Budskap från en ädel röd man

”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den tycks vara ond så är den god. Det finns bara godhet i Gud. Och samma godhet finns i oss alla. Du kan känna den i dig själv. Du vet när du känner dig god invärtes. Ja, också du är Guds barn. Du är god. Du är helig. Respektera dig själv. Älska godheten i dig själv. För sedan in denna godhet i världen. Det är allas instruktioner.”

Så säger den gamle lakotan Mathew King (1902-1989) också känd under namnet Noble Red Man till den vite författaren Harvey Arden. Arden har tillsammans med fotografen och författaren Steve Wall ställt samman en omfattande dokumentation av intervjuer med äldre, traditionella indianer, bl a i böckerna Wisdomkeepers, Travels in a Stone Canoe, To Become a Human Being som jag tidigare recenserat på denna blogg. Mathew King förekommer på flera ställen hos Arden/Wall och har också ägnats en egen bok; Noble Red Man – Lakota Wisdomkeeper Mathew King (Beyond Words 1994). Boken är en sammanställning som Harvey Arden gjort av sina egna intervjuer med Mathew King och bandinspelningar med Mathew som hans familj har gjort. Denna lilla bok på drygt 100 sidor erbjuder ett stilla flöde av lakota-visdom silat genom en gammal mans erfarenhet och medvetande.

Noble Red Man är ett namn som Mathew fått efter sin morfar och han har även flera andra namn som knyter an till egenskaperna hos äldre anförvanter, t ex Crazy Horse, som var Mathews gammelfarbror. Från honom fick han namnet Kills Enemy Alone. ”Jag har den kraften också, men jag använder den inte”, säger han till Arden när han blivit en gammal, mild och vis man. Han berättar öppenhjärtigt om den väldiga ilska som han i yngre dagar kände över hur lakotas och andra ursprungsamerikaner hade behandlats av USA, men nu betonar han att han inte hatar någon längre. ”Att hata skadar hataren mer än den som är hatad. Vi har inget hat i våra hjärtan.”

Och ändå finns det anledning att göra ett mycket envetet och bestämt motstånd mot den vita koloniseringen av den amerikanska kontinenten – en process som fortfarande pågår. Innan den vite mannen kom till Amerika var det ett paradis, säger Mathew King. ”Allt var fritt. Vi var fria och det var också djuren och fåglarna och floderna och hela detta underbara land från kust till kust. All fritt. Allt rent. Allt lyckligt.”

Mathew King har kanaliserat mycket av sin energi till kampen för Black Hills – det bergsområde som lakotas anser är deras födelseplats som nation och som de tillförsäkrades i Fort Laramie-fördraget 1868. Som de flesta säkert känner till bröt den federala regeringen mot detta fördrag bara några år senare när guld hittades i Black Hills och bergen öppnades för olika former av exploatering. USA:s högsta domstol har senare erkänt att detta var ett flagrant fördragsbrott och lakotas har tillerkänts 100 miljoner dollar i kompensation – pengar som de vägrar att ta emot eftersom de aldrig tänker ge upp eller sälja Black Hills. Mathew betonar att Black Hills är lakotas kyrka. Vinden, regnet och stjärnorna är deras bibel, säger han.

Vid ockupationen 1973 av Wounded Knee i South Dakota, platsen där sjunde kavalleriet i USA:s armé 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas, spelade Mathew King en viktig roll som andlig rådgivare till aktivisterna från American Indian Movement som genomförde aktionen. Ockupationen pågick i drygt 70 dagar och i Mathew Kings version var den en seger. Hela världen fick reda på hur USA behandlar sin ursprungsbefolkning och aktivisterna lyckades stå emot den massiva federala polisinsatsen. Detta tack vare den heliga pipans kraft. ”Den heliga pipan är mäktigare än några gevär, mäktigare än en atombomb till och med.” ”Vi överlevde och vi kommer att överleva. Det är just det som Wounded Knee handlar om. Överlevnad.”

Man kan alltså vara en militant aktivist även utan vapen, t ex om man har tillgång till den heliga pipan som lakotas en gång i urtiden fick av Den vita buffelkalvkvinnan. Det kan vara ett sätt att segla under maktens radar. ”Människor frågar mig hur jag vet vad jag vet. Jag svarar att jag lyssnade till de gamla, de Äldste.” Av De äldste fick Mathew lära sig att bönen är det som håller världen uppe. Bönen är hans primära redskap. Han ber med den heliga pipan. Han ber i soldansen. Han ber i svetthyddan. Han ber när han gör utesittning, vision quest, i Black Hills och Crazy Horse kommer till honom och lär honom saker som de levande har glömt. ”Saker som den vite mannen aldrig kan veta eller förstå.” Våra sånger är böner till Gud, våra trummor är ett sätt att tala med Gud, säger han. Mathew King ber ständigt; ”Det finns bara en tid att be och det är nu. Det finns ingen bättre tid att be än nu.” Bönen beskriver han som ett samtal med det som han på engelska kallar Gud och som är detsamma som Wakan Tanka, Den store anden, Det stora mysteriet, Det stora mystiska – detta som varken är han eller hon och egentligen är omöjligt att definiera. Men det viktigaste inslaget i bönen är inte att tala, utan att lyssna; ”Det är så man ber till Gud. Man lyssnar.”

Många vita frågar Noble Red Man hur de kan hjälpa indianerna och hans svar är; ”Det jag försöker göra är att röra vid ert hjärta. Om jag gör det så vet ni också vad ni ska göra.” Hans egen dröm är att indianer och vita en dag ska kunna be och ceremoniera tillsammans för att gemensamt lösa sina problem; ”En dag kommer vi att hålla ceremonier tillsammans och örnen kommer att förena sig med oss. Han kommer att dansa med oss. Ni kommer att lära er hur det är att dansa med örnen.”

Att vandra på jorden utan att lämna spår

Alla har sin egen väg att vandra. Det finns en väg för alla och man hittar den alltid framför sig. Den bästa vägen är den andliga. Det är den enda vägen som hjälper dig att bli en människa. Alla vägar leder till Skaparen och man vet i sitt inre när man vandrar sin egen väg. När en människa är nära Skaparen så vet hon helt enkelt saker. Det kallas vetandet (the knowing).

Så kan man sammanfatta några av resonemangen i boken To Become a Human Being – The Message of Tadodaho Chief Leon Shenandoah (Hampton Roads Publishing Company 2001). Den är sammanställd av fotografen och författaren Steve Wall. Han är redan känd för läsare av min blogg genom recensionerna av hans böcker tillsammans med Harvey Arden – Wisdomkeepers och Travels in a Stone Canoe  – underbara böcker som innehåller intervjuer med traditionella indianska traditionsbärare. Också To Become a Human Being är en intervjubok; den här gången med Leon Shenandoah (1915-1996) som under åren 1969-1996 uppbar tadodaho-ämbetet i irokesfederationen. Shenandoah tillhörde onondaga-nationen, en av de sex stammarna i irokesfederationen. Den som utnämns till tadodaho är federationens högste politiske och andlige ledare och talesman gentemot det omgivande amerikanska samhället. Tadodahon är också den som inleder varje rådsmöte i federationen med den traditionella tacksägelsen. ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar.”

Skaparen är det ord som Shenandoah använder och som många andra traditionalister skulle kalla Det stora mysteriet, Det stora okända eller Den store anden. Visserligen talar han om Skaparen som en han men betonar samtidigt att Skaparen varken är han eller hon; Skaparen är både och men samtidigt varken eller, förklarar han.

Steve Wall förde samtal med Leon Shenandoah i 13 år och boken på bara lite drygt 90 sidor rymmer en kondenserad version av Shenandoahs utläggningar under tematiska kapitelindelningar med rubriker som Uppdraget, Lyssna till instruktioner, Vara stark, Bli en människa, Andar, Vägen och Profetior. Texten blir som ett långt och fritt flöde direkt ur en gammal onondagas traditionella tankevärld med insprängda fina svart-vita foton på Shenandoah. Wall själv lyser i stort sett med sin frånvaro.

Själva kärnan i onondaga-tänkandet är att alla arter en gång i urtiden fick sina respektive instruktioner om hur man ska leva. Den vite mannen har glömt sina instruktioner; och det har även många indianer; men traditionalisterna håller fast vid de ursprungliga tankarna och en av dem är att de har en plikt att genomföra sina ceremonier, där man som sagt aldrig ber om något utan tackar för allt som Skaparen har gett liv till och även ställt till förfogande. När man tackar blir man en människa och ju mer man tackar desto mer minns man av ceremonierna som vi har till uppgift att utföra.

Om vi inte upprätthåller våra ceremonier så kommer Moder Jord att gråta och människorna att glömma vilka de är, säger Shenandoah. Våra ceremonier kommer från de ursprungliga instruktionerna; ni vita har glömt era och kan inte göra våra ceremonier. ”Om ni började göra våra ceremonier skulle ni kunna hamna i problem och röra upp saker som ni inte vet hur ni ska handskas med. Det skulle vara som att släppa ut något ur asken som skulle kunna skada er. Man måste veta vad man gör när man gör saker som att tala med andarna. De kan hjälpa en och de kan skada en.” Shenandoahs råd till de vita kan förefalla enkelt, på gränsen till banalt; att börja odla igen. Då kan instruktionerna komma tillbaka. Det är första steget på väg tillbaka till Skaparen.

”Ni måste leva av landet, vilket innebär att ni måste plantera. Det är därifrån ni får er näring. Ingen tycks ha tid att vidröra jorden; ingen är villig att sätta ner händerna i mullen. Hur kan ni veta något väsentligt om ni inte gör det. Ni vill veta instruktionerna! Börja med Jorden.”

Hela boken är en plädering för en enkel livsstil, ett liv i harmoni och balans med Moder Jord; att ”leva ett hedervärt liv och hålla sin väg ren”. ”Det är ett privilegium att vandra på jorden. Vi måste vandra på ett sådant sätt att vi aldrig lämnar några spår.” Samtidigt beskriver Shenandoah den andliga vägen som en aktivistisk väg; så länge det finns hunger och fattigdom finns det uppgifter att utföra. Den andliga vägen innebär att man vill ändra systemen så att alla människor kan leva med värdighet och leva i fred och harmoni. ”Jag arbetar för Skaparen. Jag vägrar att delta i något som skulle förstöra vad Han har skapat.”

Att resa i en stenkanot

En av de allra bästa böckerna om traditionell indiansk andlighet är den rikt illustrerade Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall, som jag tidigare recenserat här. Det är en bok som kännetecknas av respekt för de äldstes visdom; den låter de visa männen och kvinnorna framträda på egna villkor och författarna riktar inget ljus mot sig själva förutom att de betonar hur djupt mötena med traditionalisterna har påverkat deras sätt att tänka och deras liv. I boken Travels in a Stone Canoe – The Return to the Wisdomkeepers (Simon & Schuster 1998) får vi författarnas egen berättelse om de märkliga resor över den nordamerikanska kontinenten som ledde fram till Wisdomkeepers.
Resorna, som sträcker sig över en 20-årsperiod, började med en ganska vild reportageidé för National Geographic som de båda då arbetade för. En märklig medelålders cherokee-indian, Two Trees, hade lyckats övertyga dem om att följa med honom på en resa där han skulle söka upp framstående gamla medicinmän för att ta del av deras djupa kunskaper. Resan inleddes i Two Trees gamla rishög till husbil och tämligen omgående insåg de att projektet skulle haverera. Two Trees betedde sig oförutsägbart och arrogant; flera av de uppsökta medicinmännen ogillade honom skarpt och Arden/Wall började själva tvivla på Two Trees identitet. Var han i själva verket en svartmagiker, en sorts clown eller rent av en bedragare? Han var inte den guide in i den traditionella andligheten som de hade hoppats; snarare verkade han stå i vägen för verklig kontakt med visdomsbärarna. Lyckligtvis för Arden/Wall tröttnade Two Trees och avvecklade sig själv ur projektet. Allt detta, även Two Trees, liksom de fortsatta resorna skildras på ett empatiskt och humoristiskt sätt. Humorn och självironin gäller även Ardens och Walls sätt att beskriva sig själva, sina misslyckanden och sina framgångar när de efterhand får kontakt med, verkligt djup kontakt med, gamla visdomsbärare runt om på indianreservaten.
Någon läsare kanske undrar om detta är en bok i Carlos Castanedas anda, men det är det till största delen inte. Visserligen händer märkliga saker under resans gång men generellt så uttrycker sig bokens visdomsbärare tack och lov betydligt kortare, koncisare och enklare än don Juan Matus. Visdomsbärarna är enkla människor som lever under enkla förhållanden men ändå utstrålar stor integritet, ödmjukhet och kraft. Med Ardens/Walls ord; ”Visdomsbärarna bevarar den gamla visdomen, de lever den, delar med sig av den, lär ut den med sina ord och sina exempel, sina liv.” De är ”begynnelsens väktare, jordens beskyddare, representanter för det ursprungliga i oss alla.” Även om de påfallande ofta har en underfundig humor och gärna skrattar tar de livet på största allvar, som en helig uppgift. Livet är inte en underhållning, det är en helig uppgift som Leon Shenandoah, onondaga, säger. Författarna skriver att mötena med visdomsbärarna har förändrat dem själva på djupet och att de förstått att visdom inte är någonting som man tror utan något som man gör. Efterhand förstod de att de egentligen inte var ute efter information utan efter transformation.
Boken innehåller mängder av tänkvärda citat, även av den märklige Two Trees som ju faktiskt i sin paradoxala framtoning fungerade som den ursprungliga impulsgivaren till Wisdomkeepers (och alla andra böcker som Arden/Wall producerat därefter); ”Kunskapen kommer inte gratis. Man måste betala för den och det gör man genom att använda den på ett korrekt och andligt sätt.”
Eller av Mathew King, lakota; ”Våra instruktioner är mycket enkla: att respektera jorden och respektera varandra, att respektera livet självt. Det är vårt första bud.” ”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den förefaller ond är den god. Det finns bara godhet i Gud/Det stora mysteriet. Och samma godhet finns i oss alla. Ni kan känna den i er själva. Ni vet när ni känner er goda inombords. Ni är goda. Ni är heliga. Respektera er själva. Älska godheten i er själva. För sedan ut denna godhet i världen! Det är allas instruktioner!”
Mathew King använder inte begreppet Drömtiden; han talar om denna dimension som The Great Reality, alltså den stora verkligheten. Vår värld kommer ur Den stora verkligheten precis som en daggdroppe kommer ur natthimlen och sedan återvänder med morgonen, säger han. Detta är en oerhört vacker beskrivning av hur Drömtiden föder den ordinära verkligheten.
Jag skrev att visdomsbärarna uttrycker sig enklare och mindre mångordigt än Castanedas läromästare don Juan Matus, men har de samma sorts kraft? Leon Shenandoah svarar så här på frågan om vad som har störst kraft; ”Jag själv har ingen kraft. Verklig kraft kommer bara från Skaparen. Den finns i Hans händer, inte i våra. Men om ni frågar mig om styrka, inte kraft, då kan jag säga att den största styrkan är mildhet (gentleness).”
Vid ett annat tillfälle säger Leon Shenandoah till Arden/Wall att det var nödvändigt för dem att göra sin resa på egen hand och inte förlita sig på andra. ”Ingen annan kan resa vägen för er. Ni måste gå den själva.” Var finns då vägen? Arden och Wall inser efterhand att den faktiskt finns rakt under deras fötter, att det är de själva som är vägen. ”Det vardagliga blir heligt, bara man tillåter sig själv att uppleva det.” De inser att världen är en andlig plats som kräver att vi alla lever ett andligt liv.
Varifrån kommer då bokens titel? Många av visdomsbärarna tillhör de sex indian-nationer som ingår i irokesförbundet. Detta fredsförbund instiftades för mer än 500 år sedan för att få slut på de ständiga striderna mellan stammarna. Initiativet kom från en man som nu går under namnet The Peacemaker. Enligt de traditionella berättelserna reste han omkring i en stenkanot under överläggningarna mellan de olika stammarna. Stenkanoten var en gåva från Det stora mysteriet och avsikten var att visa att budskapet från The Peacemaker kom från Skaparen. Stenkanoten förde honom rätt hela tiden utan att han behövde paddla eller styra och precis så upplevde Arden och Wall sina resor. De klev i sin stenkanot och fördes till rätt människor genom att de lärde sig lita på processen/rörelsen och insåg att stigen fanns rakt under deras fötter.
Harvey Ardens och Steve Walls liv förändrades genom mötena med visdomsbärarna. Ingen av dem arbetar kvar på National Geographic. I stället har de skrivit flera senare böcker om speciella visdomsbärare, inte bara i USA utan även i Australien. Arden driver bokförlaget HYT (Have You Thought) som bl a gett ut skrifter om den livstidsdömde lakota-aktivisten Leonard Peltier och av Arvol Looking Horse, beskyddare i nittonde generationen av Den heliga pipan. Finns all anledning att återkomma i ämnet.

”Våra ceremonier håller samman världen”

Runt om i USA och Kanada hålls urgamla kunskaper, traditioner och ceremonier vid liv – framför allt av äldre män och kvinnor, som för det mesta lever under mycket enkla förhållanden i de små enklaver som ursprungsamerikanerna trängts undan till (och som brukar kallas reservat). Dessa ödmjuka män och kvinnor brukar kallas för elders, faith keepers, wisdom keepers, medicine people och liknande och de är för det mesta okända utanför sin egen kultur. Ibland har de en ”titel” på sitt eget språk men ofta kallas de ingenting särskilt, men deras kunskaper är välkända inom den egna regionen och de anlitas av sina medmänniskor för ceremonier, för sjukdomsbot och rådgivning, för att lösa tvister och för att berätta historier och undervisa de unga generationerna.
Att de här människorna och de här kunskaperna över huvud taget har bevarats och fortfarande fungerar som levande traditioner är anmärkningsvärt med tanke på den kolonisation som ursprungsamerikanerna varit utsatta för under 500 år. Även de nu levande visa männen och kvinnorna har upplevt sin beskärda del av kolonisering i form av tvångsförflyttningar och kulturella övergrepp genom missionering och hjärntvätt på internatskolor. Men dessa fantastiska människor har hållit fast vid traditionerna, vid det som de själva kallar de ursprungliga instruktionerna som deras folk fick i tidernas begynnelse. De har all anledning att vara misstänksamma mot vita män och kvinnor som söker upp dem för att få del av deras kunskap och kraft.
Det gäller även upphovsmännen till den utsökta och elegant bildsatta boken Wisdomkeepers: Meetings with Native American Spiritual Elders (Atria Books/Beyond Words 2006). De heter Harvey Arden och Steve Wall och är båda sedan tidigare kända som skribent respektive fotograf för National Geographic. De båda reste under 1980- och 1990-talen runt på indianreservat i Nordamerika och sökte upp äldre traditionsbevarare – inte för att få dem att avslöja andliga och ceremoniella hemligheter utan helt enkelt för att låta dem tala fritt om saker som engagerade dem och som de eventuellt ville att omvärlden skulle ta del av. Arden och Wall möttets ofta av stor misstänksamhet när de väl hittat fram till visdomsbärarnas enkla stugor och de och deras motiv granskades ingående innan några samtal inleddes. Alla vita som någon gång närmat sig traditionella shamaner och medicinmän kan känna igen sig i Ardens och Walls försök, som dock för det mesta så småningom avlöpte lyckosamt. Boken innehåller intervjuer av olika längd med omkring 20 traditionsbärare från så pass skilda kulturer som mohawk, seneca, onondaga, lakota, ute, hopi, seminole och pawnee. En av de mer kända personerna som intervjuas är Oren Lyons, onondaga, som karakteristiskt frågar författarna vad det är som de egentligen vill ha av deras äldste. ”Vi vaktar dem som rent källvatten”. Vill ni ha hemligheter, mysterier? ”Jag kan direkt säga till er att det inte finns några hemligheter. Det finns inget mysterium. Det finns bara sunt förnuft”.
Rätt typiskt är också mötet med ute-indianen Charlie Knight i sydvästra Colorado. De hittar honom i hans lilla husvagn ute i en ödsligt belägen fårhage efter att ha fått en vägbeskrivning av Charlies dotter. Charlies första mening till Arden/Wall är: ”När ska ni ge er av?” Han har annat att göra än att svara på frågor. Han ska upp i bergen och fånga in några tjurar som han ska sälja på kreatursauktion. Vem har sagt att jag är medicinman, frågar Charlie. Nä, ni har fått tag i fel man. ”That’s me, wild bull Charlie – not medicine man Charlie! You fellas got the wrong Charlie!” Naturligtvis är det rätt Charlie de har hittat men han börjar inte berätta förrän de har hjälpt honom med tjurar och får i några dagar. Och då får de bland annat höra hur han fått sina kraftsånger, hur Skaparen i en vision gav honom helande händer och lite om hur han ser på tillvaron i stort.
Buffalo Jim, seminole, som varit verksam som botare i 70 år hälsar författarna med orden: ”Den vite mannen vill alltid veta sådant som han inte kan förstå, sådant som bara kan skada honom. Men om ni vill tala om andra saker än medicin och ceremonier, så är ni välkomna in. Ställ era frågor från hjärtat, så ska jag svara från hjärtat.” När de säger att de inte har några frågor utan att han kan prata om precis vad han själv vill blir Buffalo Jim tyst en stund, sedan säger han eftertänksamt: ”Vi kan tala om fåglar.” Så skrattar han och flaxar med armarna som vingar samtidigt som han berättar om den heliga örnen, som flyger högst och därmed är närmast Skaparen och vars fjädrar har en sådan ceremoniell helighet. På detta respektfulla sätt närmar sig Arden/Wall de äldste och med nödvändighet blir bokens sammanställning av berättelser mångfaldig och komplex.
Mathew King, lakota på Pine Ridge-reservatet, säger direkt till Arden/Wall: ”Jag vet varför ni är här. Den vite mannen kom till det här landet och glömde sina ursprungliga instruktioner. Vi har aldrig glömt våra instruktioner. Så ni är här för att leta efter de instruktioner som ni har tappat bort. Jag kan inte säga vilka de är, men jag kan kanske förklara en del saker. Det är dags att indianerna berättar för världen vad vi vet om naturen och om Gud. Så jag ska berätta för er vad jag vet och vem jag är. Det är bäst att ni lyssnar. Ni har mycket att lära.” Sedan berättar Mathew King delar av sin och lakotas historia, bl a om ceremonipipan som han ärvt efter den legendariske Red Cloud. ”Pipan medlar mellan människan och Gud.” King är en av de mer meddelsamma äldste och eftersom mycket av det han säger uttrycker en gemensam grundsyn hos många ursprungsamerikaner har jag valt ut några korta och belysande citat:
”Vi behöver inte er kyrka. Vi har Black Hills som vår kyrka. Och vi behöver inte er bibel. Vi har vinden och regnet och stjärnorna som vår bibel. Världen är en öppen bibel för oss. Vi indianer har studerat den i miljontals år.” ”När vi behöver visdom går vi upp på berget och talar med Gud.” ”Indiansk religion är lika gammal som Skaparen. I vårt sätt att leva ger de äldste andlig inriktning. Flera tusen års visdom flödar genom deras läppar. Andra vill lära sig vad våra äldste vet. Men man säljer inte sitt folks religion. Våra ceremonier och vår religion är inte till salu.”
Mathew King berättar också, liksom flera andra intervjuade, om dystra framtidsprofetior. Eftersom den vite mannen har stulit och genom sin girighet förstört indianernas land kommer Skaparen att sända förstörelse tillbaka för att skydda och rena Moder Jord. Tecknen är tydliga: vulkanutbrott, jordbävningar, stormar och översvämningar. Kanske kan ni ändra er och lägga om kurs, säger King, men det är inte mycket tid kvar. ”Vi indianer är inte rädda för att dö. Vi är beredda.”
Ord som ofta kommer igen i berättelserna är fred, harmoni, balans och bön. T ex hos Thomas Banyacya, hopi: ”Låt oss leva i fred och harmoni för att hålla landet och allt liv i balans. Bara bön och meditation kan åstadkomma det.” Eller hos Leon Shenandoah, onondaga: ”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen.” ”Vi är gjorda av Moder Jord och vi återvänder till Moder Jord. Vi kan inte ’äga’ Moder Jord. Vi är bara besökare här. Vi är Skaparens gäster. Han bjöd in oss att stanna ett tag – och se vad vi har gjort med Hans skapelse. Vi har förgiftat den, vi har gjort ett vrak av den. Han måste bli rasande – och det är han.”
I en epilog beskriver Arden och Wall att de genom sina samtal med visdomsbärare lärt sig ett annorlunda sätt att tänka som djupt har påverkat deras åsikter om jorden, om självständighet, om familj och samhälle och om framtiden – att i alla beslut försöka tänka sju generationer framåt – och att livet i sig självt är en helig ceremoni. Hela boken präglas av begreppet respekt och många inom den nyshamanska rörelsen borde läsa den för att förstå hur grundläggande denna attityd är för allt andligt arbete.
Till sist kan jag inte avhålla mig från ett kort citat av Louis Farmer, onondaga: ”Vem behöver en telefon? Det här (han tog fram en nypa tobak ur en pung) är min kommunikation. Bättre än någon telefon. Telefoner kan bära din röst runt jorden, men inte upp till Skaparen. Du behöver ingen telefon för att tala med Skaparen. När vi vill tala med Honom bränner vi tobak och det tar våra böner hela vägen upp till Himlen. Vilken telefon kan göra det?”