Så
lyder några av huvudtankarna hos den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr (1929-2014) och som finns koncist sammanfattade i
boken Geist, Kosmos und Physik: Gedanken
über die Einheit des Lebens (Crotona 2016) – Ande, kosmos och fysik: Tankar
om livets enhet. Dürr som under många år samarbetade med ”kvantfysikens fader”,
Werner Heisenberg (1901-1976), och
efterträdde denne som chef för Max Planck-institutet i München, har skrivit
åtskilliga böcker och artiklar om kvantfysik. Många av dem primärt avsedda för
andra fysiker men också flera för en bredare allmänhet där han försökte bygga
broar mellan kvantfysik, filosofi och religion.
Geist, Kosmos und Physik tillhör den mer
genreöverskridande kategorin och en del av boken består av ett samtal mellan
Dürr och en ledande tysk buddhist – ett samtal där han visserligen går med på
ett visst samband mellan kvantfysikens och buddhismens världsbilder men betonar
att han själv är vare sig buddhist eller icke-buddhist, vare sig kristen eller
icke-kristen, utan snarare en ”älskande a-teist”. För Dürr är tanken på
personliga gudar eller en gud som står utanför eller ovanför skapelsen omöjlig.
För honom är tillvarons fundament en processartad och odelbar potentialitet, en
källa, som manifesteras i en ständigt pågående skapelseprocess där
”potentialiteten blir realitet”. Evolutionen ses som en process där det
grundläggande odelbara (det Enda/det Hela) differentieras och tar gestalt i
mångfalden av företeelser, ting och varelser. Skapelseprocessens urgrund bär
visserligen drag av en holistisk ”ande”, men denna är ingen realitet utan kan
snarare beskrivas som en ”aning om” och en ”vilja till” konkreta handlingar.
Skaparen är identisk med skapelsens urgrund, som Dürr ibland också sätter
beteckningen ”kärlek” på. Skaparen kan inte finnas utanför skapelsen och även
vi människor är som ”inbäddade” i detta kosmiska, gemensamma system deltagare i
den fortlöpande skapelseprocessen.
Den
odelbara potentialiteten som utgör urgrunden förblir ogripbar (obegriplig) för
oss, men vi kan uppleva den, påpekar
Dürr, som dock betonar att det inte behövs någon speciell meditationsmetod för
att nå detta tillstånd. Han talar i stället om en förmåga till inre ro som kan
göra oss hög-mottagliga för potentialiteten. (Någon mer än jag som kommer att
tänka på Carlos Castanedas tal om att ”uppleva energin direkt”?). Alla har
förmågan till detta upplevande och här ser Dürr hoppet för mänsklighetens
möjligheter att ta sig ur den pågående ekologiska katastrofen. Verkligheten är
ett icke delbart immateriellt relationsmönster, ett slags ”förväntansfält” för
framtida möjliga energimässiga och materiella manifestationer. I varje ögonblick skapas världen på nytt när
potentialiteten blir realitet. Framtiden är därmed i det väsentliga öppen och
vi kan i viss mån medverka kreativt i att gestalta den, fast inte godtyckligt
eftersom skapelseprocessen har bestämda fysikaliska ramar. Till att börja med
måste vi människor erkänna den andliga dimensionen i vår existens, att grunden
för vår verklighet inte är materien utan något andligt som är ogripbart, en
sorts källa som är levande.
Dürrs
tolkning av kvantfysikens filosofiska och andliga implikationer delas knappast
av majoriteten av kvantfysiker, men resonemangen har sitt ursprung i hans många
och långa samtal med Werner Heisenberg. Det var samtal som fördes på ett
intuitivt och associativt sätt där de gemensamt trevade sig fram till möjliga
beteckningar för att beskriva de (för oss) paradoxala sammanhang som
kvantfysiken har öppnat upp. (Till Heisenberg lovar jag mina läsare att
återkomma – hans texter tar tid att läsa och smälta). Svårigheten, eller omöjligheten,
i att beskriva kvantverkligheten med vårt mänskliga språk har för Dürrs del
lett till slutsatsen att den nya fysiken bara kan tala i liknelser. Och då är
frågan, som han själv dock inte ställer, om dessa liknelser på något avgörande
sätt skiljer sig från mytologiska skildringar av den kosmiska skapelsen - t ex
de nordiska berättelserna om Ginnungagapet, det väldiga tomrum som världen
föddes fram ur, om nornornas kosmiska väv och om världsträdet Yggdrasils väsen.
I alla fall finns det åtskilliga beröringspunkter och paralleller. Den
kvantfysiska världsbilden har visserligen vuxit fram ur en rad olika handfasta
experiment, t ex i partikelacceleratorer, men är på inget sätt helt ”objektiv”
eller befriad från mänsklig påverkan och tolkning. Hur de mytologiska
beskrivningarna kom till människorna vet vi inte men Jungs teori om det
kollektiva omedvetna och arketyper kan duga långt som förklaring. I såväl
kvantfysiken som myterna handlar det om mänskliga medvetanden som upplever det
som vi kallar verkligheten och som Hans-Peter Dürr försöker beskriva med
begrepp som ”verkan”, ”passerande” och ”inträffande”. Eller som aboriginer i
Australien uttrycker det hela: drömmande.
De
hittillsvarande naturlagarna är i grunden felaktiga, skriver Dürr. Det finns
ingen materia, inga elektroner och atomkärnor utan bara en sorts svängningar
och svängningsfigurer. Det är själva förändringen, som är tillvarons
”byggelement”, och våra ”jag”, som är inbäddade i denna transformation, är inte
lokaliserade i tid och rum utan är oändligt utbredda. Det ”språk” som enligt
min mening allra bäst fångar det komplexa och paradoxala i det kosmiska
potentialitetsfältet är utharken – det 24-typiga runsystemet som finns inbyggt
i själva skapelsen och förändras med den.
Återkommer.