Oumbärlig analys av eurokrisen

Den europeiska valutaunionen kan vara det dyrbaraste ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Slutresultatet blir förmodligen att valutaunionen kollapsar eller att bara en liten kärna blir kvar. Det är några av de bistra slutsatserna i ekonomen Stefan de Vylders nya bok Eurokrisen (Ordfront 2012). Boken är en imponerande djupanalys av eurons historia, inneboende problem, taffliga krishantering och dystra framtidsutsikter och under läsningen får läsaren sig till livs en gedigen genomgång av företeelser som budgetunderskott, växelkurser och valutaunioner, penningpolitik och finanspolitik, bankunion och finanspakt, den nya ekonomiska världsordningen och en del annan nationalekonomisk grundkunskap. Bra gjort av de Vylder att få in allt detta på 180 sidor.

Författaren var inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 aktiv på nej-sidan så han skulle ju skadeglatt kunna utropa; vad var det jag sa, om den kris som nu skakar eurozonen. Men de Vylder är mer bekymrad än skadeglad. Han ser framför sig en stor risk för oordnad upplösning av euron med oöverblickbara konsekvenser för EU-ländernas medborgare. En ordnad upplösning vore förstås bättre, men en sådan förefaller inte särskilt trolig, med tanke på hur de högsta EU-ledarna har hanterat krisen hittills.

Ett försök till kort sammanfattning av de Vylders analys; skuldkrisen som drabbat framför allt EU:s medelhavsländer är i huvudsak en fortsättning på 2008 års finanskris; de stora budgetunderskotten är en följd av krisen snarare än dess orsak; krishanteringen med drakonisk åtstramningspolitik har i själva verket förvärrat problemen och dessutom skärpt de obalanser och motsättningar som fanns inbyggda i euron redan från start. Det handlar om strukturella problem, enorma skillnader i internationell konkurrenskraft mellan eurons medlemsländer som eurons skapare mer eller mindre medvetet valde att bortse ifrån eller hoppades att euron skulle överbrygga. Det gick bra ett tag, i ekonomisk medvind, men finanskrisen blottlade med knivskarp precision att euron hade blåst upp ekonomiska bubblor (t ex fastighetsbubblor i Spanien och Irland), försämrat enskilda länders internationella konkurrenskraft (typ Grekland och Italien) och förstärkt obalanserna inom EMU mellan starka och svaga medlemmar.

De så kallade krispaketen med lån och andra stödåtgärder har förvärrat problemen, menar de Vylder i likhet med många andra ekonomer. Vinnare är banker, försäkringsbolag, fonder och privatpersoner som har tjänat på krislånen och olika former av spekulation med statsobligationer. Förlorare är de vanliga medborgarna och de många småföretagarna i länder som Grekland, Portugal och Spanien. (Hur de drakoniska sparåtgärderna slår behandlas mer utförligt av Björn Elmbrant i hans böcker om eurokrisen; Europas stålbad och Det skulle bli så bra.) Länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över utan långt under sina tillgångar, betonar de Vylder, som betecknar krispaketen som såpa på ett sluttande plan.

Vad förordar de Vylder själv då? Ja, han menar ju att euron aldrig skulle ha sjösatts, men när den nu ändå fanns så hade det bästa varit att upplösa valutaunionen när krisen började bli akut, det näst bästa hade varit att låta Grekland lämna euron i början av 2010. Hur som helst måste en förnuftig krishantering ha skuldavskrivning som ett helt centralt tema och för de krisdrabbade länderna skulle det vara lättare att ta sig ur krisen om de träder ut ur valutaunionen, inför egen valuta och egen räntepolitik. Bland de högsta ansvariga inom EU verkar man snarare tro att ännu mer EU, ännu mer överstatlighet med så kallad bankunion och alltmer gemensam finanspolitik är lösningen. Det är en linje som har allt mindre stöd hos EU-medborgarna och som underminerar den europeiska demokratin. (Just den aspekten i eurokrisen utreds mer djupgående av Elmbrant i Det skulle bli så bra.) Frågan om huruvida euron får ett fasansfullt slut eller är en fasa utan slut får inget definitivt svar i de Vylders bok – svaret kommer i en verklighet nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid.

Till skillnad från många andra euroanalytiker försöker de Vylder sätta in krisen i ett större globalt perspektiv där han menar att krisen i Europa är ett av många uttryck för att vi går mot en helt ny ekonomisk världsordning där Europas och USA:s dominans minskar i allt snabbare takt. Jag skulle ha önskat ännu mer av den sortens analys i denna för övrigt utmärkta bok. Är det inte så att krisen i Europa också är ett uttryck för att den globala kapitalismen håller på att uttömma sina möjligheter att växa över huvud taget; att den har slagit i den så kallade resursväggen som Björn Forsberg skriver om i Omställningens tid; och att vi nått tillväxtens slut som Richard Heinberg menar i The End of Growth?

Underskott och överskott – allt hänger samman

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.

Inuiter utmanar EU:s djurhållning

Flera inuitiska organisationer från Kanada och Grönland har tillsammans med ett antal enskilda inuiter stämt EU inför Europadomstolen för importförbudet mot sälprodukter. Enligt inuiterna bedrivs säljakten på ett humant sätt och EU-förbudet strider mot internationella handelsavtal. Det anser också Kanadas regering som har anmält EU till världshandelsorganisationen WTO.
EU-förbudet från 2009 gör visserligen ett undantag för inuiternas traditionella säljakt men de anser ändå att deras möjligheter att sälja sälprodukter har skadats svårt av EU.
I stämningen från Inuit Tapiriit Kanatami och Inuit Circumpolar Council sägs att inuiterna genom många generationer har jagat säl för att få mat och kläder och för att bedriva handel och få kontantinkomster. Inuiterna understryker också att de traditionella fångstmetoderna är bärkraftiga och inte utgör något hot mot sälbeståndet.
Mary Simon, ordförande för Inuit Tapiriit Kanatami, är inte nådig i sin kritik av EU. Ingen förnuftig människa kan hävda att sälarna skulle vara utrotningshotade till följd av inuiternas traditionella livssätt eller att inuiternas fångstmetoder skulle vara grymmare än andra typer av jakt och fångst i Europa, säger hon.
EU borde i stället sopa rent framför det egna industrijordbrukets dörr:
– När vi ser på de förhållanden som djur lever under och de slaktmetoder som ofta används i europeiskt jordbruk så är det här förbudet hycklande och självmotsägande. Inuiterna är offer för en moralpredikan, det är ironiskt, säger Mary Simon.
De allra senaste skräckbilderna från europeiska svinstallar med nyfödda griskultingar som får tänder utdragna, blir kastrerade och får svansarna avklippta utan bedövning och med diande suggor som ligger fastspända mellan stålgaller direkt på kala betonggolv gör att man bara måste hålla med inuiterna.
Läs mer om inuiternas stämning på NRK Sámi Radio och EU Observer.