Karl Marx går inte att undvika

Den som vill förstå det kapitalistiska samhällets väsen, dess drivkrafter och dess följder kommer inte undan Karl Marx. Det gäller också för dem som vill förstå och avvärja de pågående storskaliga effekterna av detta samhällssystem på klimatet och Moder Jords tillstånd.

Men den som vill förstå Karl Marx har inte stor hjälp vare sig av ”marxister” eller av den tankebyggnad som kodifierats som ”marxismen” eller ännu värre som ”marxismen-leninismen” eller etter värre som ”marxismen-leninismen-Mao-Zedongs-tänkande”. Dessa mer eller mindre bisarra teorier har inte särskilt mycket med Karl Marx eget ursprungliga och dynamiska arbete att göra. Det framgår väldigt tydligt av Sven-Eric Liedmans senaste bok Karl Marx: En biografi (Albert Bonniers förlag 2015). Liedmans avsikt är att befria Marx från marxisterna och marxismen och boken är en utomordentligt grundlig introduktion till Marx väldigt komplexa teorier.

Det råder mängder av missuppfattningar, mer eller mindre vulgära, om vad Marx egentligen stod för, både bland marxister och bland icke-marxister, såväl till vänster som till höger på den politiska skalan. Liedman punkterar åtskilliga av dessa vulgäruppfattningar och leder läsaren tillbaka till Marx egna, ursprungliga tankegångar med möjlighet för var och en att bilda sig en egen uppfattning om denne man och hans verk.

Marx hyste alls inte de grova uppfattningar om mekaniska och enkla samband mellan produktionssätt och människors medvetande som senare tiders marxister gjort till sina. Det gäller också synen på religionen och religionens roll i samhället, sambanden mellan det som brukar kallas samhällets ”bas” och ”överbyggnad” (där Marx egna termer snarare var form och innehåll) och huruvida kapitalismen oundvikligen och lagbundet skulle ersättas av ett socialistiskt produktionssätt. Än mindre hade Marx någon enkel syn på vad för slags revolution som skulle kunna omvandla kapitalismen till något annat och bättre – härvidlag uteslöt han inte alls att det kunde ske via demokratiska parlamentsval. För Marx var det självklart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk och han motarbetade aktivt och med hetta idéer om att revolutionen skulle kunna genomföras av ett avantgarde-parti. Leninismen innebar alltså ett radikalt brott med andan hos Marx.

Liedman visar också att Marx teorier ständigt omarbetades och utvecklades. Det är stora skillnader t ex mellan vad 1840-talets Marx skrev i de texter som går under namnet de ekonomisk-filosofiska manuskripten och vad 1870-talets Marx formulerade i Kapitalet. Han kände sig heller aldrig färdig med Kapitalet. När hans vapendragare och mecenat Friedrich Engels till slut lyckades sammanställa de marxska manuskripten till det första bandet av Kapitalet kände Marx själv rätt omgående att det var dags att formulera om alltihop. Han blev helt enkelt aldrig färdig med ambitionen att utarbeta en sorts totalteori för det kapitalistiska samhället. Kanske är en sådan totalteori inte ens möjlig – lika lite som försöken från vår tids fysiker att formulera en ”teori för allt”.

Trots ambitionen att formulera en heltäckande samhällsteori finns det stora luckor i Marx tänkande – vilket också framgår av Liedmans bok. Det gäller även om vi tar hänsyn till att han faktiskt skrev sina böcker för mer än 150 år sedan i ett samhälle, en tid och en värld som skiljer sig väldigt mycket från våra dagars tillstånd. En sådan lucka gäller kvinnornas roll såväl i samhällets produktion som i den mänskliga reproduktionen inom familjelivet. Andra luckor handlar om en oförmåga att förhålla sig kritiskt till produktionskrafterna, alltså själva tekniken, och en ovilja att fördjupa det alienationsbegrepp som var så väsentligt för den unge Marx, som då fortfarande var starkt påverkad av Hegels filosofi.

En hel del tvetydigheter och oklarheter hos Marx – t ex hans maskinbeundran liksom den olyckliga formuleringen om ”proletariatets diktatur” i kommunistiska manifestet – bidrog till den olycksaliga kodifieringen av ”marxismen” som ett mer eller mindre slutet teoribygge med en stark slagsida åt materialismen. Denna process började enligt Liedmans uppfattning redan med Friedrich Engels – något som för övrigt bestrids i Tristram Hunts utmärkta Friedrich Engels: Kommunist i frack (Leopard förlag 2013). Processen fortsatte sedan av Karl Kautsky och de tyska socialdemokraterna och fulländades småningom av Lenin och de ryska bolsjevikerna.

Det finns all anledning för den som liksom Marx inte bara vill förklara utan också förändra världen att gå tillbaka till Marx egna texter och då fungerar Sven-Eric Liedman som en utmärkt vägvisare. Sedan gäller det att befria Marx också från Liedman.

Egypten – första Peak Oil-revolutionen?

Är omvälvningen i Egypten den första revolution som frambringats av Peak Oil? Naturligtvis finns många komplexa orsaker till det folkliga uppror som tog sig konkret gestalt från och med den 25 januari på Tahrirtorget i Kairo. Under många år har ett tyranniskt och korrupt kleptokratiskt system under militär ledning byggt upp inre spänningar som till sist måste få ett utlopp. På ytan såg omvärlden inte att något särskilt var på gång men så plötsligt förändrades allt och systemet kollapsade och det finns definitivt ett samband med Peak Oil.
Chris Martensen resonerar om den egyptiska revolutionen på Post Carbon Institute . Hade utbrottet kunnat förutses? Ja, eftersom det egyptiska systemet var i stor obalans. Däremot är det alltid svårt att förutse när obalanserade system kommer att kollapsa, skriver Martensen. Vilka var/är då de stora obalanserna i Egypten? En befolkning som växer med 2 procent om året och därmed fördubblas på 35 år. En odlingsbar areal som utgör bara 3 procent av den totala ytan. En genomsnittlig årsnederbörd på bara 50 millimeter. 40 procent av alla livsmedel importeras och när det gäller brödsäd importeras 60 procent av behoven.
Allt detta är känt sedan länge påpekar Martensen och betonar att den allt större och dyrare livsmedelsimporten tidigare har kunnat betalas med oljeexport. Men 1996 inträffade Egyptens Peak Oil-moment. Då hade landet alltså utvunnit hälften av oljeresurserna och bara hälften återstod. Efter 1996 har oljeproduktionen minskat kraftigt, närmare bestämt med 30 procent. Bara sex år efter Peak hade oljeexporten minskat med 50 procent och sedan 2007 är Egypten en oljeimportör. Landet måste alltså importera både mat och energi, både spannmål och olja. Resultatet: stigande priser, stagnerande ekonomi, ökande arbetslöshet och fattigdom och växande sociala klyftor. Den egyptiska regimen har levt på lånad tid och förr eller senare måste projektet kapsejsa.
Även om den egyptiska revolutionen, som alltså växte fram ur sociala och ekonomiska problem, mynnar ut i ett demokratiskt styre kommer detta styre inte att kunna trolla bort grunden i det problemkomplex som utlöste revolutionen, nämligen att tillgången på energi och livsmedel är begränsad. En verklig social revolution och transformation av Egypten är antagligen omöjlig inom ramarna för den nuvarande globala kapitalistiska världsordningen. Och den egyptiska skriften på väggen är samtidigt en varning till omvärlden. Ekonomier som bygger på import av både energi och livsmedel är ohållbara på sikt. USA-imperiet är en koloss på lerfötter, men närmast att implodera är antagligen länder som har större ekonomiska och sociala likheter med Egypten, som Algeriet och Mexiko, som också har passerat Peak Oil och inte längre kan finansiera livsmedelsimport med oljeexport.