Haddings och Heids resa till dödsriket

Det finns i den nordiska traditionen bara ett fåtal nedtecknade beskrivningar av själsresor in i Drömtiden. Mest känd är kanske Odens resa till Dödsriket där han väcker upp en död völva för att utröna Balders öde – en resa som skildras i Eddasången Vägtamskvädet/Balders drömmar. En helt annan och mer detaljerad beskrivning återfinns i Saxos krönika om danernas bragder från 1200-talet (Gesta Danorum), närmare bestämt i en episod där kung Hadding gör ett besök i Hels rike. Jag återger berättelsen ur Fredrik Sanders version i hans Nordisk mythologi från 1887.

”Medan Hadding nu uppehöll sig hos sin maka – vi skulle säga i smekmånaden – tilldrog sig ett undransvärt järtecken. Ty då han intog sin middagsmåltid, syntes en kvinna höja sitt huvud och sin gestalt upp ur marken invid härden; hon bar gröna örter (sprängörter) och tycktes hålla fram sitt sköte för att liksom undersöka, i vilken del av världen så friska gräsväxter under vintertiden haft sitt ursprung. Konungen var nyfiken att få veta detta, och trollkvinnan – vi kunna lätt ana, att det var Mimers dotter Heid – omvecklade honom med sin egen mantel och förde honom med sig ned under jorden till de dödas rike.

Till en början – säger Saxo – framträngde de genom ett töcken av fuktig och ljum ånga, gingo därefter på en smal gångstig, som var uppnött av dagligen intrampade fotspår, och sågo där åtskilliga höga herrar, klädda i purpurfärgade mantlar och kappor. När de gått förbi dessa, kommo de omsider till solbeglänsta trakter, som frambragte de av kvinnan företedda gräsen. När de vandrat vidare, stötte de på en flod med brådstörtande flöde och gråaktigt vatten, välvande i sin strömfåra varjehanda slags kastvapen, men genom en bro gjord tillgänglig för övergång. Sedan de gått över den, fingo de se två och två slagordningar med ömsesidiga krafter drabba samman; och när Hadding frågade kvinnan om deras förhållanden, svarade hon: dessa äro de svärdfallna, som genom samma och ständiga förfaringssätt framställa en bild av sitt nederlag och genom det nuvarande skådespelet återgiva det förflutna livets handling.

När de gingo än längre fram, stötte de på en mur, svår att nalkas och svår att komma över; och när kvinnan fåfängt försökte att hoppa över den, alldenstund hon gjorde försök med en icke en gång av ålderdomsskröplighet förtunnad kropps lätthet, ryckte hon huvudet av en tupp, som hon händelsevis förde med sig, och kastade den över murens stängsel; och strax gav hanen, ånyo vorden levande, genom gällt galande ett tydligt tecken, att han återfått andningsförmågan.

Härefter vände Hadding samma väg tillbaka.”

Vi känner igen muren och stängslet runt dödsriket från berättelsen i Snorres Edda om hur Odens son Hermod på den magiska hästen Sleipner gör resan till Hel för att försöka få den döde Balder utlämnad. Sleipner lyckas hoppa över muren utan att nudda den – något som kvinnan, Heid, inte lyckas med i Saxos text. Heid är en völva som på klassiskt vis för Hadding till Drömtiden genom att svepa sin mantel omkring honom. Kanske sker det också med hjälp av hennes gröna örter, som Sander beskriver som sprängörter. Statens veterinärmedicinska anstalt beskriver den ytterst giftiga växten på följande sätt: ”Sprängört är en av våra allra giftigaste växter, på grund av sitt innehåll av cicutoxin och cicutol som har starkt narkotisk effekt. Hela plantan är giftig, men i synnerhet roten, nedre delen av stammen och unga skott är särskilt giftiga. Giftverkan minskar ej vid torkning.”

De höga herrarna i purpurfärgade kläder är troligen en beskrivning av de andliga krigarna, einhärjarna, i Valhall. När det gäller de två stridande grupperna som beskrivs så går mina tankar osökt till samiska och sibiriska myter om att Vintergatan består av stridande arméer.

Den strida älven är Gjöll som skiljer dödsriket från de levandes sfär och Hadding och Heid tar sig över den på Gjallarbron. Bland övriga kännetecken av intresse är den fuktiga och ljumma ångan/dimman som de passerar och det faktum att landskapet i Drömtiden är solbelyst.

Den mest karakteristiska och djupt traditionella aspekten på denna drömtidsresa är kanske ändå samspelet mellan Hadding och Heid. I nordisk myt är det ett vanligt tema att en man initieras av en kvinna och denna berättelse tycks infoga sig i den traditionen. Är det ett himmelskt famntag vi bevittnar? En transformation av maskulint och feminint till en ny helhet, den fullödiga människan, anthropos? Men även om vi betraktar detta som en initiationsresa så måste den nog ses som icke fullbordad eftersom varken Hadding eller Heid tar sig över muren. Men hur ska vi tolka tuppen som får sitt avslitna huvud kastat över muren och då lever upp igen? Genom död till liv är en klassisk shamansk invigning. Var tuppen Haddings eller Heids fylgja? Är det samma tupp som inför Ragnarök ”gal under jorden, sotröd hane i Hels salar”?

Den som har öron hen höre. Var och en kan naturligtvis göra samma resa som kung Hadding och Heid på egen hand och kanske hitta svaret.

Den heliga omfamningens kunskapsväg

”Läraren älskade henne mer än alla lärjungarna; han kysste henne ofta på munnen.” Så beskrivs relationen mellan Yeshua (Jesus) och Maria Magdalena i Philips evangelium – en textsamling som representerar en kunskapsväg av stort intresse för dagens andliga sökare. Philips evangelium tillhör de gnostiska evangelierna - texter som aktivt valdes bort av den kristna kyrkans ledning när innehållet i Nya testamentet bestämdes vid flera synoder på 300-talet. De icke önskvärda texterna undertrycktes och förstördes och deras förespråkare förföljdes. Några räddades till eftervärlden av kristna munkar i centrala Egypten som gömde undan dem i lerkrukor. De påträffades av en egyptisk bonde 1945 och kallas efter fyndorten för Nag Hammadi-biblioteket. Den fragmentariska text som kallas Maria Magdalenas evangelium påträffades i Egypten i slutet av 1800-talet. Eftersom innehållet ligger i linje med framför allt Philips evangelium brukar även denna text räknas in bland de gnostiska evangelierna.

Såväl Philips som Maria Magdalenas evangelier har översatts från koptiska till franska av den franske ortodoxe munken Jean-Yves Leloup och finns utgivna på engelska av förlaget Inner Traditions - The Gospel of Mary Magdalene (2002), The Gospel of Philip: Jesus, Mary Magdalene and the Gnosis of the Sacred Union (2004). Leloup som har stora kunskaper också om modern filosofi och psykologi har försett de gnostiska evangelierna med utförliga textanalyser. I boken The Sacred Embrace of Jesus and Mary:The Sexual Mystery at the Heart of the Christian Tradition (2006) utvecklar Leloup sina egna tankar i detta för många kriostna så eldfängda ämne.

Leloup själv ser de gnostiska evangelierna som komplement till texterna i Nya testamentet och som en väg till en mer fullständig förståelse av Yeshuas förkunnelse, en kunskapsväg till att bli en fullödig människa, det som i texterna kallas anthropos. För Leloup är Maria Magdalena en både historisk och arketypisk gestalt – ”en inkarnation av den feminina arketypen” och en inkarnation av visdomen, Sophia. Hon representerar en profetisk eller visionär kunskap som förkroppsligar en feminin princip med målet att bli anthropos, en hel människa. Yeshua var inkarnerad som människa och det innebär att han måste vara fullt mänsklig, att han levde sin sexualitet och att han gjorde det på ett heligt sätt. Enligt Leloup hade Yeshua en intim relation med Maria Magdalena, inte bara i köttet utan också känslomässigt, intellektuellt och andligt.

När det handlar om den heliga omfamningen mellan Maria Magdalena och Yeshua bygger Leloup huvudsakligen på Philips evangelium men också på några passager i Maria Magdalenas eget evangelium. Enligt Philip kysste Yeshua Maria ofta på munnen och i Maria Magdalenas evangelium sägs att Yeshua kände henne ”mycket väl” och älskade henne mer än han älskade de andra lärjungarna. Det hebreiska ordet för kyss, nashak, betyder ”att andas tillsammans”, ”att dela samma anda”.

Leloup ser som sin uppgift att rädda sexualiteten från dess mörka tillhåll i sexbutiker och på platser där den döljs och förminskas och återföra den till dess rättmätiga plats i det heliga rummet; brudkammaren som det kallas i Philips evangelium; en plats där vi ”verkligen ber”. Att bli anthropos innebär att omfamna och överskrida vår sexuella natur; att integrera den maskulina och den feminina polariteten; att sammanviga det maskulina och det feminina på alla nivåer – den neurofysiologiska, den sociala och den universella.

Den moderna besattheten av sex och strävan efter orgasm till varje pris är en återvändsgränd som leder till kommersialisering av den mänskliga kroppen och olika former av pornografi. Mot detta ställer Leloup en ren och helig, transformerad, sexualitet som levs helt och fullt och som bygger på tillit och medvetenhet. Den är i harmoni med livets och Skaparens lagar; den kan fungera som en sfär för kunskap och uppenbarelse och är ett stort alkemiskt äventyr vare sig den äger rum i ett pars erotiska liv eller i ett hälsosamt och medvetet valt celibat, skriver Leloup.

Det mest intressanta med Maria Magdalenas eget evangelium är kanske att hon där framträder som lärare för de andra lärjungarna – en följd av hennes särställning i förhållande till Yeshua och det faktum att det är för henne som Yeshua först uppenbarar sig efter döden med budskap som hon ska föra vidare till övriga lärjungar. När Maria berättat om sitt möte med den återuppståndne Yeshua går hon in i tystnad ”eftersom det var i tystnad som Läraren talade till henne”. Petrus blir provocerad och undrar hur det kommer sig att Läraren talade med en kvinna om saker som han inte nämnt för de manliga lärjungarna: ”Måste vi ändra våra seder och lyssna till denna kvinna?” Lärjungen Levi träder fram till Marias försvar eftersom Yeshua höll henne som värdig, ”kände henne mycket väl” och ”älskade henne mer än oss.” ”Låt oss försonas och bli fullt mänskliga så att Läraren kan slå rot i oss. Låt oss växa som han begärde av oss och gå ut och sprida evangeliet.” Texten mynnar ut i att lärjungarna hörsammar Levi.

Philips evangelium rymmer betydligt mer av ursprunglig livssyn och gnostisk kunskap. Ljus och mörker, liv och död är bröder och systrar; de är oskiljaktiga. Allt som är sammansatt kommer att lösas upp. Sanningen har såtts överallt och existerat sedan begynnelsen. Det inre och det yttre är ett. Den stora närvaron finns i allt och de som har kunskap om sanningen är fria. Kunskap gör dem fria även från sin egen frihet. Okunskap däremot är orsaken till allt ont och tjänar döden. Ingen har fötts eller kommer att födas ur okunskap. Okunskap är slaveri, kunskap är frihet.

När det gäller synen på den heliga omfamningen går Philip längre än många andra. Den är ”ett mysterium som är av ljuset och inte av mörkret” och som aldrig utplånas. Alla som praktiserar den heliga omfamningen kommer att ”upptända ljuset”. De som upplever tillit och medvetenhet i omfamningens hjärta blir ”barn av ljuset”. ”För dem har denna värld blivit en annan värld.” Det låter onekligen som ett sätt att beskriva hur den heliga omfamningen kan fungera som en port till Drömtiden.

Vilken relation hade då Yeshua och Maria Magdalena enligt Philip förutom att de kysstes och andades tillsammans? Han beskriver Maria som Yeshuas ”syster, mor och hustru”. Kan det rent av vara så att beskrivningen av Maria Magdalenas trefaldiga roll egentligen är ett sätt att antyda att det är hon som är Mästaren? Eller i alla fall att det är först när Yeshua kysser henne och de andas tillsammans, och förenas i en helig omfamning som han blir fullkomlig, anthropos? Eller snarare: som båda blir fullkomliga?

Vad gäller själva den heliga omfamningen bjuder Philip på åtskilliga väldigt fina formuleringar som jag ska försöka återge i svensk språkdräkt. ”Mysteriet som förenar två varelser är storslaget; utan det skulle världen inte existera.” ”Det som ger substans åt världen är Anthropos. Det som ger substans åt Anthropos är en intim och varaktig relation. Sök erfarenheten av den rena omfamningen; den har stor makt; kontemplera Närvaron i denna obeständiga kropp.” Om du fruktar köttet kommer det att behärska dig. Om du älskar det kommer det att paralysera och uppsluka dig. ”Det heligaste heliga är brudkammaren… Tillit och medvetenhet i omfamningen är upphöjd över allt. De som verkligen ber till Jerusalem återfinns bara i det heligaste heliga… brudkammaren.”

Philip ser brudkammaren som en bild av föreningen ”bortom alla former av ägande”, ”här rivs slöjan uppifrån och ned”. ”Alla kommer att kläs i ljus när de träder in i den heliga omfamningens mysterium” och återupptäcker den förlorade enheten. ”Man och kvinna förenas i brudkammaren, och de som har känt den heliga omfamningen kommer aldrig att skiljas åt.”

Visst är detta en sorts rambeskrivning av en kunskapsväg, en virvel in i Drömtiden, men som Leloup själv betonar så handlar det också om att transformera sexualiteten och göra den helig så att den kan bli ett möte med det gudomliga. Det kräver med Philips ord tillit och medvetenhet, något som Leloup konkretiserar med sin betoning av renheten i den sexuella aktens intention och motivation. Ett ord som kommer till mig är mognad. För att kunna leva sin sexualitet på ett heligt sätt krävs mognad och frånvaro av självviktighet. Också den aspekten täcker Philip in: ”Brudkammaren är inte för djur och inte heller för slavar eller för de orena; den är för varelser som är fria, enkla och tysta.”

Den heliga omfamningen handlar om att förena maskulint och feminint till något nytt, som står över polariteten. Det är en förening som kan äga rum inom var och en av oss och det är en förening av begrepp som liv och död, ande och materia, himmel och jord. Den heliga omfamningen förutsätter inte en sexuell relation, och är inte heller resultatet av varje sådan relation. Denna förening är vad alkemin handlar om, den finns inbyggd i utharkens runsystem och den har sammanfattats på ett lysande sätt av den tidiga alkemisten Maria Profetissa: ”Ett blir två, två blir tre och ur den tredje kommer den Enda som den fjärde. På detta sätt blir de två ett.”

(I min bok Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi analyserar jag mer utförligt Maria Profetissas axiom och hur det kan inpassas i och samspela med utharkens runor.)