En gyllene väg till det kollektiva omedvetna

Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).

Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas.

I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”.  Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden.

För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.

Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv.

Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?

En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov.

En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det.

Att vandra i skönhet med kvantfysiken

Kan kvantfysiken säga oss något om hur vi bör leva på jorden? Hur livet ska kunna levas i harmoni med den kosmiska ordningen? Är kvantfysiken rentav ett uttryck för en evolutionär förvandling av det mänskliga medvetandet som signalerar framträdandet av en ny mänsklig art?

Det hävdar i alla fall Lothar Schäfer i sin bok Infinite Potential – What Quantum Physics Reveals About How We Should Live (Deepak Chopra Books 2013). Det har skrivits och sagts en hel del ytligt och okunnigt om kvantfysik i new age-rörelsen men Lothar Schäfer kvalar knappast in i den kategorin. Han är djupt förankrad i västerländsk vetenskap som professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas. I Infinite Potential finns två grundliga appendix där författaren benar ut vad kvantfysik egentligen är och kan säga om tillvarons struktur. Där avlivar han också en del populära myter om kvantfysiken, t ex föreställningen om att något kan vara både en partikel och en vågrörelse samtidigt. Transformationen mellan partikel och våg, där något är antingen partikel eller våg, gäller enbart isolerade elementarpartiklar. När de inte är isolerade är partiklarna materiella partiklar hela tiden. Den läsare som inte är väldigt insatt i kvantfysik – och det gäller väl de allra flesta – kan alltså med fördel börja med appendixen innan hen tar itu med Schäfers egna slutsatser.

Schäfer understryker att kvantfysikens grundläggande idéer har uråldriga andliga rötter, t ex när det gäller föreställningen om ett icke-lokaliserat informationsfält som grundval för allt existerande, om den odelbara helhet som allting kommer ur, om hur allting hänger samman i ett mönster där varje partikel står i omedelbar kontakt med varje annan partikel i universum och om vågor som källa till den manifesterade världen. Det nya paradigm som Schäfer vill utveckla innebär dock inte en återgång till ett arkaiskt tänkande utan en dynamisk och aktiv integrering av ursprungliga andliga åsikter med samtida rationella åsikter om världen och dess beskaffenhet. Schäfer skriver om behovet av en världsåskådning som förenar alla aspekter av verkligheten – dess fysiska ordning likaväl som dess mentala och andliga ordning. Visst känns detta igen! Det var just så som djuppsykologen C.G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli tillsammans försökte skapa en ny världsbild, vilket jag har skildrat i min bok Drömtiden knackar på.

Att utveckla en förståelse av hur universum är beskaffat och fungerar är helt nödvändigt för att vi som människor ska kunna leva i harmoni med universums ordning. ”Ett liv i överensstämmelse med den kosmiska ordningen är ett autentiskt liv”, skriver Schäfer. Och lägger han till: det enda liv som är värt att leva.

Så hur är då universum då beskaffat enligt Schäfers tolkning av kvantfysiken? Här en kort sammanfattning i punktform:

·         Urgrunden för all existens är ett fält av kosmisk potentialitet. Detta fält som är ett mönster av information kallar han också den icke-empiriska sfären av verkligheten, den odelbara helheten, en sfär av transmateriella former, bilder och elementartankar.

·         Det finns alltså två sfärer av verklighet – den synliga och den osynliga, den empiriska och den icke-empiriska – och den synliga världen är ett utflöde ur den osynliga världen som innehåller formen, dvs mönstren för allt som existerar.

·         Grunden för den synliga världen är en värld av dolda mönster och bilder. Materiens bas är icke-materiell. Alla ting har alltså transcendenta rötter.

·         Den metafysiska sfären är primär och den fysiska är sekundär. ”Världens grundval är ett informationsfält”. ”Ingenting kommer ur ingenting, utan allt kommer ur den kosmiska potentialiteten”.

·         Den icke-empiriska, eller snarare trans-empiriska ordning som ligger bakom hela verkligheten är immanent, dvs finns i allt, och transcendent, dvs är inte en del av den synliga världen.

·         Biosfärens komplexa ordning är en aktualisering av en virtuell ordning som redan finns i den kosmiska potentialiteten.

·         Den icke-empiriska verkligheten, där det fysiska blir andligt och det andliga fysiskt, är den gemensamma källan till både yttre strukturer och inre principer. Vårt medvetande har alltså sitt ursprung i ett kosmiskt medvetande, i den osynliga helheten. Universum har alltså ett medvetande, men är också medvetande – och vårt mänskliga medvetande är en del av detta kosmiska medvetande. Allt är förenat i och genom sina icke-empiriska rötter.

·         Vi människor har en inre potential som är en del av den kosmiska potentialiteten. Vi lever i ett hav av potentialitet. Förändringar i världen äger rum genom så kallade kvantsprång och dessa kvantsprång är det som styr evolutionen.

·         Vårt mänskliga medvetande fungerar som ett utlopp för det kosmiska medvetandet, den kosmiska anden. Det kosmiska medvetandet kan förverkliga sin potentialitet i den empiriska världen genom vårt medvetande.

·         Det kosmiska medvetandet skapar kontinuerligt alltmer komplexa portar genom vilka det kan träda in i den empiriska världen. Denna process rör sig i riktning mot en tilltagande komplexitet och pekar på behovet av en transformation av det mänskliga medvetandet som, enligt Schäfer, innebär att framträdandet av en ny mänsklig art är nära förestående sedan vårt medvetande tagit ett kvantsprång. Universum är ett budskap som vill bli uttalat och det vill att vi ska tala det, skriver Schäfer.

Människan har djupt inom sig en stark önskan att leva i överensstämmelse med den kosmiska ordningen eftersom vi är ett med denna ordning. När Schäfer försöker omsätta sina tankar om kvantfysiken i en vision för världen kan det låta så här: ”Den nya strukturen hos medvetandet är medvetandet i en icke-dualistisk värld, kvantfenomenens värld, där till synes oförenliga motsatser integreras eller försonas. Det integrativa medvetandet kan acceptera den kosmiska ordningen som en modell för mänsklig ordning. Det kan kombinera en andlig syn på världen med en rationell förståelse av den kosmiska ordningen. Det kan hitta en väg att grunda samhällsordningen på samarbete och hjälpsamhet, snarare än på tävling och konflikt. Och det kommer att bli möjligt för oss att fullt ut leva vår individuella potential i en holistisk värld där alla ting och människor är ett.”

Schäfer skriver själv att hans tolkning av kvantfysiken inte är okontroversiell, men visst öppnar han för verkligt kreativa perspektiv när det gäller sammansmältningen av ursprunglig andlighet och kosmologi med kvantfysikens häpnadsväckande framsteg. Då behöver vi inte hänga upp oss på de uppenbara svagheterna i Infinite Potential som oförmågan att analysera ”det onda” i världen (klaras av på bara fyra sidor) och den totala frånvaron av analys av de mäktiga ekonomiska och politiska krafter som föröder Moder Jord. Som jag ser det behöver kvantfysiken smältas samman inte bara med ursprungsfilosofi och djuppsykologi utan kanske också med analyser av kapitalets valoriseringsprocess à la Karl Marx.

Jag lovar läsarna att återkomma med mer om kvantfysik och hur den hänger samman med utharkens runsystem.

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.

Synkronicitet, psykoiden och Drömtiden

Kvantfysiken och djuppsykologin har båda bidragit till att vidga den västerländska mekanistiska världsbilden. På atomnivå och i psykets djup upphävs etablerade sanningar om orsak och verkan, subjekt och objekt, ande och materia. Två vanliga exempel: elektronen är både partikel och våg; arketypiska symboler i det undermedvetna yttrar sig likartat för människor från helt olika kulturer och tycks komma ur ett kollektivt omedvetet.

Att det skulle uppstå nyfikenhet och tankeutbyte mellan utövare av teoretisk fysik och djuppsykologi är helt följdriktigt. Det mest kända samarbetet är kanske det mellan Carl Gustav Jung och nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli. Det resulterade 1955 i den gemensamma boken The Interpretation and Nature of the Psyche och en omfattande brevväxling som också finns utgiven i bokform - Atom and Archetype - The Pauli/Jung Letters, 1932 -1958. Jung var en visionär pionjär inom djuppsykologin som riktade sitt sökarljus åt alla möjliga håll för att stilla sin enorma kunskapstörst. Han har bidragit till att vidga ramarna för det västerländska tänkandet med sina teorier om det kollektiva omedvetna, om arketyperna och, inte minst, om synkroniciteten. Jungs bidrag till den gemensamma boken med Pauli har titeln Synchronicity: An Acausal Connecting Principle och är i sig en god sammanfattning av vad det handlar om – meningsfulla sammanträffanden som innebär ett kreativt möte mellan inre och yttre, mellan psyke och materia men som är icke-kausala, dvs som inte sker i enlighet med faktorer som orsak och verkan.

Trots sin intensiva kommunikation lyckades inte Jung och Pauli med sin föresats att skapa en ny teori för både materia och psyke. Eftersom mycket har hänt sedan 1955 såväl inom den teoretiska fysiken som inom djuppsykologin finns goda möjligheter att uppdatera, utveckla och nyskapa synkronicitetsteorierna. Den uppgiften har fysikern F David Peat gripit sig an vid flera tillfällen. 1987 gav han ut boken Synchronicity: The Bridge between Matter and Mind, 1994 kom Blackfoot Physics: A Journey into the Native American Universe och senare slog han sig ner i byn Pari i Toscana där han driver The Pari Center for New Learning, som bland mycket annat anordnar seminarier och kurser kring just synkronicitetsbegreppet. När Peat tänkte göra en reviderad nyutgåva av Synchronicity kom han fram till att det faktiskt behövdes en helt ny bok och nu föreligger den – Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche (Pari Publishing 2014). Här bjuder Peat in läsaren till en intellektuellt krävande resa vars mål är att transformera vårt sätt att betrakta oss själva, naturen och samhället.

På bara 130 sidor och på en flödande och lättläst prosa går David Peat igenom synkronicitetsbegreppet, vad medvetande är, huvuddragen i Freuds och Jungs teorier, Wolfgang Paulis intresse för ämnet, samarbetet mellan Jung och Pauli, alkemins principer och divinationssystem som I Ching. Ja, allt detta – och mycket därtill – hänger samman på komplexa och intrikata sätt.

En synkronicitet är ett sammanträffande där något inre och yttre händer ungefär samtidigt som uttryck för något gemensamt men utan att det ena på något mekaniskt sätt skulle ha orsakat det andra. Det kan t ex handla om att en person får ett varsel i en dröm som tyder på att något kommer att hända en viss person och så inträffar en stor förändring för just denna person eller någon närstående. Eller att ett föremål ramlar ner från en vägg samtidigt som något händer med den person som har med föremålet att göra. Jung talade om meningsfulla sammanträffanden eller en icke-kausal förenande princip som har sitt ursprung i det kollektiva omedvetna. Senare skapade han termen psykoid för att beteckna denna existensgrund, som innehåller både materia och medvetande men som ändå går bortom och föregår dessa kategorier.

För Peat är synkroniciteter inte vilka sammanträffanden som helst – de ska ha en djupgående effekt på oss för att få denna beteckning. ”Någonting utanför oss försöker tala med oss” och i synkroniciteten öppnas dörren till en ny fas i livet. I synkroniciteter förbinds inre och yttre, drömmar och fysiska händelser, materia och psyke. De är vanliga i samband med transformativa processer som födelse, död, förälskelse, intensivt kreativt arbete, psykoterapi, byte av yrke m m, alltså vid kriser och kritiska punkter i livet. De inträffar när vi är redo för en förändring och de ”överskrider vetenskapens vanliga lagar”. ”Synkroniciteter helar splittringen mellan det inre och det yttre”.

Teorierna om synkronicitet bygger på att det finns en enhetlighet mellan materia och medvetande. De förnekar dualismen mellan materia och medvetande, som inte är två separata substanser utan utvecklas ur en gemensam källa som varken är materia eller medvetande. Där Jung talade om det kollektiva omedvetna och psykoiden talar Peat om en kreativ universell källa eller ”det formlösa” som föder fram principerna om himmel och jord, dag och natt, liv och död, manligt och kvinnligt etc – alltså de faktorer som driver den ”kontinuerliga processen där materia ständigt förnyar sig själv”. Vad synkroniciteter gör är att de öppnar ett fönster till en kreativ källa med en gränslös potential och att de visar att vårt medvetande egentligen saknar begränsningar, skriver Peat.

Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche innehåller mängder av knivskarpa formuleringar och omvälvande tankar – t ex att elektronen kan ha ett proto-medvetande och att medvetandet inte är en produkt av kosmos utan var närvarande redan vid skapandet av kosmos. Eller om kvantteorins syn på sambanden mellan observatör och det observerade, som upphäver den rådande dualismen mellan subjekt och objekt: ”Tänkaren är tanken; tanken skapar tänkaren som i sin tur tänker tanken på nytt. I en mening är det snarare så att det är tanken som skapar hjärnan än att det är hjärnan som skapar en tanke. Eller mer korrekt – hjärnan och dess aktiviteter är oskiljaktiga och genom sin ständiga aktivitet skapas och vidmakthålls hjärna och medvetande.”

Universum är alltså en kreativ och levande organism – något som divinationssystem som I Ching (och runorna skulle jag vilja tillägga) är uttryck för. Divinationssystemen rymmer såväl inre som yttre världar och kan visa hur dessa speglar och påverkar varandra. De bygger helt och hållet på synkronicitetsprinciper och kan peka på de energier som är inneboende i ett speciellt ögonblick, på de krafter och mönster som omger oss och i vilken riktning de kan önska att ta oss. Jung sa om I Ching att det var ett system som gör det möjligt för oss att läsa de arketypiska energierna. Jag brukar säga att runorna är portar till Drömtiden. Säger vi inte samma sak? Är Jungs psykoid, Peats kreativa källa och det formlösa samma sak som Drömtiden? På det stora hela vill jag svara ja på den frågan och då kommer följdfrågan om det är nödvändigt att som Jung, Pauli och Peat gå vägen via djuppsykologi och kvantfysik för att komma fram till det uråldriga begreppet Drömtiden? Mitt svar är att också Drömtiden befinner sig i dynamisk förändring, såväl av sig själv, sin egen kraft, som av människors och andra väsens samspel med den. Även teorierna om Drömtiden måste kontinuerligt nyskapas – precis som Jung, Pauli och Peat gjort med synkroniciteten. Mottot för The Pari Center for New Learning är "The Future has an Ancient Heart" (=Framtiden har ett uråldrigt hjärta). Peat menar att den kreativa källan vecklar ut sig i medvetandet, den fysiska kroppen, hela kulturen, civilisationen och universum och han jämför den med en källa som självmant och utan tvång porlar fram ur berget. Den kreativa källan har inget slut och den genomsyrar all existens. Denna kontinuerliga skapelseprocess har gått under olika namn i olika kulturer, t ex Det stora mysteriösa, Det stora mysteriet, Drömtiden, Drömmandet, Urds väv.