Alkemin som port eller återvändsgränd

Den 615 sidor tjocka Alkemi: Det gudomliga verket (Alkemiska Akademin 2018) av Katarina Falkenberg och Tommy Westlund är ett imponerande arbete. För den allmänintresserade andlige sökaren erbjuder den en grundlig introduktion till både alkemins historia och filosofi med en mängd fina illustrationer från gamla alkemiska verk. För den som bestämt sig för att vandra alkemistens väg kan den fungera som en manual för många kommande år. Den som vill få en mer kritisk infallsvinkel på alkemin bör dock vända sig åt annat håll, t ex C. G. Jungs två djuplodande verk Psykologi och alkemi och Mysterium Coniunctionis som jag tidigare recenserat här och här.

Jung ansåg att alkemisterna huvudsakligen rörde sig inom ett kristet paradigm även om dess rötter fanns i gnosticismen och han betraktade alkemin som en sorts korrektiv till kristendomen. Alkemin är kristen, ehuru kättersk, slog Jung fast. Falkenbergs/Westlunds bok bär syn för sägen. Den är väldigt inspirerad av Jungs syn på alkemin – minus den kritiska distansen – och jag skulle beteckna deras alkemi som en alltigenom kristen, psykologisk alkemi. I bokens omfattande praktik-kapitel finns egentligen ingenting om verkligt laboratoriearbete med mineraler, metaller eller örter – däremot en väldig mängd imaginationsövningar i ett tänkt mentalt laboratoriet. Jesus beskrivs som mästeralkemisten som ska ha ”visat hur, varför och på vad sätt denna mest heliga alkemi kan fullbordas”. Alkemins målsättning sägs vara att möjliggöra ”det gudomliga rikets manifestation på jorden”, ”det förlorade paradisets återkomst” och skapa ”den nya världen, det himmelska Jerusalem och den gudomliggjorda människan”. Författarna rör sig här helt och hållet inom en kristen mytologi, som de till skillnad från Jung inte försöker avkoda utan snarare excellerar i. 

Det är fluffigt värre men vad innebär det mer konkret i dagens värld av klimatförändring och exploatering av naturresurser? Kan vi räkna med alkemisternas stöd i arbetet med att värna Moder Jord? Och alkemisternas eviga tjat om att rena och förädla allt möjligt i tillvaron. Finns kanske rentav en likhet mellan alkemins och industricivilisationens förädlingsiver? 

Jag vill dock betona att läsaren av Alkemi: Det gudomliga verket ändå kan hitta ett antal givande och kreativa uppslag och beröringspunkter oavsett vilken andlig tradition hen kommer från. Här är några av dem:

·        Den alkemiska vägen frambringar visioner, mystika upplevelser, kollektiva arketyper och ett omfamnande av paradoxen mellan människans himmelska och jordiska natur.

·        Det ligger en fara i att intellektualisera arbetet i stället för att leva det och att särskilja det andliga arbetet från sig självt och från det egna livet.

·        En stor del av det andliga arbetet består i att beröra, älska och heliggöra allt.

·        Det gäller att lära sig se bortom ytan, genomtränga det illusoriska skalet av separation som vi tolkar som verklighet.

·        Målet är att nå det oskapade medvetandet där allt bara finns i sin potentialitet.

·        Arbetet innebär ett ständigt vävande av rumstidens trådar där alkemisten är både den som väver och det som vävs.

·        Det alkemiska bröllopet, giftermålet mellan himmel och jord kan ske inom varje människa och det leder till ny skapelse i både makro- och mikrokosmos.

Det här är ju sympatiska attityder som återfinns inom många esoteriska traditioner och som vi alla kan lära mycket av. Jag vidhåller min inställning att fler inom den nyshamanska rörelsen borde lära sig av alkemin och ta till sig delar av dess filosofi. Frågan är dock om vår tids alkemister å sin sida är villiga att ta till sig lärdomar från t ex shamanismen och kvantfysiken? Falkenberg/Westlund gör visserligen en del referenser till modern kosmologi men det känns mer som påklistrat bling-bling än djupare införlivanden. Eftersom kosmos befinner sig i en ständig dynamisk förändring kan man tycka att dagens alkemi borde skilja sig mer från den medeltida än vad den gör i Alkemi: Det gudomliga verket.

Ett annat problem med Falkenbergs/Westlunds bok, med alkemin i stort och, för övrigt också med många andra andliga läror, hänger samman med kodifieringen av det mystika. Mystika upplevelser (och den magi som kan följa av dem) går ju bortom och överskrider logikens och språkets begränsningar. Risken är påtaglig när en försöker stadfästa, kodifiera eller dogmatisera andliga praktiker, dvs vägarna till de mystika upplevelserna. De många och detaljerade anvisningarna blir lätt ett hinder i stället för ett hjälpmedel. Inom alkemin är anvisningarnas mängd rent avskräckande, men problemet finns också inom t ex Michael Harners kärn-shamanism. Upplevelser av det mystika, av Drömtiden, av det kosmiska möjlighetsfältet kan nås med mycket enkla och odogmatiska hjälpmedel, t ex en trumma, en uppsättning runor, en helig plats och, framför allt, en öppen och ödmjuk attityd. 

Kort sagt: Alkemisterna krånglar i onödan till det som kan vara mycket enkelt. Och det gjorde även en man som Carlos Castaneda. Min läsning av Alkemi: Det gudomliga verket förde mig (oväntat) till en omläsning av Castanedas Tales of Power. I en kommande bloggtext ska jag utifrån den fördjupa mig i skillnaden mellan tonal och nagual och vad denna insikt kan innebära för andligt arbete i världen av idag.