Valet försvårar och försenar omställningen

Efter en torftig valrörelse där de riktigt stora framtidsfrågorna undveks i högre eller mindre grad av alla partier (även Miljöpartiet) fick vi ett valresultat som var ännu bedrövligare än valrörelsen. Fortsatt borgerligt alliansstyre (i minoritet) och till råga på allt med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Den nödvändiga omställningen av samhället till ett långsiktigt hållbart livssätt i balans med Moder Jord blir nu ännu mer skjuten på framtiden och därmed ännu svårare.
Vad vi kan vänta oss framöver är fortsatt satsning på biltrafik och vägutbyggnad, fortsatt satsning på kärnkraft, öppning för uranbrytning, fortsatt satsning på destruktivt industrijordbruk och plantageskogsbruk, fortsatt minskad biologisk mångfald, fortsatt övergödning av sjöar och vattendrag och allt detta i ett samhälle med ökande sociala skillnader. Samhället slits isär alltmer samtidigt som naturförödelsen tilltar. I sanning ett dystert perspektiv – i synnerhet i perspektiv av pågående klimatförändringar.
Naturligtvis har jag inga illusioner om att det rödgröna blocket på allvar skulle ha tagit itu med de uppräknade problemen och jag kan känna en viss förståelse för de gröna anarkister och primitivister som valde att bojkotta valet eftersom ingen deltagande part på allvar ifrågasatte tillväxtsamhället. Men, och detta är ett viktigt men, ett rödgrönt maktskifte hade kunnat inleda en uppbromsning av industricivilisationens värsta excesser och därmed hade det kunnat ge oss ett bättre utgångsläge inför den nödvändiga omställningen av samhället till en lägre konsumtionsnivå. Det hade också kunnat bromsa upp utvecklingen av sam-hället till ett sär-hälle. De väldiga problem som måste lösas framöver kräver nämligen gemensamma lösningar. Det finns inga individuella lösningar på predikament som Peak Oil, Peak Soil, Peak Phosphorus, Peak Water – ja Peak Everything.
Nu får vi räkna med en fyraårsperiod med ökande social och naturlig förödelse, ackompanjerad av gläfsanden från Sverigedemokraterna. Men, kära vänner, vi får göra som de tyska kärnkraftsmotståndarna, som har lovat regeringen Merkel en het höst efter beslutet att förlänga kärnkraftverkens drifttid med 8-14 år. Vi får lova alliansregeringen fyra heta år. Några av de stora stridsfrågorna framöver blir kärnkraft och uranbrytning, rovdrift på skog och jord, vargjakt och storskaliga vägprojekt som Förbifart Stockholm. Vi ses på barrikaderna, men glöm inte att det som krävs för de kommande stora omställningarna är att vi också ägnar oss åt det jag kallar Det stora återlärandet – att vi håller liv i och tillägnar oss praktiska kunskaper om hur man lever i ett post-olje-samhälle, i balans med Moder Jord. Och kom ihåg att den paleolitiska världsrevolutionen bara är i sin linda och att dansen i Det stora kosmiska kretsloppet fortsätter!

Homo Sapiens tid är över

Att människans tid är över är säkert en profetia som uttalats med alarmistiskt tonfall många gånger under mänsklighetens historia. Personligen ger jag inte mycket för profetior eller kalendrar som sägs beskriva vad som kommer att hända oss framöver – oftast är dessa utsagor projektioner av enskilda individers, härskarklassers eller hela kulturers existentiella ångest. Men en bloggtext med rubriken Homo Sapiens: Our Time is Over gör ändå ett djupt intryck på mig och lämnar mig ingen ro. Det beror antagligen delvis på att jag läser den mot bakgrund av den bedrövliga svenska valrörelsen som konsekvent undviker de stora och svåra framtidsfrågorna.
Artikeln är skriven av signaturen Navajo som inte alls är navajo. Skribenten heter i själva verket Destino Roggema-Fuller, är född 1969 i Belize och senare uppvuxen i Nevada. Hon ska ha gått i lära hos en medicinkvinna från lakotakulturen och sägs ha fördjupat sig i maya-shamanism under ett antal år. Vad är då det speciella med hennes text? Baserad i profetior från hopi, cherokee och maya konstaterar hon att majoriteten av människorna i dagens värld lever i disharmoni med naturen. Den stora massan har heller inga idéer om hur man ska kunna genomföra djupa, bestående och livsvariga förändringar.
Vad skulle då behövas för att väcka hela mänskligheten och få den att inse vårt ömsesidiga beroende av hela naturen och behovet av en harmonisk värld, frågar hon retoriskt. En istid? Massutrotning av liv? Missväxt och svält? Klimatförändringar med skogsbränder, översvämningar, torka och värmeböljor?
”Tro det eller ej (de flesta kommer inte att göra det eftersom de väljer att stanna kvar i förnekandets trygghetskokong och andra djupt rotade trossystem) men alla dessa möjligheter och mer därtill utgör våra nuvarande predikament på planeten jorden… Spelet är över för samtliga.”
Roggema-Fuller väljer för sin egen del följande lösning:
”Det är full fart framåt till regnskogen, till ett klart vattendrag, till ett organiskt jordbruk, till hållbara energikällor och till att skapa denna verklighet tillsammans med likasinnade individer som har valt att stanna för att bemästra den nya femte världen.”
Det blir inget mer bloggande när hon nu ska säkra framtiden för sin familj och sina vänner:
”När de sista vågorna i mayakalendern har fullbordats kommer jorden att vara betydligt mindre befolkad. Jag hade hoppats att vi skulle ha valt en annan väg. De av oss som blir kvar kommer att ha utvecklats till Homo Pacem (den fredliga människan) – det allra minsta som tidsålderns intensitet kommer att kräva.… Det handlar om att handla eller dö, kära läsare.”
Hög tid för Det stora återlärandet!

Bärplockning – en ädel överlevnadskonst

De senaste dagarna har jag några tidiga morgnar ägnat mig åt att plocka smultron längs ”min” väg i Norduppland. Smultronen är stora och söta och mitt arbete har gett hushållet ett par härliga bärluncher. Samtidigt har jag kunnat kolla hur långt blåbär och hallon har kommit. Det finns mycket kart i år men frågan är hur de påverkas av den rådande värmeböljan och torkan. I värsta fall torkar både blåbär och hallon bort – sådant har hänt förr, men kan självfallet undvikas om Åskmannen kan bringa några rejäla regnskurar de närmaste dagarna.
En sak som har slagit mig när jag plockat smultron är hur förvånade människor ser ut när de passerar i sina bilar. En man, 60+, som plockar bär vid vägkanten – det verkar vara nästan som att se ett UFO. Förr var åsynen av bärplockande människor i alla möjliga åldrar vardagsmat. Vi behöver bara gå en halv eller hel generation bakåt – då var bärplockning en mer eller mindre nödvändig del i den egna försörjningen och den unga generationen skolades tidigt in i konsten.
Min morfar, född 1878, kunde vara ute hela dagar och plocka blåbär. Han gav sig av tidigt på morgonen med bara några mackor och en kaffepanna i bagaget och kom hem framåt kvällen med 10-15 liter blåbär. Min pappa, född 1914, fick tidigt hjälpa sin mamma att plocka blåbär som skulle säljas på torget i det lilla sörmländska brukssamhället. Hon måste ha varit en utmärkt pedagog för trots sina sedermera ganska grova arbetshänder kunde han plocka blåbären mycket skonsamt och dessutom utföra grovrensningen redan i den kupade handen. Med en ljudlig frustning blåste han bort blad och barr och fick bara blåbär kvar i handen. Jag kan fortfarande både se och höra honom för mitt inre där han långsamt arbetade sig fram över tuvorna. En sann mästerplockare!
Min egen glädjefyllda inskolning i bärplockningens konst har jag sedan försökt överföra till mina barn. Som riktigt små fick de hänga på ryggen och bara äta bär, sedan kunde man sätta dem på en stubbe och ge dem lite bär att mumsa på. Så småningom började de plocka själva och stoppa i munnen för att efter ännu en liten tid också hjälpa till med att fylla pappas eller mammas hink. Mycket av denna lustfyllda inskolning i skogens resursutnyttjande tycks ha gått förlorad i det moderna samhället. Folk äter gärna bär och sylt men lär sina barn att det är något som man köper från en hylla i affären.
Den lustfyllda bärplockningen, kunskapen om var och när man kan hitta bär och kunskapen om hur man använder och bevarar bär är en viktig del i Det stora återlärandet av gammal, traditionell kunskap som är nödvändig för att människor ska kunna överleva industricivilisationens kommande sammanbrott. Det är också en verksamhet med en andlig innebörd, där man samverkar med hela landskapet, såväl dess synliga som dess osynliga dimensioner.

Vänligt och inbjudande om häxkonst

Häxkonst är ett sätt att leva som ger livet mening och innehåll. Den fina formuleringen rymmer i sig en sammanfattning av budskapet i Eta Christenssons bok Hellre häxa än präst (Bokförlaget Leva, 2010) – en bok som fyller ett stort tomrum i svenskspråkig andlig litteratur. Det här är en överskådlig och fyllig introduktion till det mesta som ryms i begreppet häxkonst.
Definitionen av häxkonst byggs ut med följande fortsättning: ”Den visar på skönheten och kärleken i livet. Häxkonsten är inte i första hand en lära om magi och ritualer, utan ett övande i förmågan att använda andliga sinnen, att uppfatta det fördolda, det som finns bakom det synliga och hörbara”.
Eta Christensson ser häxkonsten som en naturreligion, hon är starkt influerad av shamanism och har samma anarkistiska och demokratiska attityd som en shaman. Boken beskriver Etas variant av häxkonst och hon betonar om och om igen att man faktiskt kan göra som man vill och att alla måste hitta sin egen individuella väg.
Det låter sympatiskt och detta är en sympatisk bok som egentligen består av tre separata delar även om de hänger intimt samman: 1) glimtar ur Etas eget liv och hennes väg till och från yrket som präst i Svenska kyrkan, 2) teoretiska resonemang om häxkonstens ideologiska överbyggnad, framför allt kopplingen till idén om Den stora gudinnan och 3) ett praktiskt avsnitt med mängder av exempel på hur man kan arbeta med de olika elementen luft, eld, jord och vatten, hur man återknyter till och får kunskap i naturen och hur man t ex kan utforma ceremonier vid solens och månens olika faser.
Eta Christensson har kallat sig för häxa i nio år och det är först som häxa som hon tycker sig ha fått medvind i livet. Idéerna om hur hon ska utveckla häxkonsten flödar och det senaste inslaget i detta är hennes prästinneutbildning. Själv definierar hon sig som ”prästinna i Den Stora Moderns tjänst” och skriver att det nu är dags för prästinnorna att komma tillbaka: ”En prästinna är för mig en helig kvinna som strävar efter att leva på ett sätt som kommer hela mänskligheten till godo. Hon vårdar och värnar om Moder Jord. Hon känner sig förbunden med Alltet och upplever sig själv som en del i Det Hela”.
Visst är detta en del av Det stora återlärande som är nödvändigt för att den civiliserade människan ska kunna återknyta till naturen och vandra i skönhet på Moder Jord.
(Bilden ovan föreställer Glastonbury Tor i England, en helig plats för många nutida häxor. Den är tagen av Carola Korpstjärna Olsson, Shamansk prästinna och häxa.)

Att längta efter enkelhet

Det som ses på bilden är en låda som jag vanligtvis har i jordkällaren för att förvara morötter i. Varje försommar måste jag ta ut den ur den mycket gamla stenvalvsbyggda och fuktiga jordkällaren för att torka. Då är också min uppgift att skrubba bort mögel- och svampangrepp på virket. I år var detta inte lönt. Lådans botten och nedre brädvarv var alltför svårt angripet av svamp så jag hade att välja mellan att skaffa nytt virke och bygga en helt ny låda eller försöka reparera den nedre delen och bottnen på lådan.
Detta är vad som hände. En fantastisk majkväll tog jag cykeln bort till ett hygge som togs upp för fem år sedan och nu har planterats med nya gran- och tallplantor. Anledningen till min utflykt var att man där ofta kan höra och ibland också se göken. Jag satte mig på en sten och just som göken började hoa föll min blick på två lastpallsbottnar som använts för att frakta dit skogsplantorna. De hade uppenbarligen legat där sedan förra sommaren. Aha, tänkte jag, göken vill att jag ska ta hand om dem – de kanske kan användas till morotslådan? Enkel återanvändning.
Tack gök, sa jag, du är min lärare. Just då satte den igång att hoa igen och jag tog mig för att räkna antalet hoanden. Det blev 24. Alltså – hela utharken! Gökens budskap var solklart: visdomen finns i de 24 runorna i utharken.
Kvällen därpå återvände jag med bilen och en kofot och medan jag bröt loss de användbara bräderna ackompanjerades jag av göken, som la av för kvällen just när jag lastade in bräderna i bilen. Idag har jag renoverat morotslådan – bänt och slagit bort de svampangripna bräderna och lagt in de nya, som jag också kunde spika ihop en ny botten av. Inte snyggt, men enkelt och funktionellt. Medan jag jobbade med detta flödade tankarna: har vi möjligen inbyggd i oss en längtan efter det enkla? Det enkla livet och de enkla sysslorna – att leva och samspela med Moder Jord på en materiell nivå som kan vara hållbar på sikt och för alla människor. Att samspela med jorden, medmänniskorna och alla andra medvarelser på ett ödmjukt sätt.
På senare tid har en del av mina vänner tagit intryck av olika alarmistiska webbsajter som tycks övertygade om industricivilisationens snara implosion. Är det läge att placera sina tillgångar i guld i stället för i pensionsfonder som kanske inte finns om några år? För egen del tror jag liksom ärkedruiden John Michael Greer att industricivilisationen imploderar långsamt, som att rulla nerför en sluttning i stället för att störta utför ett stup. Guld är en värdefull tillgång bara så länge det finns en allmän konsensus om detta. Mycket bättre förberedelse för en post-industriell tid är att utveckla sina egna kunskaper och färdigheter, sin egen mjukvara – det som jag kallar Det stora återlärandet. Shamanismen är en del av detta återlärande. Liksom relationsbyggande, med andra människor och andra medvarelser. Det är bara i gemensamt arbete som människor i samverkan med andra arter och väsen kan ta sig an de kommande väldiga utmaningarna. Enkelt arbete och enkla sysslor, enkel andlighet i form av samvaro, närvaro och medvaro med Moder Jord.

Snart dags för Peak Oil

Peak Oil inträffar när världens oljeproduktion når sin maximala nivå för att därefter minska, alltså när hälften av världens oljetillgångar har förbrukats. Många inom Peak Oil-lägret anser att vi befinner oss på toppnivån nu eller alldeles strax eller att vi redan har passerat den. Oljeindustrin å sin sida vill skjuta peaken ett eller flera decennier framåt i tiden. Därför är det högintressant att en alldeles färsk studie från universitetet i oljelandet Kuwait nu sätter årtalet 2014 för när toppen inträffar och industricivilisationens nedgång inleds på allvar.
Teorierna om Peak Oil baserar sig på den så kallade Hubbert-kurvan som korrekt förutsade att USA:s oljepeak skulle inträffa på 1970-talet. Många kritiker har menat att Hubberts modell har varit för enkelspårig men forskarna i Kuwait har utvecklat den på ett mycket komplext sätt, som bygger på analyser av kurvorna i 47 oljeproducerande länder. Enligt denna utvecklade modell förbrukar världen varje år 2,1 procent av oljetillgångarna och toppen kommer att nås 2014, skriver Energy Bulletin .
Att vi närmar oss toppnivån innebär att oljepriset kommer att stiga till nya höjder och snart passera rekordnivån från 2008 på över 140 dollar per fat. Det kommer att få stora återverkningar på ekonomin världen över och är en av många varningssignaler som Moder Jord skickar till oss. Det är hög tid att ställa om livet i industricivilisationen till något betydligt mer småskaligt där människan inordnar sig i och samspelar med de stora kretsloppen. I det arbetet – det stora återlärandet – kan vi vänta oss minimal hjälp och maximalt motstånd från makthavarna inom stat och ”näringsliv”.