Omställning kan bara skapas underifrån

”Framför oss reser sig en väldig vägg. Vi står inför ett episkt sammanflöde av kriser och tillbakagång. Och vår okunskap är bedövande... Men hur många svenskar har kunskap om oljetoppen och resursväggen? Om slutet för tillväxtfabriken? Om att industriålder, välfärdssamhälle och shoppingkultur snart tillhör historien?”

Den som ställer de retoriska frågorna är Björn Forsberg i boken Omställningens tid – Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid (Karneval 2012). Han har skrivit sin bok ”för att visa på vilken framtid vi kan skapa. En möjlig framtid och ett alternativ till det resurskrig som följer om vi inte väljer omställningsvägen. Att utvecklingen ligger i våra egna händer kan inte nog starkt inskärpas när en fördjupad global kris nu följs av snabbt förvärrade motsättningar.”

Omställningen sker inte av sig själv utan bygger på vår egen förändringsvilja och det är just där som Forsbergs bok vill vara ett kreativt bidrag till en annan (och bättre) värld. Detta är en mångfacetterad och resonerande bok som jag rekommenderar alla som känner ”obehag i kulturen” (för att låna ett uttryck från salig Freud) att ge sig i kast med – för att få impulser och inspiration om vad som behöver och vad som kan göras för att göra reträtten ut ur industrisamhället så skonsam som möjligt.

Forsberg bygger på samma kunskapsbas som Peak Oil-teoretiker och civilisationskritiker som Richard Heinberg, John Michael Greer och Howard Kunstler men han tillför också en hel del egna erfarenheter från omställningsrörelsen. Han målar inte heller i svart-vitt utan vrider och vänder på de alternativ han rapporterar om för att visa såväl framsteg som svagheter. Det gäller t ex stadsodlingarna i världens forna bilhuvudstad Detroit, omläggningen av trafik- och energisystem i Portland, Oregon, och på Samsö, Danmark och det gäller ett av de mest genomgripande bortom-oljan-programmen som genomförts, nämligen på Kuba – för övrigt ett av bokens bästa kapitel.

Om man ska sammanfatta Forsbergs budskap utifrån hans egna och andras erfarenheter skulle det kunna skrivas så här; oljetoppen och resursväggen är nu, tillväxten är död, förnyelsebar energi och ”grön” teknik kan inte rädda systemet; förändringen/omställningen kan bara komma underifrån och bygga på ett nytt sätt att tänka, på en ny värdegrund där normer och värderingar måste vara i samklang med ekosystemen. En sådan värdegrund kan försätta berg och åtminstone krympa utrymmet för ohållbara beteenden.

Det där är ju lätt att skriva under på, liksom Forsbergs analys av vad som förblindar våra sinnen så att vi inte ser det uppenbara; tekniken pekas ut som vår största fiende som gör oss oförmögna att se de problem som tekniken faktiskt står svarslös inför. Forsberg gör sig också till talesman för en omdefiniering av ekonomin; ”Nyckelordet för ekonomin bortom tillväxteran är nedskalning.” I stället för en ohållbar global ekonomi ska vi bygga lokala ekonomier som samtidigt bygger social gemenskap och möjliggör balans med naturen. Omställningen är vårt livs chans till frigörelse från materialismens andefattiga och passiviserande livsform. Och vägen dit? Ja, den går via lokala initiativ som ger ”lust till framtiden”. Det gäller alltså att bygga glädjefyllda visioner och finna glädje i omställningen, som inte ska ses som en uppoffring även om den innebär en betydligt lägre materiell standard än vi har idag i t ex Sverige. För att omställningen ska få fart och så småningom omfatta hela samhällen behövs säkert djupgående kriser på många samhällsområden som kan generera förändringsvilja hos det stora flertalet människor. Framtiden skapas på Detroits bakgårdar skriver Forsberg hoppfullt, men vi måste komma ihåg att stadsodlingarna i Detroit och Havanna (liksom omläggningen av hela det kubanska jordbruket till att bli fossilfritt) inte har inletts förrän nöden har tvingat människor att ordna sin försörjning på egen hand.

Svagheten i Omställningens tid liksom i omställningsrörelsen i stort är att den inte går tillräckligt djupt i det som Forsberg kallar de djupa frågorna eller värdegrunden och det som jag brukar kalla livssyn. Andliga dimensioner undviks som pesten. Man talar gärna om ekosystem och respekt för andra arters rättigheter, men man tar aldrig steget fullt ut och förklarar att jorden faktiskt är ett levande, kännande och medvetet väsen, att Moder Jord inte bara är en metafor utan en reell beskrivning av det faktiska förhållandet; jorden är vår moder! Jag får en känsla av att Forsberg försöker skapa en ny värdegrund med hjälp av just sådant sätt att tänka som orsakat problemen och all naturförödelse. Medicinmannen Rolling Thunder sa när jag träffade honom 1982 att nedsmutsningen av jorden kommer ur nedsmutsningen av tänkandet och så ligger det faktiskt till.

Ett nytt tankesystem måste också växa fram underifrån, ur Moder Jord, och bygga på att allt är ett och hänger samman, liksom att allt har liv, medvetande och själ. När vi omfattar en sådan förståelse på djupet då blir exploateringen av naturen en omöjlighet. Men kanske kan en sådan djup förståelse hos tillräckligt många bara växa fram ur industrisamhällets kommande stora omskakningar? Hur som helst finns åtskilliga initiativ till sådana nya tankesystem på g världen över. Mycket av det beskrivs grundligt i Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet som idémässigt är en vassare bok än Forsbergs. Hallgren är också en av initiativtagarna till nätverket Lodyn där en djupgående kreativ idé-process satts igång. Jo, jag själv är också med på ett hörn i Lodyn och rekommenderar ett besök på hemsidan.

Slutet för tillväxten

Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!

Egypten – första Peak Oil-revolutionen?

Är omvälvningen i Egypten den första revolution som frambringats av Peak Oil? Naturligtvis finns många komplexa orsaker till det folkliga uppror som tog sig konkret gestalt från och med den 25 januari på Tahrirtorget i Kairo. Under många år har ett tyranniskt och korrupt kleptokratiskt system under militär ledning byggt upp inre spänningar som till sist måste få ett utlopp. På ytan såg omvärlden inte att något särskilt var på gång men så plötsligt förändrades allt och systemet kollapsade och det finns definitivt ett samband med Peak Oil.
Chris Martensen resonerar om den egyptiska revolutionen på Post Carbon Institute . Hade utbrottet kunnat förutses? Ja, eftersom det egyptiska systemet var i stor obalans. Däremot är det alltid svårt att förutse när obalanserade system kommer att kollapsa, skriver Martensen. Vilka var/är då de stora obalanserna i Egypten? En befolkning som växer med 2 procent om året och därmed fördubblas på 35 år. En odlingsbar areal som utgör bara 3 procent av den totala ytan. En genomsnittlig årsnederbörd på bara 50 millimeter. 40 procent av alla livsmedel importeras och när det gäller brödsäd importeras 60 procent av behoven.
Allt detta är känt sedan länge påpekar Martensen och betonar att den allt större och dyrare livsmedelsimporten tidigare har kunnat betalas med oljeexport. Men 1996 inträffade Egyptens Peak Oil-moment. Då hade landet alltså utvunnit hälften av oljeresurserna och bara hälften återstod. Efter 1996 har oljeproduktionen minskat kraftigt, närmare bestämt med 30 procent. Bara sex år efter Peak hade oljeexporten minskat med 50 procent och sedan 2007 är Egypten en oljeimportör. Landet måste alltså importera både mat och energi, både spannmål och olja. Resultatet: stigande priser, stagnerande ekonomi, ökande arbetslöshet och fattigdom och växande sociala klyftor. Den egyptiska regimen har levt på lånad tid och förr eller senare måste projektet kapsejsa.
Även om den egyptiska revolutionen, som alltså växte fram ur sociala och ekonomiska problem, mynnar ut i ett demokratiskt styre kommer detta styre inte att kunna trolla bort grunden i det problemkomplex som utlöste revolutionen, nämligen att tillgången på energi och livsmedel är begränsad. En verklig social revolution och transformation av Egypten är antagligen omöjlig inom ramarna för den nuvarande globala kapitalistiska världsordningen. Och den egyptiska skriften på väggen är samtidigt en varning till omvärlden. Ekonomier som bygger på import av både energi och livsmedel är ohållbara på sikt. USA-imperiet är en koloss på lerfötter, men närmast att implodera är antagligen länder som har större ekonomiska och sociala likheter med Egypten, som Algeriet och Mexiko, som också har passerat Peak Oil och inte längre kan finansiera livsmedelsimport med oljeexport.

Korpilombolo 2 – Framtid efter Peak Oil

”Korpilombolo är ett finskt uttryck för en tvådelad sjö i ödemarken som genomflyts av en bäck”. Så inleds historien om Korpilombolo på nattfestivalens hemsida. Enligt vissa källor fanns de första invånarna här redan 1680 men det var inte förrän 1856 som byn blev en egen församling. Något senare blev det en egen kommun och störst var den på 1950-talet, med över 4000 invånare. Skogen var (och är) dominerande näringsgren. Inte för inte heter byns hotell, numera vandrarhem, Tre sågar. Idag ingår Korpilombolo i Pajala kommun och har cirka 550 invånare.
Befolkningsminskningen har alltså varit stor och snabb, precis som i så många andra så kallade glesbygdskommuner. En sådan nedåtgående spiral brukar bli självförgörande med tilltagande pessimism och passivitet och gradvis försämrat utbud av affärer, utbildning och vård. Centrala myndigheter och organ brukar då inte vara mycket att förlita sig på trots allt fagert ljug från politikerhåll om att hela Sverige ska leva. I Korpilombolo har invånarna försökt ta eget ansvar för utvecklingen – kulturföreningen driver sedan 2004 den unika nattfestivalen för ”filosofi, litteratur och konst”, en ekonomisk förening bildades för att ta över och driva det nedlagda hotellet och många bybor har blivit småföretagare som driver bageri, verkstäder och entreprenadföretag knutna till skogsbruket.
Hoppet tycks ha återvänt till Korpilombolo. Byns invånarantal har stabiliserats, familjer i reproduktiv ålder flyttar tillbaka – något som garanterar ett bra underlag för förskola och skola. Livsmedelsbutiken finns kvar, liksom bensinmacken och färgaffären och lagom till nattfestivalen i år öppnades en ny restaurang. Hoppet står också till den nya järnmalmsgruva som ska öppnas i Kaunisvaara strax utanför Pajala.
Har byborna fog för sin entusiasm? Jag tror det och en anledning till det stavas Peak Oil. Visserligen är Korpis-borna precis som vi som bor på andra håll i landet beroende av olja för det mesta i tillvaron, men Korpilombolo har stora fördelar inför de kommande stora omställningarna. Byn ligger mitt i en förnybar resurs av betydande slag: skogen. Av skogens råvaror kan man framställa etanol och biodiesel, bygga hus och göra flis att värma husen med. Rätt skött kommer skogen att ge väldiga resurser i form av bär, medicinalväxter och djur att jaga. Bäckar, åar och älvar ger rent vatten att dricka och fånga fisk i. Och – inte minst viktigt – här finns människor som är beredda att ta eget ansvar för framtiden, här finns många barn som växer upp i överblickbara sociala sammanhang och så finns många utflyttade som säkert kan tänka sig att flytta tillbaka och hugga i för vettiga projekt. Här finns också viktiga traditioner att falla tillbaka på, traditioner som inte försvunnit in i det förflutnas dimmor, t ex hantverksfärdigheter, folklig läkekonst och magi.
Det finns ett ganska starkt laestadianskt inslag i Korpilombolo – en av förklaringarna till det stora elevunderlaget - men laestadianerna är inte dominerande och en mycket intressant fråga är hur den laestadianska småföretagarandan kommer att utvecklas under trycket från Peak Oil. Kanske kan den bli en impulsgivare också till det som är icke-laestadianskt och samtidigt luckra upp sin andliga slutenhet?
Byar av liknande slag som Korpilombolo ska inte behöva frukta Peak Oil utan se den som en möjlighet till stor transformation och ett långt liv i balans med Moder Jord.
Läs mer om Korpilombolo här.

De fossila bränslenas historia – på 5 minuter

Fossila bränslen som kol och olja är själva drivkraften i industricivilisationen. Nu när vi närmar oss slutet på epoken med billig olja och kol står mänskligheten inför en omskakande upplevelse – den ultimata berg- och dalbanan som Richard Heinberg kallar sin fem minuter långa animerade historia om de senaste 300 årens fossilbaserade tillväxt.
Heinberg leder Post Carbon Institute och har skrivit böcker som The Party’s Over, Peak Everything och kommer nästa år med The End of Growth. Ta fem minuter och kolla denna lilla animation som rymmer djupa insikter och även hopp. Heinberg tror att det fortfarande finns tid att inleda en kontrollerad omställning till en post-fossil framtid. Och jag håller med – i stället för att se Peak Oil som ett hot bör vi se den som en möjlighet till ett annat och bättre liv i samspel med Moder Jord.
Här kan du se videon eller här.

Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!

Peak Oil, Bundeswehr och svenska valet

Från Moder Jords perspektiv ter sig den svenska valrörelsen som futtig och mycket kortsiktig. Både den borgerliga alliansregeringen och den rödgröna oppositionen hänger upp sina kampanjer på en förhoppning om att den ekonomiska tillväxten ska fortsätta. Inget tal om ändliga resurser eller Peak Oil här inte!
Alla politiker tror att de har en växande kaka att dela ut smulor från. I stället borde de förbereda väljarna på den krympande kaka som fossila energikällor och ändliga naturresurser utgör. Kan de alla – inklusive Miljöpartiet – vara okunniga om detta, förtränger de obehagliga sanningar också för sig själva eller för de folk bakom ljuset?
Inte så långt från de svenska makthavarnas salonger tänks det dock betydligt mer långsiktigt. Det gäller t ex den tyska krigsmakten – Bundeswehr. Der Spiegel har lyckats få fatt på en hemlig försvarsutredning som behandlar Peak Oil och vad den oundgängligen kommer att få för bistra konsekvenser framöver. Enligt utredningen inträffade Peak Oil 2010. Vi har alltså redan nått den punkt där hälften av världens oljetillgångar har utvunnits och förbrukats. Bara hälften återstår alltså och det är den hälft som är svårare och dyrare att utvinna än den första hälften. Samtidigt fortsätter efterfrågan att öka.
Några av de komplikationer som studien inom Bundeswehr pekar på är flera djupgående förskjutningar på den internationella politiska och ekonomiska arenan. Oljeproducerande länder som Iran, Irak, Saudiarabien och Ryssland kommer att flytta fram sina positioner på de oljekonsumerande ländernas bekostnad (USA-imperiets dagar är räknade). Motsättningarna mellan oljeimporterande länder kommer att skärpas på ett farligt sätt när produktionen minskar, konkurrensen ökar och priserna rakar i höjden. Allt mindre olja kommer att säljas på världsmarknaden och allt mer via bilaterala avtal mellan stater. Internationell handel och kommunikationer krymper drastiskt till följd av kraftigt stigande oljepriser. Importvaror chockhöjs och det globala ekonomiska systemet riskerar att kollapsa. Nationella regeringar tvingas införa planekonomi och ransoneringar och levnadsstandarden i industriländerna sjunker. Allt detta leder till politisk turbulens och kaos. Allt enligt Bundeswehr.
Håller också det svenska försvaret eller Totalförsvarets forskningsinstitut på med utredningar om hur Peak Oil kommer att påverka samhälle och ekonomi? Det borde de göra och svenska politiker borde upplysa väljarna om att vi på lång sikt måste skala ner vårt sätt att leva och krympa storleken på våra så kallade ekologiska fotavtryck. Vi måste bli sams med Moder Jord, så enkelt är det!

Vägar ut eller återvändsgränder?

Författaren, chefredaktören m m Göran Greider har skrivit en av de mest tänkvärda politiska debattböckerna på länge – Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Anslaget är stort: utgångspunkten i Greiders analys är den finansiella krisen och klimatkrisen och i detta väver han också in sin egen (och vänsterns) utveckling de senaste 40 åren. Det hela mynnar ut i ett antal idéer om möjliga utvägar ur mänsklighetens predikament.
Greider skriver flyhänt och personligt och det är lätt att känna sympati för honom som människa och för hans idéer. Analyserna av finans- och klimatkriserna är välgrundade och går på djupet till skillnad från många andras lättköpta skällande på giriga bankdirektörer och det parasitära finanskapitalet. Med en marxistisk ekonomisk analys i botten fastslår Greider att finanskapitalismen representerar en utveckling av kapitalismen där nya produktionsmedel som snabba datasystem och internet har möjliggjort en kapitaltillväxt utan tidigare motsvarighet. Samtidigt har det skett en massiv överföring av resurser från vanliga lönearbetare till finanskapitalet (sedan början av 80-talet har lönernas andel av bruttonationalprodukten stadigt minskat i industriländerna) som dammsugit världen på jakt efter nya projekt för att växa ytterligare. En annan väsentlig faktor som Greider pekar på är militariseringen av ekonomin – det var egentligen först med inträdet i andra världskriget som USA övervann den förra djupa depressionen och de senaste decennierna tycks det vara USA:s krigföring runtom i världen som förhindrat eller i alla fall skjutit upp mer djupgående kriser. Tills nu.
Greiders analys av såväl finanskrisen som klimatkrisen är systemkritisk. Som huvudorsak pekar han ut den kapitalistiska tillväxtekonomin, som måste tämjas och växlas in på helt andra hållbara spår för att världen, som vi känner den, ska ha en framtid. Greider, som helhjärtat bekänner sig till reformismen, känner förtvivlan över att den traditionella vänstern i industriländerna verkar stå svars- och strategilös inför de dubbla (och sammanhängande) finans- och klimatkriserna och han söker med ljus och lykta världen över efter sociala rörelser som skulle kunna bära upp och genomföra en förändring av världen till att bli mer jämlik och i balans med klimat och naturresurser. För en vänsterman som Greider måste denna rörelse komma ur arbetarklassen, som utgör majoriteten av befolkningen, och då menar han den globala arbetarklassen. Men kanske är det bara en from förhoppning att likt Greider tro att den kinesiska arbetarklassen ska kunna utgöra spjutspetsen i en önskvärd omvandling av världen? Hans strategi för att omvandla samhället är med nödvändighet ganska vag, men frågan är om inte en del av hans så kallade vägskyltar till framtiden mera pekar in i återvändsgränder än i utvägar. Demokratisk planhushållning? Globalt styre? Låter välmenande men hur ska detta kunna åstadkommas i en värld där energibrist snarare kommer att leda till mindre än till mera globalisering? Kanske handlar det inte så mycket om den värld vi skulle vilja ha utan snarare om den värld som vi kommer att tvingas anpassa oss till.
Själv hade jag önskat att Greider hade tagit in urfolksperspektiv och urfilosofi i resonemangen. Eller känner han, som många andra vänstertänkare, inte till urtänkandets civilisationskritiska potential? Likaså saknar jag mer djupgående resonemang om de omskakande effekter för hela industricivilisationen som den sinande tillgången på billig fossil energi kommer att få – ganska snart. Peak Oil, Greider?

Ny civilisationskritik från ärkedruiden

Folk kan försöka bygga vilket samhälle de vill, men om de inte tar hänsyn till den ekologiska verklighetens hårda gränser kommer de att misslyckas. Vi har våra preferenser, men naturen har det slutgiltiga avgörandet. Ingen idag levande vet hur ett verkligt uthålligt tekniskt samhälle kan komma att se ut, än mindre hur ett sådant ska byggas.
Så kan man sammanfatta några av tankegångarna i John Michael Greers senaste bok The Ecotechnic Future – Envisioning a Post-peak World (New Society Publishers 2009). Den är en fristående fortsättning på The Long Descent som jag tidigare recenserat på norrshaman. John Michael Greer är ärkedruid i Ancient Order of Druids in America, men är kanske mest känd som en av de mer djuplodande tänkarna inom Peak Oil-lägret. På hans blogg thearchdruidreport kan man följa hans idémässiga arbete.
The Ecotechnic Future bygger på att den 300 år långa industriepok som möjliggjorts av billig och riklig tillgång på fossila bränslen är över och att en energiknapp framtid står för dörren – en framtid där livet kommer att gestalta sig mycket annorlunda mot idag. Att sätta upp en utopi som sedan ska genomföras i verkligheten är dock enligt Greer omöjligt och kontraproduktivt eftersom många av de förändringar som ekonomi, samhälle, klimat och ekologi kommer att genomgå (och en del kan vara nog så drastiska) är omöjliga att förutse och kommer att sätta ramarna för vad som är möjligt att förverkliga. Naturen spelar en huvudroll i alla historiska processer och Greer ser framför oss en lång nedgångsperiod som kommer att kännetecknas av fyra väldiga förändringar: folkminskning, stora migrationsströmmar, politiskt och kulturellt sönderfall framför allt i industriländerna och ekologiska förändringar. Det blir helt enkelt en annan planet som ett uthålligt samhälle ska utvecklas på. Men långt innan vi, eventuellt, når dit kommer vi och våra efterlevanden att få leva i något som Greer kallar scarcity industrialism, alltså ett knapphetsindustriellt samhälle.
The Ecotechnic Future är en av de bästa och mest tankeväckande böcker som har skrivits inom Peak Oil-kretsar även om ärkedruiden har en viss oförmåga att helt kliva ur sin västerländska tankekostym. Han utgår från ett västerländskt tankemönster (i grunden grekisk antik logik) och förbigår i stort sett fullständigt det som jag kallar urtänkandet, alltså det tänkande som utvecklats under jägar- och samlartillvaron och fortfarande är en levande kraft hos många urfolk. Jag anmäler alltså en viss oenighet gentemot ärkedruiden och det tror jag att han skulle uppskatta eftersom han ser sina egna tankar bara som ett av många bidrag som behövs för att lösa de väldiga problem som mänskligheten måste klara av när industricivilisationen går mot sitt Ragnarök. En längre recension finns på norrshaman.

Växande motstånd mot oljesanden

De två veckorna fram till den 15 april har i år utnämnts till ”BP:s två skamliga veckor” (BP Fortnight of Shame ). Anledningen är att det brittiska oljebolaget BP, med förre Ericsson-chefen Carl-Henrik Svanberg som styrelseordförande, är på väg in i den smutsiga utvinningen av så kallad oljesand i Alberta i Kanada sedan man köpt in sig i Sunrise-projektet där 200 000 ton olja utvinns per dag med hjälp av stora mängder naturgas och vattenånga.
De definitiva besluten om BP:s satsning på oljesand ska fattas senare i år och initiativtagarna till skamveckorna hoppas få oljekoncernen att backa från denna osedvanligt smutsiga verksamhet, som fått beteckningen Tarmageddon. Idag utvinns oljesand i Alberta i ett område lika stort som England. Resultaten är förödande: stora kalhyggen och ett ”månlandskap” med enorma avfallsdammar, som hotar grundvattnet. Områdets urbefolkning är motståndare till verksamheten liksom miljö- och naturskyddsorganisationer. Bakom aprilkampanjen står bland andra UK Tar Sands Network och Indigenous Environmental Network . Kampanjen ska kulminera med demonstrationer mot BP världen över den 10 april, några dagar före BP:s årliga stämma.
Carl-Henrik Svanberg har gjort tappra försök att försvara utvinningen av oljesand men visar bara att BP:s försök att skaffa sig en miljöimage genom att uttyda sitt namn som Beyond Petroleum är en fräck dimridå. Den smutsiga och mycket energikrävande utvinningen av olja ur oljesanden medför att utsläppen av växthusgaser är 3-5 gånger så höga som för konventionell olja. Och eftersom även oljesanden har sin peak så är dess energitillskott till industricivilisationen högst tillfälligt. Naturförstörelsen är så omfattande att den enda möjliga hållningen till oljesanden är att lämna kvar den i marken.

Stäm träff med Eldöga!

Vardagsekologi, självförsörjning, överlevnad. Det är ledorden för den sympatiska bloggen Eldöga/Backaberg som drivs av Linköpingsbon Jan Gustafson-Berge. Den handlar om ”odling, hantverk, konst, kurser och experimentell verksamhet”. Det innebär allt möjligt från hur man bygger en traditionell gärdsgård till hur man stickar en filt av restgarn. På sitt lågmälda men envetna sätt ägnar sig Gustafsson-Berge åt viktiga delar av det som jag kallar det stora återlärandet. Han vaskar fram, bevarar och utvecklar sådana färdigheter som kommer att bli oerhört viktiga i den energifattiga tid som väntar efter Peak Oil.
Förutom envetenhet har Gustafson-Berge en mjuk humor som kommer fram bl a i en text om hur han förgäves försökte få Åbro bryggeri i Vimmerby att byta ut plastetiketterna på sina returflaskor mot pappersetiketter. Han vill nämligen återanvända flaskorna själv till sitt eget hembryggda öl.
”Min huvudsakliga arbetsmetod är att lugnt, tålmodigt och med eftertanke jobba på med mina frågor, svar och projekt”, skriver Gustafsson-Berge i en text där han med förnöjelse konstaterar att hans blogg efterhand har fått allt fler besökare.
”I takt med situationens allvar har alltfler blivit verksamma, miljöfrågorna har mycket tydligare kommit upp på dagordningen och det händer mycket positivt bland väldigt många människor jorden runt. De stora strukturerna, den stora MASKINEN, de som idag styr och har makten över världen fortsätter dock som vanligt och kommer att driva utvecklingen mot en stor katastrof. Vi står verkligen inför ett mycket viktigt vägval. Vad väljer du? Vad gör du idag som kan medverka till att vrida utvecklingen åt ett annat håll?” frågar Gustafson-Berge.
Det är ju en fråga som bara kan besvaras i praktiken och varför inte besöka Eldöga för att få lite inspiration?

Snart dags för Peak Oil

Peak Oil inträffar när världens oljeproduktion når sin maximala nivå för att därefter minska, alltså när hälften av världens oljetillgångar har förbrukats. Många inom Peak Oil-lägret anser att vi befinner oss på toppnivån nu eller alldeles strax eller att vi redan har passerat den. Oljeindustrin å sin sida vill skjuta peaken ett eller flera decennier framåt i tiden. Därför är det högintressant att en alldeles färsk studie från universitetet i oljelandet Kuwait nu sätter årtalet 2014 för när toppen inträffar och industricivilisationens nedgång inleds på allvar.
Teorierna om Peak Oil baserar sig på den så kallade Hubbert-kurvan som korrekt förutsade att USA:s oljepeak skulle inträffa på 1970-talet. Många kritiker har menat att Hubberts modell har varit för enkelspårig men forskarna i Kuwait har utvecklat den på ett mycket komplext sätt, som bygger på analyser av kurvorna i 47 oljeproducerande länder. Enligt denna utvecklade modell förbrukar världen varje år 2,1 procent av oljetillgångarna och toppen kommer att nås 2014, skriver Energy Bulletin .
Att vi närmar oss toppnivån innebär att oljepriset kommer att stiga till nya höjder och snart passera rekordnivån från 2008 på över 140 dollar per fat. Det kommer att få stora återverkningar på ekonomin världen över och är en av många varningssignaler som Moder Jord skickar till oss. Det är hög tid att ställa om livet i industricivilisationen till något betydligt mer småskaligt där människan inordnar sig i och samspelar med de stora kretsloppen. I det arbetet – det stora återlärandet – kan vi vänta oss minimal hjälp och maximalt motstånd från makthavarna inom stat och ”näringsliv”.

Peak Coal – inte nu men snart

Jag har tidigare skrivit en del om att världen antagligen redan har passerat Peak Oil, alltså den punkt när hälften av alla oljetillgångar har utvunnits och eldats upp eller förvandlats till plast. Bara hälften (eller mindre) återstår alltså och det som återstår blir betydligt svårare och dyrare att utvinna. Konsekvenserna för industricivilisationen som bygger på enorm förbrukning av fossila bränslen kommer att bli mycket omfattande. En av följderna är att USA redan nu tycks ha passerat Peak Car, dvs antalet bilar minskar för första gången sedan andra världskriget.
Många av industricivilisationens försvarare förespråkar storskaliga satsningar på kol och kärnkraft för att undvika ”energibrist”.. Det kan möjligen förlänga industricivilisationens livslängd något (och därmed också dess accelererande naturförstörelse), men bara med några decennier för efter Peak Oil kommer världen att nå också Peak Coal och Peak Uranium.
En av de klarsynta forskare/skribenter som gått på djupet med dessa frågor är Richard Heinberg. Hans böcker The Party’s Over och Peak Everything är något av det bästa som skrivits i ämnet. Hans senaste bok Blackout: Coal, Climate, and the Last Energy Crisis innehåller bl a en ordentlig genomlysning av världens koltillgångar. En artikel på Energy Bulletin ger en god sammanfattning av boken och Heinbergs teser.
Heinberg målar upp flera framtidsscenarier där världen fortsätter bränna olja och kol för att producera el och driva fordon. Redan under decenniet 2030-2040 menar han att de resterande tillgångarna av olja och kol är så små att elproduktion och industridrift som vi känner dem upphör och den sociala ordningen bryter samman. Industricivilisationen imploderar, mer eller mindre långsamt och olika snabbt i olika regioner. Mot detta sätter Heinberg det som han ser som det enda hållbara alternativet för mänskligheten, nämligen att redan nu göra massiva investeringar i vind- och solenergi, att på ett kontrollerat sätt radikalt minska förbrukningen av fossila bränslen och metaller som stål, att decentralisera elproduktion och gå över till ett lokalt baserat och betydligt mer arbetsintensivt jordbruk. Även detta alternativ ger stora ekonomiska konvulsioner med minskad produktion av det mesta, sänkt materiell levnadsstandard och krympande befolkning, men ändå framväxt av ett nytt mer lantligt samhälle baserat på lokalt jordbruk och en småskalig varuproduktion. Ett fysiskt ganska tufft liv väntar, men ett liv i balans med naturen.

Bilismens glansdagar över i USA

För första gången sedan andra världskriget var det under 2009 fler bilar som skrotades än som nyregistrerades i USA. 14 miljoner bilar skrotades. 10 miljoner nya togs i trafik. USA är på väg in i en ny era, skriver Lester R Brown i TreeHugger.
Det är naturligtvis positivt för miljön att USA:s bilflotta krymper med två procent från 250 miljoner till 246 miljoner. I synnerhet om Lester R Brown har rätt i sin tes om att minskningen kommer att hålla i sig åtminstone till år 2020.
Vad beror det då på att dagarna med den aningslösa massbilismen, ”happy motoring”, tycks vara över? Brown ger flera orsaker: marknaden är mättad, pågående urbanisering med utbyggnad av spårvägs- och tunnelbanenät, osäkerhet kring oljeproduktionen, stigande bensinpriser, frustration över trafikträngsel, ökande oro för klimatförändringar och ett minskande intresse för bilar hos unga människor.
Förr var det som en initiationsrit för unga amerikaner att skaffa sig körkort och köra runt med kompisarna i en bil, skriver Lester R Brown, men dagens unga har hittat andra sätt att socialisera:
- De socialiserar på internet och med smarta telefoner, inte i bilar. Många skaffar sig inte ens körkort.
Peak Oil verkar alltså leda till Peak Car redan nu.

Det stora återlärandet

Två av mänsklighetens största utmaningar i början av det tjugoförsta århundradet är Peak Oil (alltså att vi har passerat eller är på väg att passera den punkt där mer än hälften av världens oljetillgångar har förbrukats och mindre än hälften återstår) och klimatförändringarna (klimatet är dynamiskt och har alltid förändrats men det som nu pågår är åtminstone delvis framkallat av människor och förbränningen av fossila bränslen, framför allt olja).
Peak Oil-skribenter i USA som James Howard Kunstler och Richard Heinberg brukar tala om nödvändigheten att ”downsize” och ”rightsize” USA och hela industricivilisationen, alltså krympa den och ställa saker och ting tillrätta så att mänskligheten kan leva på ett hållbart sätt i det stora kretsloppet.
En annan term som dyker upp är ”reskilling”, dvs att återlära kunskaper och förmågor som var levande och allmänt utövade i våra samhällen för bara några generationer sedan. Det handlar om praktiska kunskaper om hur man överlever i en värld med drastiskt minskad tillgång på lagrad energi och med betydligt mindre miljöpåverkan än dagens levnadssätt. Det handlar om att tillverka och laga vardagsföremål, att odla och lagra sin mat, att bygga, reparera och värma hus etc etc.
En mycket bra artikel om detta stora återlärande har Daniel Pargman, verksam vid KTH i Stockholm, skrivit på bloggen Life after oil och den finns även att läsa på Energy Bulletin . Pargman är också med och driver den svenska bloggen Efter oljan men där finns inte denna artikel. Och han är verksam med en eko-by i vardande i Skebokvarn, Änggärdets ekoenhet för ”hållbart välstånd”.
Ni som är intresserade av att delta i detta stora återlärande har också mycket matnyttigt att hitta hos Alternativ.nu – en sajt med praktisk kunskap om självhushållning. ”Vill du veta hur man sköter ankor, bygger hus, brygger öl, odlar potatis eller stickar raggsockar så finns här 20 000 hjälpsamma medlemmar att fråga om råd.” En annan bra sajt om självförsörjning och vardagsekologi är Jan Gustafson-Berges Backaberg/Eldöga.
En del av det stora återlärandet handlar ju om att återerövra uråldrig andlig kunskap och den som söker sådan bör titta in på min egen sajt norrshaman.