”Korpilombolo är ett finskt uttryck för en tvådelad sjö i ödemarken som genomflyts av en bäck”. Så inleds historien om Korpilombolo på nattfestivalens hemsida. Enligt vissa källor fanns de första invånarna här redan 1680 men det var inte förrän 1856 som byn blev en egen församling. Något senare blev det en egen kommun och störst var den på 1950-talet, med över 4000 invånare. Skogen var (och är) dominerande näringsgren. Inte för inte heter byns hotell, numera vandrarhem, Tre sågar. Idag ingår Korpilombolo i Pajala kommun och har cirka 550 invånare. Befolkningsminskningen har alltså varit stor och snabb, precis som i så många andra så kallade glesbygdskommuner. En sådan nedåtgående spiral brukar bli självförgörande med tilltagande pessimism och passivitet och gradvis försämrat utbud av affärer, utbildning och vård. Centrala myndigheter och organ brukar då inte vara mycket att förlita sig på trots allt fagert ljug från politikerhåll om att hela Sverige ska leva. I Korpilombolo har invånarna försökt ta eget ansvar för utvecklingen – kulturföreningen driver sedan 2004 den unika nattfestivalen för ”filosofi, litteratur och konst”, en ekonomisk förening bildades för att ta över och driva det nedlagda hotellet och många bybor har blivit småföretagare som driver bageri, verkstäder och entreprenadföretag knutna till skogsbruket.
Hoppet tycks ha återvänt till Korpilombolo. Byns invånarantal har stabiliserats, familjer i reproduktiv ålder flyttar tillbaka – något som garanterar ett bra underlag för förskola och skola. Livsmedelsbutiken finns kvar, liksom bensinmacken och färgaffären och lagom till nattfestivalen i år öppnades en ny restaurang. Hoppet står också till den nya järnmalmsgruva som ska öppnas i Kaunisvaara strax utanför Pajala.
Har byborna fog för sin entusiasm? Jag tror det och en anledning till det stavas Peak Oil. Visserligen är Korpis-borna precis som vi som bor på andra håll i landet beroende av olja för det mesta i tillvaron, men Korpilombolo har stora fördelar inför de kommande stora omställningarna. Byn ligger mitt i en förnybar resurs av betydande slag: skogen. Av skogens råvaror kan man framställa etanol och biodiesel, bygga hus och göra flis att värma husen med. Rätt skött kommer skogen att ge väldiga resurser i form av bär, medicinalväxter och djur att jaga. Bäckar, åar och älvar ger rent vatten att dricka och fånga fisk i. Och – inte minst viktigt – här finns människor som är beredda att ta eget ansvar för framtiden, här finns många barn som växer upp i överblickbara sociala sammanhang och så finns många utflyttade som säkert kan tänka sig att flytta tillbaka och hugga i för vettiga projekt. Här finns också viktiga traditioner att falla tillbaka på, traditioner som inte försvunnit in i det förflutnas dimmor, t ex hantverksfärdigheter, folklig läkekonst och magi.
Det finns ett ganska starkt laestadianskt inslag i Korpilombolo – en av förklaringarna till det stora elevunderlaget - men laestadianerna är inte dominerande och en mycket intressant fråga är hur den laestadianska småföretagarandan kommer att utvecklas under trycket från Peak Oil. Kanske kan den bli en impulsgivare också till det som är icke-laestadianskt och samtidigt luckra upp sin andliga slutenhet?
Byar av liknande slag som Korpilombolo ska inte behöva frukta Peak Oil utan se den som en möjlighet till stor transformation och ett långt liv i balans med Moder Jord.
Läs mer om Korpilombolo här.
