Den stora modern vid altaret

Trots att jag gick ur Svenska kyrkan vid första möjliga tillfälle – alltså när jag fyllde 18 – brukar jag ändå ibland titta in i kyrkobyggnader, framför allt gamla kyrkor i landsbygden. De är ofta byggda på traditionella heliga platser vars kraft och kunskap ännu idag finns kvar (”det finns en strand under asfalten”) och det är vanligt att man inne i det meditativa kyrkorummet, i synnerhet i Uppland, kan finna ett överflöd av medeltida målningar, som är mycket intressanta att kontemplera. I Lena kyrka vid Vattholma norr om Uppsala finns dessutom ett altarskåp som slår det mesta och visar att gammal hednisk livssyn levde kvar flera hundra år efter det offentliga kristnandet av Sverige.
Altarskåpet är tillverkat år 1491 av Lars Germundsson i Enköping på uppdrag av församlingen och ”till den allsmäktige gudens, den heliga Annas och Johannes döparens ära” som inskriften på skåpet förklarar. Skåpet är placerat mitt framför altaret – platsen som i de flesta kristna kyrkor är reserverad för den korsfäste Jesus. Men i Lena kyrka står inte Jesus i centrum, nej den platsen har förärats Anna, som här kallas ”Anna själv tredje”. Anna är Marias mor och alltså Jesus mormor. Altarskåpets Anna-scen är över en meter hög och visar Anna sittande i centrum med den kronförsedda Maria i knäet som i sin tur har Jesusbarnet i sitt knä. På dörren till altartavlan finns en målning som visar hur Anna och den nyfödda Maria blir ompysslade av fyra heliga kvinnor i vackra klänningar. Ingen tvekan alltså om att det är Anna och Maria som hyllas i Lena kyrka.
Jag läste om detta altarskåp i Maja Hagermans högklassiga bok Försvunnen värld (som jag tar upp i nästa bloggtext) och hon gör följande analys:
”Maria övertog alltså en hel del av de roller som fruktbarhetsgudarna Frej och Freja … haft i kulten. Hon åkallades som hjälpare vid barnsbörd men även i sådant som rörde väderlek, grödor och boskap. För att be om en god skörd kunde man bära omkring en kultbild av Jungfrun i procession runt åkrarna under de så kallade gångedagarna. Under tre dagar på våren före Kristi himmelfärdsdag, försökte bönder under medeltiden på detta sätt förstärka växtkraften på fälten. Och även den sedvänjan är nog ett arv efter kulten av Frej och Freja”.
Hagerman träffar rätt fast det var ju inte Jungfrun utan Modern som man anropade för att få god skörd – Den stora modern, Moder Jord, Pachamama. Altarskåpet i Lena kyrka visar att den lokala eller regionala varianten av kristendom medvetet tog upp och i sig införlivade traditionella föreställningar om Den stora modern. Men man kan också vända på resonemanget och säga att den traditionella livssynen levde kvar även under den nya kristna ideologiska överbyggnaden – av den enkla orsaken att den var förenad med sättet att leva och det livssättet förändrades inte av kristnandet. Även fortsättningsvis var människor beroende av jordens och djurens alstringskraft, av regn och sol och allt det osynliga som ingår i och även är med och styr de stora kretsloppen.
Altartavlan i Lena kyrka påminner starkt om målningarna i kyrkan i Taos Pueblo i New Mexico (där fotoförbud råder). Där är det inte Anna utan Maria som står i centrum, omgiven av majsstänglar. Maria har smält samman med Majsmodern, som ju är en aspekt av Moder Jord. Taos invånare blev formellt kristnade av de spanska erövrarna på 1600-talet, men fortsatte, och fortsätter än idag, att leva enligt den gamla andliga traditionen och livssynen. Så nära det är mellan Lena och Taos!

Att bo på sin heliga plats

Vi har funnits på denna plats sedan urminnes tider - långt innan historien började skrivas. Och vi bor fortfarande i denna by som vi betraktar som helig. Den förklaringen möts man av när man besöker Taos Pueblo, som ligger alldeles utanför staden Taos i norra New Mexico.
Byn är upptagen på Unescos lista över levande världsarv och man får betala en avgift för att få gå runt i pueblon. Vill man ta bilder kostar det tio dollar extra för kameran med stränga anvisningar om att inte fotografera byinvånare, kyrkogården eller inne i kyrkan.
Det är en katolsk kyrka det handlar om. Den är byggd i adobe - lera, halm och vatten - precis som de övriga traditionella två- och trevåningshusen i pueblon. Varje år måste adobefasaderna underhållas för att husen ska stå emot det hårda klimatet. En del hus i den traditionella pueblon används inte längre som bostäder utan som verkstäder och butiker av pueblons många skickliga hantverkare.
El och vatten får inte dras in i husen - dricksvattnet hämtas från floden som strömmar genom pueblon med fint rent vatten uppifrån Blue Lake i de höga bergen ovanför. Det var via Blue Lake som taos-indianerna kom in i den här världen och sjön anses därför förenad med en alldeles särskild andlig dimension. Sedan några decennier och efter lång kamp har taosinvånarna också exklusiv rätt att vistas i och använda området runt sjön.
Tre fjärdedelar av invånarna sägs vara katoliker men det betonas samtidigt att den traditionella andligheten genomsyrar vardagslivet till 100 procent. Inne i kyrkan tar det sig uttryck i att Madonnan i grön klänning - Lady of Guadaloupe - intar den centrala platsen omslingrad av majs och bönstänglar, medan Jesus förpassats åt sidan. Madonnan har helt enkelt smält samman med Pachamama, Moder Jord.
Delar av det rituella livet, som vissa kollektiva majsdanser, är öppna för åskådare, medan byn kan vara helt stängd för besökare vid andra ritualer. Mycket av den andliga verksamheten sker i Pueblos underjordiska kivar, som ligger i förbjudet område för besökare som mig.
Själva anser taos alltså att de bott på denna plats sedan Drömtiden och det är historiskt belagt att de gjort det i minst 1 000 år. Inte underligt då att de betraktar hela pueblon som en helig plats. Helt följdriktigt också eftersom deras världsbild innebär att de lever sin andlighet. Vardagsaktiviteterna utförs på ett heligt sätt, som en medveten beståndsdel i Det Stora Kretsloppet, ja som en sorts bön eller ceremoni.
Taos Pueblo är en av de sista anhalterna på min USA-resa. Några mil norröver passerar jag för andra gången på två veckor Blanca Peak, den östra väktaren över navajoernas land, Diné Bikeyah. Jag kliver ur bilen och tar några foton på det i dag snögnistrande berget. Just då lyfter en vråk på uppvindarna alldeles bakom mig. En cirkel har fullbordats.