Sheldrake om vetenskapens illusioner

För några veckor sedan lyssnade jag till ett föredrag av Rupert Sheldrake i Stockholm. Det hade temat The Science Delusion precis som hans senaste bok och handlade om den västerländska vetenskapens begränsande dogmer. Sheldrake, som i grunden är biokemist, är mest känd för sina teorier om morfisk resonans som formgivande mönster för all existens. När hans bok A New Science of Life kom 1981 fick den av tidskriften Nature omdömet "the best candidate for burning there has been for many years”.

Föredraget i Stockholm var arrangerat av Sällskapet för parapsykologisk forskning och det ger ju en vink om i vilken riktning Sheldrakes egen forskning har rört sig. Förutom jag så var det mestadels folk med parapsykologiska intressen i publiken och vi fick höra ett briljant föredrag på tydlig och behaglig engelska om nödvändigheten att frigöra vetenskapen från dess hämmande dogmer. Sheldrakes teorier om morfisk resonans har uppenbara beröringspunkter med begrepp som Urds väv, Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet, the implicate order etc så därför beslöt jag mig för att läsa boken The Science Delusion. Den som verkligen vill få ett grepp om den morfiska resonansen kanske snarare ska läsa de uppdaterade utgåvorna av Morphic Resonance eller The Presence of the Past men The Science Delusion räcker också långt.

Sheldrake betonar att han är pro-science och att han framför allt vill bidra till att befria vetenskapen så att den blir mindre dogmatisk och mer vetenskaplig. Med den avsikten går han igenom de tio dogmer som formar den etablerade vetenskapen och som fått status av bevisade axiom trots att de i själva verket är antaganden som kan ifrågasättas. De tio dogmer som Sheldrake analyserar och problematiserar och i vissa fall också visar är felaktiga är:

1. Allt är mekaniskt.
2. Materien saknar medvetande.
3. Summan av materia och energi är alltid densamma.
4. Naturlagarna är oföränderliga.
5. Naturen saknar ändamål.
6. Det biologiska arvet är materiellt.
7. Medvetandet finns enbart i hjärnan.
8. Minnen bevaras som materiella spår i hjärnan.
9. Oförklarade fenomen som telepati är illusoriska.
10. Mekanistisk medicin är den enda som fungerar.

Visst ger detta en bitvis påver bild av västerländsk vetenskap och Sheldrake lyfter under varje punkt fram sådana forskningsresultat som pekar i andra riktningar. Fram träder en bild av universum som en växande superorganism bestående av helheter som i sin tur består av helheter etc etc. Vi befinner oss i ett universum av ständigt pågående processer där såväl ny materia som ny energi skapas. Naturlagarna är vanor som befinner sig i utveckling och naturen rymmer ett inbyggt minne som ur det förflutnas erfarenheter formger det nuvarande och det kommande. Denna morfiska resonans gäller alla självorganiserande system, betonar Sheldrake, allt bygger på ett kollektivt minne och bidrar samtidigt till utvecklingen av detta minne. På vilket sätt verkar då denna morfiska resonans? Om det vet vi, och Sheldrake, inte så mycket, men han försöker beskriva den som ett mönster av aktivitet som samspelar med systemets elektromagnetiska fält och kvantfält. Kanske kommer vi aldrig att komma närmare tillvarons innersta än att kunna beskriva det i form av liknelser – som svängningar, fält eller pågående processer.

Evolutionen är för Sheldrake en kombination av vana och kreativitet. Kreativiteten är verklig, nya organisationsmönster dyker upp när världen utvecklas och i den pågående skapelsen är den mänskliga kreativiteten en del av den stora kreativa processen. I detta finns självfallet ett hopp om och för framtiden även om Sheldrake själv inte ger särskilt konkreta svar på frågan om vilken roll det mänskliga medvetandet spelar och kan spela i den kosmiska evolutionen.

Det är väldigt mycket som vi inte vet och Sheldrake manar vetenskapen till ödmjukhet i stället för arrogans, till öppenhet i stället för dogmatism. Bokens slutord känns väldigt sympatiska: ”Mycket återstår att bli upptäckt och återupptäckt, inklusive visdom.”

Verkligheten - ett immateriellt relationsmönster

När vi plockar isär materien återstår till slut inget som påminner om materia utan bara form, gestalt, symmetri och relation. Materia är inte sammansatt av materia. Det primära är relation, materian är sekundär. I grunden för allt hittar vi något som mer liknar det andliga och som möjligen kan beskrivas med språkliga begrepp som helhetligt, öppet, levande och potentialitet.

Så lyder några av huvudtankarna hos den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr (1929-2014) och som finns koncist sammanfattade i boken Geist, Kosmos und Physik: Gedanken über die Einheit des Lebens (Crotona 2016) – Ande, kosmos och fysik: Tankar om livets enhet. Dürr som under många år samarbetade med ”kvantfysikens fader”, Werner Heisenberg (1901-1976), och efterträdde denne som chef för Max Planck-institutet i München, har skrivit åtskilliga böcker och artiklar om kvantfysik. Många av dem primärt avsedda för andra fysiker men också flera för en bredare allmänhet där han försökte bygga broar mellan kvantfysik, filosofi och religion.

Geist, Kosmos und Physik tillhör den mer genreöverskridande kategorin och en del av boken består av ett samtal mellan Dürr och en ledande tysk buddhist – ett samtal där han visserligen går med på ett visst samband mellan kvantfysikens och buddhismens världsbilder men betonar att han själv är vare sig buddhist eller icke-buddhist, vare sig kristen eller icke-kristen, utan snarare en ”älskande a-teist”. För Dürr är tanken på personliga gudar eller en gud som står utanför eller ovanför skapelsen omöjlig. För honom är tillvarons fundament en processartad och odelbar potentialitet, en källa, som manifesteras i en ständigt pågående skapelseprocess där ”potentialiteten blir realitet”. Evolutionen ses som en process där det grundläggande odelbara (det Enda/det Hela) differentieras och tar gestalt i mångfalden av företeelser, ting och varelser. Skapelseprocessens urgrund bär visserligen drag av en holistisk ”ande”, men denna är ingen realitet utan kan snarare beskrivas som en ”aning om” och en ”vilja till” konkreta handlingar. Skaparen är identisk med skapelsens urgrund, som Dürr ibland också sätter beteckningen ”kärlek” på. Skaparen kan inte finnas utanför skapelsen och även vi människor är som ”inbäddade” i detta kosmiska, gemensamma system deltagare i den fortlöpande skapelseprocessen.

Den odelbara potentialiteten som utgör urgrunden förblir ogripbar (obegriplig) för oss, men vi kan uppleva den, påpekar Dürr, som dock betonar att det inte behövs någon speciell meditationsmetod för att nå detta tillstånd. Han talar i stället om en förmåga till inre ro som kan göra oss hög-mottagliga för potentialiteten. (Någon mer än jag som kommer att tänka på Carlos Castanedas tal om att ”uppleva energin direkt”?). Alla har förmågan till detta upplevande och här ser Dürr hoppet för mänsklighetens möjligheter att ta sig ur den pågående ekologiska katastrofen. Verkligheten är ett icke delbart immateriellt relationsmönster, ett slags ”förväntansfält” för framtida möjliga energimässiga och materiella manifestationer.  I varje ögonblick skapas världen på nytt när potentialiteten blir realitet. Framtiden är därmed i det väsentliga öppen och vi kan i viss mån medverka kreativt i att gestalta den, fast inte godtyckligt eftersom skapelseprocessen har bestämda fysikaliska ramar. Till att börja med måste vi människor erkänna den andliga dimensionen i vår existens, att grunden för vår verklighet inte är materien utan något andligt som är ogripbart, en sorts källa som är levande.

Dürrs tolkning av kvantfysikens filosofiska och andliga implikationer delas knappast av majoriteten av kvantfysiker, men resonemangen har sitt ursprung i hans många och långa samtal med Werner Heisenberg. Det var samtal som fördes på ett intuitivt och associativt sätt där de gemensamt trevade sig fram till möjliga beteckningar för att beskriva de (för oss) paradoxala sammanhang som kvantfysiken har öppnat upp. (Till Heisenberg lovar jag mina läsare att återkomma – hans texter tar tid att läsa och smälta). Svårigheten, eller omöjligheten, i att beskriva kvantverkligheten med vårt mänskliga språk har för Dürrs del lett till slutsatsen att den nya fysiken bara kan tala i liknelser. Och då är frågan, som han själv dock inte ställer, om dessa liknelser på något avgörande sätt skiljer sig från mytologiska skildringar av den kosmiska skapelsen - t ex de nordiska berättelserna om Ginnungagapet, det väldiga tomrum som världen föddes fram ur, om nornornas kosmiska väv och om världsträdet Yggdrasils väsen. I alla fall finns det åtskilliga beröringspunkter och paralleller. Den kvantfysiska världsbilden har visserligen vuxit fram ur en rad olika handfasta experiment, t ex i partikelacceleratorer, men är på inget sätt helt ”objektiv” eller befriad från mänsklig påverkan och tolkning. Hur de mytologiska beskrivningarna kom till människorna vet vi inte men Jungs teori om det kollektiva omedvetna och arketyper kan duga långt som förklaring. I såväl kvantfysiken som myterna handlar det om mänskliga medvetanden som upplever det som vi kallar verkligheten och som Hans-Peter Dürr försöker beskriva med begrepp som ”verkan”, ”passerande” och ”inträffande”. Eller som aboriginer i Australien uttrycker det hela: drömmande.

De hittillsvarande naturlagarna är i grunden felaktiga, skriver Dürr. Det finns ingen materia, inga elektroner och atomkärnor utan bara en sorts svängningar och svängningsfigurer. Det är själva förändringen, som är tillvarons ”byggelement”, och våra ”jag”, som är inbäddade i denna transformation, är inte lokaliserade i tid och rum utan är oändligt utbredda. Det ”språk” som enligt min mening allra bäst fångar det komplexa och paradoxala i det kosmiska potentialitetsfältet är utharken – det 24-typiga runsystemet som finns inbyggt i själva skapelsen och förändras med den.

Återkommer.

Att vandra i skönhet med kvantfysiken

Kan kvantfysiken säga oss något om hur vi bör leva på jorden? Hur livet ska kunna levas i harmoni med den kosmiska ordningen? Är kvantfysiken rentav ett uttryck för en evolutionär förvandling av det mänskliga medvetandet som signalerar framträdandet av en ny mänsklig art?

Det hävdar i alla fall Lothar Schäfer i sin bok Infinite Potential – What Quantum Physics Reveals About How We Should Live (Deepak Chopra Books 2013). Det har skrivits och sagts en hel del ytligt och okunnigt om kvantfysik i new age-rörelsen men Lothar Schäfer kvalar knappast in i den kategorin. Han är djupt förankrad i västerländsk vetenskap som professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas. I Infinite Potential finns två grundliga appendix där författaren benar ut vad kvantfysik egentligen är och kan säga om tillvarons struktur. Där avlivar han också en del populära myter om kvantfysiken, t ex föreställningen om att något kan vara både en partikel och en vågrörelse samtidigt. Transformationen mellan partikel och våg, där något är antingen partikel eller våg, gäller enbart isolerade elementarpartiklar. När de inte är isolerade är partiklarna materiella partiklar hela tiden. Den läsare som inte är väldigt insatt i kvantfysik – och det gäller väl de allra flesta – kan alltså med fördel börja med appendixen innan hen tar itu med Schäfers egna slutsatser.

Schäfer understryker att kvantfysikens grundläggande idéer har uråldriga andliga rötter, t ex när det gäller föreställningen om ett icke-lokaliserat informationsfält som grundval för allt existerande, om den odelbara helhet som allting kommer ur, om hur allting hänger samman i ett mönster där varje partikel står i omedelbar kontakt med varje annan partikel i universum och om vågor som källa till den manifesterade världen. Det nya paradigm som Schäfer vill utveckla innebär dock inte en återgång till ett arkaiskt tänkande utan en dynamisk och aktiv integrering av ursprungliga andliga åsikter med samtida rationella åsikter om världen och dess beskaffenhet. Schäfer skriver om behovet av en världsåskådning som förenar alla aspekter av verkligheten – dess fysiska ordning likaväl som dess mentala och andliga ordning. Visst känns detta igen! Det var just så som djuppsykologen C.G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli tillsammans försökte skapa en ny världsbild, vilket jag har skildrat i min bok Drömtiden knackar på.

Att utveckla en förståelse av hur universum är beskaffat och fungerar är helt nödvändigt för att vi som människor ska kunna leva i harmoni med universums ordning. ”Ett liv i överensstämmelse med den kosmiska ordningen är ett autentiskt liv”, skriver Schäfer. Och lägger han till: det enda liv som är värt att leva.

Så hur är då universum då beskaffat enligt Schäfers tolkning av kvantfysiken? Här en kort sammanfattning i punktform:

·         Urgrunden för all existens är ett fält av kosmisk potentialitet. Detta fält som är ett mönster av information kallar han också den icke-empiriska sfären av verkligheten, den odelbara helheten, en sfär av transmateriella former, bilder och elementartankar.

·         Det finns alltså två sfärer av verklighet – den synliga och den osynliga, den empiriska och den icke-empiriska – och den synliga världen är ett utflöde ur den osynliga världen som innehåller formen, dvs mönstren för allt som existerar.

·         Grunden för den synliga världen är en värld av dolda mönster och bilder. Materiens bas är icke-materiell. Alla ting har alltså transcendenta rötter.

·         Den metafysiska sfären är primär och den fysiska är sekundär. ”Världens grundval är ett informationsfält”. ”Ingenting kommer ur ingenting, utan allt kommer ur den kosmiska potentialiteten”.

·         Den icke-empiriska, eller snarare trans-empiriska ordning som ligger bakom hela verkligheten är immanent, dvs finns i allt, och transcendent, dvs är inte en del av den synliga världen.

·         Biosfärens komplexa ordning är en aktualisering av en virtuell ordning som redan finns i den kosmiska potentialiteten.

·         Den icke-empiriska verkligheten, där det fysiska blir andligt och det andliga fysiskt, är den gemensamma källan till både yttre strukturer och inre principer. Vårt medvetande har alltså sitt ursprung i ett kosmiskt medvetande, i den osynliga helheten. Universum har alltså ett medvetande, men är också medvetande – och vårt mänskliga medvetande är en del av detta kosmiska medvetande. Allt är förenat i och genom sina icke-empiriska rötter.

·         Vi människor har en inre potential som är en del av den kosmiska potentialiteten. Vi lever i ett hav av potentialitet. Förändringar i världen äger rum genom så kallade kvantsprång och dessa kvantsprång är det som styr evolutionen.

·         Vårt mänskliga medvetande fungerar som ett utlopp för det kosmiska medvetandet, den kosmiska anden. Det kosmiska medvetandet kan förverkliga sin potentialitet i den empiriska världen genom vårt medvetande.

·         Det kosmiska medvetandet skapar kontinuerligt alltmer komplexa portar genom vilka det kan träda in i den empiriska världen. Denna process rör sig i riktning mot en tilltagande komplexitet och pekar på behovet av en transformation av det mänskliga medvetandet som, enligt Schäfer, innebär att framträdandet av en ny mänsklig art är nära förestående sedan vårt medvetande tagit ett kvantsprång. Universum är ett budskap som vill bli uttalat och det vill att vi ska tala det, skriver Schäfer.

Människan har djupt inom sig en stark önskan att leva i överensstämmelse med den kosmiska ordningen eftersom vi är ett med denna ordning. När Schäfer försöker omsätta sina tankar om kvantfysiken i en vision för världen kan det låta så här: ”Den nya strukturen hos medvetandet är medvetandet i en icke-dualistisk värld, kvantfenomenens värld, där till synes oförenliga motsatser integreras eller försonas. Det integrativa medvetandet kan acceptera den kosmiska ordningen som en modell för mänsklig ordning. Det kan kombinera en andlig syn på världen med en rationell förståelse av den kosmiska ordningen. Det kan hitta en väg att grunda samhällsordningen på samarbete och hjälpsamhet, snarare än på tävling och konflikt. Och det kommer att bli möjligt för oss att fullt ut leva vår individuella potential i en holistisk värld där alla ting och människor är ett.”

Schäfer skriver själv att hans tolkning av kvantfysiken inte är okontroversiell, men visst öppnar han för verkligt kreativa perspektiv när det gäller sammansmältningen av ursprunglig andlighet och kosmologi med kvantfysikens häpnadsväckande framsteg. Då behöver vi inte hänga upp oss på de uppenbara svagheterna i Infinite Potential som oförmågan att analysera ”det onda” i världen (klaras av på bara fyra sidor) och den totala frånvaron av analys av de mäktiga ekonomiska och politiska krafter som föröder Moder Jord. Som jag ser det behöver kvantfysiken smältas samman inte bara med ursprungsfilosofi och djuppsykologi utan kanske också med analyser av kapitalets valoriseringsprocess à la Karl Marx.

Jag lovar läsarna att återkomma med mer om kvantfysik och hur den hänger samman med utharkens runsystem.