Renässans för förkristna tempel

Det finns flera sätt att förstärka kraften på heliga platser, t ex genom att uppföra olika jord- eller stenkonstruktioner eller byggnader av trä, så kallade kulthus. Den nyaste arkeologin visar att kulthus har varit relativt vanliga i Skandinavien och uppförts under en väldigt lång tidsrymd – ända från yngre stenålder (ca 4000-1700 f.Kr) fram till yngre järnålder (ca 375-1050 e.Kr). Byggnaderna har ingått som viktiga delar av större rituella komplex i en tradition som säkerligen har förändrats en hel del under årens gång men inte desto mindre visat sig vara väldigt seglivad. Det är dock först under de senaste decennierna som företeelsen uppmärksammats av arkeologer – de viktigaste fynden har gjorts i samband med stora så kallade uppdragsgrävningar som genomförts inför stora byggen av vägar, bostäder och kommersiella anläggningar. När de här nya fynden sätts in i större teoretiska sammanhang bl a via jämförande analyser med andra traditioner runt om i världen så leder det också till omprövningar av etablerade arkeologiska ”sanningar” och en uppvärdering av äldre skriftliga källor, t ex Adams av Bremen berättelse om hednatemplet i Gamla Uppsala.

Detta – och mycket annat spännande – kan man läsa om i den färska boken Tempel och kulthus i det forna Skandinavien: Myter och arkeologiska fakta (Carlssons 2017). Författare är Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, och Julia Mattes, doktor i arkeologi vid Ruhr-Universität Bochum i Tyskland. Denna bok är en pärla för den som är intresserad inte bara av heliga platser utan även den modernaste arkeologins nya upptäckter och omtolkningar av gamla etablerade men ensidiga teorier.

De byggnader som går under beteckningen kulthus har i allmänhet varit ganska små – typ 3x5 meter. Det viktiga är inte storleken utan placeringen och innehållet och därmed också funktionen. De har i allmänhet, men inte alltid, legat i anslutning till gravfält, storhögar och andra monumentala konstruktioner och därför utgår arkeologerna från att de ofta har använts i samband med begravningar, men antagligen också i anslutning till andra viktiga händelser i livet och i årsvarvet. De har tjänstgjort som plats för ceremoniella måltider och som kontaktyta gentemot den osynliga världen av gudomligheter och andeväsen. Det framgår också av de fynd som har gjorts i lämningarna efter husen: spår av eld, matlagningsgropar, lerkärl med livsmedel, offereldar, offergåvor som metaller, stenyxor och glaspärlor samt djur- och människoben. Det tycks också som om det har varit viktigt för husens dåtida användare att förr eller senare rituellt försegla platsen och låta den återgå till jorden, t ex genom att bränna byggnaden och täcka den med sten och jord.

Författarna ger ett flertal exempel på kulthus som påträffats i Syd- och Mellansverige och i Danmark. Det hade varit bra om de också hade prickat in platserna på kartor men den intresserade läsaren kan säkert leta sig fram själv i landskapet genom att gå in i de arkeologiska rapporter från de aktuella utgrävningarna som finns i bokens litteraturlista. Riksantikvarieämbetets webbtjänst Fornsök kan säkert också vara till hjälp. Men eftersom flera av de uppräknade platserna upptäckts vid uppdragsgrävningar så är risken att de nu ligger under en relativt nybyggd motorväg eller en rondell. De som finns kvar kan dock vara viktigt att besöka och ceremoniera på som ett sätt att knyta an till och nyskapa platsernas drömspår.

Ett par av bokens intressantaste kapitel handlar om två platser i Uppsala som redan är väl kända men som i skenet av de nya fynden visar sig vara ännu märkvärdigare än många tänkt sig. Den ena är Håga-högen som också går under namnet kung Björns hög. Den är konstruerad redan på bronsåldern, alltså kanske 1 500 år innan storhögarna i Gamla Uppsala uppfördes, och är ”bara” en del av ett betydligt större monument. Det rör sig dels om en anläggning strax söder om storhögen som kallas Björns kyrka och som uppenbarligen är en storskalig, ceremoniell stenkonstruktion, dels om ett kulthus med tillhörande klangsten i en ekdunge ca 200 meter väster om storhögen. Det är intressant att läsa om hur arkeologerna har knackat på stenen för att lyssna på dess sång – just så som platsens nutida ceremoniella utövare också gör.

Den andra platsen i Uppsala är, förstås, fornområdet i Gamla Uppsala med de tre storhögarna. De senaste årens utgrävningar av storhallarna norr om kyrkan och de sensationella fynden av den kilometerlånga ceremonivägen som blottlades inför omdragningen av järnvägsspåret genom Gamla Uppsala. Det visar, enligt författarna, att allt talar för att Gamla Uppsala har varit en mycket viktig förkristen helgedom. Berättelsen om hednatemplet som skrevs ner av Adam av Bremen och som länge varit utdömd som värdelös källa får i och med de nya arkeologiska fynden en förnyad och ny aktualitet. Fortfarande är det dock oklart var denna byggnad, som Kaliff och Mattes gärna kallar tempel verkligen låg. Den väntar fortfarande på sin upptäckt ”någonstans i kyrkans nära omgivningar”. Och, som de skriver på ett annat ställe: ”De flesta lämningar från forntiden som döljs i landskapet återstår fortfarande att upptäcka…”

Kanske läge för intuitiv arkeologi i Drömtidens spår? Då kan Tempel och kulthus i det forna Skandinavien fungera som god inspiration.

(Vår bok Heligt landskap innehåller också en tämligen utförlig text om Uppsala-klustret: Håga, Gamla Uppsala och Valsgärde.)

Om hamnskiften, ergi och heligt landskap

Människor i djurhamn. Djur som blir människor. Existensformer utan några fasta gränser där det ena omvandlas till det andra och där det gudomliga, det heliga, finns närvarande i landskapet, i människornas egen bygd. Landskapet som en rituell arena i en värld av olika kretslopp där allt är beroende av allt annat. Det är några av grundtankarna i shamanska kulturer och även i den nordiska förkristna kosmologin. Vi kan tala om sakrala landskap, sakral geometri och topografi, om landskap och helgedomar som i det lilla speglar den stora heligheten i kosmos.

För oss som arbetar i shamansk tradition är detta upplevda självklarheter och glädjande nog har också delar av den akademiska världen börjat intressera sig på djupet för dessa perspektiv. Ett sådant exempel är det projekt vid Lunds universitet som går under namnet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Genom samarbete mellan discipliner som religionshistoria och arkeologi är tanken att utveckla kreativa betraktelsesätt och skapa ny kunskap. Inom projektet har det publicerats fyra böcker och den fjärde av dem finns nu i nyutgåva: Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi (Nordic Academic Press 2013).

I denna antologi medverkar 14 svenska, norska och danska forskare med bidrag av olika angelägenhetsgrad, åsikter och kvalitet. Det är framför allt texter med två olika inriktningar som jag finner användbara;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och ritualer genom att analysera djursymbolik i arkeologiska fynd och vrida och vända på klassiska begrepp som hamnskifte, ergi och sejd;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och heliga platser genom att undersöka hur järnålderns människor gestaltade sina helgedomar och sitt landskap som ett andligt mikrokosmos.

Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo, undersöker transformationen mellan människa och djur i en text med den fantasieggande titeln Dyr og andre mennesker – mennesker og andre dyr. Hennes analys tar sin utgångspunkt i den djurornamentik som påträffats framför allt på prakthjälmar från vendeltiden. Det handlar t ex om människor som framställs i djurhamn och människoansikten som ingår i djurfigurer, alltså om framställningar där gränserna mellan djur och människa överskrids och det ena omvandlas i det andra. Det handlar huvudsakligen om några få vilda djurarter som förknippas med de krigare som burit hjälmarna; varg, vildsvin, örn och orm. Ytterligare ett vilt djur sammankopplas med vissa av de här krigarna, men betraktades som så fyllt av kraft att det verkar ha varit närmast tabu att avbilda det, nämligen björnen. Krigarna gick under namn som bärsärkar och ulvhednar och Hedeager menar att det rör sig om personer som behärskade konsten att skifta hamn. För järnålderns människor var hamnskiftet både verkligt och farligt. De här krigarna blev vargar, vildsvin och björnar. ”Den sprituelle dimension var en transcendental realitet”.

För Hedeager representerar djuren på hjälmarna krigarnas hjälpandar och hon ser tre olika stridsmetoder förknippade med de olika djuren;

·         björnkrigarna, bärsärkarna, de individuella krigarna, som karakteriseras av vapenskicklighet och mod och aldrig angrep någon obeväpnad,

·         vargkrigarna, ulvhednarna, som alltid uppträdde i och anföll som flock för att ödelägga och plundra,

·         vildsvinskrigarna, som primärt associerades med försvarskamp och skydd, bl a genom att formera sig i så kallad svinfylking, som till utseendet påminde om ett svintryne.

Brit Solli, arkeolog vid Tromsö universitet, gör en mycket spännande och nyskapande analys av sejden och begreppet ergi, arghet, bl a genom att jämföra Odens mytiska trädhängning i världsträdet med Adam av Bremens rapport om offerlunden i Gamla Uppsala där både djur och människor ska ha offrats. Solli menar att Adam hade fått en del om bakfoten och att hängningen i Uppsala (i alla fall av människor) kan ha varit en shamanistisk intiationsritual för att få fram de mäktigaste shamanerna, som kan ha haft titeln thul. Hängningarna i offerlunden skulle då ha varit modellerade efter Odens initiationsrit i världsträdet, som uppfattades som den ideala initiationen för att uppnå kunskap.

Solli understryker att sejdaren var en genusöverskridare och att sejden var förenad med en extatisk kraft som hade tydliga sexuella associationer. Det var associationer av ett sådant slag som gjorde att det i alla fall mot slutet av järnåldern ansågs vara omanligt att sejda. Solli kopplar även samman trädhängningens extas med sexuell extas och ergi. ”Når det gjelder sjamaners og seidmenns kjönsoverskridende evner og atferd må konklusjonen vaere at den androgynitet og skeivhet som ble foraktet i det daglige, var helt nödvendig for kontakten med det guddommelige.” Detta är känt från många andra kulturer med shamanska inslag. Det var skillnad på människornas och Odens sejd; för de gudomliga varelserna gällde andra spelregler än för människorna.

Religionshistorikern vid Högskolan i Gävle, Olof Sundqvist, analyserar sambanden mellan heliga platsers topografi, kult och kosmologi i texten Uppsala och Asgård – Makt, offer och kosmos i forntida Skandinavien. Han ser helgedomar som ett sätt att spegla kosmos; heliga platser konstrueras som en rituell arena som speglar den stora heligheten i kosmos. Kultplatsen i Gamla Uppsala modellerades som en spegling av Asgård, menar Sundqvist. Platsen blir då ett mytiskt rum där en mytisk tid råder och besökarna befinner sig i universums mitt. Denna text är skriven flera år före de senaste storartade arkeologiska fynden i Gamla Uppsala av en kilometerlång ceremoniväg, men de nya fynden understryker snarast det riktiga i Sundqvists hypoteser.

Stefan Brink, forskare vid Uppsala universitet i landskaps- och bosättningshistoria, är inne på liknande tankegångar i sitt bidrag Mytologiska rum och eskatologiska föreställningar i det vikingatida Norden. Han ger några goda exempel på hur namngivning av olika platser i landskapet kan spegla kosmologiska föreställningar. Platsen, bygden, blir ett mikrokosmos där gudarna har sina boningar och kultlokaler, och är allestädes närvarande. ”Uppenbarligen ville man ha sina gudar omkring sig, där man bodde. Man transponerade den mytologiska världen till sin egen värld.” Som där ovan, så ock här nedan, som magiker har uttryckt sig i hundratals år.

Ordning mot kaos är en bok som kan rekommenderas till alla som vill tränga djupare in i den förkristna nordiska andligheten och dess intima samband med plats och landskap. Men läsaren får vara beredd på att tampas med akademiskt torrformulerade texter som är späckade med noter och hänvisningar. Måste akademiker skriva på detta vis? En av moderna forskares viktigaste uppgifter anses ju vara att nå ut med och popularisera sina fynd. Skrivarkurser vore på sin plats! Och redaktörerna skulle våga stryka ner; alltför ofta får läsaren en känsla av att läsa samma stycke för andra eller tredje gången. Och så en sista anmärkning; detta är texter baserade på analytiskt tänkande om verkligheten och inte på upplevelser av verkligheten. För att till fullo förstå sejden räcker det inte att läsa om sejd, en måste helt enkelt sejda själv, eller hur?