Varken varg eller hund

En vit författare som fördjupat sig i och skrivit om indiansk livssyn kontaktas av en gammal man på ett reservat. Den gamle har något att berätta. Författaren kommer efter viss betänketid och en lång bilfärd fram till den gamle mannens lilla hus och en märklig historia med djupdykningar i indiansk livssyn och leverne tar sin början och resulterar naturligtvis i en bok.

Jag kan förstå om läsaren anar ugglor i mossen. Är detta ytterligare en bluffbok av en viting som säger sig ha blivit invigd i de djupaste shamanska och andliga hemligheterna av en av de äldste? Svaret är nej. Det som Kent Nerburn åstadkommit med boken Neither Wolf Nor Dog (New World Library 1994, 2002) är ett verk av helt annan kvalitet och dimension. Detta är äkta vara. Den gamle lakotamannen – i boken kallad Dan – gör inte Nerburn till shaman, men får i denna underbara bok komma till tals i en serie monologer (little talks) som handlar om koloniseringen av landet (”Amerika”), övergreppen på dess ursprungliga invånare och hur alla dessa sår fortfarande smärtar och plågar många människor.

”Låt mig berätta hur vi förlorade landet”, inleder Dan en av sina många utläggningar. Och så berättar han, sida upp och sida ner, om koloniseringens alla fasor, om skillnaderna i tänkande mellan de vita och indianerna när det gäller grundläggande saker som synen på jorden – som ett levande, kännande väsen eller en resurs att äga och exploatera – synen på medvarelser, synen på att äga, vad som är viktigt i livet, frihet, heder, ordens och tystnadens betydelse, skillnaden på ledare och härskare, vad som är historia och hur man ska förhålla sig till den. Och en hel del annat också som skiljer de vitas föreställningsvärld från indianernas och som innebär att det faktiskt finns en till synes oöverbryggbar klyfta mellan dessa världar. Dan har en vision om att denna klyfta måste överbryggas för kommande generationers – och Moder Jords – skull. Han har helt enkelt valt Nerburn som språkrör eller snarare nedtecknare av alla tankar han samlat på sig under sitt nära 80-åriga liv. ”Jag vill få ner allt det här, det som jag har i sinnet”.

Bakgrunden till att han valde just Nerburn som språkrör är att denne tidigare har lett ett projekt på ojibwereservatet Red Lake i norra Minnesota där skolelever intervjuat sin far- och morföräldrar och nedtecknat deras traditionella berättelser. Resultatet blev två böcker – To Walk the Red Road och We Choose to Remember – som Dan har läst. Han säger sig lita på Nerburn eftersom ”du inte försöker vara indian”, men samarbetet mellan de båda blir knappast friktionsfritt – något som Nerburn skildrar på ett både självutlämnande och humoristiskt sätt. Efter Nerburns första försök att skriva ner Dans tankar blir han kritiserad för att ”skriva alltför vitt” och han måste rannsaka sina egna attityder i grunden. Är han bara en av dessa välmenande vita som drivs av skuldkänslor för övergreppen mot de indianska folken och vill ställa saker och ting tillrätta men gör det med ett typiskt ”vitt” förhållningssätt som i själva verket bara är en ny form av det koloniala förtrycket? Projicerar han sin egen bild av Indianen på Dan i stället för att verkligen lyssna till vad denne har att säga på sitt eget sätt? Berätta bara historien, får han höra. Just tell the story. Och Dan, ja han kan vara nog så skarp i sin kritik av de vita;

”Vi vet att vita människor har en ändlös hunger. De vill konsumera allt och göra det till en del av sig själva. Även om de inte äger det fysiskt så vill de äga det andligt. Det är det som händer med indianerna nu. De vita människorna vill äga oss andligt. Ni vill svälja oss så att ni kan säga att ni är oss. Det här är något nytt. Tidigare ville ni göra oss till er. Men nu är ni olyckliga med vilka ni är så ni vill göra er till oss. Ni vill ha våra ceremonier och våra sätt så att ni kan säga att ni är andliga. Ni försöker bli vita indianer.”

Dan är ju född efter de stora indiankrigen men har fått utstå sin beskärda del av det ännu pågående kulturella folkmordet. Som liten pojke blev han tvingad in i det avskyvärda internatskolesystemet vars uttalade syfte var att ”utrota indianen för att rädda människan”. Militärisk disciplin, tvångsklippning, förbud mot att använda det egna språket och allt som kunde påminna om den egna kulturen var några av de metoder som användes för att utrota den indianska identiteten. Resultatet enligt Dan;

”En del av vårt folk försöker vara vita. En del hatar allt som har med den vite mannen att göra. En del indianer försöker vara både och. En del försöker till och med återvända till de gamla livssätten som om inget av allt detta har hänt. Vi kämpar alla och det finns aldrig några svar. Varje generation måste kämpa. Kanske måste vi helt enkelt överlämna det i Den store andens händer.”

Neither Wolf Nor Dog innehåller inte bara Dans monologer utan också en ramberättelse i form av en sällsam bilfärd över prärien i South Dakota. Nerburn skriver med skönlitterära ambitioner och lyckas väl i sina beskrivningar av det vidsträckta prärielandskapets bistra skönhet och hur det kan påverka det mänskliga medvetandet. Färden går i en gungande Buick med den snaggade exsoldaten Grover (också lakota) vid ratten, den åldrade Dan bredvid honom i framsätet och Nerburn i baksätet tillsammans med Dans gamla hund Fatback, som spelar en viktig roll genom hela berättelsen. Läsaren får ta del av interiörer från dystra vägkrogar i det amerikanska bakvattnet, inblickar i strukturell vardagsrasism, besök på heliga platser och nedslag på historiska minnesplatser. Nerburn sjunker djupt ner i depressiva känslor av utanförskap – en känsla som han förstår präglar de flesta indianers relation till det vita USA, de rådande maktförhållandena.

Länge svävar Nerburn i okunnighet om vart bilfärden ska leda. Den går bl a via Sitting Bulls monument och ett omskakande möte med en regnstorm av värsta slag innan de kommer fram till Wounded Knee, den plats där USA:s federala armé den 29 december 1890 massakrerade uppemot 300 lakotas som var på flykt med hövdingen Sitanka/Big Foot. Majoriteten av de dödade var försvarslösa och utmärglade kvinnor, barn och gamlingar som mejades ner med kulspruta. Dan tar med Nerburn på en nattlig ceremoni och utesittning vid minnesplatsen över massakern. ”Mitt hjärta är tungt med det förflutna”, säger Dan som hela sitt liv har funderat på varför de vitas marsch västerut tog sig dessa fullständigt bestialiska former. Han säger sig fortfarande höra sina förfäders gråt och i Wounded Knee gråter också själva jorden. Den enkla ceremoni som Dan genomför får Nerburn att uppleva det som hände där och då som om det fortfarande händer. I en av bokens mest förtätade höjdpunkter hör och ser Nerburn människornas ordlösa skräck; han hör och ser dem bli mördade av det sjunde kavalleriet; han (och läsaren) känner allt detta som om han själv är en av Big Foots lakotas som får hela sin värld förstörd. Och han känner sig medskyldig till massakern.

”Jag känner mig så fruktansvärd, så skyldig, det är som om det är verkligt och jag måste göra något och det finns ingenting jag kan göra. Och jag kan inte stoppa det men jag vill inte att det ska hända… att det ska ha hänt. Jag vill inte att något av detta ska ha hänt. Jag vill att det ska ha funnits en annan väg”.

Vår ilska måste begravas och ni vita måste släppa er arrogans. Så sammanfattar Dan sina egna nattliga insikter i Wounded Knee. Jorden gråter och inget kan torka bort hennes tårar, säger Nerburn. Dan är nöjd med att den vite mannen vid hans sida på ett organiskt sätt har kunnat identifiera sig med det inträffade och när Nerburn berättar en märklig dröm som han haft efter att ha fallit i sömn utmattad av de starka upplevelserna konstaterar Dan; ”Jag tror att du är redo att skriva”.

Det kanske är dags att förklara bokens titel Neither Wolf Nor Dog. Den kommer från ett tal som tillskrivs Sitting Bull där denne förklarar att han inte vill bli instängd på ett reservat. Alla reservatsindianer som han sett har varit värdelösa säger han; ”De är varken röda krigare eller vita jordbrukare. De är varken varg eller hund”. Just detta är det som hänt med oss, säger Dan till Nerburn; ”Vi lyssnade till den vite mannen. Nu är vi varken varg eller hund. Sitting Bull hade rätt”.

När jag vänt det sista bladet i boken känner jag en stor tomhet, ja nästan en smärta, över att boken är slut. Var det inte så man kände som barn i slukaråldern när böckerna var utlästa? Man ville att de bara skulle fortsätta. Jag skulle kunna fortsätta lyssna till Dan – hur länge som helst. Vilken tur då att Kent Nerburn skrivit ytterligare en bok om denne visman – en bok som utspelar sig tio år senare när Dan är 90. Den heter The Wolf at Twilight. Den är beställd men ännu inte läst. Kanske återkommer jag till den.

Kapitalet som Gud (3) – Om Karl Marx och Sitting Bull

Tillväxt, arbete, konsumtion är industricivilisationens berättelse om meningen med livet. Det duger inte för att lindra den existentiella ångest som människan alltid burit med sig. Däremot fungerar denna ångest som drivkraft för Tillväxten, bl a genom att människor försöker döva den existentiella ångesten genom att ”arbeta” och genom att ”konsumera” – varor, tjänster, resor, människor, ”kultur” etc. Men redan Sigmund Freud förstod att vantrivseln (egentligen obehaget) sitter i själva kulturen, ja konstituerar själva kulturen. Och långt tidigare hade Karl Marx analyserat alienationen i det kapitalistiska produktionssystemet, först och främst den alienation som människan upplever i lönearbetet. Själva arbetets natur skapar en klyvnad mellan den arbetande och själva verksamheten, mellan den arbetande och produkten. Enligt Marx kan denna klyvnad upphävas först när ägandet till produktionsmedlen blir allmänt och gemensamt och när produktionen syftar till att tillfredsställa allmänna, gemensamma behov, och inte primärt till att få kapitalet att växa och produktionsmedlens ägare att bli rikare.
Men den existentiella ångesten är äldre än det kapitalistiska produktionssystemet och går betydligt djupare. Den har med själva vår existens som människor att göra och är säkert jämngammal med vår egen art Homo sapiens. Under tusentals år utvecklade människor olika kreativa lösningar för att lindra den existentiella klyvnaden i känslan av att vara avskild/åtskild från allt det övriga i skapelsen. Det handlar om metoder för att såväl tillfälligt som mer permanent överbrygga känslan av existentiell ensamhet och fruktan för Tomheten, som vi fötts ur och snart ska återgå till. Jag tänker på ceremonier av olika slag som går ut på att betona och uppleva samhörigheten med allt annat. Jag tänker på shamanens arbete med extas, själsresor, kraftdjur och andehjälpare. Jag tänker på utesittning och andra meditativa metoder för att uppleva enhet med allt annat och få del av landskapets och det osynligas inbyggda kunskap och kraft.
Avsikten med alla dessa och liknande metoder var/är att återskapa balans mellan människan och den övriga skapelsen så att hon kan komma överens med världen och vandra i skönhet. Den gemensamma nämnaren i dessa metoder är begreppet ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat i ett ömsesidigt beroende. Ömsesidighet innebär gemenskap – gemenskap med andra människor och arter, gemenskap med Moder Jord och alla hennes manifestationer i landskap och vädersystem, gemenskap med det osynliga, med den andliga dimensionen/essensen i allt som existerar.
Industricivilisationens berättelse om tillväxt, arbete och konsumtion går på tvärs mot dessa ömsesidighetsövningar och förstärker därigenom den existentiella ångesten. Människan betraktas i denna berättelse inte som en del av något annat utan som en fri och fristående enhet – en fristående produktions- och konsumtionsenhet. I centrum för berättelsen står JAG och inte VI. Eller som en traditionell navajo beskriver skillnaden mellan västerländsk och traditionell filosofi: ”Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me) medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska tänkandet utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen”.
I traditionella kulturer bearbetar man existentiell ångest med ceremonier för att skapa harmoni och balans, för att påminna om ömsesidigheten i existensen. I industricivilisationen sjukdomsstämplar man existentiell ångest som diagnostiseras och medicineras till läkemedelsindustrins fromma. Bara i Sverige använder ungefär en halv miljon människor antidepressiva preparat – långvarigt!
Jag ser ömsesidighetsfrämjande metoder som ett sätt att förbereda sig för industricivilisationens implosion. Om man vet att allt är ett och att man hänger samman med allt annat i en kosmisk väv behöver man inte vara så ängslig inför denna implosion. Den kommer förvisso att innebära mängder av problem som kommer att behöva en lång och säkerligen svår övergångsperiod innan något nytt och bättre, förhoppningsvis, utkristalliserar sig. Även vi som är civilisationskritiska lever ju i och av civilisationen och kan inte hoppa av, men vi kan redan nu inleda en process av att komma överens med världen och beväpna oss med kunskap. Framtidens samhälle blir definitivt ett kunskapssamhälle, men inte på det vis som makten använder denna term idag. Det handlar om praktisk kunskap, handfast kunskap om hur vi ska kunna leva i ett uthålligt samhälle. Det handlar om att odla sin mat (inte minst inne i städerna), att ordna rent vatten, lösa avloppsfrågor, omvandla avfall till näring för Moder Jord, väva tyger, sy kläder, lappa och laga, återanvända industricivilisationens skrot som råvaror, bygga energisnåla bostäder, bota och föda utan droger, producera och använda elektricitet utan att skada Moder Jord, skapa uthålliga system av energisnåla transporter med hjälp av förnybar energi (allt kanske inte behöver gå med häst och vagn?), hitta nya vägar att kommunicera och lagra information för perioden efter internet och mycket, mycket annat. Det finns hur många kreativa behov som helst och processen borde ha börjat redan igår.
Men processen att underifrån skapa det nya måste kombineras med en process av motstånd mot olika former av våld och förstörelse som hotar livet och Moder Jord och som försvårar en omvandling till ett samhälle i balans med naturen. Även här finns ett överflöd av uppgifter, t ex att få stopp på uranbrytning och kärnkraft, att avveckla industrijordbruket och därmed den pågående utarmningen av de odlingsbara jordarna och övergödningen av hav och vattendrag, att stoppa skogsbrukets industriella förödelse av skogar och våtmarker, att stödja projekt med skogsplantering, att skydda utrotningshotade arter av växter och djur, att stödja urfolkens kamp för att leva på traditionellt sätt i sina traditionella områden etc.
Båda dessa processer – att skaffa kunskap för ett nytt och förhoppningsvis enklare sätt att leva och att motverka förstörelse på och av Moder Jord – är i sig kreativa sätt att bearbeta sin existentiella ångest. I synnerhet om de kombineras med ömsesidighetsfrämjande metoder från traditionell andlighet. För mig är detta ett sätt att viga samman inflytanden från två av mina inspiratörer – Karl Marx och Sitting Bull (Thathanka Iyotake). De var samtida och ibland leker jag med tanken på hur ett samtal mellan dessa intellektuella giganter skulle ha kunnat gestalta sig. Det hade hur som helst säkert präglats av mångfald i infallsvinklar. Mångfald är Moder Jords spontana sätt att formge livet och mångfald måste också prägla ett samhälle som frigör sig från Kapitalets Gud.

Wounded Knee i våra tankar och hjärtan

December 1890 var kall och snöig i lakotaindianernas område, det som idag kallas South Dakota. Detta var efter de militära nederlagen mot USA. Detta var också kort efter den uppblommande optimism som den så kallade andedans-rörelsen hade fört med sig. Pauite-indianen Wovoka hade fått en vision om att man skulle dansa för att få kontakt med sina förlevande och att dansen skulle leda till att allt skulle bli bättre – den vite mannen skulle försvinna från Sköldpaddsön och bufflarna komma tillbaka. Den federala makten uppfattade andedansen som ett försök till uppror och försökte stoppa den med bryska metoder. I efterdyningarna av detta mördades den 14 december en av hunkpapa-siouxernas största hövdingar Tatanka Yotanka (Sitting Bull), som hade vägrat att ingripa mot andedansarna. Och i efterdyningarna av andedansrörelsen var hövdingen Sitanka (Big Foot) i spetsen för drygt 300 lakotas på marsch genom det vintriga prärielandskapet för att söka skydd hos oglala-hövdingen Mahpíya Lúta (Red Cloud) vid Pine Ridge.
Vid Wounded Knee blev Sitanka och hans luggslitna grupp, som huvudsakligen bestod av kvinnor och barn men ganska få krigare, upphunna och inringade av det sjunde kavalleriet. När kavalleristerna på morgonen den 29 december krävde att de fåtaliga krigarna skulle lämna ifrån sig sina vapen gjorde några lakotas motstånd och svaret från blårockarna blev att öppna eld mot och skjuta ihjäl så många indianer som möjligt. När det hela var över hade minst 150 lakotas, bland dem Sitanka, dödats. Om man räknar in dem som avled senare av sina skador kan det röra sig om kanske 300 döda. Bland de vita soldaterna var det ett 30-tal som fick sätta livet till.
Händelsen har kallats massakern i Wounded Knee och har blivit en gripande och mycket dyster symbol över USA:s indianpolitik med dess etniska rensningar, folkförflyttningar, massakrer, kulturella folkmord och brutna fredsavtal. Som en påminnelse om platsens symboliska betydelse ockuperades den i februari 1973 av aktivister från American Indian Movement (AIM). Ockupationen av Wounded Knee pågick i 71 dagar. I efterdyningarna sköts senare två FBI-agenter ihjäl i området och för de morden dömdes lakotaaktivisten Leonard Peltier till dubbelt livstidsstraff. Peltier själv hävdar att han är oskyldig. Polisutredningen och rättegången innehåller många oklarheter och märkligheter, men alla försök att få Peltier friad eller benådad har misslyckats. Han sitter för närvarande i fängelset i Lewisburg, Pennsylvania. Mer om Leonard Peltier går att läsa på Leonard Peltier Defense Offense Committee .
På hundraårsdagen av massakern i Wounded Knee arrangerades en ritt längs samma väg som Sitanka vandrade i december 1890. Ridturen avslutades i Wounded Knee med en ceremoni som kallades ”att torka bort tårarna” (wiping away the tears). Sedan dess har denna ridtur arrangerats varje år och så även i år – till 120-årsminnet. Arvol Looking Horse, beskyddaren av lakotas heliga pipa, brukar vara den som leder ceremonin. Han ber då för fred och enighet, för att USA en dag ska be lakotas om ursäkt för det sjunde kavalleriets fruktansvärda dåd, och för att de 23 soldater som belönades för sina insatser i Wounded Knee ska fråntas sina medaljer. Mer om detta i Native American Times.
Barack Obama har nu haft två år på sig att framföra en ursäkt, inte bara till lakotas, utan till alla indiannationer som utsatts för folkmord, men varken jag eller ursprungsamerikanerna har hört något substantiellt i den riktningen. Vad vi kan göra är att den 29 december sända en tanke och bön till Sitanka och de andra offren i Wounded Knee och kanske också skicka en solidaritetsyttring till Leonard Peltier och andra indianska fångar som försmäktar i det amerikanska fängelsesystemet.