Andlig skolningsväg i ny bok av Jörgen I Eriksson

Recension skriven av Eta Christensson för nättidningen Naturtro.

I många tusen år har människor levt här i Norden. De har haft sin världsåskådning, sin syn på människan och hennes uppgift i världen. De har sökt visdom, de har gått en andlig skolningsväg. Men om den skulle vi ingenting veta om inte kristna munkar på 1200-talet, eller tidigare, hade nedtecknat den visdomsskatt som bevarats i muntlig tradition. Det var så den så kallade Poetiska Eddan kom till, den som är föremål för Jörgen I Erikssons senaste bok Eddans dolda visdom.

Jörgen I Eriksson, författare, runmagiker och traditionsbärare inom nordisk shamanism, är känd i en stor läsekrets för sina böcker om samisk och indiansk visdom. Med den bakgrunden är han väl lämpad att ta sig an den Poetiska Eddan. Han bygger sin tolkning på tre olika översättningar från isländskan men använder sig även av shamanska metoder som trumresa, utesittning och rundragning. Han framhåller att Eddans dolda visdom är en av många möjliga tolkningar och uppmanar läsaren att själv utforska de gamla myterna.

Eddans dolda visdom bjuder på flera aha-upplevelser. Det jag finner intressantast är den nytolkning som författaren gör angående kvinnornas plats och betydelse. Han gör upp med  den gamla patriarkala tolkningen av Edda-världen, där kvinnor är bifigurer som endast passivt deltar i männens kamp för överlevnad. Odens Valhall har utmålats som en plats där modiga män övar sig i strid, äter fläsk och dricker mjöd. Jörgen I Eriksson frammanar istället en bild av visdomstörstande andliga krigare av båda könen som lever av vatten, luft och eld, som i en ”andlig bastu” som ger andlig näring. Han menar att myterna ofta ”handlar om hur kvinnor initierar män”. ”Det är kvinnor som undervisar män om runor och galdrar och det är kvinnor som bjuder män att dricka visdomsmjöd ur framsträckta dryckeshorn.”

Boken tar upp flera sådana exempel. En scen med skön symbolik är den där Oden djupt inne i berget firar bröllop med jättedottern Gunnlöd och i bröllopsgåva erhåller visdomsmjödet. Ett annat exempel är Sigurd Fafnesbanes möte med Sigdrifa uppe på ett högt berg. Hon ger honom tillsammans med mjödet kraft, läkedom och kunskap om galdrar och runor.

Men Jörgen I Eriksson är inte bara ute efter att bjuda in kvinnosläktet till delaktighet. Han menar att myternas möten mellan män och kvinnor djupast sett är något som sker i vårt inre, där det manliga och det kvinnliga samverkar i ett evigt växelspel. Det är en initiation det handlar om, ”där manlig och kvinnlig energi förenas och därigenom transformeras till något högre”.

Det finns en hel del talmagi i boken. För att förstå den är det bra att ha läst Erikssons bok om Runmagi och shamanism, där han redogör för varje runas talvärde. I Eddans dolda visdom visas hur genomtänkt den urgamla mytkompositionen måste vara, då innehållet i verserna ofta talmässigt stämmer överens. Sigdrifa förklarar hur runorna kom till och räknar upp 24 olika sätt, vilket påminner om att den äldsta runraden har just 24 runor. I boken finns flera andra exempel som borde göra en talmagiker fascinerad.

Ett särskilt kapitel ägnas Loke, den ständiga trickstern som är invånarna i Asgård till både nytta och skada. Han är Odens ”blodsbror” och skugga, och kanske är han även vår skugga, psykoanalytiskt sett?   Jörgen I Eriksson frågar sig om det är möjligt att på ett shamanskt sätt samarbeta med Loke och kommer fram till att det är bäst att undvika honom. Lokes egenskaper är ”helt enkelt inte eftersträvansvärda för den som söker andlig utveckling”. Risken finns här att Erikssons slutsats istället verkar lockande och utmanar den ständigt kunskapstörstande shamanlärjungen, som givetvis själv får ta konsekvenserna.

Eddans dolda visdom har skrivits i syfte att lyfta fram en urgammal andlig kunskapsväg. Dess verser kan fungera som ”portar” till den andliga världen, den som Jörgen I Eriksson kallar Drömtiden. De kan sjungas eller reciteras, och den värld de berättar om kan göras till mål för olika typer av själsresor. Eriksson betonar att den kunskap vi därigenom kan uppnå inte främst handlar om hur livet levdes förr, utan hur vi kan och bör leva det idag. Var och en kommer att göra sina egna Edda-tolkningar, vilket inte hindrar att slutresultatet kan bli ett tillstånd av harmoni och balans, detsamma som ”att tänka och vandra i skönhet”.

Vänligt och inbjudande om häxkonst

Häxkonst är ett sätt att leva som ger livet mening och innehåll. Den fina formuleringen rymmer i sig en sammanfattning av budskapet i Eta Christenssons bok Hellre häxa än präst (Bokförlaget Leva, 2010) – en bok som fyller ett stort tomrum i svenskspråkig andlig litteratur. Det här är en överskådlig och fyllig introduktion till det mesta som ryms i begreppet häxkonst.
Definitionen av häxkonst byggs ut med följande fortsättning: ”Den visar på skönheten och kärleken i livet. Häxkonsten är inte i första hand en lära om magi och ritualer, utan ett övande i förmågan att använda andliga sinnen, att uppfatta det fördolda, det som finns bakom det synliga och hörbara”.
Eta Christensson ser häxkonsten som en naturreligion, hon är starkt influerad av shamanism och har samma anarkistiska och demokratiska attityd som en shaman. Boken beskriver Etas variant av häxkonst och hon betonar om och om igen att man faktiskt kan göra som man vill och att alla måste hitta sin egen individuella väg.
Det låter sympatiskt och detta är en sympatisk bok som egentligen består av tre separata delar även om de hänger intimt samman: 1) glimtar ur Etas eget liv och hennes väg till och från yrket som präst i Svenska kyrkan, 2) teoretiska resonemang om häxkonstens ideologiska överbyggnad, framför allt kopplingen till idén om Den stora gudinnan och 3) ett praktiskt avsnitt med mängder av exempel på hur man kan arbeta med de olika elementen luft, eld, jord och vatten, hur man återknyter till och får kunskap i naturen och hur man t ex kan utforma ceremonier vid solens och månens olika faser.
Eta Christensson har kallat sig för häxa i nio år och det är först som häxa som hon tycker sig ha fått medvind i livet. Idéerna om hur hon ska utveckla häxkonsten flödar och det senaste inslaget i detta är hennes prästinneutbildning. Själv definierar hon sig som ”prästinna i Den Stora Moderns tjänst” och skriver att det nu är dags för prästinnorna att komma tillbaka: ”En prästinna är för mig en helig kvinna som strävar efter att leva på ett sätt som kommer hela mänskligheten till godo. Hon vårdar och värnar om Moder Jord. Hon känner sig förbunden med Alltet och upplever sig själv som en del i Det Hela”.
Visst är detta en del av Det stora återlärande som är nödvändigt för att den civiliserade människan ska kunna återknyta till naturen och vandra i skönhet på Moder Jord.
(Bilden ovan föreställer Glastonbury Tor i England, en helig plats för många nutida häxor. Den är tagen av Carola Korpstjärna Olsson, Shamansk prästinna och häxa.)