Sejd 5.0 - omarbetad och uppdaterad manual

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle. Jag var en av fyra medförfattare som alla var verksamma i det shamanska nätverket Yggdrasil. Boken blev väldigt populär och tog snabbt slut. Den nya upplaga som Vattumannen gav ut 1988 var betydligt mer omfångsrik och sålde också slut på några år.

Först 2004 kom en ny utgåva och då stod jag ensam som författare och förläggare. Eftersom den nya utgåvan på avgörande sätt skilde sig från de tidigare fick den titeln Sejd 3.0. Jag la där stor vikt vid att sätta in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Sejd 3.0 byggde på erfarenheter och insikter som jag hade skaffat under nära 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA.

Nya teoretiska och praktiska insikter nödvändiggjorde en rejäl omarbetning som kom ut 2010 under titeln Sejd 4.0. Sex år har gått sedan dess – den stora kosmiska dansen har genererat mängder av ny kunskap och det är dags att införliva dem i en ny utgåva. Boken som just har kommit från tryckeriet skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor och heter därför Sejd 5.0. Med nya perspektiv om synkroniciteter och arketyper och insikter från kvantfysik och alkemi försöker jag här utveckla shamanismen i en kreativ riktning.

Sammanfattningsvis är Sejd 5.0, precis som de tidigare utgåvorna, en introduktion till shamanismens kärna utan alltför många pekpinnar. Den är tänkt att fungera som en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld – både för nybörjaren på området och för den mer erfarne, vare sig hen är ute efter praktisk vägvisning eller teoretisk förståelse.

Sejd 5.0 är på 90 sidor, formatet är A5 och den är spiralbunden. Priset vid beställning från mig är 180 kr + porto. Det går också bra att beställa hos Adlibris, Bokus och Bokbörsen.

En gyllene väg till det kollektiva omedvetna

Det var psykiatrikern C. G. Jung som initierade teoribygget om synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden. De viktigaste stegen kunde han ta genom samarbetet med kvantfysikern Wolfgang Pauli som på ett helt nytt sätt kunde förankra tankarna om synkroniciteter i kvantfysikens nya framväxande världsbild. Senare har såväl jungianska psykologer som forskare och filosofer med rötterna i kvantfysiken vidareutvecklat Jungs banbrytande insatser. En av dem är Jeff Vézina som är verksam som jungiansk terapeut i Quebec City i Kanada och som sammanfattat sina rön i boken Necessary Chances: Synchronicity in the Encounters that Transform Us (Pari Publishing 2009).

Vézina behandlar egentligen bara en aspekt av synkroniciteten, nämligen den som handlar om möten – sådana möten med personer, litteratur, teater, film och musik som kan innebära omvälvande personlig transformation och ny inriktning i livet. Han bygger mycket på sina egna och sina patienters erfarenheter och ägnar rätt stort utrymme åt att knyta samman teorin om synkroniciteter med moderna kaosteorier. Personligen anser jag att kvantfysiken har en större potential när det gäller att förstå och utveckla synkronicitetstänkandet – i synnerhet för vårt sätt att samspela med världen – men Vézina har ändå många skickligt formulerade tankar som är väl värda att uppmärksammas.

I Jungs anda definierar Vézina synkroniciteter som sammanträffanden mellan inre och yttre verklighet där händelser binds samman på ett icke-kausalt sätt genom mening. Det handlar om sammanträffanden som kan inträffa vid kriser, fastlåsta lägen och kaotiska situationer och som kan leda till djupgående transformationer. Vézina beskriver det som att synkroniciteter förbinder oss med en djupare ordning som på mystisk väg försöker omorganisera vårt liv. Detta sätt att uppfatta händelser bygger på en världsbild där allt är relaterat till allt annat ”som om materia och medvetande är delar av samma träd”.  Synkroniciteter erbjuder en öppning in i det kollektiva omedvetna, en öppning till det som förbinder individen med det hela. Jag själv brukar tala om synkroniciteter som portar eller virvlar in i Drömtiden.

För Vézina tycks det kollektiva omedvetna ha en egen tendens, ”vilja” eller ”omtanke” som via impulser drar oss till vissa personer, platser och situationer. Synkroniciteter representerar därmed en gyllene väg som ger oss tillgång till det kollektiva omedvetna och dess arketyper. Med Vézinas egna ord är det Självet som skapar arketypiska bilder (symboler) i drömmar och även genererar symboliska händelser (synkroniciteter) i det verkliga livet. De arketyper som är närvarande i synkronistiska händelser är framför allt Självet och Trickstern, skriver han. Det är dock inte arketyperna som skapar synkroniciteter men de är ”den organiserande principen därbakom”.

Synkroniciteter är alltså ett sätt för oss att få tillgång till visdomen i det kollektiva omedvetna, vare sig det handlar om möten med andra människor eller med kulturprodukter som litteratur, musik och film. Dessa möten kan ”avslöja oss för oss själva” och leda till en förändrad världsbild där allt hänger samman och till en akt av spontant skapande och personlig transformation. Synkroniciteter är alltså något som kan föra in kreativitet och transformation i våra liv.

Även om Vézina betonar att alla sammanträffanden – alltså även meningsfulla sådana – inte behöver vara synkroniciteter så tycker jag att han övertolkar förekomsten av synkroniciteter. Det gäller t ex hans redovisning av hur vissa datum och årsdagar tycks styra händelserna i en del familjer. Även om Vézina hos några av sina patienter tycker sig hitta sådana sammanträffanden över generationerna så är dessa likväl en försvinnande minoritet – och vad säger då att de är en synkronicitet och inte en slump?

En annan fråga som infinner sig är huruvida det kollektiva omedvetna, alltså Drömtiden, eller Unus Mundus som alkemisterna talar om, verkligen kan ha en ”avsikt” för olika individer och deras behov av synkroniciteter. I mina öron har detta drag av en söndagsskoleversion av synkronicitetstänkandet. Synkroniciteter inträffar helt enkelt, och det som de i första hand signalerar är en uppmaning till oss (och alla andra varelser) att vara uppmärksamma. Något händer i Drömtiden och för den som är vaken finns kunskap att utvinna – utan att Drömtiden för den skull har någon avsikt med enskilda individer och deras behov.

En av Vézinas tankar som jag däremot instämmer i till fullo är att synkroniciteter kan vara verksamma och förändra oss utan att vi är medvetna om dem – precis som drömmar kan. Ibland blir vi medvetna om dem först efterhand som vi förändrar våra liv. Det är inte heller alltid möjligt att söka efter eller att finna mening i synkroniciteter. Delar av meningen kommer alltid att undgå oss eftersom de kommer ur alltings gemensamma grund, Drömtiden, Unus Mundus, där materia och ande fortfarande är en odelbar enhet och som vårt mänskliga tänkande inte kan greppa i dess totalitet. Det stora mysteriösa som traditionella lakotas kallar det.

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.

Synkronicitet, psykoiden och Drömtiden

Kvantfysiken och djuppsykologin har båda bidragit till att vidga den västerländska mekanistiska världsbilden. På atomnivå och i psykets djup upphävs etablerade sanningar om orsak och verkan, subjekt och objekt, ande och materia. Två vanliga exempel: elektronen är både partikel och våg; arketypiska symboler i det undermedvetna yttrar sig likartat för människor från helt olika kulturer och tycks komma ur ett kollektivt omedvetet.

Att det skulle uppstå nyfikenhet och tankeutbyte mellan utövare av teoretisk fysik och djuppsykologi är helt följdriktigt. Det mest kända samarbetet är kanske det mellan Carl Gustav Jung och nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli. Det resulterade 1955 i den gemensamma boken The Interpretation and Nature of the Psyche och en omfattande brevväxling som också finns utgiven i bokform - Atom and Archetype - The Pauli/Jung Letters, 1932 -1958. Jung var en visionär pionjär inom djuppsykologin som riktade sitt sökarljus åt alla möjliga håll för att stilla sin enorma kunskapstörst. Han har bidragit till att vidga ramarna för det västerländska tänkandet med sina teorier om det kollektiva omedvetna, om arketyperna och, inte minst, om synkroniciteten. Jungs bidrag till den gemensamma boken med Pauli har titeln Synchronicity: An Acausal Connecting Principle och är i sig en god sammanfattning av vad det handlar om – meningsfulla sammanträffanden som innebär ett kreativt möte mellan inre och yttre, mellan psyke och materia men som är icke-kausala, dvs som inte sker i enlighet med faktorer som orsak och verkan.

Trots sin intensiva kommunikation lyckades inte Jung och Pauli med sin föresats att skapa en ny teori för både materia och psyke. Eftersom mycket har hänt sedan 1955 såväl inom den teoretiska fysiken som inom djuppsykologin finns goda möjligheter att uppdatera, utveckla och nyskapa synkronicitetsteorierna. Den uppgiften har fysikern F David Peat gripit sig an vid flera tillfällen. 1987 gav han ut boken Synchronicity: The Bridge between Matter and Mind, 1994 kom Blackfoot Physics: A Journey into the Native American Universe och senare slog han sig ner i byn Pari i Toscana där han driver The Pari Center for New Learning, som bland mycket annat anordnar seminarier och kurser kring just synkronicitetsbegreppet. När Peat tänkte göra en reviderad nyutgåva av Synchronicity kom han fram till att det faktiskt behövdes en helt ny bok och nu föreligger den – Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche (Pari Publishing 2014). Här bjuder Peat in läsaren till en intellektuellt krävande resa vars mål är att transformera vårt sätt att betrakta oss själva, naturen och samhället.

På bara 130 sidor och på en flödande och lättläst prosa går David Peat igenom synkronicitetsbegreppet, vad medvetande är, huvuddragen i Freuds och Jungs teorier, Wolfgang Paulis intresse för ämnet, samarbetet mellan Jung och Pauli, alkemins principer och divinationssystem som I Ching. Ja, allt detta – och mycket därtill – hänger samman på komplexa och intrikata sätt.

En synkronicitet är ett sammanträffande där något inre och yttre händer ungefär samtidigt som uttryck för något gemensamt men utan att det ena på något mekaniskt sätt skulle ha orsakat det andra. Det kan t ex handla om att en person får ett varsel i en dröm som tyder på att något kommer att hända en viss person och så inträffar en stor förändring för just denna person eller någon närstående. Eller att ett föremål ramlar ner från en vägg samtidigt som något händer med den person som har med föremålet att göra. Jung talade om meningsfulla sammanträffanden eller en icke-kausal förenande princip som har sitt ursprung i det kollektiva omedvetna. Senare skapade han termen psykoid för att beteckna denna existensgrund, som innehåller både materia och medvetande men som ändå går bortom och föregår dessa kategorier.

För Peat är synkroniciteter inte vilka sammanträffanden som helst – de ska ha en djupgående effekt på oss för att få denna beteckning. ”Någonting utanför oss försöker tala med oss” och i synkroniciteten öppnas dörren till en ny fas i livet. I synkroniciteter förbinds inre och yttre, drömmar och fysiska händelser, materia och psyke. De är vanliga i samband med transformativa processer som födelse, död, förälskelse, intensivt kreativt arbete, psykoterapi, byte av yrke m m, alltså vid kriser och kritiska punkter i livet. De inträffar när vi är redo för en förändring och de ”överskrider vetenskapens vanliga lagar”. ”Synkroniciteter helar splittringen mellan det inre och det yttre”.

Teorierna om synkronicitet bygger på att det finns en enhetlighet mellan materia och medvetande. De förnekar dualismen mellan materia och medvetande, som inte är två separata substanser utan utvecklas ur en gemensam källa som varken är materia eller medvetande. Där Jung talade om det kollektiva omedvetna och psykoiden talar Peat om en kreativ universell källa eller ”det formlösa” som föder fram principerna om himmel och jord, dag och natt, liv och död, manligt och kvinnligt etc – alltså de faktorer som driver den ”kontinuerliga processen där materia ständigt förnyar sig själv”. Vad synkroniciteter gör är att de öppnar ett fönster till en kreativ källa med en gränslös potential och att de visar att vårt medvetande egentligen saknar begränsningar, skriver Peat.

Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche innehåller mängder av knivskarpa formuleringar och omvälvande tankar – t ex att elektronen kan ha ett proto-medvetande och att medvetandet inte är en produkt av kosmos utan var närvarande redan vid skapandet av kosmos. Eller om kvantteorins syn på sambanden mellan observatör och det observerade, som upphäver den rådande dualismen mellan subjekt och objekt: ”Tänkaren är tanken; tanken skapar tänkaren som i sin tur tänker tanken på nytt. I en mening är det snarare så att det är tanken som skapar hjärnan än att det är hjärnan som skapar en tanke. Eller mer korrekt – hjärnan och dess aktiviteter är oskiljaktiga och genom sin ständiga aktivitet skapas och vidmakthålls hjärna och medvetande.”

Universum är alltså en kreativ och levande organism – något som divinationssystem som I Ching (och runorna skulle jag vilja tillägga) är uttryck för. Divinationssystemen rymmer såväl inre som yttre världar och kan visa hur dessa speglar och påverkar varandra. De bygger helt och hållet på synkronicitetsprinciper och kan peka på de energier som är inneboende i ett speciellt ögonblick, på de krafter och mönster som omger oss och i vilken riktning de kan önska att ta oss. Jung sa om I Ching att det var ett system som gör det möjligt för oss att läsa de arketypiska energierna. Jag brukar säga att runorna är portar till Drömtiden. Säger vi inte samma sak? Är Jungs psykoid, Peats kreativa källa och det formlösa samma sak som Drömtiden? På det stora hela vill jag svara ja på den frågan och då kommer följdfrågan om det är nödvändigt att som Jung, Pauli och Peat gå vägen via djuppsykologi och kvantfysik för att komma fram till det uråldriga begreppet Drömtiden? Mitt svar är att också Drömtiden befinner sig i dynamisk förändring, såväl av sig själv, sin egen kraft, som av människors och andra väsens samspel med den. Även teorierna om Drömtiden måste kontinuerligt nyskapas – precis som Jung, Pauli och Peat gjort med synkroniciteten. Mottot för The Pari Center for New Learning är "The Future has an Ancient Heart" (=Framtiden har ett uråldrigt hjärta). Peat menar att den kreativa källan vecklar ut sig i medvetandet, den fysiska kroppen, hela kulturen, civilisationen och universum och han jämför den med en källa som självmant och utan tvång porlar fram ur berget. Den kreativa källan har inget slut och den genomsyrar all existens. Denna kontinuerliga skapelseprocess har gått under olika namn i olika kulturer, t ex Det stora mysteriösa, Det stora mysteriet, Drömtiden, Drömmandet, Urds väv.