient Firekeepers
left a Trail of Thoughts for us,
a Legacy to walk in
Unity, Equality and Spirituality
on the Pathway of Peace.

Lågmäldhetens motstånd

Gil Scott-Herons klassiska text The Revolution Will Not Be Televised från 1970 har inte bara bäring på svarta amerikaners sociala och politiska situation då. Dess essens gäller alla förtryckta grupper – människor, djur, växter och egentligen hela Moder Jord. Även idag, om man bortser från textens tidsbundna vändningar. Men varför kommer revolutionen inte att sändas i tv, eller i mobilens live-app? Scott-Heron ger själv svaret i sista diktraden: The Revolution Will Be Live.

Denna sista rad fångar på ett kongenialt sätt dynamiken i det stora kosmiska kretsloppets dans. Det som äger rum äger rum och denna process kan inte avbildas eller beskrivas på annat sätt än genom sin egen process. Att söka avbilda en revolutionär process är ett sätt att försöka frysa ett ögonblick, men därmed töms det på sitt innehåll och förtingligas, för att använda ett begrepp från den tidige Karl Marx. Av en process gör man ett ting, en vara, som kan gå in i den kapitalistiska mervärdesprocessen för att valorisera kapitalet, alltså öka dess värde. Det gäller t ex det som kallas politik i dagens västerländska samhälle. Den har förvandlats till en sorts teater där politikens innehåll skilts från dess form, dess utövare och de som drabbas av den.

De processer i dagens värld som är verkligt revolutionära i den bemärkelsen att de transformerar grunderna för det bestående kan inte pressas in i politikens alienerande form. De handlar inte om att gripa makten med hjälp av vapen eller krossa det ena eller det andra och kan inte heller förstås med hjälp av politikens begreppsapparat – i alla fall inte den västerländska varianten. Kort sagt; sant revolutionära processer seglar under politikens radar, under maktens radar och därmed också under de stora mediernas radar. Därigenom är de för det mesta osynliga för makten hur mycket makten än försöker avlyssna rymd och cyberrymd, för sannolikheten är stor att makten avlyssnar ”fel” saker.

Revolutionära processer verkar i det fördolda – fördolt för makten men också i det fördolda enligt traditionell definition. Det är processer som samspelar med det andliga, det osynliga, den icke-ordinära verkligheten. Det var därför som en traditionell lakota som Mathew King kunde säga att bönen och den heliga pipan är mäktigare än atombomben. De är ju medel som mobiliserar och ingriper i det som King kallade The great reality och som alltså är större än det vi vanligen ser och hör och lever i.

Jag vill kalla denna hållning för lågmäldhetens motstånd. Det gör inte mycket väsen av sig i de vanliga västerländska kanalerna men verkar inte desto mindre på djupet och på lång sikt. När man väl lärt sig känna igen detta lågmäldhetens motstånd ser man uttryck för det överallt. Det är för närvarande många impulser världen över som ingår i detta lågmäldhetens motstånd. Två av dem har jag skrivit ganska mycket om på denna blogg; The International Council of 13 Indigenous Grandmothers som just hållit sitt rådsmöte i Stockholm och Arvol Looking Horses World Peace and Prayer Day; men utöver dem finns en mångfald av rörelser och grupper som verkar för en omställning av industricivilisationen, för naturens rättigheter, för aktivering och skydd av heliga platser, för rovdjurens existensberättigande, för biologisk mångfald, mot gruvbrytning och provborrningar på en rad platser, mot exploatering och föroreningar av vatten som Vättern etc etc.

Många av dessa processer och rörelser gör inte särskilt mycket väsen av sig – det ligger också i lågmäldhetsbegreppet. Tomma tunnor bullrar ju mest. Men ibland måste också denna lågmäldhet försöka stoppa exploateringar och andra dumheter på ett mer handfast, och kanske, högljutt sätt. Ett sådant exempel är Ojnareskogen på Gotland som hade varit nedhuggen idag om det inte hade varit för det intensiva och fredliga (!) motstånd som aktivisterna bjöd på plats. Ett liknande motstånd pågår just nu i Kallak utanför Jokkmokk mot provbrytning för planerad gruvdrift.

Rådsmötet med Grandmothers kom till Sverige på initiativ av Laila Spik men hon deltog inte själv sedan mötet flyttats från Gällivare där det skulle ha hållits enligt den ursprungliga planen. För Laila var det ytterst viktigt att hålla mötet just i Sápmi bl a som ett sätt att manifestera och stärka den samiska kulturen och motståndet mot de många exploateringsplaner som hotar det lappländska landskapet. I sin hälsning till mötet poängterade Laila att det viktiga är vad som händer efter mötet och där har hon ju fullkomligt rätt. Den goa hallelujah-stämningen bland de hundratals människor som deltog i mormödrarnas ceremonier och rådsförhandlingar är inte så mycket värd om den inte kan transformeras till en praktisk rörelse för att omsätta omtanken om Moder Jord och de kommande sju generationerna i konkreta handlingar. Dessa må vara lågmälda men för att göra skillnad måste de vara på riktigt, och äga rum.
En ny websajt som är fokuserad på att samla och bevara den visdom som förkroppsligas av Elders som Arvol Looking Horse är The Wisdomkeepers Project som startats av författaren Harvey Arden vars böcker jag tidigare recenserat på denna blogg. Sajten beskriver sig själv som en plats där visdom och goda hjärtan möts. Detta är inget litet projekt.

Budskap från en ädel röd man

”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den tycks vara ond så är den god. Det finns bara godhet i Gud. Och samma godhet finns i oss alla. Du kan känna den i dig själv. Du vet när du känner dig god invärtes. Ja, också du är Guds barn. Du är god. Du är helig. Respektera dig själv. Älska godheten i dig själv. För sedan in denna godhet i världen. Det är allas instruktioner.”

Så säger den gamle lakotan Mathew King (1902-1989) också känd under namnet Noble Red Man till den vite författaren Harvey Arden. Arden har tillsammans med fotografen och författaren Steve Wall ställt samman en omfattande dokumentation av intervjuer med äldre, traditionella indianer, bl a i böckerna Wisdomkeepers, Travels in a Stone Canoe, To Become a Human Being som jag tidigare recenserat på denna blogg. Mathew King förekommer på flera ställen hos Arden/Wall och har också ägnats en egen bok; Noble Red Man – Lakota Wisdomkeeper Mathew King (Beyond Words 1994). Boken är en sammanställning som Harvey Arden gjort av sina egna intervjuer med Mathew King och bandinspelningar med Mathew som hans familj har gjort. Denna lilla bok på drygt 100 sidor erbjuder ett stilla flöde av lakota-visdom silat genom en gammal mans erfarenhet och medvetande.

Noble Red Man är ett namn som Mathew fått efter sin morfar och han har även flera andra namn som knyter an till egenskaperna hos äldre anförvanter, t ex Crazy Horse, som var Mathews gammelfarbror. Från honom fick han namnet Kills Enemy Alone. ”Jag har den kraften också, men jag använder den inte”, säger han till Arden när han blivit en gammal, mild och vis man. Han berättar öppenhjärtigt om den väldiga ilska som han i yngre dagar kände över hur lakotas och andra ursprungsamerikaner hade behandlats av USA, men nu betonar han att han inte hatar någon längre. ”Att hata skadar hataren mer än den som är hatad. Vi har inget hat i våra hjärtan.”

Och ändå finns det anledning att göra ett mycket envetet och bestämt motstånd mot den vita koloniseringen av den amerikanska kontinenten – en process som fortfarande pågår. Innan den vite mannen kom till Amerika var det ett paradis, säger Mathew King. ”Allt var fritt. Vi var fria och det var också djuren och fåglarna och floderna och hela detta underbara land från kust till kust. All fritt. Allt rent. Allt lyckligt.”

Mathew King har kanaliserat mycket av sin energi till kampen för Black Hills – det bergsområde som lakotas anser är deras födelseplats som nation och som de tillförsäkrades i Fort Laramie-fördraget 1868. Som de flesta säkert känner till bröt den federala regeringen mot detta fördrag bara några år senare när guld hittades i Black Hills och bergen öppnades för olika former av exploatering. USA:s högsta domstol har senare erkänt att detta var ett flagrant fördragsbrott och lakotas har tillerkänts 100 miljoner dollar i kompensation – pengar som de vägrar att ta emot eftersom de aldrig tänker ge upp eller sälja Black Hills. Mathew betonar att Black Hills är lakotas kyrka. Vinden, regnet och stjärnorna är deras bibel, säger han.

Vid ockupationen 1973 av Wounded Knee i South Dakota, platsen där sjunde kavalleriet i USA:s armé 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas, spelade Mathew King en viktig roll som andlig rådgivare till aktivisterna från American Indian Movement som genomförde aktionen. Ockupationen pågick i drygt 70 dagar och i Mathew Kings version var den en seger. Hela världen fick reda på hur USA behandlar sin ursprungsbefolkning och aktivisterna lyckades stå emot den massiva federala polisinsatsen. Detta tack vare den heliga pipans kraft. ”Den heliga pipan är mäktigare än några gevär, mäktigare än en atombomb till och med.” ”Vi överlevde och vi kommer att överleva. Det är just det som Wounded Knee handlar om. Överlevnad.”

Man kan alltså vara en militant aktivist även utan vapen, t ex om man har tillgång till den heliga pipan som lakotas en gång i urtiden fick av Den vita buffelkalvkvinnan. Det kan vara ett sätt att segla under maktens radar. ”Människor frågar mig hur jag vet vad jag vet. Jag svarar att jag lyssnade till de gamla, de Äldste.” Av De äldste fick Mathew lära sig att bönen är det som håller världen uppe. Bönen är hans primära redskap. Han ber med den heliga pipan. Han ber i soldansen. Han ber i svetthyddan. Han ber när han gör utesittning, vision quest, i Black Hills och Crazy Horse kommer till honom och lär honom saker som de levande har glömt. ”Saker som den vite mannen aldrig kan veta eller förstå.” Våra sånger är böner till Gud, våra trummor är ett sätt att tala med Gud, säger han. Mathew King ber ständigt; ”Det finns bara en tid att be och det är nu. Det finns ingen bättre tid att be än nu.” Bönen beskriver han som ett samtal med det som han på engelska kallar Gud och som är detsamma som Wakan Tanka, Den store anden, Det stora mysteriet, Det stora mystiska – detta som varken är han eller hon och egentligen är omöjligt att definiera. Men det viktigaste inslaget i bönen är inte att tala, utan att lyssna; ”Det är så man ber till Gud. Man lyssnar.”

Många vita frågar Noble Red Man hur de kan hjälpa indianerna och hans svar är; ”Det jag försöker göra är att röra vid ert hjärta. Om jag gör det så vet ni också vad ni ska göra.” Hans egen dröm är att indianer och vita en dag ska kunna be och ceremoniera tillsammans för att gemensamt lösa sina problem; ”En dag kommer vi att hålla ceremonier tillsammans och örnen kommer att förena sig med oss. Han kommer att dansa med oss. Ni kommer att lära er hur det är att dansa med örnen.”

Vi måste alla tänka på den sjunde generationen

”Våra instruktioner från Wakan Tankan säger oss att vi ska verka för global healing, att lära ut fred och harmoni till Moder Jords många nationer och att inleda både ett stort helande (a Great Healing) och en stor förlåtelse.” Orden är uttalade av Arvol Looking Horse, Sun-kan Wan-kan Wi-c’as’ta, i den lilla skriften White Buffalo Teachings (HYT Publishing 2005). Den baserar sig på samtal med Arvol och har ställts samman av Harvey Arden och Paula Horn (lakota).
Harvey Arden är känd för läsarna av min blogg; han är medförfattare till de fantastiska böckerna Wisdomkeepers och Travels in a Stone Canoe som jag tidigare recenserat här och här. HYT Publishing är det förlag som Arden är med och driver. Arvol Looking Horse är också känd för mina läsare som beskyddaren i den 19:e generationen av den heliga pipa som lakota, dakota och nakota ursprungligen fick av vita buffelkvinnan. Han är också initiativtagare till den ceremoni som sedan 1996 hålls vid sommarsolståndet under namnet World Peace and Prayer Day. White Buffalo Teachings handlar till stor del om bakgrunden till, avsikten med och utförandet av denna ceremoni.
Utgångspunkten för Arvol är de ursprungliga instruktionerna om den sjunde generationen som han sammanfattar på följande sätt; ”Enligt vår väg måste en ledare vara ödmjuk och tänka på den sjunde generationen. Varje generation måste ta i beaktande välgången för den sjunde generation som ska komma. När vi vänder oss till de fyra kardinalriktningarna kan vi höra våra förfäder i vinden som uppmuntrar oss att fatta beslut med tanke på de generationer som ska komma. Kom ihåg att för sju generationer sedan bad våra far- och morföräldrar om välbefinnande för oss trots att vi ännu inte var födda. Om de hade glömt dem som ännu inte var födda, om de hade glömt oss, då hade vi inte varit här idag.” ”Vi alla måste fatta rätt beslut på den sjunde generationens vägnar. Men vi har ont om tid.”
Arvol betonar att vi alla har ansvar för att motverka de krafter som nu föröder och exploaterar sönder Moder Jord. ”Moder Jord är inte en resurs (resource), utan själva källan (source) till livet självt.” Allt är ömsesidigt sammankopplat och beroende; vi är alla ett; och därför kommer det som drabbar Moder Jord och andra arter att drabba också oss människor. I det perspektivet kan världsomspännande ceremonier den 21 juni spela en viktig roll;
”Våra förfäders profetior lär oss att hedrande av sommarsolståndet på de heliga platserna kommer att vara nyckeln till att läka den förstörelse som vi har släppt lös på vår lidande Moder Jord.” Orsaken är bl a att just vid sommarsolståndet flödar den andliga energin ”genom en öppen dörr från Skaparen.” Om många människor världen över kommer samman i en gemensam ceremoni för fred och harmoni kan det leda till ”ett energiskifte, som kan hela Moder Jord och åstadkomma ett universellt medvetande som strävar mot att uppnå fred.”
Arvol berättar också andra intressanta saker i White Buffalo Teachings, t ex märkliga upplevelser under en resa till Irak för att försöka förhindra det första Irak-kriget under George Bush d.ä. där Muhammed Ali figurerar som en hjälpare i nöden! Läsaren får också lära sig en del om de sju heliga riter som lakota en gång fick av Vita buffelkvinnan och varför det är viktigt att bevara och skydda dessa ceremonier. Mest intressant är kanske Arvols berättelse om hur han vid tolv års ålder fick ikläda sig rollen som beskyddare av den ursprungliga heliga pipan – ”pipornas pipa”. Det var hans farmor som överlämnade pipan tillsammans med en rad förhållningsregler och ceremoniella regler (”proper protocol”). Arvol får t ex aldrig bära vapen, han får inte ha blod på sina händer och han får inte använda oanständigt språk. Och så de två kanske allra viktigaste förhållningsreglerna; att bönerna bara får handla om hälsa, skydd, vägledning och visdom, ingenting annat; och att en healing-ceremoni alltid måste följas av en tacksägelse-ceremoni.
Dessa råd kan vi alla ta till oss. Det finns anledning att återkomma till Arvol Looking Horse – inte minst inför den 21 juni och World Peace and Prayer Day.

Att resa i en stenkanot

En av de allra bästa böckerna om traditionell indiansk andlighet är den rikt illustrerade Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall, som jag tidigare recenserat här. Det är en bok som kännetecknas av respekt för de äldstes visdom; den låter de visa männen och kvinnorna framträda på egna villkor och författarna riktar inget ljus mot sig själva förutom att de betonar hur djupt mötena med traditionalisterna har påverkat deras sätt att tänka och deras liv. I boken Travels in a Stone Canoe – The Return to the Wisdomkeepers (Simon & Schuster 1998) får vi författarnas egen berättelse om de märkliga resor över den nordamerikanska kontinenten som ledde fram till Wisdomkeepers.
Resorna, som sträcker sig över en 20-årsperiod, började med en ganska vild reportageidé för National Geographic som de båda då arbetade för. En märklig medelålders cherokee-indian, Two Trees, hade lyckats övertyga dem om att följa med honom på en resa där han skulle söka upp framstående gamla medicinmän för att ta del av deras djupa kunskaper. Resan inleddes i Two Trees gamla rishög till husbil och tämligen omgående insåg de att projektet skulle haverera. Two Trees betedde sig oförutsägbart och arrogant; flera av de uppsökta medicinmännen ogillade honom skarpt och Arden/Wall började själva tvivla på Two Trees identitet. Var han i själva verket en svartmagiker, en sorts clown eller rent av en bedragare? Han var inte den guide in i den traditionella andligheten som de hade hoppats; snarare verkade han stå i vägen för verklig kontakt med visdomsbärarna. Lyckligtvis för Arden/Wall tröttnade Two Trees och avvecklade sig själv ur projektet. Allt detta, även Two Trees, liksom de fortsatta resorna skildras på ett empatiskt och humoristiskt sätt. Humorn och självironin gäller även Ardens och Walls sätt att beskriva sig själva, sina misslyckanden och sina framgångar när de efterhand får kontakt med, verkligt djup kontakt med, gamla visdomsbärare runt om på indianreservaten.
Någon läsare kanske undrar om detta är en bok i Carlos Castanedas anda, men det är det till största delen inte. Visserligen händer märkliga saker under resans gång men generellt så uttrycker sig bokens visdomsbärare tack och lov betydligt kortare, koncisare och enklare än don Juan Matus. Visdomsbärarna är enkla människor som lever under enkla förhållanden men ändå utstrålar stor integritet, ödmjukhet och kraft. Med Ardens/Walls ord; ”Visdomsbärarna bevarar den gamla visdomen, de lever den, delar med sig av den, lär ut den med sina ord och sina exempel, sina liv.” De är ”begynnelsens väktare, jordens beskyddare, representanter för det ursprungliga i oss alla.” Även om de påfallande ofta har en underfundig humor och gärna skrattar tar de livet på största allvar, som en helig uppgift. Livet är inte en underhållning, det är en helig uppgift som Leon Shenandoah, onondaga, säger. Författarna skriver att mötena med visdomsbärarna har förändrat dem själva på djupet och att de förstått att visdom inte är någonting som man tror utan något som man gör. Efterhand förstod de att de egentligen inte var ute efter information utan efter transformation.
Boken innehåller mängder av tänkvärda citat, även av den märklige Two Trees som ju faktiskt i sin paradoxala framtoning fungerade som den ursprungliga impulsgivaren till Wisdomkeepers (och alla andra böcker som Arden/Wall producerat därefter); ”Kunskapen kommer inte gratis. Man måste betala för den och det gör man genom att använda den på ett korrekt och andligt sätt.”
Eller av Mathew King, lakota; ”Våra instruktioner är mycket enkla: att respektera jorden och respektera varandra, att respektera livet självt. Det är vårt första bud.” ”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den förefaller ond är den god. Det finns bara godhet i Gud/Det stora mysteriet. Och samma godhet finns i oss alla. Ni kan känna den i er själva. Ni vet när ni känner er goda inombords. Ni är goda. Ni är heliga. Respektera er själva. Älska godheten i er själva. För sedan ut denna godhet i världen! Det är allas instruktioner!”
Mathew King använder inte begreppet Drömtiden; han talar om denna dimension som The Great Reality, alltså den stora verkligheten. Vår värld kommer ur Den stora verkligheten precis som en daggdroppe kommer ur natthimlen och sedan återvänder med morgonen, säger han. Detta är en oerhört vacker beskrivning av hur Drömtiden föder den ordinära verkligheten.
Jag skrev att visdomsbärarna uttrycker sig enklare och mindre mångordigt än Castanedas läromästare don Juan Matus, men har de samma sorts kraft? Leon Shenandoah svarar så här på frågan om vad som har störst kraft; ”Jag själv har ingen kraft. Verklig kraft kommer bara från Skaparen. Den finns i Hans händer, inte i våra. Men om ni frågar mig om styrka, inte kraft, då kan jag säga att den största styrkan är mildhet (gentleness).”
Vid ett annat tillfälle säger Leon Shenandoah till Arden/Wall att det var nödvändigt för dem att göra sin resa på egen hand och inte förlita sig på andra. ”Ingen annan kan resa vägen för er. Ni måste gå den själva.” Var finns då vägen? Arden och Wall inser efterhand att den faktiskt finns rakt under deras fötter, att det är de själva som är vägen. ”Det vardagliga blir heligt, bara man tillåter sig själv att uppleva det.” De inser att världen är en andlig plats som kräver att vi alla lever ett andligt liv.
Varifrån kommer då bokens titel? Många av visdomsbärarna tillhör de sex indian-nationer som ingår i irokesförbundet. Detta fredsförbund instiftades för mer än 500 år sedan för att få slut på de ständiga striderna mellan stammarna. Initiativet kom från en man som nu går under namnet The Peacemaker. Enligt de traditionella berättelserna reste han omkring i en stenkanot under överläggningarna mellan de olika stammarna. Stenkanoten var en gåva från Det stora mysteriet och avsikten var att visa att budskapet från The Peacemaker kom från Skaparen. Stenkanoten förde honom rätt hela tiden utan att han behövde paddla eller styra och precis så upplevde Arden och Wall sina resor. De klev i sin stenkanot och fördes till rätt människor genom att de lärde sig lita på processen/rörelsen och insåg att stigen fanns rakt under deras fötter.
Harvey Ardens och Steve Walls liv förändrades genom mötena med visdomsbärarna. Ingen av dem arbetar kvar på National Geographic. I stället har de skrivit flera senare böcker om speciella visdomsbärare, inte bara i USA utan även i Australien. Arden driver bokförlaget HYT (Have You Thought) som bl a gett ut skrifter om den livstidsdömde lakota-aktivisten Leonard Peltier och av Arvol Looking Horse, beskyddare i nittonde generationen av Den heliga pipan. Finns all anledning att återkomma i ämnet.

”Våra ceremonier håller samman världen”

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”