Lågmäldhetens motstånd

Gil Scott-Herons klassiska text The Revolution Will Not Be Televised från 1970 har inte bara bäring på svarta amerikaners sociala och politiska situation då. Dess essens gäller alla förtryckta grupper – människor, djur, växter och egentligen hela Moder Jord. Även idag, om man bortser från textens tidsbundna vändningar. Men varför kommer revolutionen inte att sändas i tv, eller i mobilens live-app? Scott-Heron ger själv svaret i sista diktraden: The Revolution Will Be Live.

Denna sista rad fångar på ett kongenialt sätt dynamiken i det stora kosmiska kretsloppets dans. Det som äger rum äger rum och denna process kan inte avbildas eller beskrivas på annat sätt än genom sin egen process. Att söka avbilda en revolutionär process är ett sätt att försöka frysa ett ögonblick, men därmed töms det på sitt innehåll och förtingligas, för att använda ett begrepp från den tidige Karl Marx. Av en process gör man ett ting, en vara, som kan gå in i den kapitalistiska mervärdesprocessen för att valorisera kapitalet, alltså öka dess värde. Det gäller t ex det som kallas politik i dagens västerländska samhälle. Den har förvandlats till en sorts teater där politikens innehåll skilts från dess form, dess utövare och de som drabbas av den.

De processer i dagens värld som är verkligt revolutionära i den bemärkelsen att de transformerar grunderna för det bestående kan inte pressas in i politikens alienerande form. De handlar inte om att gripa makten med hjälp av vapen eller krossa det ena eller det andra och kan inte heller förstås med hjälp av politikens begreppsapparat – i alla fall inte den västerländska varianten. Kort sagt; sant revolutionära processer seglar under politikens radar, under maktens radar och därmed också under de stora mediernas radar. Därigenom är de för det mesta osynliga för makten hur mycket makten än försöker avlyssna rymd och cyberrymd, för sannolikheten är stor att makten avlyssnar ”fel” saker.

Revolutionära processer verkar i det fördolda – fördolt för makten men också i det fördolda enligt traditionell definition. Det är processer som samspelar med det andliga, det osynliga, den icke-ordinära verkligheten. Det var därför som en traditionell lakota som Mathew King kunde säga att bönen och den heliga pipan är mäktigare än atombomben. De är ju medel som mobiliserar och ingriper i det som King kallade The great reality och som alltså är större än det vi vanligen ser och hör och lever i.

Jag vill kalla denna hållning för lågmäldhetens motstånd. Det gör inte mycket väsen av sig i de vanliga västerländska kanalerna men verkar inte desto mindre på djupet och på lång sikt. När man väl lärt sig känna igen detta lågmäldhetens motstånd ser man uttryck för det överallt. Det är för närvarande många impulser världen över som ingår i detta lågmäldhetens motstånd. Två av dem har jag skrivit ganska mycket om på denna blogg; The International Council of 13 Indigenous Grandmothers som just hållit sitt rådsmöte i Stockholm och Arvol Looking Horses World Peace and Prayer Day; men utöver dem finns en mångfald av rörelser och grupper som verkar för en omställning av industricivilisationen, för naturens rättigheter, för aktivering och skydd av heliga platser, för rovdjurens existensberättigande, för biologisk mångfald, mot gruvbrytning och provborrningar på en rad platser, mot exploatering och föroreningar av vatten som Vättern etc etc.

Många av dessa processer och rörelser gör inte särskilt mycket väsen av sig – det ligger också i lågmäldhetsbegreppet. Tomma tunnor bullrar ju mest. Men ibland måste också denna lågmäldhet försöka stoppa exploateringar och andra dumheter på ett mer handfast, och kanske, högljutt sätt. Ett sådant exempel är Ojnareskogen på Gotland som hade varit nedhuggen idag om det inte hade varit för det intensiva och fredliga (!) motstånd som aktivisterna bjöd på plats. Ett liknande motstånd pågår just nu i Kallak utanför Jokkmokk mot provbrytning för planerad gruvdrift.

Rådsmötet med Grandmothers kom till Sverige på initiativ av Laila Spik men hon deltog inte själv sedan mötet flyttats från Gällivare där det skulle ha hållits enligt den ursprungliga planen. För Laila var det ytterst viktigt att hålla mötet just i Sápmi bl a som ett sätt att manifestera och stärka den samiska kulturen och motståndet mot de många exploateringsplaner som hotar det lappländska landskapet. I sin hälsning till mötet poängterade Laila att det viktiga är vad som händer efter mötet och där har hon ju fullkomligt rätt. Den goa hallelujah-stämningen bland de hundratals människor som deltog i mormödrarnas ceremonier och rådsförhandlingar är inte så mycket värd om den inte kan transformeras till en praktisk rörelse för att omsätta omtanken om Moder Jord och de kommande sju generationerna i konkreta handlingar. Dessa må vara lågmälda men för att göra skillnad måste de vara på riktigt, och äga rum.
En ny websajt som är fokuserad på att samla och bevara den visdom som förkroppsligas av Elders som Arvol Looking Horse är The Wisdomkeepers Project som startats av författaren Harvey Arden vars böcker jag tidigare recenserat på denna blogg. Sajten beskriver sig själv som en plats där visdom och goda hjärtan möts. Detta är inget litet projekt.

Budskap från en ädel röd man

”Godhet är det naturliga tillståndet i den här världen. Världen är god! Även när den tycks vara ond så är den god. Det finns bara godhet i Gud. Och samma godhet finns i oss alla. Du kan känna den i dig själv. Du vet när du känner dig god invärtes. Ja, också du är Guds barn. Du är god. Du är helig. Respektera dig själv. Älska godheten i dig själv. För sedan in denna godhet i världen. Det är allas instruktioner.”

Så säger den gamle lakotan Mathew King (1902-1989) också känd under namnet Noble Red Man till den vite författaren Harvey Arden. Arden har tillsammans med fotografen och författaren Steve Wall ställt samman en omfattande dokumentation av intervjuer med äldre, traditionella indianer, bl a i böckerna Wisdomkeepers, Travels in a Stone Canoe, To Become a Human Being som jag tidigare recenserat på denna blogg. Mathew King förekommer på flera ställen hos Arden/Wall och har också ägnats en egen bok; Noble Red Man – Lakota Wisdomkeeper Mathew King (Beyond Words 1994). Boken är en sammanställning som Harvey Arden gjort av sina egna intervjuer med Mathew King och bandinspelningar med Mathew som hans familj har gjort. Denna lilla bok på drygt 100 sidor erbjuder ett stilla flöde av lakota-visdom silat genom en gammal mans erfarenhet och medvetande.

Noble Red Man är ett namn som Mathew fått efter sin morfar och han har även flera andra namn som knyter an till egenskaperna hos äldre anförvanter, t ex Crazy Horse, som var Mathews gammelfarbror. Från honom fick han namnet Kills Enemy Alone. ”Jag har den kraften också, men jag använder den inte”, säger han till Arden när han blivit en gammal, mild och vis man. Han berättar öppenhjärtigt om den väldiga ilska som han i yngre dagar kände över hur lakotas och andra ursprungsamerikaner hade behandlats av USA, men nu betonar han att han inte hatar någon längre. ”Att hata skadar hataren mer än den som är hatad. Vi har inget hat i våra hjärtan.”

Och ändå finns det anledning att göra ett mycket envetet och bestämt motstånd mot den vita koloniseringen av den amerikanska kontinenten – en process som fortfarande pågår. Innan den vite mannen kom till Amerika var det ett paradis, säger Mathew King. ”Allt var fritt. Vi var fria och det var också djuren och fåglarna och floderna och hela detta underbara land från kust till kust. All fritt. Allt rent. Allt lyckligt.”

Mathew King har kanaliserat mycket av sin energi till kampen för Black Hills – det bergsområde som lakotas anser är deras födelseplats som nation och som de tillförsäkrades i Fort Laramie-fördraget 1868. Som de flesta säkert känner till bröt den federala regeringen mot detta fördrag bara några år senare när guld hittades i Black Hills och bergen öppnades för olika former av exploatering. USA:s högsta domstol har senare erkänt att detta var ett flagrant fördragsbrott och lakotas har tillerkänts 100 miljoner dollar i kompensation – pengar som de vägrar att ta emot eftersom de aldrig tänker ge upp eller sälja Black Hills. Mathew betonar att Black Hills är lakotas kyrka. Vinden, regnet och stjärnorna är deras bibel, säger han.

Vid ockupationen 1973 av Wounded Knee i South Dakota, platsen där sjunde kavalleriet i USA:s armé 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas, spelade Mathew King en viktig roll som andlig rådgivare till aktivisterna från American Indian Movement som genomförde aktionen. Ockupationen pågick i drygt 70 dagar och i Mathew Kings version var den en seger. Hela världen fick reda på hur USA behandlar sin ursprungsbefolkning och aktivisterna lyckades stå emot den massiva federala polisinsatsen. Detta tack vare den heliga pipans kraft. ”Den heliga pipan är mäktigare än några gevär, mäktigare än en atombomb till och med.” ”Vi överlevde och vi kommer att överleva. Det är just det som Wounded Knee handlar om. Överlevnad.”

Man kan alltså vara en militant aktivist även utan vapen, t ex om man har tillgång till den heliga pipan som lakotas en gång i urtiden fick av Den vita buffelkalvkvinnan. Det kan vara ett sätt att segla under maktens radar. ”Människor frågar mig hur jag vet vad jag vet. Jag svarar att jag lyssnade till de gamla, de Äldste.” Av De äldste fick Mathew lära sig att bönen är det som håller världen uppe. Bönen är hans primära redskap. Han ber med den heliga pipan. Han ber i soldansen. Han ber i svetthyddan. Han ber när han gör utesittning, vision quest, i Black Hills och Crazy Horse kommer till honom och lär honom saker som de levande har glömt. ”Saker som den vite mannen aldrig kan veta eller förstå.” Våra sånger är böner till Gud, våra trummor är ett sätt att tala med Gud, säger han. Mathew King ber ständigt; ”Det finns bara en tid att be och det är nu. Det finns ingen bättre tid att be än nu.” Bönen beskriver han som ett samtal med det som han på engelska kallar Gud och som är detsamma som Wakan Tanka, Den store anden, Det stora mysteriet, Det stora mystiska – detta som varken är han eller hon och egentligen är omöjligt att definiera. Men det viktigaste inslaget i bönen är inte att tala, utan att lyssna; ”Det är så man ber till Gud. Man lyssnar.”

Många vita frågar Noble Red Man hur de kan hjälpa indianerna och hans svar är; ”Det jag försöker göra är att röra vid ert hjärta. Om jag gör det så vet ni också vad ni ska göra.” Hans egen dröm är att indianer och vita en dag ska kunna be och ceremoniera tillsammans för att gemensamt lösa sina problem; ”En dag kommer vi att hålla ceremonier tillsammans och örnen kommer att förena sig med oss. Han kommer att dansa med oss. Ni kommer att lära er hur det är att dansa med örnen.”