Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget
om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen
kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt
nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya
framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och
filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser.
En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).
Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av
synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer,
litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig
transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och
sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman
teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att
kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla
synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen –
men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att
uppmärksammas.
I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som
sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på
ett icke-kausalt sätt genom mening.
Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen
och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer.
Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare
ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att
uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt
annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”. Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det
kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela.
Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i
Drömtiden.
För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen
tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer,
platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg
som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med
Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i
drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det
verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är
framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna
som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.
Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång
till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med
andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa
möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild
där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig
transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och
transformation i våra liv.
Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså
även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att
han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning
av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även
om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden
över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad
säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?
En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva
omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om,
verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av
synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av
synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de
i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att
vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns
kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med
enskilda individer och deras behov.
En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo
är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är
medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först
efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka
efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid
att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus
Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt
mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som
traditionella lakotas kallar det.
