Underskott och överskott – allt hänger samman

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.

Från småknoddar till Occupy Wall Street

På min löprunda i dag mötte jag en dagisgrupp på promenad. Det var junioravdelningen som var ute i sina lysande reflexvästar. Jag talar alltså om två-åringar. De tittade storögt på mig när jag sprang förbi. De var helt enkelt ute och gick, och var helt och fullt närvarande i detta, medan jag själv helt enkelt var ute och sprang, också fullt närvarande. En gemenskap över generationsgränserna omslöt oss där vi var inbegripna i två av människans ursprungliga aktiviteter - två av de aktiviteter som en gång gjorde oss till människor.
Jag fylldes av en stor existentiell glädje bara genom att se småknoddarna. Det kan man knappast säga om de rapporter som strömmar in om och från den globala kapitalismens tilltagande problem. Detsamma gäller de fåfänga försöken från Europas politiska ledare att lösa skuldproblemen med hjälp av ännu mera skuld – till Grekland, till Irland, till Portugal, till Spanien, till Italien och i allt större utsträckning (här är vi bara i början) till de banker som köpt på sig ”säkerheter” för dessa länders skulder. Till de europeiska politikernas försvar kan man säga att de i alla fall försöker hitta lösningar – även om de självfallet bara väljer att behandla symptom och inte gå till roten med problemen. USA:s politiska elit däremot sitter lamslagen i sina respektive ideologiska skyttegravar utan att förstå att USA-imperiets glansdagar är över och att deras egentliga uppgift är att administrera imperiets implosion på skonsammast möjliga sätt.
I grunden står de europeiska politikerna (och samhällena) inför samma grundproblem. Industricivilisationen lever över jordens tillgångar och detta faktum går i längden inte att dölja med en skulddriven ekonomi. Mer skuld, som skapas av imaginära pengar, så kallade funny money, kan ge ytterligare lite respit men ändrar inget i grunden: en ekonomi som förutsätter ständig tillväxt är omöjlig på ett ändligt jordklot. Som Richard Heinberg har visat i sin bok The End of Growth har vi nu nått det stadium där vare sig hushåll, företag eller stater kan lösa problemen genom att dra på sig ännu mera skuld. Vi måste i stället hitta vägar till att bygga en ekonomi och ett samhälle som är i takt med Moder Jord.
Det är många människor, också i industricivilisationen som tänker och känner att något är fel i grunden. Många känner det in på bara skinnet genom förlorade jobb, förlorade hus, förlorade framtidsmöjligheter, förlorade besparingar. Det är en del av förklaringen till den spontana rörelse som nu sprider sig över USA under namnet Occupy Wall Street, OWS. Det handlar om människor som har fått nog av det nuvarande systemet och vill ha något annat. Kritiker och förståsigpåare säger att rörelsen saknar fokus och frågar sig vilket program den har – vad vill de, vilka är deras krav? Men, hallå, detta är en spontan rörelse som växer fram nerifrån och vill något annat. De vet inte mer än vi hur detta andra kan och ska gestaltas. Det här är en rörelse som åtminstone delvis befinner sig under maktens radar och därför varken förstås eller rapporteras i någon utsträckning att tala om. Det ska bli mycket intressant att se hur OWS utvecklas. Jag tror att den har större potential till att bli systemöverskridande än t ex protesterna i Grekland mot besparingsprogrammen. Även de protesterna är högst förståeliga men styrs till stor del av fackföreningarna, som ju själva är djupt insyltade i den uppenbarligen genomkorrupta feodala version av demokrati och ekonomi som präglar Grekland. Vill de grekiska protesterna verkligen någonting annat?
Vi står onekligen inför en spännande höst. Det gäller också småknoddarna i sina reflexvästar. De kommer helt enkelt att fortsätta att vara ute och gå och vara närvarande i gåendet och på sitt sätt delta i Det stora kretsloppet, i världens ömsesidiga pågående.