FN-mötet i Nagoya i Japan om biologisk mångfald hyllas som en stor framgång. 193 deltagande nationer lyckades träffa ett avtal om att bl a skydda 10 procent av kust- och havsområden och 17 procent av landområdena mot exploatering. Dessutom enades mötet om ett nytt avtal om en rättvis fördelning av de ekonomiska vinsterna från genetiska resurser, som bl a stärker urfolkens rätt att värna sina traditionella kunskaper.
– Det globala miljöarbetet, som fick sig en ordentlig törn på klimatmötet i Köpenhamn, är åter på banan. Det borgar gott för framtiden, säger Mikael Karlsson, ordförande i Naturskyddsföreningen i en optimistisk kommentar. Frågan är om han jublar för tidigt.
Var det ett sammanträffande att Moder Jord skakade på sig mitt under FN-konferensen som till att börja med såg ut att gå i klimatkonferensens dystra spår? Jordskalvet, tsunamin och vulkanutbrottet i Indonesien kan definitivt tolkas som skarpa budskap från Moder Jord till mångfaldskonferensen. En varning om att mänskligheten håller på att överskrida tröskeln till no return när det gäller artutrotning. En rapport som presenterades under konferensen visar att en femtedel av ryggradsdjuren hotas av utrotning liksom drygt 40 procent av amfibierna, dvs groddjur och liknande. Ruggiga siffror!
Att skydda en liten del av hav och land (10 resp 17 procent) garanterar egentligen inte särskilt mycket när det gäller den biologiska mångfalden. Vad händer på övriga 90 och 83 procent? Antagligen business as usual, alltså exploatering i form av kalhyggen, gruvdrift, industriellt jordbruk och rovfiske. Det räcker med att betrakta ett vanligt svenskt kalhygge på oskyddad mark för att inse att det inte räcker med att skydda begränsade områden. Det handlar om att bli sams med jorden – att utveckla en ekonomi och ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst. Då måste också de grundläggande drivkrafterna i det kapitalistiska systemet ifrågasättas och en vilja finnas att införa helt andra tvingande styrmedel än i dagens marknadsekonomi. Det är frågor som mångfaldskonferensen nogsamt undvek och därför innebär avtalet på sin höjd lite ytputsning av det tilltufsade ekosystem som även kan kallas Moder Jord.
Likväl måste det tålmodiga arbetet för att försvara alla arters rätt till ett värdigt liv fortsätta. Politikerna behöver en blåslampa i häcken för att nu också förse avtalet i Nagoya med ekonomiska muskler, som Mikael Karlsson i Naturskyddsföreningen också konstaterar på sitt milda sätt:
– Nu är det viktigt att Sverige följer upp överenskommelserna och verkligen tillför nya resurser för att restaurera ekosystem i Syd. Vi hoppas regeringen samtidigt tar ett snabbt initiativ till att utveckla räkenskaper som sätter ekonomiskt värde på naturen i Sverige, höjer de nationella målen och stärker resurserna för arbetet med biologisk mångfald på hemmaplan.
En sådan liten men mycket lätt genomförd åtgärd skulle ju kunna vara att inte tillåta någon mer licensjakt på varg.
söndag 31 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Behöver vargen en armé?
”The Wolf Armys mål och syfte är att rädda vargarna från fortsatt förföljelse och utrotning genom att grunda ett nätverk av människor, stärka oppositionen, kunskapen, kontakterna och de ekonomiska och politiska krafterna för att nå vårt mål.” Så lyder programförklaringen för en ny sajt på internet - Wolf Army Sweden . Wolf Army grundades i Sydafrika 2005 av Vincent Arthur Kennard, ex-militär och författare till boken The Wolf Chronicles. Nätverket har etablerats i flera länder och nu alltså även i Sverige.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.
tisdag 26 oktober 2010
Kinas överklass kalhugger Madagaskar
Ädelträ som avverkas olagligt i nationalparker på Madagaskar hamnar i kinesiska lyxmöbler, t ex i sängar av rosenträ som kostar en miljon dollar. Det framgår av en rapport som har lagts fram vid FN-konferensen i Japan om biologisk mångfald.
Rapporten som har gjorts av Environmental Investigation Agency och även refereras av BBC beskriver det hela som ”en flod av skogsavverkning i nationalparker och en flod av trä ut ur Madagaskar till Kina och Väst”. Avverkningarna handlar om rosenträ, ebenholts och palisander (jakaranda). 98 procent av virket hamnar i Kina och 2 procent i Europa och USA, där ädelträet kan ingå i musikinstrument.
Regeringen på Madagaskar har gjort en del försök att få stopp på avverkningarna men har inte lyckats i det politiska kaos som råder i landet och som ledde till en statskupp 2009. Det är förbjudet att avverka de ädla träslagen men samtidigt har regeringen utfärdat exporttillstånd för gamla lager av ädelträ och det har medfört att avverkningarna fortsätter, även i nationalparkerna.
I ett försök att bromsa avverkningarna vill regeringen få in de ädla träslagen i konventionen om internationell handel med hotade arter. Men det finns ju flera parter som antagligen blankt struntar i detta: dels de bolag som gör pengar på avverkningarna och handeln med de sällsynta träslagen, dels den vräkiga kinesiska överklass som vuxit fram under de senaste decenniernas mandarinstyrda rövarkapitalism. Så länge denna klass tillåts konsumera hotade arter i form av lyxmöbler, pälsar och medicin (t ex från tigrar) så länge är risken överhängande att destruktionen fortsätter. Skamligt Kina!
Rapporten som har gjorts av Environmental Investigation Agency och även refereras av BBC beskriver det hela som ”en flod av skogsavverkning i nationalparker och en flod av trä ut ur Madagaskar till Kina och Väst”. Avverkningarna handlar om rosenträ, ebenholts och palisander (jakaranda). 98 procent av virket hamnar i Kina och 2 procent i Europa och USA, där ädelträet kan ingå i musikinstrument.
Regeringen på Madagaskar har gjort en del försök att få stopp på avverkningarna men har inte lyckats i det politiska kaos som råder i landet och som ledde till en statskupp 2009. Det är förbjudet att avverka de ädla träslagen men samtidigt har regeringen utfärdat exporttillstånd för gamla lager av ädelträ och det har medfört att avverkningarna fortsätter, även i nationalparkerna.
I ett försök att bromsa avverkningarna vill regeringen få in de ädla träslagen i konventionen om internationell handel med hotade arter. Men det finns ju flera parter som antagligen blankt struntar i detta: dels de bolag som gör pengar på avverkningarna och handeln med de sällsynta träslagen, dels den vräkiga kinesiska överklass som vuxit fram under de senaste decenniernas mandarinstyrda rövarkapitalism. Så länge denna klass tillåts konsumera hotade arter i form av lyxmöbler, pälsar och medicin (t ex från tigrar) så länge är risken överhängande att destruktionen fortsätter. Skamligt Kina!
fredag 22 oktober 2010
USA kränker mänskliga rättigheter
USA har konsekvent misslyckats med att leva upp till sina åtaganden att skydda ursprungsfolkens mänskliga rättigheter. Dessa försyndelser måste USA stå till svars för. Det säger Navajo Nations kommission för de mänskliga rättigheterna i ett officiellt svar till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i Genève. Svaret ingår i FN:s översyn av om medlemsländerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. I år är det USA som granskas.
Navajokommissionen pekar ut tre huvudområden där USA inte levt upp till sitt ansvar. Det gäller misslyckandet med att skydda heliga platser, tvångsförflyttningen av navajoer från Black Mesa och att navajos rätt till självbestämmande inte respekteras, skriver Farmington Daily News som har fått tillgång till rapporten.
Navajo Nation vill nu att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna ställer följande frågor till USA:
Varför skyddar inte USA:s federala lagstiftning ursprungsamerikaners rätt att fritt uttrycka sin religiösa tro och utöva den såväl offentligt som privat?
Varför inleder inte USA en verklig dialog på jämställd fot med Navajo Nation om markanspråk och tvångsförflyttningar?
Varför förtrycker USA:s lagar och politik ursprungsnationernas nedärvda rätt till självbestämmande och suveränitet över sina områden, resurser, vatten och mineraler?
När kommer USA att godkänna FN-deklarationen om urfolkens rättigheter?
Vi får se om USA levererar några svar på dessa angelägna och pregnant frågor när FN-rådet för de mänskliga rättigheterna håller sin session i Genève i november.
Navajokommissionen pekar ut tre huvudområden där USA inte levt upp till sitt ansvar. Det gäller misslyckandet med att skydda heliga platser, tvångsförflyttningen av navajoer från Black Mesa och att navajos rätt till självbestämmande inte respekteras, skriver Farmington Daily News som har fått tillgång till rapporten.
Navajo Nation vill nu att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna ställer följande frågor till USA:
Varför skyddar inte USA:s federala lagstiftning ursprungsamerikaners rätt att fritt uttrycka sin religiösa tro och utöva den såväl offentligt som privat?
Varför inleder inte USA en verklig dialog på jämställd fot med Navajo Nation om markanspråk och tvångsförflyttningar?
Varför förtrycker USA:s lagar och politik ursprungsnationernas nedärvda rätt till självbestämmande och suveränitet över sina områden, resurser, vatten och mineraler?
När kommer USA att godkänna FN-deklarationen om urfolkens rättigheter?
Vi får se om USA levererar några svar på dessa angelägna och pregnant frågor när FN-rådet för de mänskliga rättigheterna håller sin session i Genève i november.
onsdag 20 oktober 2010
Sverige ut ur Afghanistan!
De senaste dagarnas händelser visar tydligt att den svenska militära insatsen i Afghanistan ingår som en kugge i USA-imperiets krigföring. Vid eldstriden måndagen den 18 oktober då två svenska soldater skadades svårt deltog även attackhelikoptrar från USA. Vare sig talibaner eller vanliga afghaner ser nog någon större skillnad på pansarbilar som bär blågul flagg eller stjärnbaneret.
Vi vanliga medborgare som aldrig tillfrågats om den svenska truppinsatsen i Afghanistan kommer nu att få höra av makthavarna att vi måste hålla ihop och stå enade bakom våra blågula soldater, att inhemsk opposition mot krigsinsatsen i själva verket gynnar talibanerna och att de tilltagande striderna i sig är ett bevis för att truppinsatsen måste bestå eller rentav utökas.
Dessa och liknande argument är intellektuella förolämpningar mot krigsmotståndarna. Att det så kallade säkerhetsläget även i den ”svenska” delen av Afghanistan ”försämras” är helt enkelt ett uttryck för att det afghanska motståndet mot den utländska närvaron ökar, och för det finns det många goda skäl. Det blir onekligen fler och fler afghaner som ogillar närvaron och även är beredda att ta till vapen mot den. Det nio år långa kriget mot talibanerna har i själva verket stärkt dem och deras allierade. Ju längre de främmande truppinsatserna pågår, desto fler tycks talibanerna bli. Den militära närvaron sägs vara en förutsättning för civilt bistånd men förhållandet är det omvända: den militära närvaron försvårar eller omöjliggör civilt bistånd.
USA-imperiets så kallade krig mot terrorismen, som inleddes av George W Bush och som har fortsatts och även utvidgats av Barack Obama, används som täckmantel för allt möjligt otrevligt världen över – tortyr, hemliga fängelser, massmord på oskyldiga civila. I grunden är detta krig ett försök av USA att utvidga och säkra tillgången på energikällor och råvaror – som ju Afghanistan har visat sig rikt på. Men USA:s politik är kontraproduktiv och bidrar i stället till att på lång sikt ytterligare försvaga imperiet. Det är något som den styrande mandarinklassen i Kina självfallet drar nytta av. Den har en helt annan långsiktig, och antagligen betydligt mer framgångsrik, strategi för att säkra landets kommande behov av olja, gas, metaller och livsmedel. Det är en helt annan historia, men Sverige ska inte spela i världspolitiken efter vare sig USA:s eller Kinas manus. Den svenska truppinsatsen i Afghanistan måste avslutas så snabbt som möjligt!
Vi vanliga medborgare som aldrig tillfrågats om den svenska truppinsatsen i Afghanistan kommer nu att få höra av makthavarna att vi måste hålla ihop och stå enade bakom våra blågula soldater, att inhemsk opposition mot krigsinsatsen i själva verket gynnar talibanerna och att de tilltagande striderna i sig är ett bevis för att truppinsatsen måste bestå eller rentav utökas.
Dessa och liknande argument är intellektuella förolämpningar mot krigsmotståndarna. Att det så kallade säkerhetsläget även i den ”svenska” delen av Afghanistan ”försämras” är helt enkelt ett uttryck för att det afghanska motståndet mot den utländska närvaron ökar, och för det finns det många goda skäl. Det blir onekligen fler och fler afghaner som ogillar närvaron och även är beredda att ta till vapen mot den. Det nio år långa kriget mot talibanerna har i själva verket stärkt dem och deras allierade. Ju längre de främmande truppinsatserna pågår, desto fler tycks talibanerna bli. Den militära närvaron sägs vara en förutsättning för civilt bistånd men förhållandet är det omvända: den militära närvaron försvårar eller omöjliggör civilt bistånd.
USA-imperiets så kallade krig mot terrorismen, som inleddes av George W Bush och som har fortsatts och även utvidgats av Barack Obama, används som täckmantel för allt möjligt otrevligt världen över – tortyr, hemliga fängelser, massmord på oskyldiga civila. I grunden är detta krig ett försök av USA att utvidga och säkra tillgången på energikällor och råvaror – som ju Afghanistan har visat sig rikt på. Men USA:s politik är kontraproduktiv och bidrar i stället till att på lång sikt ytterligare försvaga imperiet. Det är något som den styrande mandarinklassen i Kina självfallet drar nytta av. Den har en helt annan långsiktig, och antagligen betydligt mer framgångsrik, strategi för att säkra landets kommande behov av olja, gas, metaller och livsmedel. Det är en helt annan historia, men Sverige ska inte spela i världspolitiken efter vare sig USA:s eller Kinas manus. Den svenska truppinsatsen i Afghanistan måste avslutas så snabbt som möjligt!
söndag 17 oktober 2010
Sju generationer framåt och bakåt
Ett vanligt talesätt bland ursprungsamerikaner är att man alltid ska tänka sju generationer framåt när man fattar beslut. Sju generationer motsvarar ungefär 200 år och uttrycket innebär alltså att man måste tänka över konsekvenserna av sina beslut 200 år framåt i tiden. Det är inte ett sätt att bestämma hur den sjunde generationen ska leva sitt liv och vilka värderingar de ska ha utan ett sätt att inte begränsa deras möjligheter till att leva de liv de önskar.
Att uttrycket gäller just sju generationer har sina förklaringar. Sju är helhetens och det fullkomligas tal, de sju riktningarnas tal – öst, väst, syd, norr, upp, ner och centrum. I den nordiska shamanska traditionen står runa nr sju – wynja – för fred, frid, fröjd. Men man skulle lika gärna kunna tala om nio generationer eller nittionio. Vad det handlar om är att fatta sådana beslut och handla på sådant sätt att man inte föröder möjligheterna för kommande generationer. Det förutsätter ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst.
En viktig dimension i detta generationsresonemang är också att det utgår från jordens, Moder Jords, perspektiv och innefattar alla andra arter. Det är ju inte bara människans sjunde generation som ska kunna leva på ett värdigt sätt utan också den n:te generationen av älgar, vargar, huggormar, dyngbaggar, daggmaskar, björkar och granar. Och alla andra i Urds väv.
Att tänka sju, eller nittionio, generationer framåt står i skarp kontrast till kapitalismens inneboende logik, som handlar om kapitalets vinstmaximering nu. Men det finns också en annan aspekt som jag alltmer kommit att fundera över: nämligen att detta generationsbegrepp måste sträcka sig ”bakåt” i tiden, in i ”det förgångna”, in i ”arla i urtid”. Våra beslut och handlingar måste ta hänsyn till sju generationer ”bakåt” också.
Vi som lever idag är produkter av alla våra förfödda – genetiskt, socialt, historiskt. Den västerländska uppfattningen av individualitet fördunklar det faktum att vi primärt är delar – mycket små sådana dessutom – av mycket större kollektiv och processer. Dels handlar det om vår släkt, våra förfödda, våra förfäder och förmödrar, dels handlar det om det mycket större mänskliga kollektivet och det ännu mycket större kollektivet av levande varelser, nu och historiskt. Detta sätter ramar för vår existens på ett sätt som det västerländska individbegreppet blundar för.
När jag tittar bakåt i min egen släkt som på både fädernet och mödernet kan spåras cirka 300 år bakåt i tiden får jag en hisnande känsla av samhörighet med dessa gamla anförvanter, pigor och drängar, torpare, gruvarbetare och smeder. Och jag får en stark känsla av att de fortfarande lever. Tiden är inte en rät linje utan en cyklisk process där det egentligen inte finns någon uppdelning i dåtid-nutid-framtid och man är inte död förrän man är glömd, som ett samiskt talesätt lyder. Det innebär för min del en insikt om att ansvarstänkandet måste utsträckas också ”bakåt” i tiden. Mina handlingar och beslut ska inte bara ta hänsyn till kommande sju generationer utan också till tidigare sju generationer. Egentligen känns en sådan tanke helt självklar när man smakat på den en stund, men frågan är hur man praktiskt går till väga? Ett sätt kan vara att i Drömtiden söka kontakt och kommunikation med dessa förfödda och försöka gå in i deras världsbild, deras livssyn och förhållningssätt. De hade naturligtvis begränsade insikter i hur våra liv skulle komma att gestalta sig i materiellt avseende med bilar och flygplan, internet och mobiltelefoner, konstgödsel och snabbmatskedjor. Men de hade säkert ett praktiskt förhållningssätt och en grundläggande livssyn som vi kan lära mycket av och som säger oss att vi idag inte handlar ansvarsfullt vare sig mot dem eller mot de kommande sju generationerna.
Att uttrycket gäller just sju generationer har sina förklaringar. Sju är helhetens och det fullkomligas tal, de sju riktningarnas tal – öst, väst, syd, norr, upp, ner och centrum. I den nordiska shamanska traditionen står runa nr sju – wynja – för fred, frid, fröjd. Men man skulle lika gärna kunna tala om nio generationer eller nittionio. Vad det handlar om är att fatta sådana beslut och handla på sådant sätt att man inte föröder möjligheterna för kommande generationer. Det förutsätter ett sätt att leva på jorden som är hållbart på hur lång sikt som helst.
En viktig dimension i detta generationsresonemang är också att det utgår från jordens, Moder Jords, perspektiv och innefattar alla andra arter. Det är ju inte bara människans sjunde generation som ska kunna leva på ett värdigt sätt utan också den n:te generationen av älgar, vargar, huggormar, dyngbaggar, daggmaskar, björkar och granar. Och alla andra i Urds väv.
Att tänka sju, eller nittionio, generationer framåt står i skarp kontrast till kapitalismens inneboende logik, som handlar om kapitalets vinstmaximering nu. Men det finns också en annan aspekt som jag alltmer kommit att fundera över: nämligen att detta generationsbegrepp måste sträcka sig ”bakåt” i tiden, in i ”det förgångna”, in i ”arla i urtid”. Våra beslut och handlingar måste ta hänsyn till sju generationer ”bakåt” också.
Vi som lever idag är produkter av alla våra förfödda – genetiskt, socialt, historiskt. Den västerländska uppfattningen av individualitet fördunklar det faktum att vi primärt är delar – mycket små sådana dessutom – av mycket större kollektiv och processer. Dels handlar det om vår släkt, våra förfödda, våra förfäder och förmödrar, dels handlar det om det mycket större mänskliga kollektivet och det ännu mycket större kollektivet av levande varelser, nu och historiskt. Detta sätter ramar för vår existens på ett sätt som det västerländska individbegreppet blundar för.
När jag tittar bakåt i min egen släkt som på både fädernet och mödernet kan spåras cirka 300 år bakåt i tiden får jag en hisnande känsla av samhörighet med dessa gamla anförvanter, pigor och drängar, torpare, gruvarbetare och smeder. Och jag får en stark känsla av att de fortfarande lever. Tiden är inte en rät linje utan en cyklisk process där det egentligen inte finns någon uppdelning i dåtid-nutid-framtid och man är inte död förrän man är glömd, som ett samiskt talesätt lyder. Det innebär för min del en insikt om att ansvarstänkandet måste utsträckas också ”bakåt” i tiden. Mina handlingar och beslut ska inte bara ta hänsyn till kommande sju generationer utan också till tidigare sju generationer. Egentligen känns en sådan tanke helt självklar när man smakat på den en stund, men frågan är hur man praktiskt går till väga? Ett sätt kan vara att i Drömtiden söka kontakt och kommunikation med dessa förfödda och försöka gå in i deras världsbild, deras livssyn och förhållningssätt. De hade naturligtvis begränsade insikter i hur våra liv skulle komma att gestalta sig i materiellt avseende med bilar och flygplan, internet och mobiltelefoner, konstgödsel och snabbmatskedjor. Men de hade säkert ett praktiskt förhållningssätt och en grundläggande livssyn som vi kan lära mycket av och som säger oss att vi idag inte handlar ansvarsfullt vare sig mot dem eller mot de kommande sju generationerna.
torsdag 14 oktober 2010
Kyrkan i Finland ska be samer om ursäkt
Sent omsider ska finska kyrkan följa exemplen från Sverige och Norge och be samerna om ursäkt för gångna tiders övergrepp. Enligt biskopen i Oulu, Samuel Salmi, planeras ett försoningsseminarium till 2012.
- I samförstånd ska vi försöka prata om gamla synder och hur vi ska komma över dem. Folk borde förstå att det som skett är historia och försoningen hör till dagens förhållanden, säger biskop Samuel Salmi till YLE Sámi Radio.
År 2001 bad biskop Karl Johan Tyrberg i Svenska kyrkan om ursäkt för att kyrkan diskriminerat och förtryckt samerna bland annat genom att stämpla samiska kulturyttringar som jojk och trummor som synd. Några år tidigare hade norska staten och kyrkan bett samerna om ursäkt för förnorskningspolitiken.
För två år sedan sa Finlands justitieminister Tuija Braks att Finland inte kommer att be det samiska folket om ursäkt för gånga tiders oförätter.
I Sverige bad den svenska jordbruks- och sameministern Annika Åhnberg år 1998 samerna om ursäkt, skriver SR Sameradion. Tanken med ursäkten var att den skulle vara starten på en försoningsprocess, men i en intervju med sameradion för några år sedan konstaterade hon vad alla samer redan vet, nämligen att inget har hänt. Återstår att se vad den finske biskopens försoningsseminarium kommer att vara värt.
- I samförstånd ska vi försöka prata om gamla synder och hur vi ska komma över dem. Folk borde förstå att det som skett är historia och försoningen hör till dagens förhållanden, säger biskop Samuel Salmi till YLE Sámi Radio.
År 2001 bad biskop Karl Johan Tyrberg i Svenska kyrkan om ursäkt för att kyrkan diskriminerat och förtryckt samerna bland annat genom att stämpla samiska kulturyttringar som jojk och trummor som synd. Några år tidigare hade norska staten och kyrkan bett samerna om ursäkt för förnorskningspolitiken.
För två år sedan sa Finlands justitieminister Tuija Braks att Finland inte kommer att be det samiska folket om ursäkt för gånga tiders oförätter.
I Sverige bad den svenska jordbruks- och sameministern Annika Åhnberg år 1998 samerna om ursäkt, skriver SR Sameradion. Tanken med ursäkten var att den skulle vara starten på en försoningsprocess, men i en intervju med sameradion för några år sedan konstaterade hon vad alla samer redan vet, nämligen att inget har hänt. Återstår att se vad den finske biskopens försoningsseminarium kommer att vara värt.
tisdag 12 oktober 2010
Columbusdagen och Hall of Shame
Med anledning av Columbusdagen – 518 år efter Columbus ankomst till Amerika - publicerar Survival International en lista över de fem företag som beter sig allra värst mot urbefolkningar – Top 5 Hall of Shame. Här är de fem företag som i störst utsträckning kränker urbefolkningarnas rättigheter:
GDF Suez, som till del ägs av den franska staten. Bolaget är djupt inblandat i bygget av Brasiliens största vattenkraftdamm, Jirau-dammen – en damm som kommer att föröda livsbetingelserna för urfolk som hittills lyckats hålla sig undan industricivilisationen.
Perenco/Repsol. Det brittisk-franska oljebolaget Perenco och det spansk-argentinska Repsol exploaterar områden i norra Peru där det finns urbefolkning som ännu inte kommit i kontakt med civilisationen och som motsätter sig exploateringen.
Samling, ett malaysiskt skogsbolag som kalhugger skogar i Sarawak på Borneo där Penanfolket lever. Penaner som har försökt stoppa avverkningarna har gripits av polisen. Samlings chef har offentligt hävdat att penanerna inte har någon rätt till skogen.
Wilderness Safaris som nyligen öppnade ett lyxhotell i Kalahari-reservatet i Botswana. På hotellet finns bl a swimmingpool trots att san-folket på vars område hotellet byggts förvägras tillgång på mat och vatten av regeringen i Botswana. Avsikten är att tömma reservatet på bofasta människor.
Yaguarete Pora, ett brasilianskt jordbruksföretag som vill avverka ett stort skogsområde I Paraguay trots att man vet att okontaktade ayoreo-indianer lever där. Andra medlemmar av stammen driver en rättsprocess för att få laglig rätt till marken.
Survivals direktör Stephen Corry säger: “De här bolagen symboliserar allt som Columbus står för idag – strävan efter pengar och profit på bekostnad av folk som helt enkelt vill bli lämnade ifred i sina egna områden”.
GDF Suez, som till del ägs av den franska staten. Bolaget är djupt inblandat i bygget av Brasiliens största vattenkraftdamm, Jirau-dammen – en damm som kommer att föröda livsbetingelserna för urfolk som hittills lyckats hålla sig undan industricivilisationen.
Perenco/Repsol. Det brittisk-franska oljebolaget Perenco och det spansk-argentinska Repsol exploaterar områden i norra Peru där det finns urbefolkning som ännu inte kommit i kontakt med civilisationen och som motsätter sig exploateringen.
Samling, ett malaysiskt skogsbolag som kalhugger skogar i Sarawak på Borneo där Penanfolket lever. Penaner som har försökt stoppa avverkningarna har gripits av polisen. Samlings chef har offentligt hävdat att penanerna inte har någon rätt till skogen.
Wilderness Safaris som nyligen öppnade ett lyxhotell i Kalahari-reservatet i Botswana. På hotellet finns bl a swimmingpool trots att san-folket på vars område hotellet byggts förvägras tillgång på mat och vatten av regeringen i Botswana. Avsikten är att tömma reservatet på bofasta människor.
Yaguarete Pora, ett brasilianskt jordbruksföretag som vill avverka ett stort skogsområde I Paraguay trots att man vet att okontaktade ayoreo-indianer lever där. Andra medlemmar av stammen driver en rättsprocess för att få laglig rätt till marken.
Survivals direktör Stephen Corry säger: “De här bolagen symboliserar allt som Columbus står för idag – strävan efter pengar och profit på bekostnad av folk som helt enkelt vill bli lämnade ifred i sina egna områden”.
fredag 8 oktober 2010
Pachakuti – en ombalansering av världen
Mycket av det radikala och kreativa nytänkandet om världens olika kriser, och möjliga utvägar, kommer från den amerikanska kontinenten. På bloggen Climate and Capitalism gör Bob Thomson ett försök att från eko-socialistiskt håll närma sig den urfilosofi, indigenous knowledge, som kommer till uttryck i dagens radikala rörelser i t ex Bolivia, Ecuador och Peru.
Thomson utgår från att de mest radikala uttrycken för miljömedvetande idag finns hos bönder och urfolk i den globala Södern och han undersöker möjligheten att utveckla nya pluralistiska paradigm som skapar en syntes av urfolkskunskap och delar av västerländsk kunskap och vetenskap.
I det sammanhanget spelar begreppet pachakuti en viktig roll. Det är en sammanställning av quechua-språkets pacha = jorden/världen och kuti = omvälvning/revolution. Pachakuti har såväl en mytisk betydelse, en kosmisk revolution som återupprättar ursprunglig tid och rum, som en världslig innebörd, en ombalansering av världen genom omskakande händelser. Pachakuti kan i den bemärkelsen leda till antingen förnyelse eller katastrof.
Pachakuti-begreppet är ett sätt att möta de hot som industricivilisationen har ställt världen inför med klimatförändringar, resursuttömning och naturförstörelse. Hoten är högst reella och kommer att skaka om mänskligheten men människors handlande kommer att ha betydelse för om de mynnar ut i katastrof eller förnyelse. Thomson som kallar sig eko-socialist ansluter sig till slagord som de-growth och downshift, uttryck som inte har några riktigt bra svenska motsvarigheter, men läsarna förstår säkert att det handlar om att krympa vår civilisation och dess fotavtryck. Här hittar Thomson en parallell i begreppet sumak kawsay, också från quechua. Det är ett dynamiskt och komplext begrepp där målet är att tillfredsställa behov, uppnå en värdig livskvalitet i ett samhälle där alla kan blomstra i fred och harmoni med naturen. Ett populärt sätt att uttrycka detta är genom termen leva väl, i stället för att leva bättre.
En av dem som försökt definiera detta att leva väl är Bolivias president Evo Morales. För honom handlar det om att leva i ett samhälle där människor kompletterar varandra, ett samhälle utan människor som blir exploaterade och människor som exploaterar, utan människor som blir utestängda och människor som stänger ute, utan människor som blir segregerade och människor som segregerar. Att leva väl betonar kollektivets betydelse, helt i enlighet med traditionella förkoloniala tankesystem. Samhället betyder mer än individen. Att leva bättre är däremot ett uttryck för egoism och innebär att man vill leva bättre på några andras bekostnad. Några lever bättre, medan andra lever fattigt.
Vi saknar kartor över hur vi ska kunna komma till ett sådant samhälle, skriver Thomson. Det gäller t ex frågor om vad som ska produceras och hur det ska produceras och hur ett jämviktssamhälle rent konkret ska gestaltas. Men, frågan är om vi över huvud taget kan upprätta några sådana kartor i förväg. Jag ställer mig tvivlande till detta. Att förbereda sig för pachakuti är dock något annat och här tycker jag att Thomson är inne på rätt spår. Det finns massvis med viktig kunskap att hämta i urfolkstänkandet.
Thomson utgår från att de mest radikala uttrycken för miljömedvetande idag finns hos bönder och urfolk i den globala Södern och han undersöker möjligheten att utveckla nya pluralistiska paradigm som skapar en syntes av urfolkskunskap och delar av västerländsk kunskap och vetenskap.
I det sammanhanget spelar begreppet pachakuti en viktig roll. Det är en sammanställning av quechua-språkets pacha = jorden/världen och kuti = omvälvning/revolution. Pachakuti har såväl en mytisk betydelse, en kosmisk revolution som återupprättar ursprunglig tid och rum, som en världslig innebörd, en ombalansering av världen genom omskakande händelser. Pachakuti kan i den bemärkelsen leda till antingen förnyelse eller katastrof.
Pachakuti-begreppet är ett sätt att möta de hot som industricivilisationen har ställt världen inför med klimatförändringar, resursuttömning och naturförstörelse. Hoten är högst reella och kommer att skaka om mänskligheten men människors handlande kommer att ha betydelse för om de mynnar ut i katastrof eller förnyelse. Thomson som kallar sig eko-socialist ansluter sig till slagord som de-growth och downshift, uttryck som inte har några riktigt bra svenska motsvarigheter, men läsarna förstår säkert att det handlar om att krympa vår civilisation och dess fotavtryck. Här hittar Thomson en parallell i begreppet sumak kawsay, också från quechua. Det är ett dynamiskt och komplext begrepp där målet är att tillfredsställa behov, uppnå en värdig livskvalitet i ett samhälle där alla kan blomstra i fred och harmoni med naturen. Ett populärt sätt att uttrycka detta är genom termen leva väl, i stället för att leva bättre.
En av dem som försökt definiera detta att leva väl är Bolivias president Evo Morales. För honom handlar det om att leva i ett samhälle där människor kompletterar varandra, ett samhälle utan människor som blir exploaterade och människor som exploaterar, utan människor som blir utestängda och människor som stänger ute, utan människor som blir segregerade och människor som segregerar. Att leva väl betonar kollektivets betydelse, helt i enlighet med traditionella förkoloniala tankesystem. Samhället betyder mer än individen. Att leva bättre är däremot ett uttryck för egoism och innebär att man vill leva bättre på några andras bekostnad. Några lever bättre, medan andra lever fattigt.
Vi saknar kartor över hur vi ska kunna komma till ett sådant samhälle, skriver Thomson. Det gäller t ex frågor om vad som ska produceras och hur det ska produceras och hur ett jämviktssamhälle rent konkret ska gestaltas. Men, frågan är om vi över huvud taget kan upprätta några sådana kartor i förväg. Jag ställer mig tvivlande till detta. Att förbereda sig för pachakuti är dock något annat och här tycker jag att Thomson är inne på rätt spår. Det finns massvis med viktig kunskap att hämta i urfolkstänkandet.
måndag 4 oktober 2010
Världen som ömsesidigt pågående
Vi är människor bara genom vår kontakt med och vårt ömsesidiga samspel med det som inte är mänskligt, det som är större än det mänskliga, med den verkliga jorden och himlen. Världen är en pågående ömsesidighet, ett ömsesidigt pågående, där Drömtidens process ständigt föder fram världen på nytt. Landskapet är ett intelligensfält där vi som människor deltar med våra handlingar tillsammans med alla andra varelser. Varje landskap har sin egen intelligens som inte bara är människans utan också alla andra arters. Alla arter har sitt eget språk, men det är landskapet som talar genom oss alla, såväl människor som växter och djur.
Så kan man sammanfatta några av huvudtankarna i filosofen/ekologen David Abrams bok The Spell of the Sensous – Perception and Language in a More-Than-Human World (Random House 1997). Det är en bok som man verkligen får ta i för att hänga med i men så är det alltid med skribenter som ligger i framkant när det gäller radikalt tänkande.
Detta är alltså en bok om människans relation till landskapet och om språk som ett uttryck för denna relation. Abrams tes är att språket uppstår i det fysiska samspelet mellan människan och världen och att det lika mycket är landskapets som människornas språk. Med införandet av alfabetet, när bokstäver börjar användas som ljudtecken, riktas människans medvetande i allt högre grad in på sig självt. Språket och tänkandet blir abstrakt och förlorar sin direkta koppling till landskapet. Människorna förfrämligas inför landskapet, börjar uppleva sig som skilda från landskapet, vilket är en viktig orsak till framväxten av samhällen som bygger på exploatering av jorden och alla andra arter i stället för på samexistens och samverkan.
Den minskade biologiska mångfalden som i sig är ett resultat av denna förändring leder i sin tur till att språket utarmas ännu mer och dräneras på sitt innehåll. Vi är därmed inne i en ond cirkel av disharmoni och naturförstörelse.
Abrams, som bor i norra New Mexico, har tillsammans med andra civilisationskritiska filosofer grundat Alliance for Wild Ethics som ett sätt att bidra till vad han kallar en process av att komma ihåg och att åter rota oss och våra verksamheter i landskapet. I detta hämtar han inspiration från urfilosofi och shamanism där han, helt riktigt, ser shamanen primärt som en gestalt med övergripande uppgift att medla mellan det mänskliga samhället och landskapet och alla andra arter som vi är beroende av för vår överlevnad. Shamanen är den som balanserar människornas relation till omvärlden – först som en effekt av detta kan shamanen också vara verksam som healer.
Jag känner en stor samhörighet med David Abrams förespråkande av den direkta upplevelsen i landskapet som det bästa sättet att ta del av landskapets intelligens. Han ser intelligens som en egenskap hos jorden – vi är i den och av den. Men för att kunna ta del av denna intelligens måste vi utsätta oss för lång närvaro i den vilda naturen. Det här är ju ståndpunkter som är själva grunden i urfolksfilosofi och därför kan man tycka att Abrams väg till detta via den gren av den västerländska filosofin som kallas fenomenologi är en onödig omväg. Varför inte gå direkt till källan - traditionell andlighet och livssyn och ceremoniell närvaro i landskapet?
En alldeles färsk bok av Abrams föreligger nu. Den har titeln Becoming Animal – An Earthly Cosmology. Den kanske är mera rakt på sak? Den är beställd och jag återkommer med en recension.
Så kan man sammanfatta några av huvudtankarna i filosofen/ekologen David Abrams bok The Spell of the Sensous – Perception and Language in a More-Than-Human World (Random House 1997). Det är en bok som man verkligen får ta i för att hänga med i men så är det alltid med skribenter som ligger i framkant när det gäller radikalt tänkande.
Detta är alltså en bok om människans relation till landskapet och om språk som ett uttryck för denna relation. Abrams tes är att språket uppstår i det fysiska samspelet mellan människan och världen och att det lika mycket är landskapets som människornas språk. Med införandet av alfabetet, när bokstäver börjar användas som ljudtecken, riktas människans medvetande i allt högre grad in på sig självt. Språket och tänkandet blir abstrakt och förlorar sin direkta koppling till landskapet. Människorna förfrämligas inför landskapet, börjar uppleva sig som skilda från landskapet, vilket är en viktig orsak till framväxten av samhällen som bygger på exploatering av jorden och alla andra arter i stället för på samexistens och samverkan.
Den minskade biologiska mångfalden som i sig är ett resultat av denna förändring leder i sin tur till att språket utarmas ännu mer och dräneras på sitt innehåll. Vi är därmed inne i en ond cirkel av disharmoni och naturförstörelse.
Abrams, som bor i norra New Mexico, har tillsammans med andra civilisationskritiska filosofer grundat Alliance for Wild Ethics som ett sätt att bidra till vad han kallar en process av att komma ihåg och att åter rota oss och våra verksamheter i landskapet. I detta hämtar han inspiration från urfilosofi och shamanism där han, helt riktigt, ser shamanen primärt som en gestalt med övergripande uppgift att medla mellan det mänskliga samhället och landskapet och alla andra arter som vi är beroende av för vår överlevnad. Shamanen är den som balanserar människornas relation till omvärlden – först som en effekt av detta kan shamanen också vara verksam som healer.
Jag känner en stor samhörighet med David Abrams förespråkande av den direkta upplevelsen i landskapet som det bästa sättet att ta del av landskapets intelligens. Han ser intelligens som en egenskap hos jorden – vi är i den och av den. Men för att kunna ta del av denna intelligens måste vi utsätta oss för lång närvaro i den vilda naturen. Det här är ju ståndpunkter som är själva grunden i urfolksfilosofi och därför kan man tycka att Abrams väg till detta via den gren av den västerländska filosofin som kallas fenomenologi är en onödig omväg. Varför inte gå direkt till källan - traditionell andlighet och livssyn och ceremoniell närvaro i landskapet?
En alldeles färsk bok av Abrams föreligger nu. Den har titeln Becoming Animal – An Earthly Cosmology. Den kanske är mera rakt på sak? Den är beställd och jag återkommer med en recension.
fredag 1 oktober 2010
Ett ylande och jagande mysterium
Coyote – trickstern, den översmarte och perverse upptågsmakaren, men samtidigt en av de klokaste, är en överlevnadskonstnär som få, visar ny forskning som New York Times rapporterar om under rubriken Mysterier som ylar och jagar.
Coyote som alltså är en mindre släkting till vargen har under de senaste hundra åren spridit sig från sitt ursprungliga prärielandskap i Mellanvästern i USA till alla möjliga och omöjliga miljöer, från kust till kust, från Los Angeles till New Yorks förorter. Coyoten sätter gärna tänderna i tamhundar och katter, och det är ju inte populärt, men i t ex Chicagoområdet sätter den i sig mängder av Kanadagåsens ägg, vilket har minskat antalet nedskitande gäss påtagligt, och det är ju populärt. I Chicagos storstadsområde räknar man med att det idag finns 2 000 coyoter.
En allätare av rang skulle man kunna kalla coyoten. Det mesta slinker ner – från skalbaggar och äpplen till sorkar, kaniner och hjortar. Det är framför allt den större coyoten i nordost som jagar hjort. Anledningen till att den blivit större än sina västliga artsyskon är att den under årens lopp har parat sig med vargar. En del forskare beskriver den östliga coyoten som en hybrid mellan coyote och varg.
I lantbruksbygder betraktas coyoten som ett skadedjur (känner någon igen det svenska varg- och rävhatet?) eftersom den tar tamdjur. Åtskilliga av myndigheterna understödda kampanjer för att utrota coyoten med gift som cyanid och strykning har dock misslyckats. Orsaken är att coyoten är så smart. Ekologen Laura Prugh vid University of California i Berkeley har forskat om coyote i Alaska och säger att det är som att försöka kartlägga en spökart. Om man vill fånga en coyote måste man koka fällorna för att få bort all mänsklig lukt och sedan hantera dem med handskar, gömma dem extremt väl i naturen och sopa bort alla människospår. Då kan man möjligen fånga någon av de allra yngsta och minst erfarna coyoterna.
- Att döda coyoter är som att klippa gräsmattan. Det stimulerar ny och kraftig tillväxt, säger Laura Prugh.
Den höga intelligensen visar sig inte bara i förmågan att anpassa sig till nästan varje tänkbar miljö. Coyoter kan också jaga tillsammans med andra arter. Ett exempel är hur coyote i par med grävling jagar jordekorrar i Wyoming – den ena under marken, den andra över. Ekorrarnas öde är beseglat och coyote och grävling drar ömsesidig och medveten nytta av samarbetet.
Bland ursprungsamerikanerna har man oftast betraktat coyoten som en väldigt smart trickster som dock går vilse eftersom han styrs av lusten och inte av eftertanken. I myten är coyoten människans skugga och lärare. Men så är det också i den ordinära verkligheten: coyotens ylande och gläfsande kan berätta för den som lyssnar var det finns vatten, om det är fara å färde etc. Och framför allt berättar ylandet att coyoten är här och kommer att stanna här.
Coyote som alltså är en mindre släkting till vargen har under de senaste hundra åren spridit sig från sitt ursprungliga prärielandskap i Mellanvästern i USA till alla möjliga och omöjliga miljöer, från kust till kust, från Los Angeles till New Yorks förorter. Coyoten sätter gärna tänderna i tamhundar och katter, och det är ju inte populärt, men i t ex Chicagoområdet sätter den i sig mängder av Kanadagåsens ägg, vilket har minskat antalet nedskitande gäss påtagligt, och det är ju populärt. I Chicagos storstadsområde räknar man med att det idag finns 2 000 coyoter.
En allätare av rang skulle man kunna kalla coyoten. Det mesta slinker ner – från skalbaggar och äpplen till sorkar, kaniner och hjortar. Det är framför allt den större coyoten i nordost som jagar hjort. Anledningen till att den blivit större än sina västliga artsyskon är att den under årens lopp har parat sig med vargar. En del forskare beskriver den östliga coyoten som en hybrid mellan coyote och varg.
I lantbruksbygder betraktas coyoten som ett skadedjur (känner någon igen det svenska varg- och rävhatet?) eftersom den tar tamdjur. Åtskilliga av myndigheterna understödda kampanjer för att utrota coyoten med gift som cyanid och strykning har dock misslyckats. Orsaken är att coyoten är så smart. Ekologen Laura Prugh vid University of California i Berkeley har forskat om coyote i Alaska och säger att det är som att försöka kartlägga en spökart. Om man vill fånga en coyote måste man koka fällorna för att få bort all mänsklig lukt och sedan hantera dem med handskar, gömma dem extremt väl i naturen och sopa bort alla människospår. Då kan man möjligen fånga någon av de allra yngsta och minst erfarna coyoterna.
- Att döda coyoter är som att klippa gräsmattan. Det stimulerar ny och kraftig tillväxt, säger Laura Prugh.
Den höga intelligensen visar sig inte bara i förmågan att anpassa sig till nästan varje tänkbar miljö. Coyoter kan också jaga tillsammans med andra arter. Ett exempel är hur coyote i par med grävling jagar jordekorrar i Wyoming – den ena under marken, den andra över. Ekorrarnas öde är beseglat och coyote och grävling drar ömsesidig och medveten nytta av samarbetet.
Bland ursprungsamerikanerna har man oftast betraktat coyoten som en väldigt smart trickster som dock går vilse eftersom han styrs av lusten och inte av eftertanken. I myten är coyoten människans skugga och lärare. Men så är det också i den ordinära verkligheten: coyotens ylande och gläfsande kan berätta för den som lyssnar var det finns vatten, om det är fara å färde etc. Och framför allt berättar ylandet att coyoten är här och kommer att stanna här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
