Demokrati växer inte ur en gevärspipa

Att politisk makt växer ur en gevärspipa är allom bekant, men det gäller inte demokrati. Verklig demokrati växer snarare fram ur massaktioner av icke-våldskaraktär. Toward Freedom gör en mycket intressant jämförelse mellan Irak och Afghanistan å ena sidan och Tunisien och Egypten å den andra där militär insats kontrasteras mot civil massaktion.
USA-imperiets och dess allierades militära invasioner av Irak och Afghanistan motiverades bl a med att de skulle leda till demokrati, kanske inte bara i dessa länder utan även i hela regionen. Efter nio års krig i Afghanistan och åtta i Irak har vi ett fasansfullt facit att beskåda. Visserligen störtades två tyranniska regimer men såväl Afghanistan som Irak befinner sig väldigt långt från något som kan kallas demokrati. Och ändå har priset varit otroligt högt; antalet dödade civila är över 100 000, antalet dödade soldater från USA och dess allierade är över 6 000, krigen har kostat triljoner dollar och slagit sönder alla möjliga infrastrukturer, vardagslivet har invaderats av våld och brottslighet och ingen tycks hysa förhoppningar om en förändring till det bättre. Militära insatser leder alltså inte till demokrati utan snarare till dess motsats.
Mot den bedrövliga utvecklingen i Irak och Afghanistan ställer Toward Freedom de folkliga upproren i Tunisien och Egypten, där vanliga människor bemästrade sin rädsla, bröt upp ur sina vardagsrutiner och trotsade hoten om att arresteras, skadas eller till och med dödas för att i handling förverkliga demokrati.
”Detta kan inte nog understrykas; både Tunisien och Egypten har kommit längre på den demokratiska vägen än såväl Irak som Afghanistan genom kraften i icke-våldshandlingar och inte genom militär styrka. Visst blev människor dödade i båda länderna, färre än 400 totalt, och de flesta observatörer vittnar om att den huvudsakliga orsaken till dödandet var agerandet från de repressiva regimerna och deras betalda anhängare.
Tunisier och egyptier förstod att den säkraste vägen till demokrati går genom praktiserandet av direkt demokrati. De utövade folkets makt (den bokstavliga definitionen av demokrati) i direkta icke-våldshandlingar på gatorna för att störta diktatorerna.”
Enligt Toward Freedom kan vi i väst (primärt åsyftar tidningen USA, men resonemanget har allmän giltighet) lära oss av de arabiska revolutionerna att demokrati innebär mycket mer än att rösta vartannat eller vart fjärde år:
”Det är mer än att vänta på att valda ledare ska fullfölja sina vallöften. Det innebär en sund skepsis mot såväl den valda som den icke valda makten i form av megastora bolag, finansiella institutioner och ledare som främjar rädsla och ilska mot våra medmänniskor. Vi kan komma ihåg att demokrati, verklig demokrati … är det som händer mellan valen och inget som sker per automatik.”

Egypten – första Peak Oil-revolutionen?

Är omvälvningen i Egypten den första revolution som frambringats av Peak Oil? Naturligtvis finns många komplexa orsaker till det folkliga uppror som tog sig konkret gestalt från och med den 25 januari på Tahrirtorget i Kairo. Under många år har ett tyranniskt och korrupt kleptokratiskt system under militär ledning byggt upp inre spänningar som till sist måste få ett utlopp. På ytan såg omvärlden inte att något särskilt var på gång men så plötsligt förändrades allt och systemet kollapsade och det finns definitivt ett samband med Peak Oil.
Chris Martensen resonerar om den egyptiska revolutionen på Post Carbon Institute . Hade utbrottet kunnat förutses? Ja, eftersom det egyptiska systemet var i stor obalans. Däremot är det alltid svårt att förutse när obalanserade system kommer att kollapsa, skriver Martensen. Vilka var/är då de stora obalanserna i Egypten? En befolkning som växer med 2 procent om året och därmed fördubblas på 35 år. En odlingsbar areal som utgör bara 3 procent av den totala ytan. En genomsnittlig årsnederbörd på bara 50 millimeter. 40 procent av alla livsmedel importeras och när det gäller brödsäd importeras 60 procent av behoven.
Allt detta är känt sedan länge påpekar Martensen och betonar att den allt större och dyrare livsmedelsimporten tidigare har kunnat betalas med oljeexport. Men 1996 inträffade Egyptens Peak Oil-moment. Då hade landet alltså utvunnit hälften av oljeresurserna och bara hälften återstod. Efter 1996 har oljeproduktionen minskat kraftigt, närmare bestämt med 30 procent. Bara sex år efter Peak hade oljeexporten minskat med 50 procent och sedan 2007 är Egypten en oljeimportör. Landet måste alltså importera både mat och energi, både spannmål och olja. Resultatet: stigande priser, stagnerande ekonomi, ökande arbetslöshet och fattigdom och växande sociala klyftor. Den egyptiska regimen har levt på lånad tid och förr eller senare måste projektet kapsejsa.
Även om den egyptiska revolutionen, som alltså växte fram ur sociala och ekonomiska problem, mynnar ut i ett demokratiskt styre kommer detta styre inte att kunna trolla bort grunden i det problemkomplex som utlöste revolutionen, nämligen att tillgången på energi och livsmedel är begränsad. En verklig social revolution och transformation av Egypten är antagligen omöjlig inom ramarna för den nuvarande globala kapitalistiska världsordningen. Och den egyptiska skriften på väggen är samtidigt en varning till omvärlden. Ekonomier som bygger på import av både energi och livsmedel är ohållbara på sikt. USA-imperiet är en koloss på lerfötter, men närmast att implodera är antagligen länder som har större ekonomiska och sociala likheter med Egypten, som Algeriet och Mexiko, som också har passerat Peak Oil och inte längre kan finansiera livsmedelsimport med oljeexport.