Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg

tisdag 8 november 2011

Underskott och överskott – allt hänger samman

Också en del ekonomiska analytiker har konstaterat att det underskott som de europeiska ledarna borde vara mest rädda för inte är de ofattbart stora statliga budgetunderskotten utan det demokratiska underskottet i EU. Allt fler centraliserande beslut fattas av allt färre personer och många vanliga EU-medborgare uppfattar det som försök att ”bakvägen” införa en gemensam ekonomisk politik och därmed i praktiken göra om EU till en federal stat.
De senaste veckornas beslutsfattande vad gäller skuldkrisens följder har koncentrerats till en liten grupp ”supermakthavare” – Tysklands förbundskansler Merkel, Frankrikes alltmer tilltufsade president Sarkozy, eurozonens ordförande Juncker, unionens ”president” van Rompuy, Europeiska centralbankens chef Draghi och i viss mån EU-kommissionens ordförande Barroso. Förr talade man om upplysta despoter, men i det här fallet tror jag att begreppet oupplysta despoter vore mera på sin plats. Det gemensamma mantrat från dessa superbeslutsfattare är att allt de föreslår är nödvändigt för att undvika eurons, EU:s och därmed Europas och eventuellt hela världens undergång. Jag är övertygad om att mycket av skrämselpropagandan och besluten uppifrån kommer att mötas med kraftigt motstånd nerifrån, från den icke önskvärda del av EU-ekvationen som vid högtidliga tillfällen går under namn som ”folket”. EU-ledarna har en het höst, vinter och vår att vänta och det är svårt att sia vad som kan komma ut ur detta.
Underskott och överskott hänger intimt samman och är två sidor av samma företeelse. I direkt anslutning till den pågående skuldkrisen kan vi se en mängd olika underskott-överskott vars samband olika maktspelare försöker dölja. Det demokratiska underskott som jag nämnde innebär samtidigt ett maktöverskott för den politiska eliten (och en allt mindre del av eliten). Statliga budgetunderskott och statsskulder ger överskott på andra håll – för banker och andra finansiella institut, pensionsfonder, hedgefonder etc. Skuldkrisen i Europa är ett uttryck inte bara för att vissa länder är korrupta och levt mycket över sina tillgångar utan också för att EU som helhet, ja industricivilisationen som helhet, lever över jordens tillgångar. Skuldkris uppstår när nya skulder inte längre kan finansieras (egentligen döljas) genom ekonomisk tillväxt. Överförbrukning av resurser idag (=överskott) leder till knapphet på resurser i morgon (=underskott). Överskott för skogsbolagen leder till underskott i biologisk mångfald och vild reproduktion. Överskott för bönder och livsmedelsproducenter leder till underskott av fisk och annat liv i haven. Överskott av varor idag leder till underskott på resurser i framtiden.
Om vi granskar förhållanden på den svenska hemmaplanen ser vi att ökande överskott i mångas privata plånböcker (”jobbskatteavdrag”) leder till växande underskott för andra, som sjuka, arbetslösa och hemlösa. Överskott i den egna plånboken motsvaras av underskott i gemensamma resurser som personal på äldreboenden och förskolor. Underskott i kommunala satsningar leder till överskott i dagisgrupper och skolklasser. Överskott hos privata vårdbolag som Carema leder till underskott i omvårdnad. Överskott i det snäva privatekonomiska tänkandet leder till underskott i empati och medkänsla.
Underskott i långsiktighet leder till överskott i kortsiktighet. Underskott i visdom leder till överskott av dumhet (hos den svenska politiska eliten dessutom sammanvävd med dryghet – jag tror inte jag behöver nämna några namn). Underskott av andlighet och kontemplation leder till överskott av stress, ytlighet och våld. Underskott av kreativ närvaro i livet leder till överskott av passiv konsumtion och diverse missbruk.
Underskott och överskott hänger samman och förutsätter varandra. Allt hänger samman och för oss alla gäller det att ta ansvar och hitta sätt att hjälpa till att minska den tilltagande obalansen mellan underskott och överskott.

torsdag 7 juli 2011

Om att äga sin egen tanke


Jag har just läst en liten bok på 106 sidor från 1997 som rymmer en skarp samhällskritik och kopplar samman den med strävan efter personlig frigörelse och strävan att överskrida sina omständigheter. Detta är en bok som jag rekommenderar alla som vill få nya och kanske oväntade infallsvinklar på vad det innebär att vara människa och hur demokrati kan växa fram ur dialog mellan jämställda människor. Den heter Den offentliga lögnen, är skriven av Bengt Nerman, utgiven av Atlas och kan fortfarande köpas hos internetbokhandlar som Bokus.
Bengt Nerman var lärare på Journalisthögskolan när jag gick där 1968-1970. Hans ämne hette först språkvård men döptes sedan om till massmedieretorik. Nerman är alltså en man som funderat mycket på språk och hur språk påverkar och begränsar vårt tänkande. En av hans tidigare böcker heter också Människan som språk. Med den nyskapade Journalisthögskolan ville Nerman förändra massmedierna inifrån och hitta nya vägar för journalistiken. Det lyckades inget vidare och för Nerman är medierna idag ”det etablerade samhällets uttryck och språkrör”, som erbjuder ”scener för ljugandet”, det offentliga ljugandet uppifrån som döljer och befäster rådande maktförhållanden.
Den offentliga lögnen skrevs i efterdyningarna av 90-talskrisen och dess stora nedskärningar, en process som Nerman beskriver som att marknaden håller på att vinna över demokratin, ”ett makalöst maktövertagande, en ockupation med ordens och bildernas hjälp”:
”När Sverige blir ett företag förvandlas samtidigt idédebatten och det offentliga samtalet till en åsiktsmarknad, där erfarenheter, visioner, utmaningar och förslag blir varor, så lika varandra att det går att välja mellan dem”. Medborgarna genomgår ett totalt identitetsbyte och reduceras till kunder, men denna odemokratiska process döljs för medborgarna genom det offentliga ljugandet, det som också kallas information. Orden döljer i stället för att upplysa. Ljugandet är förvillande likt sanningen, ”samhällsformen skyddar sig och döljer sina medel att hålla sig intakt, osynlig och självklar”. Medborgarna internaliserar förtrycksmekanismen, ”klassamhällets relationer har flyttat in i oss”, vi går in i en djup fångenskap, vi börjar själva imitera systemet i stället för att göra det synligt och försöka förändra det.
Detta marknadens yttre och inre maktövertagande har ju drivits betydligt längre under den borgerliga alliansens regeringsår och det skulle ha varit intressant att ta del av den nu 89-årige Nermans analys av det senaste decenniet. Redan 1997 gjorde han följande närmast profetiska förutsägelse om de nya kommunikationssystemen:
”Vi binder inte bara upp oss ekonomiskt: vi överlämnar både makt och kontroll till de väldiga elektroniska näten. De styr oss: de behärskar vår tid, våra sätt att se och förstå, vår valfrihet”.
För Bengt Nerman är demokrati inte frågan om form utan om de reella relationerna människor emellan. Vår demokratis sätt att tala är monologen, i form av befallningar och övertalning från makten, ofta dold i så kallad information som låtsas se ut som ett samtal. Mot det ställer Nerman dialogen mellan jämställda människor, ett sätt att tala som frigör, skapar nytt och där ingen utövar makt över den andre. Ur en sådan dialog mellan subjekt som har kunnande, identitet och integritet kan verklig demokrati växa fram.
Människan är för Nerman en relation, noga räknat ett system av relationer i system av relationer. ”Vi är på det sättet alltid många, var och en av oss, i förbindelse med varandra och med andra. Varje sådant system kan vi kalla ett ’jag’ eller en ’identitet.”
Jag ser också människan som en relation men då som en relation i ett hav av relationer med landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare. Nerman tycks begränsa sig till relationerna mellan människor. Och därmed sitter han på sätt och vis också själv fast i det västerländska tänkandets tvångströja.
Nyckeln till vår mänsklighet ligger för Nerman i förmågan att i tanken överskrida våra omständigheter och utifrån våra egna tankar och erfarenheter handla i gemenskap med andra ”jag”. Den innersta friheten är för honom ”att äga sin egen tanke”, då kan vi uppleva hur världen öppnar sig, överväldigande rik på mening och liv.
Trots sitt lilla format är denna bok liksom sin upphovsman mycket sammansatt och rymmer en hel del glimrande formuleringar som sätter läsarens egna tankar i brand, t ex där Nerman definierar livssyn varken som en tro eller en väg utan som ett ”gående genom tiden och rummet”. Woaw!

söndag 27 februari 2011

Demokrati växer inte ur en gevärspipa

Att politisk makt växer ur en gevärspipa är allom bekant, men det gäller inte demokrati. Verklig demokrati växer snarare fram ur massaktioner av icke-våldskaraktär. Toward Freedom gör en mycket intressant jämförelse mellan Irak och Afghanistan å ena sidan och Tunisien och Egypten å den andra där militär insats kontrasteras mot civil massaktion.
USA-imperiets och dess allierades militära invasioner av Irak och Afghanistan motiverades bl a med att de skulle leda till demokrati, kanske inte bara i dessa länder utan även i hela regionen. Efter nio års krig i Afghanistan och åtta i Irak har vi ett fasansfullt facit att beskåda. Visserligen störtades två tyranniska regimer men såväl Afghanistan som Irak befinner sig väldigt långt från något som kan kallas demokrati. Och ändå har priset varit otroligt högt; antalet dödade civila är över 100 000, antalet dödade soldater från USA och dess allierade är över 6 000, krigen har kostat triljoner dollar och slagit sönder alla möjliga infrastrukturer, vardagslivet har invaderats av våld och brottslighet och ingen tycks hysa förhoppningar om en förändring till det bättre. Militära insatser leder alltså inte till demokrati utan snarare till dess motsats.
Mot den bedrövliga utvecklingen i Irak och Afghanistan ställer Toward Freedom de folkliga upproren i Tunisien och Egypten, där vanliga människor bemästrade sin rädsla, bröt upp ur sina vardagsrutiner och trotsade hoten om att arresteras, skadas eller till och med dödas för att i handling förverkliga demokrati.
”Detta kan inte nog understrykas; både Tunisien och Egypten har kommit längre på den demokratiska vägen än såväl Irak som Afghanistan genom kraften i icke-våldshandlingar och inte genom militär styrka. Visst blev människor dödade i båda länderna, färre än 400 totalt, och de flesta observatörer vittnar om att den huvudsakliga orsaken till dödandet var agerandet från de repressiva regimerna och deras betalda anhängare.
Tunisier och egyptier förstod att den säkraste vägen till demokrati går genom praktiserandet av direkt demokrati. De utövade folkets makt (den bokstavliga definitionen av demokrati) i direkta icke-våldshandlingar på gatorna för att störta diktatorerna.”

Enligt Toward Freedom kan vi i väst (primärt åsyftar tidningen USA, men resonemanget har allmän giltighet) lära oss av de arabiska revolutionerna att demokrati innebär mycket mer än att rösta vartannat eller vart fjärde år:
”Det är mer än att vänta på att valda ledare ska fullfölja sina vallöften. Det innebär en sund skepsis mot såväl den valda som den icke valda makten i form av megastora bolag, finansiella institutioner och ledare som främjar rädsla och ilska mot våra medmänniskor. Vi kan komma ihåg att demokrati, verklig demokrati … är det som händer mellan valen och inget som sker per automatik.”