Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.
Visar inlägg med etikett Den stora modern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Den stora modern. Visa alla inlägg

söndag 17 juli 2011

Den stora modern vid altaret

Trots att jag gick ur Svenska kyrkan vid första möjliga tillfälle – alltså när jag fyllde 18 – brukar jag ändå ibland titta in i kyrkobyggnader, framför allt gamla kyrkor i landsbygden. De är ofta byggda på traditionella heliga platser vars kraft och kunskap ännu idag finns kvar (”det finns en strand under asfalten”) och det är vanligt att man inne i det meditativa kyrkorummet, i synnerhet i Uppland, kan finna ett överflöd av medeltida målningar, som är mycket intressanta att kontemplera. I Lena kyrka vid Vattholma norr om Uppsala finns dessutom ett altarskåp som slår det mesta och visar att gammal hednisk livssyn levde kvar flera hundra år efter det offentliga kristnandet av Sverige.
Altarskåpet är tillverkat år 1491 av Lars Germundsson i Enköping på uppdrag av församlingen och ”till den allsmäktige gudens, den heliga Annas och Johannes döparens ära” som inskriften på skåpet förklarar. Skåpet är placerat mitt framför altaret – platsen som i de flesta kristna kyrkor är reserverad för den korsfäste Jesus. Men i Lena kyrka står inte Jesus i centrum, nej den platsen har förärats Anna, som här kallas ”Anna själv tredje”. Anna är Marias mor och alltså Jesus mormor. Altarskåpets Anna-scen är över en meter hög och visar Anna sittande i centrum med den kronförsedda Maria i knäet som i sin tur har Jesusbarnet i sitt knä. På dörren till altartavlan finns en målning som visar hur Anna och den nyfödda Maria blir ompysslade av fyra heliga kvinnor i vackra klänningar. Ingen tvekan alltså om att det är Anna och Maria som hyllas i Lena kyrka.
Jag läste om detta altarskåp i Maja Hagermans högklassiga bok Försvunnen värld (som jag tar upp i nästa bloggtext) och hon gör följande analys:
”Maria övertog alltså en hel del av de roller som fruktbarhetsgudarna Frej och Freja … haft i kulten. Hon åkallades som hjälpare vid barnsbörd men även i sådant som rörde väderlek, grödor och boskap. För att be om en god skörd kunde man bära omkring en kultbild av Jungfrun i procession runt åkrarna under de så kallade gångedagarna. Under tre dagar på våren före Kristi himmelfärdsdag, försökte bönder under medeltiden på detta sätt förstärka växtkraften på fälten. Och även den sedvänjan är nog ett arv efter kulten av Frej och Freja”.
Hagerman träffar rätt fast det var ju inte Jungfrun utan Modern som man anropade för att få god skörd – Den stora modern, Moder Jord, Pachamama. Altarskåpet i Lena kyrka visar att den lokala eller regionala varianten av kristendom medvetet tog upp och i sig införlivade traditionella föreställningar om Den stora modern. Men man kan också vända på resonemanget och säga att den traditionella livssynen levde kvar även under den nya kristna ideologiska överbyggnaden – av den enkla orsaken att den var förenad med sättet att leva och det livssättet förändrades inte av kristnandet. Även fortsättningsvis var människor beroende av jordens och djurens alstringskraft, av regn och sol och allt det osynliga som ingår i och även är med och styr de stora kretsloppen.
Altartavlan i Lena kyrka påminner starkt om målningarna i kyrkan i Taos Pueblo i New Mexico (där fotoförbud råder). Där är det inte Anna utan Maria som står i centrum, omgiven av majsstänglar. Maria har smält samman med Majsmodern, som ju är en aspekt av Moder Jord. Taos invånare blev formellt kristnade av de spanska erövrarna på 1600-talet, men fortsatte, och fortsätter än idag, att leva enligt den gamla andliga traditionen och livssynen. Så nära det är mellan Lena och Taos!

fredag 17 september 2010

Älgkon skapade världen

Ända från den norska Atlantkusten över norra Sverige, Finland, Karelen och Sibirien bort till Amurflodens mynning vid Stilla havet finns mängder av hällbilder på älgar. De är ristade, slipade, inhuggna eller målade med rödockra under en mycket lång period – de äldsta bilderna är 11 000 år gamla och de yngsta cirka 3 000 år. Den stora mängden älgbilder visar att älgen var central i livssynen hos de samlare och jägare som befolkade detta väldiga område.
Den främsta bildplatsen i Sverige är Nämforsen där 700 av de 2 000 bilderna föreställer älgar. Vid Glösa i Jämtland utgör älgar 30 av de 40 inristade bilderna. En av eldsjälarna bakom den utställning och stenåldersboplats som byggts upp vid Glösabäcken är Curt Lofterud, ordförande i Alsens hembygdsförening. Han har ställt samman en liten skrift på 30 sidor med titeln Älgkon skapade världen. I denna skrift som man kan köpa vid utställningen i Glösa ger Lofterud en lättöverskådlig bild av några av älgmyterna och forskningen om älgkulten i det vidsträckta taigaområdet. Skriften rymmer många fina illustrationer av älgbilder, bland dem hela bildhällen i Glösa.
Frapperande är att den överväldigande majoriteten av älgfigurer är älgkor. Ibland avbildas gravida älgkor, ibland visas hur älgkon föder fram en kalv. Många av hällarnas inhuggna båtar har ett älghuvud i stäven och man kan se människor som håller i stavar med älghuvuden. Det visar att människor har ceremonierat för älgen och att man föreställde sig att farkosterna till dödsriket hade med älgen att göra. Älgen, i synnerhet älgkon, var en symbol eller snarare en representant för den skapande urkraften, för såväl födelse som död.
Älgen hade kosmiska dimensioner och i sibiriska myter uppträder älgen som ett förkroppsligande av hela universum. På stjärnhimlen kan man i den stjärnbild som vi kallar Karlavagnen se hur grupper av jägare försöker komma åt älgen, natt efter natt. Om de dödar älgen går universum under. En av evenkernas myter berättar om en gigantisk älgko som föder fram hela universum – berg, dalar, floder, sjöar, hav, träd, buskar, örter, däggdjur, fiskar, fåglar och alla andra djur och himmel, sol, måne och stjärnor. Vid sidan av denna urälg finns också en urmoder i mänsklig gestalt. Älgen skapar världen och är också dess rådare. Älgkon är alltså en aspekt av Den stora modern, Moder Jord, Pachamama.
I en del myter bär älgen solen på sina horn över himlavalvet och en av älgfigurerna i Glösa kan tolkas som just denna solbärare. En alldeles speciell relation till älgen hade shamanen hos dessa nordliga samlare/jägare. Shamanen kunde kommunicera med den kosmiska älgen och färdades med hjälp av sin trumma (av älgskinn!) in i Drömtiden där älgen höll till vid världsträdets fot. En del hällbilder visar shamaner och älgar i nära samspel med varandra, eventuellt i rituella tidelag, för att visa hur nära älg och människa stod varandra och hur den ena kunde omvandlas till den andra. Skillnaden mellan människa och djur var ingen artskillnad utan bara en temporär skillnad i hur livskraften tog gestalt. Och så är det fortfarande även om de flesta människor i dagens värld har glömt bort det.

söndag 15 augusti 2010

Indus – Den stora modern

Redan för 9 000 år sedan födde Indus fram en av världens tidigaste jordbrukskulturer. Idag är Indusdalen hem för 100 miljoner människor, men just detta år föder dess vattenmassor fram död och elände. Indus, som brukar kallas Den stora modern, har visat sina destruktiva sidor och översvämmat stora delar av Pakistan. Hon kan vara både vän och fiende.
Det är säkert många med mig som letat i medierapporteringen från översvämningarnas Pakistan för att hitta försök till förklaringar och orsakssammanhang. Inte mycket står att finna men på BBC finns ändå en artikel som redovisar nya intressanta forskningsrön om Indus samspel med klimatet i ett längre tidsperspektiv.
Vattenflödena i Indus är beroende av smältvatten från glaciärer i Himalaya och, framför allt, av monsunregnen från Indiska oceanen. I värmeperioder blir oceanens ytvatten varmare, vilket ökar monsunernas intensitet. Omvänt innebär kallare perioder svalare ytvatten och minskade monsunregn. Under värmeperioden för cirka 6 000 år sedan förde Indus med sig betydligt större vatten- och slammängder än idag. Den beskrivs närmast som en monsterflod. För 4 000 år sedan blev klimatet kallare, vattenflödena i Indus minskade drastiskt, det blev torka och ökenutbredning och högkulturer längs Indus kollapsade.
Nu är vi uppenbarligen på väg in i en ny värmeperiod som dessutom kan ge ändrade nederbördsmönster. I årets augustimonsun fick Pakistan på bara en vecka halva den nederbörd som brukar komma under tre månader. Vattenflödet i Indus tiofaldigades snabbt – dammar och skyddsvallar förmådde inget mot dessa enorma vattenmängder. I själva verket kan dammar och skyddsvallar ha förvärrat översvämningarna. Skogsavverkningar i Indus övre lopp har lett till ökade sedimentmängder i vattnet – något som också förvärrat läget.
En organisation som International Rivers har tidigare beskrivit Indus som ett flodsystem i kraftigt förfall (a highly degraded river system) till följd av dammbyggen och bevattningskanaler. Dammbyggena har lett till tvångsförflyttningar av hundratusentals människor och en oerhörd utarmning av floddalens ekosystem. Dessa dammbyggen har finansierats av institutioner som Världsbanken som ett led i att ”modernisera” Pakistan. Alla mänskliga ingrepp i naturen har en baksida, inte minst i komplexa flodsystem, och vatten vill strömma fritt - det är något vi kan lära oss av Indus.
En helt annan fråga är varför appellerna om hjälp till de nödlidande i Pakistan ger så klent gensvar i industriländerna. Är det ett uttryck för en strukturell islamofobi i mediernas rapportering, i hjälporganisationers och regeringars insatser och i reaktionerna från oss vanliga medborgare?