Moder Jord talar (2)

Här fortsätter serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok med rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. Här är del 2.

Utesittning

Jag somnar
i den ljumma
augustinatten
just som månen
i söder
slukas av ett jättelikt
svart moln.

Alla ljud är så nära.
De betande korna
på andra sidan Svartån.
Långt i norr
ett intensivt åskväder
som mullrar utdraget
och bländar månen.

Jag sover djupt
och drömmer
om en man
som ligger ute
på samma sten som jag.
Bara ett järngaller
skiljer oss åt.

Jag vaknar strax före
soluppgången.
Någon startar en traktor
för att pumpa upp vatten
till en torr beteshage.
Hans närvaro
är i mig.

När solen glider över
skogsbrynet
kommer en sång
till mig
och ur mig.
Entonigt glider den ner
från stenen och ut över
ungskogen.
Hej Sol!

En man
insvept i en filt
på en stor sten i norra Uppland
hälsar solen
med en entonig sång.
Allt eftersom soluppgången
rör sig västerut
hälsas den av andra
män och kvinnor
på många andra platser.
De är övertygade om
att solen tog sig över
horisonten
tack vare deras sånger.
Alla andra sover
och tror att solens uppgång
är självklar.

De skulle bara veta!