Oumbärlig analys av eurokrisen

Den europeiska valutaunionen kan vara det dyrbaraste ekonomisk-politiska experimentet i modern tid. Slutresultatet blir förmodligen att valutaunionen kollapsar eller att bara en liten kärna blir kvar. Det är några av de bistra slutsatserna i ekonomen Stefan de Vylders nya bok Eurokrisen (Ordfront 2012). Boken är en imponerande djupanalys av eurons historia, inneboende problem, taffliga krishantering och dystra framtidsutsikter och under läsningen får läsaren sig till livs en gedigen genomgång av företeelser som budgetunderskott, växelkurser och valutaunioner, penningpolitik och finanspolitik, bankunion och finanspakt, den nya ekonomiska världsordningen och en del annan nationalekonomisk grundkunskap. Bra gjort av de Vylder att få in allt detta på 180 sidor.

Författaren var inför den svenska folkomröstningen om euron 2003 aktiv på nej-sidan så han skulle ju skadeglatt kunna utropa; vad var det jag sa, om den kris som nu skakar eurozonen. Men de Vylder är mer bekymrad än skadeglad. Han ser framför sig en stor risk för oordnad upplösning av euron med oöverblickbara konsekvenser för EU-ländernas medborgare. En ordnad upplösning vore förstås bättre, men en sådan förefaller inte särskilt trolig, med tanke på hur de högsta EU-ledarna har hanterat krisen hittills.

Ett försök till kort sammanfattning av de Vylders analys; skuldkrisen som drabbat framför allt EU:s medelhavsländer är i huvudsak en fortsättning på 2008 års finanskris; de stora budgetunderskotten är en följd av krisen snarare än dess orsak; krishanteringen med drakonisk åtstramningspolitik har i själva verket förvärrat problemen och dessutom skärpt de obalanser och motsättningar som fanns inbyggda i euron redan från start. Det handlar om strukturella problem, enorma skillnader i internationell konkurrenskraft mellan eurons medlemsländer som eurons skapare mer eller mindre medvetet valde att bortse ifrån eller hoppades att euron skulle överbrygga. Det gick bra ett tag, i ekonomisk medvind, men finanskrisen blottlade med knivskarp precision att euron hade blåst upp ekonomiska bubblor (t ex fastighetsbubblor i Spanien och Irland), försämrat enskilda länders internationella konkurrenskraft (typ Grekland och Italien) och förstärkt obalanserna inom EMU mellan starka och svaga medlemmar.

De så kallade krispaketen med lån och andra stödåtgärder har förvärrat problemen, menar de Vylder i likhet med många andra ekonomer. Vinnare är banker, försäkringsbolag, fonder och privatpersoner som har tjänat på krislånen och olika former av spekulation med statsobligationer. Förlorare är de vanliga medborgarna och de många småföretagarna i länder som Grekland, Portugal och Spanien. (Hur de drakoniska sparåtgärderna slår behandlas mer utförligt av Björn Elmbrant i hans böcker om eurokrisen; Europas stålbad och Det skulle bli så bra.) Länder med massarbetslöshet och tomma fabriker, butiker och turisthotell lever inte över utan långt under sina tillgångar, betonar de Vylder, som betecknar krispaketen som såpa på ett sluttande plan.

Vad förordar de Vylder själv då? Ja, han menar ju att euron aldrig skulle ha sjösatts, men när den nu ändå fanns så hade det bästa varit att upplösa valutaunionen när krisen började bli akut, det näst bästa hade varit att låta Grekland lämna euron i början av 2010. Hur som helst måste en förnuftig krishantering ha skuldavskrivning som ett helt centralt tema och för de krisdrabbade länderna skulle det vara lättare att ta sig ur krisen om de träder ut ur valutaunionen, inför egen valuta och egen räntepolitik. Bland de högsta ansvariga inom EU verkar man snarare tro att ännu mer EU, ännu mer överstatlighet med så kallad bankunion och alltmer gemensam finanspolitik är lösningen. Det är en linje som har allt mindre stöd hos EU-medborgarna och som underminerar den europeiska demokratin. (Just den aspekten i eurokrisen utreds mer djupgående av Elmbrant i Det skulle bli så bra.) Frågan om huruvida euron får ett fasansfullt slut eller är en fasa utan slut får inget definitivt svar i de Vylders bok – svaret kommer i en verklighet nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid.

Till skillnad från många andra euroanalytiker försöker de Vylder sätta in krisen i ett större globalt perspektiv där han menar att krisen i Europa är ett av många uttryck för att vi går mot en helt ny ekonomisk världsordning där Europas och USA:s dominans minskar i allt snabbare takt. Jag skulle ha önskat ännu mer av den sortens analys i denna för övrigt utmärkta bok. Är det inte så att krisen i Europa också är ett uttryck för att den globala kapitalismen håller på att uttömma sina möjligheter att växa över huvud taget; att den har slagit i den så kallade resursväggen som Björn Forsberg skriver om i Omställningens tid; och att vi nått tillväxtens slut som Richard Heinberg menar i The End of Growth?

Slutet för tillväxten

Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!

Vägar ut eller återvändsgränder?

Författaren, chefredaktören m m Göran Greider har skrivit en av de mest tänkvärda politiska debattböckerna på länge – Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Anslaget är stort: utgångspunkten i Greiders analys är den finansiella krisen och klimatkrisen och i detta väver han också in sin egen (och vänsterns) utveckling de senaste 40 åren. Det hela mynnar ut i ett antal idéer om möjliga utvägar ur mänsklighetens predikament.
Greider skriver flyhänt och personligt och det är lätt att känna sympati för honom som människa och för hans idéer. Analyserna av finans- och klimatkriserna är välgrundade och går på djupet till skillnad från många andras lättköpta skällande på giriga bankdirektörer och det parasitära finanskapitalet. Med en marxistisk ekonomisk analys i botten fastslår Greider att finanskapitalismen representerar en utveckling av kapitalismen där nya produktionsmedel som snabba datasystem och internet har möjliggjort en kapitaltillväxt utan tidigare motsvarighet. Samtidigt har det skett en massiv överföring av resurser från vanliga lönearbetare till finanskapitalet (sedan början av 80-talet har lönernas andel av bruttonationalprodukten stadigt minskat i industriländerna) som dammsugit världen på jakt efter nya projekt för att växa ytterligare. En annan väsentlig faktor som Greider pekar på är militariseringen av ekonomin – det var egentligen först med inträdet i andra världskriget som USA övervann den förra djupa depressionen och de senaste decennierna tycks det vara USA:s krigföring runtom i världen som förhindrat eller i alla fall skjutit upp mer djupgående kriser. Tills nu.
Greiders analys av såväl finanskrisen som klimatkrisen är systemkritisk. Som huvudorsak pekar han ut den kapitalistiska tillväxtekonomin, som måste tämjas och växlas in på helt andra hållbara spår för att världen, som vi känner den, ska ha en framtid. Greider, som helhjärtat bekänner sig till reformismen, känner förtvivlan över att den traditionella vänstern i industriländerna verkar stå svars- och strategilös inför de dubbla (och sammanhängande) finans- och klimatkriserna och han söker med ljus och lykta världen över efter sociala rörelser som skulle kunna bära upp och genomföra en förändring av världen till att bli mer jämlik och i balans med klimat och naturresurser. För en vänsterman som Greider måste denna rörelse komma ur arbetarklassen, som utgör majoriteten av befolkningen, och då menar han den globala arbetarklassen. Men kanske är det bara en from förhoppning att likt Greider tro att den kinesiska arbetarklassen ska kunna utgöra spjutspetsen i en önskvärd omvandling av världen? Hans strategi för att omvandla samhället är med nödvändighet ganska vag, men frågan är om inte en del av hans så kallade vägskyltar till framtiden mera pekar in i återvändsgränder än i utvägar. Demokratisk planhushållning? Globalt styre? Låter välmenande men hur ska detta kunna åstadkommas i en värld där energibrist snarare kommer att leda till mindre än till mera globalisering? Kanske handlar det inte så mycket om den värld vi skulle vilja ha utan snarare om den värld som vi kommer att tvingas anpassa oss till.
Själv hade jag önskat att Greider hade tagit in urfolksperspektiv och urfilosofi i resonemangen. Eller känner han, som många andra vänstertänkare, inte till urtänkandets civilisationskritiska potential? Likaså saknar jag mer djupgående resonemang om de omskakande effekter för hela industricivilisationen som den sinande tillgången på billig fossil energi kommer att få – ganska snart. Peak Oil, Greider?

Isländsk magisk aikido

De alltmer förvirrade argument som jaktivrarna föreslår för att få skjuta varg och lo kan delvis vara ett resultat av de många ceremonier som har genomförts mot jakten, skrev jag igår. Ett annat exempel på ceremoniers betydelse kommer från Island där Asatroföreningen höll ceremonier för att skydda Island när finanskrisen bröt ut och landets Potemkin-banker föll handlöst och höll på att dra med sig hela det isländska folket ner i djupet.
Den gamla hederliga magin med nid riktades mot de nederländska och brittiska regeringarna för deras straffåtgärder och ekonomiska krav på Island. Uppenbarligen är magin verksam, säger allsherjargoði Hilmar Örn Hilmarsson . Den nederländska koalitionsregeringen har spruckit och den hårt ansatte Gordon Brown kan bara med möda klamra sig kvar vid makten – än så länge.
Jag kan inte undanhålla läsarna islänningarnas nid mot Gordon Brown – ett nid som osökt för tankarna till historiska nid av hög klass, som Egil Skallagrimssons berömda nidstång mot kung Erik Blodyx som ledde till att denne tvingades i landsflykt från Norge:
In London town, this lying clown,
our land he drowns in chatters,
Gordon Brown is going down,
his good renown in tatters.

I svensk tolkning:
I London lever en ljugarclown
Vårt land vill han dränka och splittra.
Men Gordon Brown han faller nu
Hans goda rykte i trasor ju.

Detta är inte svart magi. Det är magisk aikido – att hjälpa motståndaren att fälla sig själv med och av egen kraft.