Heliga hällar i Uppland

"Stolen" i Rickeby

Bara några kilometer sydost om Enköping ligger Boglösa hällristningsområde - ett område med ovanligt tät koncentration av hällristningar som höggs in under bronsåldern och alltså är mellan 2 500 och 3 500 år. Här finns t ex den säregna "stolen" på Stora Rickebyhällen och det unika och över fyra meter långa Brandskogsskeppet .
Stora Rickebyhällen ligger alldeles intill bilvägen mot Enköping. Här finns drygt 30 skepp, 40 fotsulor, flera kvinnofigurer och några så kallade ringkors, som troligen har med månens faser att göra. Denna häll ger intryck av att ha använts under mycket lång tid och flera av figurerna är mycket djupt huggna i berget - det gäller t ex de många fotsulorna, som mestadels är riktade mot nordväst, alltså solens nedgång vid sommarsolståndet. Dåtidens besökare hade fri horisont över vattnet och kunde säkert uppleva magnifika soluppgångar och nedgångar här. Den så kallade stolen ger intryck av att ha kunnat vara en sorts förankring för något som stått på berget, kanske en sejdhjälle. Uppenbarligen har denna häll använts ceremoniellt länge och av många och den känns fortfarande väldigt levande.
Dagens besökare når Brandskogsskeppet genom en 800 meter lång skogspromenad från Enköpingsvägen. Dåtidens besökare kom antagligen glidande i båt direkt till hällen som då låg vid stranden i ett skärgårdslandskap.

Fader Himmel?

Brandskogsskeppet innehåller sex människoliknande figurer som paddlar skeppet mot sydost. Såväl fören som aktern pryds av djurhuvuden - antagligen älghuvuden. Under aktern syns en jättegestalt i människoskepnad som bär skeppet. Kan det vara Fader Himmel? Och är skeppet det som under natten förde solen genom undervärldarna till nästa dags gryning? Vilka är de sex paddlarna? Här finns mycket att kontemplera över, men det är knappast någon slump att talet sex valts av ristarna. Tankarna går till runa nr sex i utharken, alltså Gifu som representerar ömsesidighet, harmoni, balans och helhet.
Hällen i övrigt rymmer bara några få figurer - tre mindre skepp, några få skålgropar och en liten mansfigur med erektion och uppsträckta armar, en så kallad adorant.

Jag rekommenderar verkligen besök i Boglösaområdet som innehåller ytterligare fyra hällar med ristningar. Jag vill också passa på att tipsa om boken Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap som innehåller beskrivningar av över 100 heliga platser runt om i Sverige. Kan beställas via Adlibris, Bokus, Bokbörsen eller direkt från norrshaman.

Hällbilder - myter, metaforer och riter

”Hällmålningarna är som folkvisor. Då man följer dem måste man glömma allt vad man lärt sig och bara ge sig själv tid att se och lyssna”. Dessa kloka ord om hur man bör förhålla sig till så kallad bergkonst är Pekka Kivikäs – finsk nestor när det gäller forskning om hällmålningar. Orden återfinns i boken Rödockrarummet – med den långa undertiteln Artiklar från 2008, 2009 och 2010 års arkeologihelger i Näsåker.
Bokens redaktörer är entusiasterna i Norrlands hällbildningssällskap – Maria Tjärnström, Bernt Ove Viklund och Nils Erik Humlesjö – och innehåller ett urval av föredragen från de numera årliga så kallade hällbildsseminarierna i Näsåker, samhället som ligger intill det imponerande hällristningsfältet vid Nämforsen.
Texterna stretar och drar åt olika håll som sig bör, de medverkande arkeologerna skriver träigt och försiktigt och en del texter känns väldigt smala (för kallades sådana studier för knappologi). Samtidigt ställs här också viktiga frågor och förs fram spännande hypoteser om hällristningar och hällmålningar så att man får en känsla av att befinna sig i framkanten av tänkandet på detta område. Seminarierna avspeglar även det pågående arbetet med att upptäcka nya hällmålningar i det landskap i nordvästra Ångermanland som fått beteckningen Rödockrarummet.
I inledningstexten hälsar Maria Tjärnström välkommen till Rödockrarummet, som har gratis inträde och är öppet dygnet runt för alla och envar: ”Rödockrarummet utgör ett stort arkiv över människors drömmar och tankar som etsat sig fast i berget och bevarats som ett värdefullt dokument att tolkas av oss”.
En av de mest intressanta tolkningarna svarar Einar Myrholt för med sitt försök att förstå hällbilder i Tröndelag utifrån samisk livssyn och kosmologi (fast han envisas med att kalla det religion). Bilderna har gjorts av människor som livnärde sig på jakt och samlande och säkert hade kosmologiska föreställningar av samma slag som vi kan se på samiska shamantrummor. Myrholt hittar symboler för Världsmannen, världspelaren, solen, världsträdet, världsberget, dödsriket och kåtan (som man kan ha föreställt sig som en minivariant av kosmos) och han drar slutsatsen att alla hällbilder kanske inte är så gamla som vi tror. Ett av hans märkligaste fynd är en runmålning gjord enligt den ursprungliga utharken. Inskriptionen är helt klart magisk och uttyds som FETT. Ytterligare ett belägg för att samer både känt till och använt runor!
Helena Günther analyserar den rikliga förekomsten av älgkor i hällbilderna och konstaterar att älgkon som motiv har mycket djupa och starka rötter i de nordeurasiska jägarfolkens myter och föreställningar om världen. Pekka Kivikäs betonar att hällbilderna är del i ett komplex av förklaringar, berättelser och riter där människorna har ”strukturerat tiden, mints det förflutna och berättat historier”.
Ylva Sjöstrand står för ett uppfriskande ifrågasättande av gängse arkeologiska förklaringar av hällbilderna. Från att tidigare ha förklarat det mesta utifrån begreppet jaktmagi (vad nu det egentligen är?) är kardinalförklaringen idag att hällbilderna är uttryck för shamanism (dock utan att arkeologerna har någon djupare förståelse av företeelsen shamanism). Sjöstrand pekar på mera komplexa förklaringar. En bild av en älg behöver ju inte betyda att den föreställer en älg. Den kan vara en metafor för något annat, på liknande sätt som t ex Apples äpple inte betyder äpple utan är en symbol för en dator. Hällbildernas älgar kan alltså betyda något annat eller i varje fall något mycket mer än ”älg”. Sättet att framställa älgen på kan ge den helt olika innebörd på liknande sätt som dagens smiley-symboler med små förändringar kan fås att betyda helt olika saker.
De som gjorde och ”läste” hällbilderna förstod sin tids undertext men kan vi någonsin göra det? Mitt svar är att arkeologerna, som använder ett västerländskt vetenskapligt tänkande för att ”förstå” hällbilderna aldrig kommer att göra det. Däremot kan människor som närmar sig hällbilderna i ett shamanskt medvetandetillstånd ta sig in i bilderna, deras kraft, kunskap och undertext. Om det handlar bland annat mitt eget bidrag i Rödockrarummet: Portar till Drömtiden – Hällbilder och modern shamanism. Tyvärr har ett viktigt stycke fallit bort ur min text, vilket redaktörerna ska försöka åtgärda, men om ni redan nu vill läsa texten i sin helhet så finns den även på min hemsida .
Rödockrarummet ges ut på Vulkan och kan också beställas därifrån. Och i Näsåker fortsätter hällbildsseminarierna. Nästa gång 24-25 september 2011. Mer info på hällbildningssällskapets sajt på Facebook .

Bilder som spränger hinnan till Drömtiden

Den som är intresserad av hällristningar och andra former av så kallad klippkonst har lagom till vintern 2010/2011 fått en finfin bok att sjunka in i. Den heter Jägarens leende – Resor i hällkonstens rymd och är skriven av den finlandssvenska etnologen och författaren Ulla-Lena Lundberg (utgiven av Söderströms förlag i Helsingfors). Detta är en synnerligen välskriven och välkomnande bok som observerar, analyserar, diskuterar och kommenterar den mångtusenåriga konst som har målats, ristats eller knackats in i berg och sten världen över.
Det skulle säkert ta en livstid i anspråk att bara besöka alla områden med klippkonst. Lundberg skriver om hällkonst i Afrika och Europa, skickligt tematiskt uppdelat i fyra huvudområden; klippmålningar (södra Afrika), grottmålningar (Spanien och Frankrike), hällristningar och hällmålningar (Sverige, Norge, Finland och Ryssland) samt den underjordiska konsten i stora megalitmonument (Irland och Frankrike). Hon har entusiastiskt rest runt tillsammans med sin syster och boken innehåller också gripande avsnitt om deras livslånga syskonkärlek och existentiella samtal som pågår in i det sista även under systerns borttynande i sjukdom.
Lundberg är en entusiastisk anhängare av de nyaste rönen inom hällkonstforskningen, som ställer shamanen i centrum och primärt beskriver hällarnas bilder som beskrivningar av shamanska transupplevelser. Bilderna betraktas numera i allt mindre omfattning som uttryck för så kallad jaktmagi utan mera som skapelseberättelser, ”om varifrån vi kommer” och som uttryck för en världsåskådning där gränserna är flytande mellan människor och djur, mellan vår värld och den osynliga världen, där ”världarna går in och ut hos varandra”.
Lundberg beskriver sin och systerns metod som ”intuitivt betraktande” där de försöker se och uppleva hällbilderna utan förutfattade meningar. Det gör att hon ofta kommer väldigt nära en shamansk uppfattning av dessa bilder, som ju innebär att man ser dem som portar till Drömtiden. Hon beskriver det som att klippkonsten strävar till att frigöra det som ligger bakom hinnan till en annan värld. Konstnärerna tog alltså fram de bilder som redan fanns på platsen. Hällbilderna har koncentrerats till vissa platser just för att en speciell kraft fanns/finns där: ”Platsen är lika viktig som konsten och utslagsgivande för dess placering”, och ”konsten förstärker och proklamerar platsens betydelse”.
När det gäller de senare ristningarna från bronsåldern konstaterar Lundberg att de är uttryck för ett annat samhälle och en annan livssyn än den som fanns i det egalitära samlar- och jägarsamfundet. Bilderna ger uttryck för världslig och religiös makt, hierarkier och våld även om äldre mer egalitära och vilda element fortfarande smyger sig in i ristningarna – som björnspåren på hällen i Himmelstalund i Norrköping. Lundberg säger sig tycka mycket bättre om jägare och samlare än om bofasta jordbrukssamhällen ”som förökar sig för snabbt och utvecklar militanta hierarkier”. Och de jättelika stenmonumenten i Irland (t ex Newgrange) och Carnac i Frankrike, som förutsatte tvångs- eller slavarbete, betecknar hon som ”vanvettiga stenbaxarprojekt” för att förgylla makten.
Ulla-Lena Lundberg är ödmjuk och fylld av respekt inför klippkonsten och dess skapare och erkänner att många frågor är obesvarade och kanske aldrig kommer att få några logiska svar. En sådan gåta är skålgroparna. Vad var den ursprungliga avsikten med dem? Kanske skulle hällbildsforskarna komma svaren närmare om de tog steget fullt ut från ett erkännande av sambandet mellan shamansk trans och hällbilderna till att själva pröva dessa transmetoder för att verkligen gå in i bilderna och Drömtiden och kanske komma tillbaka något klokare? När börjar bildforskarna ta med sig trummor till de magiska hällarna?
Samtidigt skulle jag vilja ifrågasätta fixeringen vid transupplevelserna. Jag tror att den förklaringen kan vara lite för enkelspårig. Klippkonsten är uttryck för en livssyn. När den gjordes kunde säkerligen människor i gemen – och inte bara shamanerna - ”läsa” bilderna.
En annan förklaring som Lundberg inte alls kommer in på är bildernas karaktär av budskap till kommande generationer och människor. Traditionella hopis t ex ser klippkonst som ett medvetet sätt av förfäder och förmödrar ute på långa vandringar över kontinenten att markera var man gått fram och därigenom också kommunicera genom tiden – med oss.
Jag hade gärna sett flera bilder i Jägarens leende, men oavsett det så måste detta vara en av de bästa böckerna 2010 för den shamanskt intresserade.

Om profeter och profetior (5)

När hopiprofetiorna talar om den stora reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.
På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka och översvämningar förvånar ingen traditionell hopi. Det som sker det sker för att det har en mening.
Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Och det gör ju inte heller Valans spådom. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Varför skulle de dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?
Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster och söder, men hittills har varken spanjorer eller amerikaner uppfyllt kriterierna. Tvärtom har de vita försökt förslava hopi med våld, med missionering och tvångsomvändelse, med undervisning och kulturellt folkmord och med dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot den stora reningen, då allt ont ska förgöras.
När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden nedan håller Grandfather Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor i handen.
Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (sipapu för hopis del ligger i Grand Canyon). På bilden nedan visas en avbildning av fram- och baksidorna på de fyra stentavlor som finns hos björnklanen respektive eldklanen.
Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesstolpar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.
En del hopiprofetior (och jag vill betona att det finns flera sådana, knutna till olika klaner och andliga sällskap) talar om att andra folk också fick liknande stentavlor vid inträdet i den fjärde världen. Också för dem är stentavlorna en direkt länk till den ursprungliga tron (the original teachings) och en port till Drömtiden. Tavlorna säger också något om just detta folks ansvar i världen; de röda ska beskydda jorden (och rätt sätt att leva), de gula ska beskydda vinden (och den andliga upplysningen), de svarta ska beskydda vattnet och de vita ska beskydda elden. Dessa tavlor ska förutom på hopimesorna finnas i Tibet, Kenya och Schweiz och i tidernas fullbordan, i samband med den stora reningen ska de åter föras samman och mänskligheten förena sig i en gemensam strävan att vandra den rätta vägen.
Ja, kära läsare, så kan traditionella profetior lyda och ni märker skillnaden mellan dessa genuina profetiors språk och perspektiv och moderna profeters allmänt välmenande ordmassor. Med detta vill jag inte säga att vi ska börja tro på hopis profetior. De tillhör hopi och har specifik kunskap om rätt sätt att leva på jorden i hopiland. Jag menar inte heller att vi ska leta efter undangömda stentavlor i Schweiz eller här uppe i norr. Däremot kan vi kontemplera den livssyn och den visdom som kommer till uttryck i våra egna hällbilder, t ex Nämforsen, Glösa, Alta, Tanum och många fler platser. De har faktiskt mer eller mindre direkta beröringspunkter med hopis stentavlor. Kunskapen och budskapen finns i berget. De som knackade in eller målade bilderna tog helt enkelt fram det som redan fanns i berget. Det är kunskap som är fri för var och en att ta del av, direkt och inte silad genom någon profets tankefilter.
I nästa avsnitt ska jag som slutkläm analysera en speciell hällbild från hopiland eftersom den rymmer en del mycket intressanta perspektiv på världen och förhoppningsvis komma fram till ett kreativt förhållningssätt till profeter och profetior.

Moder Jord är en älgko

Myten om älgkon som skapade världen verkar ha varit utbredd över hela det nordliga taigabältet. På helgens hällbildsseminarium i Näsåker vid Nämforsen kom det fram flera uppgifter som bekräftar bilden av Moder Jord som en jättelik älgko.
Om man som Einar Myrholt granskar hällbilder med hjälp av modern teknik får man fram helt övertygande belägg för att hornen på en del av älgristningarna egentligen inte är älghorn utan symboliska avbildningar av världsträdet. Det handlar alltså inte om älgtjurar med horn utan om den stora älgkon som på sitt huvud bär världsträdet. Älgkon är alltså Moder Jord.
Myrholt gör också en intressant tolkning av de bilder där en manlig gestalt tycks ha tidelag med en älgko – bilder som bland annat har tolkats som ett uttryck för shamanens nära samhörighet och samspel med älgens rådare. Bilden av mannen kan tolkas som att han har ett rovfågelhuvud och enligt Myrholt kan denna sammanfogning av fågel och älg vara en bild av föreningen mellan himmel och jord, mellan den manliga himlen och den kvinnliga jorden, mellan Fader Himmel och Moder Jord.
Bland de många hällbilder från Sibirien som Leena Lehtinen visade på seminariet fäste jag mig särskilt vid några som på ett mycket tydligt sätt markerade älgarnas näsborrar. Min tolkning är att de som knackade in älgbilderna där borta ville visa att det är den heliga vinden, den ursprungliga önd, som ger upphov till allt liv. När älgkon andas in denna ur-vind uppstår livet och älgkon föder fram världen.
Hällbilderna innehåller intressanta fragment av de dåtida människornas kosmologi och genom att knacka in dessa fragment i berget ville de också skicka ett budskap till sina efterkommande, till oss. Ett av budskapen är otvivelaktigt att vi aldrig ska glömma att vi är människor, varken mer eller mindre än våra förfäder i urtiden, och att vi, liksom de, måste samspela med allt annat liv i en icke-hierarkisk skapelseprocess. Det kräver ödmjukhet inför livets grundläggande krafter som vind/luft och vatten.

Älgkon skapade världen

Ända från den norska Atlantkusten över norra Sverige, Finland, Karelen och Sibirien bort till Amurflodens mynning vid Stilla havet finns mängder av hällbilder på älgar. De är ristade, slipade, inhuggna eller målade med rödockra under en mycket lång period – de äldsta bilderna är 11 000 år gamla och de yngsta cirka 3 000 år. Den stora mängden älgbilder visar att älgen var central i livssynen hos de samlare och jägare som befolkade detta väldiga område.
Den främsta bildplatsen i Sverige är Nämforsen där 700 av de 2 000 bilderna föreställer älgar. Vid Glösa i Jämtland utgör älgar 30 av de 40 inristade bilderna. En av eldsjälarna bakom den utställning och stenåldersboplats som byggts upp vid Glösabäcken är Curt Lofterud, ordförande i Alsens hembygdsförening. Han har ställt samman en liten skrift på 30 sidor med titeln Älgkon skapade världen. I denna skrift som man kan köpa vid utställningen i Glösa ger Lofterud en lättöverskådlig bild av några av älgmyterna och forskningen om älgkulten i det vidsträckta taigaområdet. Skriften rymmer många fina illustrationer av älgbilder, bland dem hela bildhällen i Glösa.
Frapperande är att den överväldigande majoriteten av älgfigurer är älgkor. Ibland avbildas gravida älgkor, ibland visas hur älgkon föder fram en kalv. Många av hällarnas inhuggna båtar har ett älghuvud i stäven och man kan se människor som håller i stavar med älghuvuden. Det visar att människor har ceremonierat för älgen och att man föreställde sig att farkosterna till dödsriket hade med älgen att göra. Älgen, i synnerhet älgkon, var en symbol eller snarare en representant för den skapande urkraften, för såväl födelse som död.
Älgen hade kosmiska dimensioner och i sibiriska myter uppträder älgen som ett förkroppsligande av hela universum. På stjärnhimlen kan man i den stjärnbild som vi kallar Karlavagnen se hur grupper av jägare försöker komma åt älgen, natt efter natt. Om de dödar älgen går universum under. En av evenkernas myter berättar om en gigantisk älgko som föder fram hela universum – berg, dalar, floder, sjöar, hav, träd, buskar, örter, däggdjur, fiskar, fåglar och alla andra djur och himmel, sol, måne och stjärnor. Vid sidan av denna urälg finns också en urmoder i mänsklig gestalt. Älgen skapar världen och är också dess rådare. Älgkon är alltså en aspekt av Den stora modern, Moder Jord, Pachamama.
I en del myter bär älgen solen på sina horn över himlavalvet och en av älgfigurerna i Glösa kan tolkas som just denna solbärare. En alldeles speciell relation till älgen hade shamanen hos dessa nordliga samlare/jägare. Shamanen kunde kommunicera med den kosmiska älgen och färdades med hjälp av sin trumma (av älgskinn!) in i Drömtiden där älgen höll till vid världsträdets fot. En del hällbilder visar shamaner och älgar i nära samspel med varandra, eventuellt i rituella tidelag, för att visa hur nära älg och människa stod varandra och hur den ena kunde omvandlas till den andra. Skillnaden mellan människa och djur var ingen artskillnad utan bara en temporär skillnad i hur livskraften tog gestalt. Och så är det fortfarande även om de flesta människor i dagens värld har glömt bort det.

Strömmande vatten, svävande älgar

I Glösa i Krokoms kommun i Jämtland finns en liten men mycket speciell hällristningslokal. På en berghäll intill Glösabäcken finns ett 30-tal distinkta bilder inhuggna – de flesta föreställer älgar och nästan alla har huvudet riktat uppströms, mot norr. Mitt i den strida bäckfåran ligger ett klippblock som starkt påminner om ett älghuvud. Efter ristningshällen kastar sig bäcken över klippkanten ner i en djup ravin och lite längre ner rinner den ut i sjön Alsen.
I närheten av ristningarna har Alsens hembygdsförening ställt i ordning en liten utställning om shamanismen hos de människor som gjorde ristningarna för minst 6 000 år sedan, kanske ännu längre sedan. Dessutom har föreningen rekonstruerat en stenåldershydda och byggt en stämningsfull utställnings- och möteslokal som kallas Älghallen. En halv kilometer bort finns en liten utställning om områdets fångstgropar. Denna småskaliga anläggning tar varje sommar emot cirka 5 000 turister och det finns lyckligtvis ingen ambition att utveckla någon massturism. På denna magiska plats höll jag i helgen en kurs i Runmagi och shamanism.
Curt Lofterud, en av eldsjälarna i hembygdsföreningen, betonar att det här är det enda hällristningsmuseet som fokuserar på de andliga föreställningarna, livssynen, hos de jägare och samlare som avsatte spåren i hällen. Han är också väl medveten om att det är ganska unikt för en hembygdsförening att så uttalat ägna sig åt de allra första mänskliga invånarna och deras kultur – även om han själv ser detta som en självklarhet. Dessa tidiga förfäder satte ju sin prägel på bygden under flera tusen år!
Vilket budskap har då ”älgklanens folk” som de kallas här lämnat efter sig på berghällen? Min uppfattning är att de har knackat fram de bilder som redan fanns i berget – för dem höll älgens rådare till i berget, intill bäcken, som då kanske var ännu vildare. Ristningarna var ett sätt att ödmjukt tacka älgens rådare och att samtala med den/dem för att få fortsatt lycka i jakten och allt det övriga livet. Men också för att tydliggöra den kunskap som man kan få om man verkligen lyssnar till berget och bäcken – Moder Jord och hennes strömmande, livgivande vatten. Med ristningarna skickar de ett tydligt budskap rakt in i framtiden: stanna upp på denna plats, lyssna till platsens rådare, respektera älgen och alla andra levande varelser och vandra ödmjukt och varsamt på Moder Jord.