Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

Gaia-vetenskap, Jung-psykologi och alkemi

Går det att skapa en kreativ syntes av alkemi, djupekologi och Jungs djuppsykologi? Och kan en sådan syntes fungera som vägledning för att hitta fram till ett uthålligt sätt att vandra i skönhet, dvs att kombinera personlig andlig transformation med att leva i fred med Moder Jord? Svaret på dessa frågor är ett obetingat ja – och det är inte bara möjligt utan även helt nödvändigt att göra denna syntes.

Det framgår med all önskvärd tydlighet av fyra av de senaste årens mest djuplodande texter i ämnet. Deras gemensamma grundtanke är att återbesjäla naturvetenskapen genom att smälta samman djuppsykologi med den djupekologi som brukar kallas Gaia-vetenskap och med alkemins kunskaps- och transformationsmetoder. Också jag har tidigare skrivit en hel del om alkemi såsom den har silats genom Jungs temperament även om jag och de författare som jag utgår från i denna text har närmat oss denna disciplin från olika håll – de från ett naturvetenskapligt och jag från ett mer andligt perspektiv. Vad det handlar om är sätt att försöka integrera psyke och materia som en väg till visdom och till att hela människors relation med naturen och med oss själva. Som ovan, så och nedan. Det som händer inom oss händer också i den yttre, den stora världen och att försöka leva ett alkemiskt liv är helt enkelt att på ett kreativt sätt bidra till Gaias evolution.

De böcker jag vill framhålla är Stephan Hardings Gaia Alchemy: The Reuniting of Science, Psyche and Soul (2022), Jeffrey T Kiehls Facing Climate Change: An Integrated Path to the Future (2016), Andrew Fellows Gaia, Psyche and Deep Ecology: Navigating Climate Change in the Anthropocene (2019) och William Ophuls Plato’s Revenge: Politics in the Age of Ecology (2011).

Stephan Harding har samarbetat mycket med både Jeffrey T Kiehl och Andrew Fellows, framför allt på Schumacher College i England, och de har liknande bakgrund inom naturvetenskap och Jung-psykologin. Men även om de befinner sig i frontlinjen när det gäller Gaiavetenskap och erbjuder väldiga mängder inspirerande tankar och metoder så tycker jag ändå inte att de når tillräckligt långt. Alkemi i all ära, men den behöver överskridas. Jung var i mångt och mycket en omvälvande förebådare (i likhet med Harners och Castanedas roller inom shamanismen) men mycket har ju hänt såväl på Gaia som i kosmos sedan han analyserade alkemin och kom fram till att alkemisterna inte hade begripit vad de egentligen sysslade med, nämligen inre transformationer.

Stephan Harding tar fasta på Jungs åsikt att alkemin kommer direkt ur det kollektiva omedvetna – som han ibland också kallar det objektiva psyket eller Unus Mundus – och det stämmer naturligtvis i viss mening. Att de alkemiska arketyperna över huvud taget har aktiverats och blivit tillgängliga för människor ser han som uttryck för en impuls från själva Gaia – något som till viss del också stämmer. Men precis som många andra kritiker av industricivilisationen är han väldigt fixerad vid den franske 1600-talsfilosofen Descartes och ser aktiveringen av alkemin primärt som en motkraft till dennes och industrialismens dualism. Dock: alkemin är betydligt äldre än Descartes – det konstaterade ju även Jung som först kom i kontakt med uråldrig kinesisk alkemi. Vi vet också att det under den allra tidigaste kristendomen och gnosticismen fanns alkemister, så de alkemiska arketyperna är kanske som runorna – närvarande som potential eller matriser redan i den ursprungliga skapelsen, eller rent av före skapelsen som en betingelse för själva skapelsen. Men Harding har ju definitivt rätt i att alkemin inte skapats utan upptäckts av människor, precis som fallet är med runorna.

Jämfört med runorna är de alkemiska arketyperna och modellerna betydligt mer schematiska och invecklade och för mig framstår alkemin som ett onödigt krångligt sätt att lyfta illusionens slöjor för att kunna ta del av alltings väsen – med risk dessutom att skapa nya slöjor och illusioner. Och trots att Harding betonar att vi behöver gå bortom syntax för att få en fullödig förståelse av kosmos och naturens processer så använder han de alkemiska illustrationerna som det främsta verktyget för att nå insikt och transformation. Jag tror att dessa bilder och deras språkliga förklaringar snarare kan låsa fast vårt medvetande vid visuella och verbala förklaringsmodeller i stället för den direktupplevelse av energin som t ex Castaneda förespråkar och som runorna kan leda till. Denna direktupplevelse är mer omfattande och går betydligt djupare än Jungs fyra aspekter (tanke, känsla, förnimmelse och intuition) som Harding bygger på. 

De alkemiska illustrationerna i Hardings bok är i och för sig fantastiska på många sätt och vis – inte minst den på sid 127 som visar hur alkemisten måste förbränna alla sina illusioner för att kunna se Alltets sanna väsen – men jag tvivlar på att de i sig kan ge tillräckligt djupgående upplevelser. Det är väl därför som Harding och även de övriga författare som jag nämner i denna text också betonar arbetet i naturen, framför allt det som sker på ens egen så kallade Gaia-plats. Harding arbetar precis som Jung med vägledda meditationer, så kallade aktiva imaginationer, och man kan undra hur djupgående de kan vara, även om de äger rum i naturen. Kan de gå lika djupt som runsång, trumning eller svetthydda? Ho vet, och det är upp till var och en att finna svaren i sin egen praktik. Där framhåller Harding och de övriga författarna på ett sympatiskt sätt att det finns en mångfald vägar och att var och en måste hitta sin egen.

Det finns en del oklarheter i Gaia-teorierna som behöver utredas närmare. För det mesta framstår Gaia i dessa böcker som summan av alla ömsesidiga processer som pågår på Moder Jord, alltså att ursprunget för all kunskap är själva jorden och allt som här har skett och sker. Men Harding skriver också att Gaia är ”den strukturerande principen i universum” och då handlar det ju om något mycket större än jorden; i själva verket det som lakota kallar Det stora mysteriet, det som Castaneda kallar Oändlighetens aktiva sida, det som Jung kallade det kollektiva omedvetna och Unus Mundus och som också går under namn som kvantfältet, möjlighetsfältet, den kosmiska nödvändigheten eller Urkällan. Problemet för Gaia-teoretikerna (och Jung) är var de förlägger denna dimension, eller strukturerande princip. Jung verkade anse att det kollektiva omedvetna hänger samman med mänskligheten, men då borde väl i rimlighetens namn också alla andra arter ha sitt eget kollektiva omedvetna? Och i så fall handlar det väl om beståndsdelar i ett större kosmiskt medvetande. Var Harding och alkemisterna förlägger denna Unus Mundus vete katten. En samtida nytänkare som Carl Johan Calleman använder begreppet Livets träd om skapelsens ursprung och det ska befinna sig någonstans i kosmos centrum. Jag själv ansluter mig snarare till Castanedas uppfattning att detta ovetbara, Nagualen, faktiskt finns här, runt omkring oss, överallt och alltid som en sorts parallell värld och att dess hemvist är icke-lokal, dvs att den genomflödar hela kosmos, finns överallt och ingenstans och att dess ursprung är själva skapelsen eller möjligen det som föregick urskapelsen.

Nagualen är inte detsamma som Gaia. Gaia är Moder Jord. Nagualen är det som ligger under allt existerande som en psykofysisk urgrund. Om den vet vi inget och kan inte heller veta något, därav termen Det ovetbara eller Det stora mysteriet. Vi kan bara se och uppleva dess effekter i den ordinära verkligheten. Därför har ex-vis Harding helt enkelt fel när han skriver att vi kan uppleva Unus Mundus, för i Unus Mundus finns ingenting som vi vare sig kan uppleva eller beskriva, vare sig ande eller materia, utan bara en sorts potentialer. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Unus Mundus skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är effekterna av flödet från Nagualen, det som Castaneda kallar energifakta.

Min egen sammanfattning av allt detta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

När Harding definierar det eftersträvansvärda och enhetliga Gaia-medvetandet (nondual Gaia state) som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro” beskriver han i själva verket upplevelser i Drömtiden och inte i Unus Mundus. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. De visar ju att allt är ett och hänger samman och ur sådana upplevelser kan vi var och en få klart för oss vilka enskilda uppgifter vi behöver ta itu med för att bidra till Gaias balans.

Ett vanligt begrepp inom alkemin är ”filosofernas sten” som Stephan Harding definierar som ”ett permanent tillstånd av Gaia-medvetande”. Det verkar vara detsamma som min egen term all-medvetande. Harding definierar också den alkemiska tiden på liknande sätt som jag gör i form av en all-tid: ”varje ögonblick är fyllt av minne, som i sig innehåller alla tidigare ögonblick”. Att vara på samma våglängd som Stephan Harding känns onekligen uppmuntande.

Något som jag saknar i dessa böcker är en närmare utredning om alkemins begrepp multiplicatio. Om coniunctionis, som de ägnar desto större uppmärksamhet åt, är det himmelska famntaget mellan Sol och Måne, mellan manligt och kvinnligt, ande och materia som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet eller vad de nu kallar det – alltså en inre transformation i form av ett kvantsprång – så betonar i alla fall vissa alkemister att av coniunctionis alltid följer multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen sprider sig också genom den kosmiska väven. Det är som jag ser det en av de viktigaste aspekterna inom alkemin och den kan lätt fogas in i Castanedas beskrivning av kosmos energifakta.

Vad behövs då för att alkemistens, eller shamanens, eller runmagikerns transformation ska sprida sig i väven och bidra till verkliga förändringar i de stora kretsloppen? På sid 255 i Gaia Alchemy skriver Harding att bara när var och en upplever ett djupt ekologiskt uppvaknande i sitt eget liv kan vi ha något hopp om att undvika de värsta effekterna av den globala krisen. När jag läser det tänker jag: aj, då är det kört för dit kommer vi aldrig att nå. Men bara 12 sidor senare (267) skriver han att detta ändå inte behöver omfatta alla, men att uppgiften att bidra till återbalansering av Gaia är en uppgift för dem av oss som är tillräckligt vakna för att bry oss. ”Om tillräckligt många arbetar med detta kan stora förändringar inträffa”. Men hur många behövs för en tillräcklig multiplicatio? Gregg Braden för i sin bok The Divine Matrix (2007) ett resonemang om att sådana medvetandesprång kan ske om/när antalet människor som medvetet ansluter sig till förändringen uppgår till kvadratroten ur den aktuella folkmängd som förändringen avser/omfattar. Jag tror att detta är new age-fantasier men låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att vi vill åstadkomma en större förändring av det svenska skogsbruket, alltså få stopp på det nuvarande kalhyggesbruket. I Sverige bor ca 10 miljoner människor om vi räknar in även barnen. Vad är kvadratroten ur 10 miljoner? Cirka 3200. Skulle det alltså räcka med 3200 personer för att åstadkomma detta medvetandesprång om vårt engagemang är tillräckligt fokuserat och om vi verkligen lyckas bli ”hollow bones” a la Frank Fools Crow för Wakan-Tankas energiflöde? Jag skulle vilja att det vore så, men kan det verkligen stämma?

Stephan Harding och hans vänner har av förklarliga skäl sin utgångspunkt i naturvetenskapen, dvs materien, men jag tror att det kan vara mera fruktbart att i stället utgå från medvetandet, dvs anden. Medvetandet var först och det är det kosmiska medvetandet som är Alltets upphov. Jag vill alltså gå från det stora kosmiska till det lilla jordiska i stället för tvärtom. Men kanske är deras väg ändå bättre om man vill nå dem som har sin skolning och sina medvetandefilter inom naturvetenskapliga discipliner?

En sista tanke: Kvantfysiken kullkastar mer eller mindre fullständigt alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential. Niels Bohr anade detta. Albert Einstein fruktade detta. Idag kan vi helt och fullt försöka omfamna detta och förena det med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi och skapa något kvalitativt nytt. Böckerna om Gaia har i stort sett utfört en addition: naturvetenskap + alkemi + naturmeditationer = Gaia-medvetande. Vi bör försöka gå ännu längre genom att göra en multiplikation: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = allmedvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Kosmisk extas – vårt grundtillstånd

Hos allt levande är den kosmiska extasen egentligen ett grundtillstånd. Den kan beskrivas som ett tillstånd av enhetskänsla – att allt är ett och hänger samman och att vi är oskiljaktiga delar av detta allt. Det är ett tillstånd där den existentiella alienationen är upphävd; alltså den alienation som hänger samman med att människan (de flesta i alla fall) har utsöndrat sig ur alltets gemenskap genom att skapa samhällen som bygger på exploatering inte bara av människan själv utan – och kanske framför allt – av andra arter och av Moder Jord och hennes kropp och rikedomar. Den ursprungliga enhetskänsla som kännetecknar all skapelse, allt skapande och allt skapat är hos människan i allmänhet ”beslöjad” genom den process av socialisering, disciplinering och utbildning som tar sin början i den allra spädaste barndomen. Hos de flesta vuxna människor ligger den kosmiska extasen dold under flera slöjor eller lager, såväl i medvetandet som i den fysiska kroppen. Att lyfta illusionens slöjor, att kasta av sig illusionens ok, är att avtäcka och släppa fram den kosmiska extasen och att skåda in i den stora kosmiska tomheten, medvetandets mörka hav.

Denna upplevelse av skådande in i Det ovetbara, det kosmiska möjlighetsfältet, befinner sig bortom syntax och kan inte beskrivas på något exakt sätt med vårt mänskliga språk. Enda sättet att närma sig det – förutom genom själva upplevelsen – är genom språkliga metaforer och liknelser. På sätt och vis handlar det också om att försöka beskriva den kosmiska extasen genom att definiera vad den inte är. Den är t ex inte den känsla av upprymdhet och hänförelse som hänger samman med musik, dans, sex, trumning, sinnesvidgande drycker och droger, masshänryckning vid arenaarrangemang som konserter och fotbolls- eller hockeymatcher. Alla sådana upplevelser rymmer visserligen en dimension av att gå ”utom sig” och överskrida jagets gränser, men den kosmiska extasen är något mer, och framför allt något annorlunda. Den kan vara subtil och ska vi säga – avskalad, naken, karg – samtidigt som den är allomfattande och kan fylla hela ens organism med ett vitt inre ljus, som egentligen inte är något ljus; eller med en tomhet som egentligen inte är en tomhet. Det allomfattande innebär att man kan uppleva sig som en mycket liten beståndsdel av en oändligt stor kosmisk väv samtidigt som man inom sig rymmer hela denna kosmiska väv. Att samtidigt ha dessa känslor av icke-jag och jag, av tomhet och fullhet, tidlöshet och tidsmanifestation, ljus och mörker, icke-medvetande och medvetande har jag försökt sammanfatta med begreppet all-medvetande. Detta all-medvetande är en essentiell del av den kosmiska extasen och den innebär alltså en extas som inte på något sätt utsläcker medvetandet utan snarare skärper det och till och med kan sägas rymma all sorts medvetanden, och egentligen också medvetanden som är icke-mänskliga. Man kan alltså i den kosmiska extasen få del av andra människors (t ex förfäders) och andra varelsers (t ex kattugglors) medvetanden, något som ibland tolkas som upplevelser av tidigare liv eller av andra universum.

Eftersom den kosmiska extasen är ett grundtillstånd, en integrerad dimension av den kosmiska matrisen, finns det i alla varelser en inbyggd drift att upphäva alienation och införlivas med detta kosmiska medvetande. Den skulle kanske kunna betecknas som genetisk eller biologisk drift men dessa begrepp är i detta sammanhang bara metaforer. Den inneboende driften efter all-medvetande kommer ur själva matrisen som formger allt i universum, som en impuls från Det ovetbara, det som Carlos Castaneda kallade Nagualen och som en kvantfysiker som David Bohm benämnde ”den implicita ordningen” (the implicate order). Den finns alltid och överallt närvarande men bryter fram, eller snarare flödar fram i vissa situationer och händelser enligt dess egen inre logik. Vi kan uppfatta detta flöde i form av synkroniciteter, alltså meningsfulla sammanträffanden. Det är inte vilka sammanträffanden som helst utan händelser som på djupet inbegriper såväl materiella som mentala processer. ”Som ovan, så ock nedan. Som inom, så ock utom.” Inre medvetandesprång kan äga rum ungefär samtidigt som yttre händelser eller manifestationer, t ex när man möter djur i oväntade situationer. När man väl öppnat sig för dessa perspektiv kommer man att märka att synkroniciteter inträffar ganska ofta – något som i sig kan vara tecken på att man är på rätt väg och har rätt attityd. Det är nämligen inte bara så att det finns en rätt tid och plats för saker och ting, det handlar minst lika mycket om rätt attityd och förhållningssätt. Förutsättningar för att uppleva kosmisk extas är först och främst att man släppt eller detroniserat sin självviktighet och stoppat sin inre dialog. Huruvida man dessutom behöver utplåna sin personliga historia eller som jag föredrar att uttrycka mig, bita av ödets trådar, är något som kan diskuteras. Hur mycket? Allt eller bara delvis? Även detta är en process som inte kan sägas ha någon bestämd slutpunkt – det viktiga är att den pågår.

Vad den esoteriska shamanen eftersträvar är inte bara ögonblick av kosmisk extas utan ett kontinuerligt tillstånd som genomsyras av extasen. Det handlar om att låta extasen vara närvarande i allt man gör och är. Även när man i vardagslivet kan behöva ”trycka ner” extasen för att kunna fungera optimalt i olika sociala sammanhang – det som Castaneda kallade smygande eller kontrollerad dårskap – så vet man att den finns kvar därunder som ett grundtillstånd, som är lätt att återvända till. Liksom meditationstekniker försöker skingra ovidkommande tankar med fraser som ”Åter till andningen” kan man när det gäller extasen helt enkelt fokusera på meningen ”Åter till extasen”. Det går alltså att hålla ett all-medvetande samtidigt som man utför vardagssysslor. Det gäller inte bara sådant som är ett direkt samspel med Moder Jord, som bärplockning, potatissättning eller vedhuggning, utan också andra mer ”industriella” verksamheter som t ex arbete med en slipmaskin, husmålning, däckbyte på en bil eller allehanda uppgifter som hör samman med vanligt lönearbete.

Kosmisk extas är ett tillstånd som man kan stöta på oförhappandes och inte bara i drömmar eller omskakande situationer (så kallade ”andliga nödlägen”) utan också med hjälp av de många tekniker som finns för att bryta igenom illusionerna. Grunden är att man stämmer sig i resonans med det kosmiska energiflödet – den kosmiska Örnens emanationer. Idag har vi möjlighet att välja tekniker från många olika andliga traditioner, tekniker som har fungerat i många hundra eller rentav tusentals år, men man bör vara medveten om att många av dessa tekniker också har en sida av att fungera som illusionsmakare. I stället för att lyfta illusionens slöjor riskerar man att skapa nya illusioner. Det gäller inte bara sådana potenta hjälpmedel som psykoaktiva växter och svampar utan även mer ”harmlösa” tekniker som trumning, magisk sång och dans, meditationer och späkningar av olika slag. Det finns nämligen i det mänskliga medvetandet – ja kanske i allt medvetande – en instans som går under namn som Villfarelsen, Illusionsmakaren, Skuggan m fl och som av olika skäl – kanske rentav som en inbyggd begränsning av vårt medvetande – frambringar nya illusioner när man tror sig lyfta de gamla. Vad Villfarelsen gör är att skapa villvarelser, en sorts avledande avatarer, som fångar medvetandet och omintetgör ett verkligt genombrott till extasen och det kosmiska all-medvetandet. En sådan villfarelse kan vara att man tror att det kosmiska medvetandet bara kan nås i form av kortvariga trippar. Men det är fullt möjligt att nå ett kontinuerligt/vardagligt extastillstånd som då yppar sig som en stämning, ett temperament. Det är detta tillstånd som den esoteriska shamanen eftersträvar och det kan beskrivas som ett tillstånd av total kunskap och total frihet. Shamanen har då kunskap om den kosmiska totaliteten och genom att förstå sin egen ”plats” och ”roll” i det stora sammanhanget når man den totala friheten. Denna kunskap kommer direkt ur Nagualen/Det ovetbara/Medvetandets mörka hav/Den implicita ordningen och kan svårligen definieras, egentligen bara upplevas. Denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin gestaltar sig olika för olika människor. Det ovetbara talar till oss på olika sätt, individuellt anpassat. Det gör det ännu svårare att på något exakt sätt beskriva denna kunskap eftersom den kan upplevas på så många olika sätt. Men vad man däremot kan säga bestämt är att denna direktupplevelse av den kosmiska energin finns inbyggd som en möjlighet i den mänskliga konstitutionen och att den rymmer kunskap av ett allomfattande slag som förankras i och påverkar hela vår organism – inte bara medvetande och hjärna, hjärta, händer och kropp, utan också vår energikropp, vårt ”lysande ägg”.

Utifrån denna kunskap kan vi inte bara förstå och förutse kosmiska impulser – det universum som är på väg att växa fram – utan också förstå vad just vår egen uppgift kan vara i detta stora perspektiv. Shamaners uppgift har genom tidernas lopp varit att skapa/återskapa balans på alla möjliga plan som omfattar människors och jordens välmående och ”lycka”. Idag är den esoteriska shamanens uppgift att medverka till balans också i kosmisk skala och det kan ske genom verklig magi. Om själva kunskapandet kan beskrivas med termen drömmande så handlar magin om manifesterande, alltså hur drömmandet kan omsättas i den ordinära verkligheten. Precis som när det gäller själva drömmandet, omfattandet av all-medvetandet, måste var och en hitta sin egen väg också när det gäller manifesterandet. Var och en måste hitta sina egna svar på vilka intentioner som ska styra magin och vilka processer som är möjliga att medverka i och därmed också påverka.

Den här tankeskissen utgår från de mer utförliga och djuplodande texterna i min senaste bok Esoterisk shamanism så den som vill gå på djupet med dessa existentiella frågor hänvisas till den. Den kosmiska magins förutsättningar, möjligheter och begränsningar kommer jag att ta upp i nästa tankeskiss här på webben under rubriken Kosmisk magi - överallt och alltid.

Ny fas i Callemans medvetanderevolution

Carl Johan Calleman har utifrån sin djupanalys och vidareutveckling av maya-kulturens kosmologi skrivit flera böcker som banat väg för ett helt nytt, revolutionärt paradigm. Nu bidrar han med ytterligare ett medvetandemässigt kvantsprång – Quantum Science of Psychedelics (Bear & Company 2020) med den långa undertiteln The Pineal Gland, Multidimensional Reality, and Mayan Cosmology.

Det som frambringat denna nya bok är dels nya insikter som Calleman har fått sedan den förra boken (The Nine Waves of Creation som jag recenserade här), och som han själv härleder till den resonans som han sedan 2011 har utvecklat med den nionde skapelsevågen, dels den återupplivade forskningen kring psykedelika och deras andliga och terapeutiska potential, som fått stor spridning genom Michael Pollans bok Psykedelisk renässans (Fri Tanke 2019).

Att psilocybinsvamp, peyotekaktus och ayahuasca har transcendenta egenskaper och sedan länge har använts i shamanska och ceremoniella sammanhang är ju väl känt. Vad den återupptagna forskningen kring dessa ämnen och mer nutida laboratorieframställda ämnen som LSD främst är intresserad av är om och hur de transcendenta upplevelserna kan vara framgångsrika i behandlingen av depressioner, ångest, posttraumatisk stress, missbruk m m. Callemans intresse för de psykedeliska substanserna handlar om hur och varför de framkallar medvetandemässiga kvantsprång, som leder till det han kallar kvant-healing, och vilken roll de kan spela i den stora kosmiska skapelseprocessen. För Calleman är det nyvaknade intresset för psykedelika (och för shamanism) del i en kosmisk plan, där de kan spela en konstruktiv roll i att omvandla mänskligheten – något som dock förutsätter att detta intresse på kollektiv nivå kan samordnas med impulserna till ett nyskapande enhetstänkande som utgår från den nionde skapelsevågen. Innan jag går vidare behöver jag nog rekapitulera huvuddragen i Mayas och Callemans kosmologiska tänkande om de nio skapelsevågorna. En grundlig översikt över denna kosmologi ingår förstås i Science of Psychedelics.

Mayas kosmologi är enligt Calleman en makrokosmisk kvantteori. De kvantteorier som vi i allmänhet hör talas om är mikrokosmiska kvantteorier, som kvantfysiken. Calleman tillämpar nu kvanttänkandet på kosmisk nivå och konstaterar att all utveckling har ägt rum genom kvantsprång, t ex hur livet en gång skapades och hur olika livsformer och arter har framträtt (och även försvunnit). Evolutionen har inte ägt rum gradvis och slumpmässigt utan språngvis och enligt en kosmisk plan som fanns närvarande redan före den materiella skapelsens begynnelse i Big Bang, i form av ett mönster, eller en matris, eller en geometri som Calleman kallar det. Den makrokosmiska kvantteorin beskriver evolutionen – materiellt, biologiskt, andligt och mentalt – som en lång serie av kvantsprång som utgår från skapelsevågorna. De uppför sig som sinuskurvor med toppar och dalar (här kallade dagar respektive nätter) som utgår från någonstans mitt i universum, från något som Maya kallade Skapelsens plats, eller Himlens hjärta eller Livets träd. Det är därifrån mönstret för hela skapelsen utgår och allt som frambringas i skapelsen är så att säga avbilder av detta ursprungliga Livets träd. Skapelsevågorna och de resonansmönster som uppstår mellan de olika vågorna bildar den underliggande rytmen och kvantfältet för hela universums utveckling.

Vi har att göra med nio skapelsevågor som har väldigt olika startpunkter och våglängder. Den första vågen, som gav upphov till galaxer, stjärnor, planeter och encelliga organismer, inleddes för drygt 16 miljarder år sedan och har en våglängd av 2,5 miljarder ljusår. Varje därpå följande våg har en våglängd som är en tjugondedel av den föregående vågens. Den andra vågen som inleddes för 820 miljoner år sedan och gav upphov till flercelliga djur, växter och svampar har därmed en våglängd på 126 miljoner år. Den tredje vågen inleddes för 41 miljoner år sedan och frambringade primater, däribland sådana som använde verktyg. Den fjärde började för drygt 2 miljoner år sedan och resulterade i homo-arter med stora hjärnor, redskapstillverkning och användning av eld. Ur den femte vågens mönster – aktiverat för 104 000 år sedan – uppstod andlighet, stamkulturer och konst. Den sjätte vågen, inledd för drygt 5 000 år sedan och med en våglängd på 788 år, gav upphov till ett dualistisk tänkande som födde fram civilisationer, nationer, vetenskap och religioner. Den sjunde vågen, aktiverad år 1755 och med en våglängd på 39 år, har resulterat i materialism, industrialism, demokrati, globalisering. De två sista skapelsevågorna har aktiverats först i vår egen tid. Den åttonde i januari 1999 med en våglängd av 2 år och effekter som digitala teknologier, kvinnliga energier och framryckning för asiatiska ekonomier och så den nionde i mars 2011 som kännetecknas av enhetsmedvetande. Den har så kort våglängd som 36 dagar vilket innebär att dess dag- och nattfaser är 18 dagar respektive.

Dessa nio skapelsevågor är det som driver kosmos evolution och de ligger bakom dess ökande komplexitet och tidsacceleration där kvantsprången har ägt rum allt snabbare och med kortare intervall. Denna vågformiga evolutionsprocess beskrevs av Maya som en bevingad orm, Quetzalcoatl eller Kukulcan. Den ena skapelsevågen har följt på den andra samtidigt som den föregående har fortsatt att vara aktiv. Idag har vi alltså, för första gången i historien, alla nio skapelsevågor aktiva samtidigt, vilket ger upphov till väldigt komplexa mönster av resonans mellan vågorna. Dessa mönster kallar Callamen för en helig kosmisk geometri som utgår från Livets träd och som flätar samman alla existensens nivåer – från den kosmiska till den mikrokosmiska. De högre vågorna, den femte till och med den nionde, innehåller de paradigm som skapar människors tänkande och kreativitet – paradigm som laddas ner i våra hjärnor. Det är alltså inte människans hjärna som skapar medvetandet utan hjärnan fungerar som en mottagare av information från skapelsevågorna. Våra individuella medvetanden skapas av de kosmiska vågorna och vågornas mönster är för oss som vatten är för fiskarna, skriver Calleman. Vi simmar i dem hela tiden.

När kvantsprång äger rum i skapelsevågorna sker förändringar i hur vi upplever verkligheten. Den femte vågen gav upphov till ett icke-dualistiskt ”shamanskt” medvetande där människor i gemen hade ett gränslöst medvetande där allting upplevdes som andligt och besjälat. Det var en epok där det inte fanns något behov av andliga och magiska specialister som shamaner och där det inte heller användes psykedeliska preparat eftersom det transcendenta medvetandet var människornas standardmedvetande (defaultläget). Shamaner och psykedelika dök upp för omkring 10 000 år sedan när kulturen höll på att förlora den direkta kontakten med Drömtiden, något som ”fullbordades” med det dualistiska paradigm som installerades med den sjätte vågen och gav upphov till civilisationer, stater och patriarkat. Då blockerades direktkanalen till Skapelsens plats och medvetandet kom att domineras av egot.

Det kan låta som om Calleman har en deterministisk syn på tillvaron och att allt i skapelsen, inklusive människors medvetanden och handlingar, helt och fullt bestäms av skapelsevågorna, men så är det definitivt inte. Vad hans kvantteori beskriver är snarare potentialiteter, alltså möjligheter och sannolikheter för hur världen kan utvecklas – fysiskt, mentalt och andligt. Essensen i teorin är att vi är kosmiska varelser, formgivna av skapelsevågornas matriser, att våra hjärnor är mottagare av ett kosmiskt medvetande som förmedlas till oss via jorden och att förändrade medvetandetillstånd har ett kosmiskt ursprung och frambringas av hur våra hjärnor samspelar med de kosmiska skapelsevågorna.

Det finns många olika metoder för att öppna en kanal till den kosmiska heligheten. Calleman har själv en del erfarenheter av traditionella ayahuasca-ceremonier som han analyserar och jämför med andra shamanska metoder som trumning och dans och metoder från andra traditioner som kundalini yoga och så kallad holotropisk andning a la Stanislav Grof. Alla dessa metoder handlar om en strävan efter att uppnå ett icke-splittrat helhetsmedvetande där direktkontakt kan upprättas (eller snarare återskapas) med det stora kosmiska medvetandet. Förutsättningen för detta är att gå bortom de medvetandeslöjor som den sjätte och sjunde skapelsevågen laddade ner i våra hjärnor och kärnan i alla metoder för att uppnå detta är att koppla bort egots begränsande ramar och göra hjärnan mottaglig för de högre skapelsevågornas kvantfält. Vi befinner oss idag i en unik historisk situation av möjligheter eftersom numera alla nio skapelsevågor är aktiva. Den åttonde vågen som inleddes 1999 innehåller visserligen ett dualistiskt paradigm men av ett slag som upphäver den sjätte vågens patriarkala dualitet. På så vis har den åttonde vågen banat väg för en ny feminism och en ny andlighet – i form av t ex neoshamanism och den nya vågen av psykedelisk forskning. Med den nionde vågen, som saknar dualitet och vars paradigm är dominerat av ljus, finns förutsättningar för att helt upphäva egots dominerande roll.

Det som shamanska tekniker och psykedeliska preparat kan åstadkomma är att upplösa de begränsande delar av medvetandet som hämmar eller omöjliggör vår kontakt med det kosmiska. Det finns inga helgjutna förklaringar, vare sig farmakologiska eller neurologiska, till hur psykedelika fungerar och Calleman analyserar på djupet möjliga sådana förklaringar, t ex vilka receptorer i hjärnan som kan vara de viktigaste när det gäller att binda till de sinnesvidgande molekylerna, och varför dessa i så fall är sinnesvidgande. För honom spelar tallkottkörteln en viktig funktion – ett ärtstort organ beläget exakt i mitten på undersidan av hjärnan. Dess funktion är långt ifrån fullständigt klarlagd och den är idag mest känd för att producera melatonin som reglerar kroppens sömnmönster. För Calleman fyller tallkottkörteln en central funktion som en sorts omkopplare och ankare för det kosmiska medvetandet och den fungerar därmed som en sorts organisatör av våra tankar och känslor enligt det grundläggande mönstret från Livets träd. Att med hjälp av psykedelika, yoga eller shamanska extasmetoder nå denna direktkontakt med högre kosmiska dimensioner är enligt Calleman en form av kvant-healing, vilket innebär att våra organismer då blir stämda i resonans med de kosmiska kvantfälten. Och väl att märka: de mystika upplevelserna är både verkliga och kosmiska och de är inte någon produkt av hjärnan. Vi lever i ett hav av möjligheter som skapas av det dynamiska samverkansmönstret mellan skapelsevågorna.

Var finns Livets träd och Skapelsens plats? Vanligtvis brukar Calleman placera dem någonstans mitt i universum men mot slutet av Quantum Science of Psychedelics skriver han uttryckligen att denna plats visserligen existerar men att vi inte vet vad eller var den är och att det också saknas bevis för deras existens. Här finns behov av fortsatt och fördjupande forskning. Det skulle vara väldigt intressant att försöka koppla samman Mayas och Callemans makrokosmiska kvantteori med den mikrokosmiska, alltså med kvantfysiken. Den har ju bland mycket annat kommit fram till en teori om icke-lokalitet, dvs att elementarpartiklar kan påverka varandra ömsesidigt och ögonblickligen även över stora avstånd. Allt tycks alltså befinna sig i ett kvantfält där det som inträffar på ett ställe omedelbart påverkar allt annat på andra ställen. Kvantfältet är inte lokaliserat utan finns därmed överallt och alltid – som en underliggande psykofysisk urgrund för allt som existerar. Vi kan kalla det för Unus Mundus, Drömtiden, Oändlighetens aktiva sida, Ginnungagap eller Himlens hjärta. Kanske är det just så som don Juan Matus svarar när Carlos Castaneda frågar honom var denna icke-ordinära värld finns: just här runtomkring oss som en parallell men vanligtvis osynlig värld. En förståelse för hur det makrokosmiska och mikrokosmiska hänger samman ser jag som en förutsättning för möjligheten att utöva verklig magi.

Calleman för också ett resonemang om begreppet andar som jag finner högintressant och som har många likheter med Castanedas syn även om Calleman närmar sig företeelsen från ett helt annat håll. Han betraktar andar som icke-fysiska vågformer i en parallell verklighet som vi normalt inte kan se men som blir synliga t ex med hjälp av psykedelika. Castanedas term är snarlik: icke-organiska varelser. Det kan finnas många olika sådana icke-fysiska vågformer skriver Calleman: sådana som alltid varit och kommer att förbli icke-fysiska, sådana som nu är icke-fysiska men kan komma at manifestera sig fysiskt när de får tillgång till de nödvändiga atomerna och molekylerna, och sådana som är vågformer frigjorda från fysiska kroppar som avlidit.

Att tillståndet i dagens värld i många avseenden är bedrövligt är enligt Calleman ett uttryck för att den globala civilisationens fundament fortfarande präglas av den sjätte vågen. Resultatet är människors dominans av naturen, överbefolkning, naturförstörelse, utrotning av växter och djur, klimatförändring och socialt förtryck och dominans. Den åttonde och nionde vågen skapar möjliga motkrafter och utvägar men kreativa förändringar kräver en kollektiv synkronisering med framför allt den nionde vågens enhetsparadigm – alltså att stora grupper agerar i resonans med dessa kvantfält. Shamanism och psykedelika ingår i en medvetanderevolution som kan upphäva egots dominans och som är väldigt olik andra revolutioner. ”Den är mer som en anti-revolution av människor som helt enkelt gör det som de av kosmos inspireras till att göra för helheten snarare än för sig själva.” Individer som kanske inte ens blir synliga i vårt sensationslystna samhälle, påpekar Calleman, som med denna bok själv definitivt har lämnat ett stort bidrag till denna medvetanderevolution.

Nu är den här – Sejd 6.0

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle och nu är det återigen dags för en ny större omarbetning. Denna nya utgåva innehåller så mycket omskrivet och nyskrivet att den fått en ny titel, Sejd 6.0, och därmed också nytt ISBN-nummer.  De stora kosmiska kretsloppen befinner sig i en ständigt pågående dynamisk förändring. Allt är process. Allt fast förflyktigas och en del av föränderligheten sipprar även ner till mig i form av nya kunskaper och erfarenheter. 

Jämfört med den första utgåvan, som präglades av Michael Harners core shamanism har jag i senare utgåvor satt in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Jag har arbetat in insikter som jag skaffat under drygt 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA. 

Till detta kommer mina erfarenheter av praktiskt arbete med att värna och vårda heliga platser och nya perspektiv som inspirerats av kvantfysik, alkemi och djuppsykologins tankar om synkroniciteter och arketyper. Allt detta och mer därtill har också fått mig att återvända till den kanske mest innehållsrika litteratur som har skrivits om shamanism, nämligen Carlos Castanedas svit om hans lärotid med don Juan Matus i Mexiko. I ett nyskrivet kapitel försöker jag reda ut hans grundläggande begrepp tonal och nagual och vad de kan innebära för shamansk verksamhet idag.

Sammantaget har detta för min del lett till ett medvetandemässigt kvantsprång som jag nu delar med mig av i ett försök att utveckla shamanismen i en kreativ riktning. Sejd 6.0 är en introduktion till shamanismens kärna, en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld, samtidigt som den överskrider såväl shamanismens som alkemins och djuppsykologins begränsningar. Uppgifterna i dagens värld går långt utöver vad tidigare generationers shamaner och alkemister föreställt sig – det handlar om inget mindre än att bidra till såväl en global som en kosmisk balans. 

Sejd 6.0 är tryckt i A5-format med spiralbindning. 105 sidor. ISBN 9789163990755.

Kan beställas direkt från norrshaman och kostar då 180 kr + porto. Går också att beställa hos Bokus, Adlibris, Bokbörsen och alla andra bokhandlar.

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:

Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.

Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.

Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.

Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.

Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.

Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 

Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.

Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.

Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.

Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

Judisk shamanism lyfter illusionens slöja

Att det har funnits judiska mystika traditioner under flera tusen år är väl allmänt känt. Den som undersöker ämnet lite noggrannare kommer att finna att det också har funnits en judisk shamanism och att gränsen mellan mystiken och shamanismen har varit flytande och föränderlig.

Av någon anledning har ett par böcker om judisk mystik och shamanism kommit till mig och det är böcker som rymmer fantastisk visdom att ta del av. Den ena är Gershom Scholems klassiker Den judiska mystiken från 1962 som kom i svensk översättning på Symposion 1992 och fortfarande går att få tag på i bokhandeln. Det är en väldigt akademisk analys av den judiska mystikens långa och mångfacetterade utveckling, där de olika mystika riktningarna utvecklades ur och i opposition till varandra. Scholem är själv ingen mystiker men har åstadkommit ett verkligt djuplodande och lärt verk. Den andra boken är Magic of the Ordinary: Recovering the Shamanic in Judaism (North Atlantic Books 2003) av rabbinen Gershon Winkler, verksam i sydvästra USA. Om Scholems bok är litterärt knäckebröd så kan Winklers bok snarast betecknas som en andlig ädelsten av högsta karat.

Winkler är en minst sagt ovanlig rabbin, uppvuxen och initierad inom ultraortodox judaism, men numera en utövare av judisk mystik och shamanism i nära samarbete med andliga företrädare för amerikanska ursprungsfolk, bl a genom organisationen Walking Stick Foundation. Utgångspunkten för Magic of the Ordinary är att det faktiskt finns en judisk shamanism och att den kännetecknas av att den är jordbaserad och ärar det feminina; att den betraktar jorden som helig och ser gudomligt medvetande i alla organismer och företeelser; att den arbetar med de fyra riktningarna och medicin från djur, växter och mineraler; att den anser att allt i den materiella världen har sitt ursprung i den andliga världen och att det bara är en illusionens slöja som skiljer de andliga och fysiska dimensionerna. 

Den ursprungliga judiska andligheten handlar om att få en direktupplevelse av Skaparen genom Skapelsens pågående process. Illusionens slöja finns i våra medvetanden som ett inrotat tänkesätt som kan överskridas genom sinnesvidgande ceremonier och droger eller genom att man är så närvarande i den kända världen att det okända blir som en andra natur. Det är detta som navajoerna kallar ”att vandra i skönhet”. Andligheten, transcendensen och magin finns i mötet med den vanliga världens alla företeelser och händelser. Winkler kallar detta för Den heliga vandringen (The Sacred Walk) vilket innebär att man öppnar sig för och tar del av den gudomligt inspirerade visdomen hos växter, djur och stenar. ”Naturen är mer än döljandet av mysteriet. Den är i sig själv just det mysterium som den så skickligt döljer.” Det gudomliga mysteriet är inpräglat i hela Skapelsen och därför är hela Skapelsen också bärare av visdom och kraft. Vad den judiska mystikern/shamanen tar del av är ”den ständigt flödande floden av visdom och insikt, magi och upplysning, som oavbrutet strömmar ut från den Heliga Källan”. Det evigt dynamiska skapandet har sitt ursprung i den aspekt av gudomen som betecknas som Elohim. Det namn som vi oftast förknippar med judaismens gud är Jahve (JHVH), men det är, som Winkler påpekar, inte namnet på Gud utan på Guds relation med universum (i pluralform!).

Winkler betraktar judiska profeter som Moses, Job och Jesaja som shamaner och hans bok innehåller en mängd citat från deras böcker i Gamla testamentet. Här tycker jag att Winkler suddar ut gränserna mellan mystik och shamanism lite väl mycket men jag håller med om att det finns många shamanska fragment i Gamla testamentets böcker – precis som det gör i Den poetiska Eddans sånger. För att utvinna den dolda visdomen ur dessa bibeltexter behöver man nog som Winkler behärska hebreiska. Jag har läst citaten i 1917 års svenska översättning och den missar helt eller delvis esoteriken i texterna, t ex när det gäller hebreiskans namn på de olika aspekterna av Gud. I svensk översättning blir det nästan alltid ”Herren” och alltså en kristen definition av judisk mystik. Fungerar inte alls!

Gershon Winkler

Något av det viktigaste i den judiska mystiken och shamanismen – och något som föregriper kvantfysikens paradigm – är synen på Skapelsens ömsesidighet och flödande dynamik. Allt speglas i allt; det oändliga skimrar fram genom det ändliga; det gudomliga ljuset visar sig i ständigt nya former och modifikationer, ”för den ene si, för den andre så”; Guds ord, som alltså genomströmmar hela skapelsen, har en unik innebörd för varje enskild människa; Gud är i allt och i Gud finns något som ligger djupare än alla begrepp och bara kan framställas i paradoxer; den ständiga kosmiska förändringen omfattar inte bara skapelsen och människans värld utan även Gud själv; i denna dynamiska process har människan en kosmisk mission i att ”laga världen” och bidra till att återupprätta den ursprungliga enheten från Skapelsens begynnelse; i bönen/ceremonin strålar den mänskliga och gudomliga impulsen samman och samverkar; varje unikt ögonblick kräver en egen unik bön i detta kosmiska flöde.

Därmed är vi inne på frågan om magin i den judiska mystiken och shamanismen. Det har alltid funnits en klar insikt om att den som transcenderar illusionens slöja och kommer i direktkontakt med Den gudomliga källan kan få förmågan att påverka saker och förhållanden i den ordinära verkligheten. ”Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.” Förutsättningen för att kunna manifestera det andliga på det fysiska planet är att shamanen/magikern har en ödmjuk attityd och är balanserad i förhållande till hela Skapelsen, alltså allt som är. Men Winkler höjer ett varningens finger: den som tror att hen har greppat Mysteriet är fortfarande kvar i illusionen. Ytterst är det Skaparen som avgör om magin, t ex i form av healing, kommer att vara verkningsfull.

Det finns andra judiska mystiker som betraktar utövandet av magi som ett stickspår eller rent av något som är negativt i sig själv. Det gäller t ex den medeltida kabbalisten Abraham Abulafia (1200-talet) som betraktade magin som en förfalskning av den sanna mystiken. Det får mig osökt att tänka på Segerdrivas varning till Sigurd Fafnesbane om att inte använda förvanskade och förvrängda runor. Magi och magisk förmåga kan faktiskt bli ett hinder för andlig insikt och därmed också en broms i den mänskliga missionen ”att laga världen”. Detta var ju också ett bärande tema hos Carlos Castanedas mentor don Juan Matus. Inte för inte avslutar Gershon Winkler sin bok med att definiera judisk shamanism som ”att göra utan att göra.”

Både Magic of the Ordinary och Den judiska mystiken är inspirerande guldgruvor för alla som trevar sig fram längs shamanska vägar. Båda delar rikligt med sig av visdom från en väldigt ursprunglig och komplex tradition, som är oändligt mycket mer omfattande än vad denna lilla recension lyckas beskriva.

Allt är nytt – hela tiden nytt

Det gamla förbundet mellan människa och natur grundades på mytiska och religiösa föreställningar som smulades sönder av den västerländska vetenskapliga revolutionen. Nu har dock denna vetenskap i sig nått därhän att den själv har upptäckt den transcendenta verkligheten och därmed banat väg för ett nytt förbund mellan människa och natur.

Så skulle en kanske kunna sammanfatta huvudlinjen i Lothar Schäfers bok In Search of Divine Reality: Science as a Source of Inspiration (The University of Arkansas Press 1997). Schäfer som under lång tid varit professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas gör en djupdykning i kvantfysikens omskakande genombrott, som enligt honom själv alltså bör leda fram till ett nytt transcendent tänkande med djupt andliga dimensioner. Boken är väldigt akademiskt skriven och hårdfjällad för oss icke-fysiker, men väldigt tankeväckande. Dock bör den ses som ett preludium till Schäfers senare och mer lättillgängliga bok Infinite Potential som kom 2013 och som jag tidigare recenserat här. Så, den som vill få grepp om Schäfers tänkande ska nog primärt läsa Infinite Potential.

Enligt Schäfer visar kvantfysikens genombrott att universum är icke-lokalt, dvs att händelser i en del av universum ögonblickligen och snabbare än ljuset kan påverka förhållanden även långt borta, att universum är gjort av något icke-materiellt (mind-stuff), att människors medvetande är direkt sammankopplat med ”universums medvetandelika bakgrund” (the mind-like background of the universe), alltså en sorts universellt medvetande, att grunden för den materiella världen är icke-materiell, men att även allts minsta beståndsdelar (vågor eller partiklar beroende på hur vi mäter och observerar dem) har ”medvetandeliknande egenskaper” (mind-like properties), alltså en sorts proto-medvetande, att mänsklig moral kommer ur universums medvetandeliknande bakgrund, att vi via vårt medvetandes antenner får vägledning från universums djup, att vi har andliga behov eftersom universums natur är andlig. 

”Upptäckten av kvantvärlden har varit en källa till djup insikt i verklighetens natur, och många forntida idéer har fått en ny mening och oväntad betydelse”, skriver Schäfer.

Han gör främst en genomgång av vetenskapsteoretiska och filosofiska idéer (inte mytiska och religiösa) och kommer fram till att de hade en sorts förkunskap om det som kvantfysiken långt senare skulle komma fram till. De är inte korrekta om vi tar dem bokstavligt eller ordagrant men innehåller ändå en sanning (not correct when its archaic form is taken verbatim, but containing a truth nevertheless). Det är ju vad jag själv kommit fram till när det gäller t ex våra egna förkristna myter; de innehåller fragment av och potential till mer fullkomlig kunskap men behöver självfallet vidareutvecklas, nytolkas och anpassas till den nivå som universum befinner sig på idag. 

Schäfers resonemang om skillnaderna mellan det gamla och det nya förbundet med naturen känns väldigt givande. Det gamla förbundet är obsolet och behöver ge plats åt det nya förbundet, baserat på kvantfysikens genombrott. Här ser jag klara paralleller med Carl Johan Callemans tolkning av Maya-kosmologins nio skapelsevågor (min recension av Callemans The Nine Waves of Creation finns här. Den nionde vågen, vars hologram innehåller det som Calleman kallar enhetstänkandet, aktiverades först 2011. Det är först i och med dess aktivering som fullständig kunskap är möjlig. Idag kan vi veta. Och som jag ser det är utharkens runsystem ett av de bästa dynamiska verktygen för att kunna läsa av den kosmiska klockans tickande. Som Schäfer skriver: ”Universum är ett nätverk, inte ett urverk” (The universe is network, not clockwork). 

Kvantfysikens insikt i att universum är icke-lokalt och att påverkan kan ske ögonblickligen över enorma avstånd banar väg för en vetenskaplig förståelse av vad verklig magi är och vilka dess möjliga effekter kan vara. Samtidigt är jag ense med Schäfer om att förbundet med naturen och med kosmos måste nyskapas utifrån nya insikter om alltings essens. Magi behöver finna nya former för att vara verksam. Eftersom fullkomlig kunskap numera är möjlig och vi därmed kan bli det som Castaneda kallade otadliga andliga krigare (impeccable warriors) behöver vi inse att även om det ryms viktig kunskap i gamla traditioner så behöver de överskridas och transformeras. Allt fast förflyktigas; allt blir ständigt nytt. Och som Schäfer betonar: att sträva efter att leva i enlighet med universums ordning leder till ett autentiskt liv som leder till ett förbund med universums medvetandeliknande grund och möjliggör ett liv i harmoni med naturen, något han kallar det goda livet. Visst är detta ett hoppfullt och kreativt perspektiv i dessa mörka tider!

Heimdall, Oden och de nio skapelsevågorna

Heimdall och hans nio mödrar

Myter behöver ständigt avkodas och nytolkas för att vi ska kunna utvinna ny kunskap ur dem – ny kunskap som den stora kosmiska dansen kontinuerligt skapar och häller i de gamla myternas gjutformar. Allt är i rörelse och förändring – så även myternas essens. En omläsning av Carl Johan Callemans nyskapande bok The Nine Waves of Creation ledde fram till följande kontemplation: Finns det i de förkristna myterna några fragment av dessa nya insikter, som är gjorda utifrån en alkemisk sammansmältning av Mayakalenderns och kvantfysikens kosmologier? Det gör det – och det leder fram till en utvidgad tolkning av några riktigt uråldriga teman som berör Urvölvan, Heimdall och Oden. Häng med!

Calleman påpekar i sin bok, som jag tidigare recenserat här, att just nio-talet går igen i många ursprungliga myter världen över. Det verkar ha funnits en rudimentär eller ska vi säga intuitiv förståelse av att världen har formats av nio olika impulser, som kvalitativt sett är väldigt olika. I den nordiska traditionen har vi myten om världsträdet Yggdrasil och de nio världarna som är knutna till eller snarare kanske sammanvävda med världsträdet. I den första sången i Den poetiska Eddan berättar Urvölvan följande:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

Calleman ser det han kallar Livets träd – någonstans i universums mitt – som den sfär som alla skapande impulser på såväl makro- som mikronivå har utgått från. Livets träd är alltså en sorts kosmisk matris för hur allting har blivit och är: as above, so below; as inside, so outside. Frågan är nu om de nio världarna i nordisk tradition motsvarar de nio skapelsevågor som har frambringat världen som vi känner dem. Det rör sig inte om någon fullständig överensstämmelse men beröringspunkter finns och i så fall finns det också en kronologisk ordning på de nordiska världarna, även om det inte handlar om någon hierarkisk ordning.

Åtta av världarna, som jag hellre kallar sfärer, kan föras samman parvis och står alltså i ett komplementärt motsatsförhållande till varandra. De är polariteter som ömsesidigt betingar varandra. De två äldsta sfärerna är kölden och hettan som ur Tomheten (Ginnungagap) frambringar den allra första varelsen, den tvåkönade jätten Ymer (=den dånande, den larmande). Kölden = Nifelhem, hettan = Muspellhem. Den tredje sfären som alltså tar kropp i Ymer är Jättehem som balanseras av Vanahem, fruktbarhetens domän. Nästa par i denna kronologiska berättelse om den kosmiska skapelsen är Helhem, dödens sfär, och Asgård, himmelsgudarnas dimension. Därefter kommer Svartalvhem och Ljusalvhem, jordens och luftens alstrande krafter, och till sist Mannhem, människornas sfär. Vi har här att göra med såväl en kosmisk som en planetarisk som en inre utvecklingsprocess.

Om vi analyserar detta jämställande av de nordiska nio världarna med Callemans nio skapelsevågor med hjälp av utharkens runsystem och särskilt beaktar de talmagiska sammanhangen får vi följande högintressanta resultat: Nifelhem = Iss som är runa nr 10, Muspellhem = Ken med talvärde 5, Jättehem = Thurs (2), Vanahem = Lagu (20), Helhem = Eh (18), Asgård = Ass (3), Svartalvhem = Bjarka (17), Ljusalvhem = Sol (15) och Mannhem = Madr (19). Summan blir 109. Om vi reducerar detta till ett naturligt ental får vi 1+0+9= 10 som i sin tur blir 1+0=1. Runa nr 1 är Ur som står för ursprunget, början och den skapande, uppbyggande urkraften. Detta talar för att myten om Yggdrasil och de nio världarna rymmer en skapelseberättelse som väl låter förena sig med Callemans nio skapelsevågor.

En gestalt som är starkt förknippad med denna kreativa kosmiska process är Heimdall – den gudomliga varelse som hade fått en klunk ur visdomens källa i utbyte mot sitt ena öra och då hade begåvats med en översinnlig hörförmåga och sedan tagit plats som vaktman vid porten till Drömtiden.  Heimdall har tolkats som en personifikation av Världsträdet eller Världspelaren och har en motsvarighet i samisk kosmologi i den gestalt som kallas Veralden olmai, alltså världens eller världarnas man. Och att Heimdall är världarnas man framgår av Eddasången om Hyndla:

Arla i forntid
föddes en mäktig
och urstark man
av asarnas ätt,
en man med spjut,
född av nio mödrar,
nio jättekvinnor
vid jordens ände.

Han föddes av Gjalp,
han föddes av Greip,
han föddes av Eistla
och av Eyrgjafa,
han föddes av Ulfrun
och av Angeyja,
Imd och Atla
och Järnsaxa även.

En vart född
mäktigare än andra,
han som blev given
jordens krafter
och sades vara
av alla den störste,
släkt med varje
varelse på jorden.

I Snorres Edda sägs om Heimdall: ”Han kallas den vite asen. Han är stor och helig. Nio mör, alla systrar födde honom som sin son.” Där återges också ett fragment ur Heimdallsgaldern:

Nio mödrars barn är jag,
nio systrars son är jag.

Denna galder finns också i en mer fullständig version:

Heimdall är du, hudvit bland asar
hög och helig och stor.
Underbart född i urtidsdagar.
Man med mödrar nio,
son av systrar nio.

Heimdalls mödrar kan helt enkelt vara de nio skapelsevågorna. Att de beskrivs som systrar är för att visa på det organiska sambandet mellan skapelsevågorna. De har ett gemensamt ursprung och hänger intimt samman, även om de innehåller olika kvaliteter, eller ska vi säga potentialiteter. De nio vågorna frambringar Heimdall som representerar världen i sin totalitet. I denna myt finns också en evolutionär kronologi inskriven.

Enligt Calleman har de tre sista skapelsevågorna aktiverats år 1755, 1999 och 2011. Hur kunde människor för över 1 000 år sedan veta att det rörde sig om nio vågor när det bara var sex av dem som då var aktiverade? Det är onekligen en fråga som komplicerar analysen, men kanske var det så att esoteriskt bevandrade människor kände av en sorts ”förvågor” (Calleman talar om pre-waves) eller helt enkelt hade en profetisk intuition om den kosmiska dynamiken – kanske uppnådd genom att använda runor som divinationsmetod. Däremot är det helt klart att det är först efter 2011 som vi kan nå en mer fullständig förståelse av de nio skapelsevågorna och världens karaktär och därmed också möjliga vägar för att bringa fred, harmoni och balans. För detta fanns en intuitiv förståelse redan när de gamla myterna berättades, vilket framgår t ex av Odens initiationsrit på Världsträdet. Här med Odens egna ord i Havamal:

Jag vet att jag hängde
i vindpinat träd
nio hela nätter,
stungen med spjut
och offrad till Oden,
själv given till mig själv
på det mäktiga träd
som ingen mänska vet
av vad rot det är vuxet.

Jag fick ingen mat,
ej heller mjöd,
rätt ner såg jag,
runor tog jag upp,
tog dem skrikande
och föll från trädet.

Då började jag frodas,
fatta och förstå,
växa och trivas väl.

Alltså: det är först efter den nionde natten, läs den nionde vågen, som full kunskap är möjlig. Den finns närvarande som en potential i hela skapelsen för den som gör sig mottaglig. Den fanns inte i fullständig form när dessa myter berättades eller skrevs ner och den fanns inte annat än som en föraning eller för-våg när C G Jung utvecklade sina tankar om det kollektiva omedvetna och synkroniciteter, eller när Carlos Castaneda och Michael Harner skrev sina texter om shamanens väg på 1970- och 1980-talen. Det kan förklara varför dessa banbrytande författare valde individuella förhållningssätt. Deras hållning är idag helt otillräcklig men de ska naturligtvis ha kredd för att ha öppnat dörrar till ny kunskap. De förmådde dock inte själva att träda in genom dessa dörrar, men gjorde det ändå möjligt för oss att senare göra detta och därmed överskrida deras begränsningar. Nu finns all nödvändig kunskap för att skapa fred och harmoni och därmed faller också ett ansvar på oss idag att också göra detta. Och det kan bara ske gemensamt, inte i form av andliga egotrippar. Det har Carl Johan Calleman insett och därmed har han gjort en mycket viktig insats för världen. Som han själv skriver i avslutningen av The Nine Waves of Creation: ”Everything is now available for us to go in this direction toward Oneness with the Divine and unity among ourselves”. Allt finns alltså tillgängligt för oss för att kunna uppnå enhet med det heliga och enhet bland oss själva.

(Citaten ur Den poetiska Eddan är från Lars Lönnroths utgåva från 2016. Citaten ur Snorres Edda från Karl G Johanssons och Mats Malms utgåva från 2015).