Wounded Knee i våra tankar och hjärtan

December 1890 var kall och snöig i lakotaindianernas område, det som idag kallas South Dakota. Detta var efter de militära nederlagen mot USA. Detta var också kort efter den uppblommande optimism som den så kallade andedans-rörelsen hade fört med sig. Pauite-indianen Wovoka hade fått en vision om att man skulle dansa för att få kontakt med sina förlevande och att dansen skulle leda till att allt skulle bli bättre – den vite mannen skulle försvinna från Sköldpaddsön och bufflarna komma tillbaka. Den federala makten uppfattade andedansen som ett försök till uppror och försökte stoppa den med bryska metoder. I efterdyningarna av detta mördades den 14 december en av hunkpapa-siouxernas största hövdingar Tatanka Yotanka (Sitting Bull), som hade vägrat att ingripa mot andedansarna. Och i efterdyningarna av andedansrörelsen var hövdingen Sitanka (Big Foot) i spetsen för drygt 300 lakotas på marsch genom det vintriga prärielandskapet för att söka skydd hos oglala-hövdingen Mahpíya Lúta (Red Cloud) vid Pine Ridge.
Vid Wounded Knee blev Sitanka och hans luggslitna grupp, som huvudsakligen bestod av kvinnor och barn men ganska få krigare, upphunna och inringade av det sjunde kavalleriet. När kavalleristerna på morgonen den 29 december krävde att de fåtaliga krigarna skulle lämna ifrån sig sina vapen gjorde några lakotas motstånd och svaret från blårockarna blev att öppna eld mot och skjuta ihjäl så många indianer som möjligt. När det hela var över hade minst 150 lakotas, bland dem Sitanka, dödats. Om man räknar in dem som avled senare av sina skador kan det röra sig om kanske 300 döda. Bland de vita soldaterna var det ett 30-tal som fick sätta livet till.
Händelsen har kallats massakern i Wounded Knee och har blivit en gripande och mycket dyster symbol över USA:s indianpolitik med dess etniska rensningar, folkförflyttningar, massakrer, kulturella folkmord och brutna fredsavtal. Som en påminnelse om platsens symboliska betydelse ockuperades den i februari 1973 av aktivister från American Indian Movement (AIM). Ockupationen av Wounded Knee pågick i 71 dagar. I efterdyningarna sköts senare två FBI-agenter ihjäl i området och för de morden dömdes lakotaaktivisten Leonard Peltier till dubbelt livstidsstraff. Peltier själv hävdar att han är oskyldig. Polisutredningen och rättegången innehåller många oklarheter och märkligheter, men alla försök att få Peltier friad eller benådad har misslyckats. Han sitter för närvarande i fängelset i Lewisburg, Pennsylvania. Mer om Leonard Peltier går att läsa på Leonard Peltier Defense Offense Committee .
På hundraårsdagen av massakern i Wounded Knee arrangerades en ritt längs samma väg som Sitanka vandrade i december 1890. Ridturen avslutades i Wounded Knee med en ceremoni som kallades ”att torka bort tårarna” (wiping away the tears). Sedan dess har denna ridtur arrangerats varje år och så även i år – till 120-årsminnet. Arvol Looking Horse, beskyddaren av lakotas heliga pipa, brukar vara den som leder ceremonin. Han ber då för fred och enighet, för att USA en dag ska be lakotas om ursäkt för det sjunde kavalleriets fruktansvärda dåd, och för att de 23 soldater som belönades för sina insatser i Wounded Knee ska fråntas sina medaljer. Mer om detta i Native American Times.
Barack Obama har nu haft två år på sig att framföra en ursäkt, inte bara till lakotas, utan till alla indiannationer som utsatts för folkmord, men varken jag eller ursprungsamerikanerna har hört något substantiellt i den riktningen. Vad vi kan göra är att den 29 december sända en tanke och bön till Sitanka och de andra offren i Wounded Knee och kanske också skicka en solidaritetsyttring till Leonard Peltier och andra indianska fångar som försmäktar i det amerikanska fängelsesystemet.