Naturens rättigheter och människans plats

Den industrialiserade människan har blivit en destruktiv kraft på Moder Jord – fullt i klass med forna tiders väldiga geologiska omvälvningar. Man behöver bara nämna saker som koldioxid- och metanutsläpp, förgiftning med radioaktivt avfall och av insekts- och växtskyddsmedel. Klimatförändringarna är på väg in i allt mer kaotiska processer och vi befinner oss mitt i det som kallas arternas sjätte massutdöende. Vad som nu behövs är ett nytt paradigm för mänsklighetens sätt att relatera till den övriga skapelsen, ja inget mindre än en total systemförändring och transformation av den mänskliga civilisationen. En sådan nödvändig omvälvning går under namn som det stora arbetet, den stora vändningen eller det gröna skiftet.

En liten pusselbit i detta stora arbete är en ny bok av Henrik Hallgren och Pella Larsdotter Thiel – Naturlagen: Om naturens rättigheter och människans möjligheter. Det är en väl-tänkt, väl-researchad och väl-formulerad plädering för att erkänna naturen som ett rättsligt subjekt och ge naturen en egen röst i lagstiftningen. Rörelsen för en ekologisk rättsfilosofi är nära förbunden med kampanjen att göra ekocid, alltså miljömord, till ett globalt erkänt brott i likhet med folkmord. Författarna hämtar inspiration först och främst från urfolks traditionella syn på jorden (Moder Jord) som ett levande och medvetet väsen som människan har skyldighet att skydda och bevara. Men lika viktiga är insikter från vetenskap som kvantfysik och molekylärbiologi, som alltmer betraktar hela kosmos, från makro- till mikronivå, som en väv av relationer där allt är sammanbundet och ömsesidigt beroende.

Att fokusera på att erkänna naturen som rättsligt subjekt kan tyckas som ett alltför begränsat perspektiv med tanke på de väldiga utmaningar som den stora transformationen av tänkande och samhälle ställer oss inför. Hallgren och Thiel menar dock att arbetet med naturens rättigheter kan leda fram till ett nödvändigt värderingsskifte i samhället, som i sin tur kan föda fram det de kallar en livsbaserad ekonomi som genom att efterlikna naturens processer kan bevara och berika jorden som en levande helhet. Jag hoppas att de har rätt och jag rekommenderar alla som är intresserade av att medverka i den stora omställningen att läsa denna bok som har ett imponerande rikhaltigt innehåll. Det som gör den så bra är framför allt dess inkluderande förhållningssätt. Läsaren får en god förståelse för de kreativa och dynamiska förhållningssätten gentemot övriga arter och natur som finns hos urfolk, hen får en gedigen genomgång av hur industricivilisationens syn på naturen som objekt och resurs vuxit fram, vilka nya vetenskapliga rön som vidareutvecklar urfolkens intuitiva kunskaper om livets stora väv och hur olika gröna filosofer tänker sig att omställningen ska kunna gå till. Men minst lika viktig är författarnas noggranna genomlysning av försök världen över att arbeta in naturens rättigheter i författningen (Ecuador) eller att ge floder och andra enskilda existenser status som rättssubjekt (Nya Zeeland, Indien, Bangladesh, Colombia, USA m fl).

Frågorna är komplexa och att lagfästa naturliga rättigheter är en process som stöter på många och ibland även oväntade komplikationer, t ex när det gäller att slå fast vem som ska föra naturens talan i rättssystemet, huruvida naturens rättigheter bör leda till att den också anses ha skyldigheter, och om (ve och fasa) arbetet med naturens rättigheter i själva verket kan vara en form av nykolonialism. En väldigt sympatisk sida hos Hallgren och Thiel är att de inte ryggar inför de svåra frågorna och precis som kosmos är dynamiskt och kreativt menar de att även arbetet för en ekologisk rättsfilosofi behöver genomsyras av dynamik och kreativitet. Det väsentliga är det som de kallar det multicentriska perspektivet där man överger den nuvarande antropocentrismen som ju placerar människan i centrum (och toppen) över allt annat.

Att medvetande kan vara en grundläggande egenskap i universum, som enligt författarna då kan beskrivas som ett ”fält av subjektivitet” är ju en insikt som (med lite god vilja) kan härledas ur kvantfysiken, men de tar inte nästa, för mig ganska självklara steg, nämligen att diskutera möjligheten att med magi påverka detta kosmiska subjektivitetsfält. Det kanske är för far out för ett vanligt bokförlag att publicera sådana tankar. Ändå instämmer jag helhjärtat i bokens uppmuntrande slutord: ”Vi behöver kunna drömma om andra sätt att vara i världen, där vi samarbetar med naturen i stället för att exploatera den. Där människan är en värdig del av den levande helheten. Vi har velat öppna möjligheter till sådana äventyrliga drömmar, så att vi tillsammans kan hitta hem till jorden igen.”

Forn sed i uppdaterad skrud

Jordens ande: Om nordisk naturreligion (Mimers källa 2017) är titeln på Henrik Hallgrens nya bok som jag varmt rekommenderar för läsning och inspiration. Hallgren är gode, alltså hednisk präst i Samfundet Forn Sed Sverige, och hans bok är en välskriven och överskådlig introduktionsbok till nordisk naturreligion på 138 sidor. Här finns avsnitt om gudar och myter, om olika ritualer kopplade till årstidernas och människolivets skiftningar och det kanske allra bästa kapitlet om heliga platser och vad man kan göra för att vårda, värna och väcka dem. 

Jorden är helig, människan är inbäddad i naturen, och naturen är en källa till visdom och kraft. Så kan en förkortad version av Hallgrens definition av naturreligion uttryckas. Fast helst använder han begreppet sed. Naturreligionen är nämligen först och främst ett sätt att leva och handla. I denna bok ligger betoningen på seden som ”gårdsreligion” med fred och årsväxt som högsta syfte. Det kan låta lite daterat men Hallgren har en dynamisk och kreativ attityd till den förkristna nordiska traditionen. Han ser seden som en andlig stig som slingrar sig genom landskapet och historien – organisk och kontinuerligt föränderlig. De som vandrar denna stig blir samtidigt dess medskapare och förnyare och deltar tillsammans med alla möjliga andra livsformer i ”framsjungandet av en helig värld”.

Det finns ”die-hard” hedningar, så kallade asa-troende, som fnyser åt denna variant av nordisk naturreligion och stämplar den som en välmenande variant av ekologiskt new age-flum. Jag kan hålla med om att Hallgren i all välmening allt för mycket tonar ner de mörka sidorna hos de nordiska myternas andliga gestalter. En så sammansatt och viktig gestalt som Loke får en alldeles för ensidig tolkning. Men min grundhållning är att Hallgren i sitt nyskapande av den forna seden borde gå ännu längre. Han skriver att ritualerna utförs i spänningsfältet mellan tradition och nyskapande och att blotet, alltså ceremonin, är ”en konstform som rör sig i och mellan de synliga och det osynliga”. Det är fint formulerat men nyskapandet känns ärligt talat lite för räddhågset.

Forn sed i Hallgrens tappning fokuserar på livet här och nu, på naturens skiftningar, livets spirande, skördens rikedomar och vårt andliga växande. Den förespråkar ett platsbaserat liv för att hitta tillbaka till jordens och naturens rytmer (”att bli intim med platsen där jag bor”) och fungera som väktare av heliga platser. ”Vi är väktare av de gamla seder, bruk och traditioner som upprätthåller en balans mellan människa och landskap.” ”Genom blotet stärker vi platsens megin – platsens inneboende kraft – och erkänner makternas närvaro i våra liv och i världen.”  På ett annat ställe skriver Hallgren att blotet stärker våra relationer till makterna och stärker livets krafter. Gott så, och mer kan väl kanske inte begäras av en introduktionsbok i ämnet. Men för mig känns resonemanget ändå lite för vagt och otillräckligt om man betänker det väldiga djupet på de kriser som präglar vår tid. Hur ska detta stärkande, som är modellerat efter nornornas helande vattenösning av världsträdet, mer exakt gå till? Och har bloten verkligen någon större inverkan i världen? Hur ska vi kunna åstadkomma reell magisk förändring?

Jag tror att forn-sedare skulle kunna fördjupa både sina tankar och sina handlingar om de lät sig inspireras mer av andra andliga traditioner som shamanism, gnostisk, judisk och kristen mystik, av alkemi, av djuppsykologi, av Maya-kalenderns kosmologi och av kvantfysikens omvälvande världsbild.

Det som de mystika traditionerna har gemensamt är strävan efter att uppleva energin direkt, för att låna ett uttryck från Carlos Castaneda. Sådana bortomspråkliga, transcendenta och transformerande upplevelser, ger en sorts totalkunskap om världen som omfattar hela ens organism. De är öppningar eller virvlar in i den tillvarons urgrund som föregår klyvnaden mellan ande och materia och den materiella skapelsen. Denna urgrund går under namn som Drömtiden, Den stora verkligheten, Det Ändlösa, Den förborgade gudomen, Intet, Urds väv, Unus Mundus, Det kollektiva omedvetna, Det kosmiska potentialitetsfältet, Den kosmiska holorörelsen. En av tankarna i mystika andliga traditioner är att människan genom att gå in i och samspela med den ursprungliga energin i urgrunden kan hjälpa till att ”laga världen”, att återupprätta den ursprungliga enheten. Eller med alkemisternas språk: frambringa det inre guldet genom giftermålet mellan himmel och jord. Det är när vi lyckas samspela med denna urgrund för alltings existens som verklig magi kan inträffa. Det är då som vi kan bli kreativa medaktörer i den stora kosmiska skapelsen. 

Enligt min mening kan sådana transformationer enbart äga rum i synkronistiska situationer, alltså situationer av meningsfulla sammanträffanden mellan impulser i urgrunden och händelser i den ordinära verkligheten. I judisk mystik sägs att varje ögonblick kräver en egen unik bön i det föränderliga kosmiska flödet. Magiska ceremonier kan alltså bara få verklig betydelse vid tidpunkter med sådana sammanfallande situationer och för magikern gäller det att kunna läsa av dessa ögonblick och ha förmågan att utforma ständigt nya och kreativa ceremonier, när läget så kräver och medger. Sådana ceremonier behöver inte ha något att göra med vare sig solvarvets eller årstidernas växlingar. Det innebär inte att ceremonier knutna till solvarvet eller årstiderna är meningslösa, de har sin egen betydelse när det gäller att förnya våra relationer till de naturliga kretsloppen och förankra oss i tillvaron. Vad jag försöker säga är att verklig magi behöver lite annorlunda förutsättningar och fokusering.

Ett annat område där jag tror Hallgrens forna sed skulle vinna på att hämta inspiration av andra andliga traditioner och framför allt av kvantfysikens genombrott gäller definitionerna av och förhållandet till det gudomliga. I Jordens ande hittar jag fem delvis överlappande och delvis olika sätt att analysera begreppet gudar. ”Tror du verkligen på Tor och Freja” brukar folk fråga Hallgren och en del av hans svar är att gudarna: 1) personifierar naturkrafterna, 2) är symboler med budskap från det omedvetna, 3) är krafter från en andlig ordning som kommunicerar genom synkroniciteter, 4) i koncentrerad form manifesterar krafter i naturen, samhället och inom varje människa, 5) är poetiska bilder av livskrafterna och livet självt och 6) manifesterar mångfalden i tillvaron. Denna mångfald exemplifierar Hallgren med att havet har sina gudar, sädesfälten sina, åskan har sin gud, solen sin och det gäller också livet och döden som har sina egna gudar liksom naturens och våra själars olika stämningar och kvaliteter. Slutsatsen torde vara att allt har sin egen gud. Eller kanske att allt är gudar. Om jag tolkar det välvilligt påminner det om navajo-indianernas sätt att beskriva hur allting har en inre andlig form eller essens. Hallgren själv kallar det för ”global polyteism” där varje gud sägs vara en unik aspekt av helheten men samtidigt vara helheten i sig, som ett hologram. Eftersom det viktiga även för Hallgren tycks vara den kosmiska helheten vore det kanske bättre att helt och hållet släppa dessa gudabegrepp. Förvisso kan nog gudarnas namn och den fastlagda ritualen för en forn-sedare spela samma roll som bönens fastlagda ord för en judisk mystiker, nämligen som en sorts ledstång eller krycka i tillvaron. Men ledstång och kryckor kan vara lika mycket hinder som hjälp när det gäller att uppleva energin direkt. Varför gå omvägen över polyteistiska symboler när man kan gå rakt in i energin och den stora kosmiska spiraldansen?

Vad bör framtidsvisioner rotas i?

Det gröna skiftet – Från industrialism till ekologism är titeln på en alldeles nyutkommen bok av Henrik Hallgren, arkeolog, miljökämpe, berättare och kursledare. Han driver Lodyn, centrum för naturvakenhet och är aktiv i asatrosamfundet. Han beskriver själv boken som en vägvisare, ”ett inlägg i diskussionen om hur vi kan formulera en sammanhängande vision om en grön värld” och den ”vill mana till handling”.
Hallgrens anslag är stort och ambitionen sympatisk och detta är en bok som bör kunna fungera utmärkt för miljöaktivister som behöver fördjupa sin förståelse av världen genom att ta till sig dess andliga dimensioner och för andliga sökare som behöver rota sin andlighet i världens pågående processer.
Bäst är Hallgren när han skriver om den gröna förståelsen av världen och det gröna jagets sökande efter helhet och djup. Han kritiserar industrialismens felförståelse av världen och ställer mot den uppfattningen att allt hänger samman, att världen är en kreativ process, en väv av helheter inom helheter och att människan själv är invävd i denna process.
I avsnitten om grön makt, grön demokrati och grön ekonomi ägnar sig Hallgren åt detaljerad genomgång av vad ett otal mestadels amerikanska filosofer, ekonomer och statsvetare tycker och tänker om hur världen borde vara organiserad. Själv blir jag helt utmattad av denna mångfald av idéer och Hallgren själv nödgas konstatera att det faktiskt är omöjligt att förutse hur de gröna lågenergisamhällena kommer att se ut. I stället för att öda tid på att i detalj försöka beskriva sin samhällsvision kanske man borde inleda det stora återlärandet av de praktiska kunskaper som det kommande lågenergisamhället småningom kommer att tvinga oss alla till? Helst i kombination med återlärandet av traditionell visdom som kan hjälpa oss att skapa befriade zoner i vårt inre där vi återerövrar det liv som industricivilisationen, maskinsamhället som Hallgren kallar det, har ockuperat och fjättrat.
En annan viktig punkt jag vill ta upp är frågan om vad man rotar sin vision i. Hallgren och de många skribenter han refererar tycks föreställa sig att deras idealsamhällen kan börja byggas från där vi är nu, i lugn och ro, men det är att göra det enkelt för sig. Industricivilisationen befinner sig i en tilltagande kris med utarmning av jordbruksmark och vatten- och energitillgångar, klimatförändringar, artutrotning, miljöförstöring och förgiftning. Det är en allvarligt skadad Moder Jord alla utopier har att utgå från. Idag är vi 6,8 miljarder människor på klotet och om några decennier kan vi vara 9 miljarder. Hur många människor klarar jorden att bära på lång sikt? Hallgren undviker frågan men antagligen är det betydligt färre än idag. Inte heller tar Hallgren hänsyn till det furiösa motstånd som industrisamhällets försvarare kommer att bjuda. En revolution är inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en bok och det gäller också Den stora vändningen från industrisamhälle till en livsbejakande civilisation.