Vem tar över den shamanska kunskapen?

Altaret vid Mikaels begravning 5 februari

På ganska kort tid har två traditionsbärare inom shamanism och traditionell botekonst gått ur tiden – Mikael Hedlund (aka Bodvar Bjarke) 69 år och Torbjörn Arnold 81 år. De tog naturligtvis med sig stor kunskap och erfarenhet in i Det stora mysteriet och detta aktualiserar en väldigt viktig fråga inom den moderna shamanismen. Hur tas kunskap av detta slag om hand, hur förs dessa viktiga kunskapsarv vidare i den ordinära verkligheten?

Mikael blev snabbt en centralgestalt och stöttepelare när han 1983 kom med i det shamanska nätverket Yggdrasil, där vi utifrån Michael Harners kärnshamanism bedrev ett verkligt pionjärarbete med att väva samman den med nordisk animism och ursprunglig andlighet från Nord- Mellan- och Sydamerika. För Mikaels del resulterade detta bl a i den mytomspunna skriften Runa: Runorakel och Runmagi Av Bodvar Bjarke. Mikael hade en sömlös förmåga att snabbt röra sig mellan ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd. Det är en fin egenskap att samtidigt kunna ha fötterna förankrade i Moder Jord och huvudet högt upp i kosmos. Mikael stod för en illusionsfri och anarkistisk andlighet, som han också vidareutvecklade inom den västerländska esoterik som utövas i Misraimförbundet.

Det blev aldrig någon uppföljning till Runa. Mikaels konstnärliga läggning tog sig i stället mångbottnade och paradoxala uttryck i hans många collage-arbeten utförda under artistnamnet ”The Song of the Fool Pictorial Workshop”. Kanske ska vi betrakta denna stora mängd märkliga bilder som Bodvar Bjarkes Edda? Det finns planer på att ställa samman ett urval för en bredare publicering.

Jag och Torbjörn i Jokkmokk 2011

Torbjörn blev redan 1986 en av mina vägvisare in i den samiska shamanismen. Han hade bl a genom sitt arbete som sjuksköterska i Jokkmokk fått ett stort kontaktnät bland traditionella samer och han blev en av de främsta kännarna av samisk naturmedicin. Rätt snart förstod jag också att Torbjörn inte bara hade djupa kunskaper om samisk naturmedicin utan också själv behärskade traditionella metoder som blodstämning, där han dock traditionsenligt, aldrig avslöjade de viktigaste detaljerna för mig som utomstående. Ja, förutom då att han gärna visade upp sin magiska björntass.

Torbjörns shamanistiska intressen ledde till ett mångårigt och fruktbart samarbete oss emellan. Från 1988 till 2011 höll vi sammanlagt sex kurser om olika aspekter av shamanism, med tyngdpunkten på samisk tradition och heliga platser. Torbjörn var i sitt esse när han ledde deltagarna runt i Ajttes fjällträdgård och marinerade oss i gammal kunskap om växtmedicin och växtmagi. En kortfattad skriftlig sammanfattning av Torbjörns kunskaper om samisk naturmedicin finns i hans text Samisk etnomedicin som ligger på min hemsida, närmare bestämt här. 

Frågan jag ställde i inledningen tål att upprepas. Vem tar över, förvaltar och bär vidare de kunskaper som vi har samlat på oss under den neoshamanska renässansen? Det är något som seniorerna själva bör fundera igenom, innan jordevandringen avslutas. Och de juniorer som idag lockas av shamanism behöver inse var och hos vilka kunskap och kraft finns, för shamanism kan inte läras via Zoom.

 

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.

Sibirien tur och retur

Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei A. Znamenski: The Beauty of the Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press 2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den västerländska industricivilisationen.

På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700- och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser. Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen.

Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker, psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi, deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan en social funktionär som skapade ordning ur kaos.

Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar. Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för författare och antropologer som Carlos Castaneda och Michael Harner. Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse. Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt.

Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego, men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om Castanedas böcker som helande fiktion: ”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans uppgifter och sociala roll. Han var en shaman med en tydlig tricksterdimension.

Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader mellan Harners bekväma core shamanism och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en sibirisk shaman knappast skulle hålla med om.

Som en postmodern motrörelse har antropologer under de senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer använder i stället termen i pluralis; shamanismer.

Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil.

Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet, kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter, kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt omfamnande etiketten nyshamanism.

I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av 1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans arbete och önskar att The Beauty of the Primitive ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner.

Om hamnskiften, ergi och heligt landskap

Människor i djurhamn. Djur som blir människor. Existensformer utan några fasta gränser där det ena omvandlas till det andra och där det gudomliga, det heliga, finns närvarande i landskapet, i människornas egen bygd. Landskapet som en rituell arena i en värld av olika kretslopp där allt är beroende av allt annat. Det är några av grundtankarna i shamanska kulturer och även i den nordiska förkristna kosmologin. Vi kan tala om sakrala landskap, sakral geometri och topografi, om landskap och helgedomar som i det lilla speglar den stora heligheten i kosmos.

För oss som arbetar i shamansk tradition är detta upplevda självklarheter och glädjande nog har också delar av den akademiska världen börjat intressera sig på djupet för dessa perspektiv. Ett sådant exempel är det projekt vid Lunds universitet som går under namnet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv. Genom samarbete mellan discipliner som religionshistoria och arkeologi är tanken att utveckla kreativa betraktelsesätt och skapa ny kunskap. Inom projektet har det publicerats fyra böcker och den fjärde av dem finns nu i nyutgåva: Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi (Nordic Academic Press 2013).

I denna antologi medverkar 14 svenska, norska och danska forskare med bidrag av olika angelägenhetsgrad, åsikter och kvalitet. Det är framför allt texter med två olika inriktningar som jag finner användbara;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och ritualer genom att analysera djursymbolik i arkeologiska fynd och vrida och vända på klassiska begrepp som hamnskifte, ergi och sejd;

·         de som tar upp sambanden mellan kosmologi och heliga platser genom att undersöka hur järnålderns människor gestaltade sina helgedomar och sitt landskap som ett andligt mikrokosmos.

Lotte Hedeager, professor i arkeologi vid universitetet i Oslo, undersöker transformationen mellan människa och djur i en text med den fantasieggande titeln Dyr og andre mennesker – mennesker og andre dyr. Hennes analys tar sin utgångspunkt i den djurornamentik som påträffats framför allt på prakthjälmar från vendeltiden. Det handlar t ex om människor som framställs i djurhamn och människoansikten som ingår i djurfigurer, alltså om framställningar där gränserna mellan djur och människa överskrids och det ena omvandlas i det andra. Det handlar huvudsakligen om några få vilda djurarter som förknippas med de krigare som burit hjälmarna; varg, vildsvin, örn och orm. Ytterligare ett vilt djur sammankopplas med vissa av de här krigarna, men betraktades som så fyllt av kraft att det verkar ha varit närmast tabu att avbilda det, nämligen björnen. Krigarna gick under namn som bärsärkar och ulvhednar och Hedeager menar att det rör sig om personer som behärskade konsten att skifta hamn. För järnålderns människor var hamnskiftet både verkligt och farligt. De här krigarna blev vargar, vildsvin och björnar. ”Den sprituelle dimension var en transcendental realitet”.

För Hedeager representerar djuren på hjälmarna krigarnas hjälpandar och hon ser tre olika stridsmetoder förknippade med de olika djuren;

·         björnkrigarna, bärsärkarna, de individuella krigarna, som karakteriseras av vapenskicklighet och mod och aldrig angrep någon obeväpnad,

·         vargkrigarna, ulvhednarna, som alltid uppträdde i och anföll som flock för att ödelägga och plundra,

·         vildsvinskrigarna, som primärt associerades med försvarskamp och skydd, bl a genom att formera sig i så kallad svinfylking, som till utseendet påminde om ett svintryne.

Brit Solli, arkeolog vid Tromsö universitet, gör en mycket spännande och nyskapande analys av sejden och begreppet ergi, arghet, bl a genom att jämföra Odens mytiska trädhängning i världsträdet med Adam av Bremens rapport om offerlunden i Gamla Uppsala där både djur och människor ska ha offrats. Solli menar att Adam hade fått en del om bakfoten och att hängningen i Uppsala (i alla fall av människor) kan ha varit en shamanistisk intiationsritual för att få fram de mäktigaste shamanerna, som kan ha haft titeln thul. Hängningarna i offerlunden skulle då ha varit modellerade efter Odens initiationsrit i världsträdet, som uppfattades som den ideala initiationen för att uppnå kunskap.

Solli understryker att sejdaren var en genusöverskridare och att sejden var förenad med en extatisk kraft som hade tydliga sexuella associationer. Det var associationer av ett sådant slag som gjorde att det i alla fall mot slutet av järnåldern ansågs vara omanligt att sejda. Solli kopplar även samman trädhängningens extas med sexuell extas och ergi. ”Når det gjelder sjamaners og seidmenns kjönsoverskridende evner og atferd må konklusjonen vaere at den androgynitet og skeivhet som ble foraktet i det daglige, var helt nödvendig for kontakten med det guddommelige.” Detta är känt från många andra kulturer med shamanska inslag. Det var skillnad på människornas och Odens sejd; för de gudomliga varelserna gällde andra spelregler än för människorna.

Religionshistorikern vid Högskolan i Gävle, Olof Sundqvist, analyserar sambanden mellan heliga platsers topografi, kult och kosmologi i texten Uppsala och Asgård – Makt, offer och kosmos i forntida Skandinavien. Han ser helgedomar som ett sätt att spegla kosmos; heliga platser konstrueras som en rituell arena som speglar den stora heligheten i kosmos. Kultplatsen i Gamla Uppsala modellerades som en spegling av Asgård, menar Sundqvist. Platsen blir då ett mytiskt rum där en mytisk tid råder och besökarna befinner sig i universums mitt. Denna text är skriven flera år före de senaste storartade arkeologiska fynden i Gamla Uppsala av en kilometerlång ceremoniväg, men de nya fynden understryker snarast det riktiga i Sundqvists hypoteser.

Stefan Brink, forskare vid Uppsala universitet i landskaps- och bosättningshistoria, är inne på liknande tankegångar i sitt bidrag Mytologiska rum och eskatologiska föreställningar i det vikingatida Norden. Han ger några goda exempel på hur namngivning av olika platser i landskapet kan spegla kosmologiska föreställningar. Platsen, bygden, blir ett mikrokosmos där gudarna har sina boningar och kultlokaler, och är allestädes närvarande. ”Uppenbarligen ville man ha sina gudar omkring sig, där man bodde. Man transponerade den mytologiska världen till sin egen värld.” Som där ovan, så ock här nedan, som magiker har uttryckt sig i hundratals år.

Ordning mot kaos är en bok som kan rekommenderas till alla som vill tränga djupare in i den förkristna nordiska andligheten och dess intima samband med plats och landskap. Men läsaren får vara beredd på att tampas med akademiskt torrformulerade texter som är späckade med noter och hänvisningar. Måste akademiker skriva på detta vis? En av moderna forskares viktigaste uppgifter anses ju vara att nå ut med och popularisera sina fynd. Skrivarkurser vore på sin plats! Och redaktörerna skulle våga stryka ner; alltför ofta får läsaren en känsla av att läsa samma stycke för andra eller tredje gången. Och så en sista anmärkning; detta är texter baserade på analytiskt tänkande om verkligheten och inte på upplevelser av verkligheten. För att till fullo förstå sejden räcker det inte att läsa om sejd, en måste helt enkelt sejda själv, eller hur?

Rolling Thunder i Ledusjö - revisited

JIE, RT och Paul-Anders Simma i Ledusjö 1982.

På den nyshamanistiska sajten Shaman Portal har The Voice of Rolling Thunder (Bear & Company 2012) utsetts till månadens bok. När jag såg det hade jag redan plöjt huvuddelen av de 340 sidorna om den remarkable shamanen John Rolling Thunder Pope (1916-1997). Boken hade kommit till mig via andra krokiga vägar, precis som den första boken om RT som han oftast kallas – skriven av Doug Boyd och utgiven 1974 under titeln Rolling Thunder. Den boken var en stor aha-upplevelse för mig och gav mig en knuff in på den shamanska väg som jag har försökt vandra sedan dess. Boyds bok var också bidragande orsak till att ett 50-tal personer i juni 1982 befann sig i Ledusjö i Västerbotten för att under ett veckoslut ta del av Rolling Thunders kunskaper. Jag var där och vid läsningen av The Voice of Rolling Thunder blev det nödvändigt för mig att gå tillbaka och rekapitulera mitt eget möte med RT. Jag sökte i minnet, kontaktade några vänner som var med i Ledusjö för att lyssna till deras hågkomster, läste om min egen artikel i tidskriften Sökaren om detta evenemang (Rolling Thunder, son av Moder Jord, Sökaren nr 8 1982) och tittade igenom gamla pärmar med material från nätverket Yggdrasil från nyshamanismens första spirande år i Sverige (jodå, jag har en deltagarlista från Ledusjö 1982!). Denna konfrontation med det förflutna (som känns väldigt förflutet) har inte enbart varit angenämt. RT var en man som väckte motstridiga känslor och reaktioner hos dem som mötte honom och allt detta väller fram på nytt vid researchen inför denna text. Jag tror att det finns en del allmängiltiga lärdomar att dra av RT:s nedslag i Ledusjö och därför försöker jag mig på en ny analys – 30 år efteråt.

Den nya boken om RT är sammanställd av hans dotterson Sidian Morning Star Jones och den kände psykologiprofessorn Stanley Krippner, som under flera år hade nära kontakt med RT. Undertiteln är; A Medicine Man’s Wisdom for Walking the Red Road. Jag skulle tro att det var just det vi trodde att Rolling Thunder skulle delge oss i Ledusjö, men den dominerande känslan var besvikelse för det var ganska tunnsått med praktiska råd om hur vi skulle kunna vandra denna röda väg. Det RT bjöd på i sina långa monologer var allmängods om ”indianskt” tänkande och örtmedicin – framfört på ett tämligen grovhugget och odisponerat sätt – och vi kände oss nästan förorättade. Hallå, allt det där känner vi till – visa oss i stället hur vi ska kunna samtala med växter och djur och hitta tillbaka till ett ödmjukt sätt att leva på Moder Jord. Fast det sa vi aldrig till RT, i synnerhet inte eftersom vi hade blivit strängt tillsagda av hans vite road manager och livvakt Larry att närma oss RT respektfullt och bara ställa frågor via Larry. Detta skedde i den svala junimånaden 1982 strax före midsommar med oss deltagare sittandes i skolbänkar i en gammal utrymd och utkyld skolsal som RT:s medhjälpare hade försökt rena genom att tutta eld på några enekvistar i en stekpanna. Det var verkligen ingen lyckad inledning på en kurs med en medicinman! Men först lite bakgrund.

John Rolling Thunder Pope var född i Oklahoma. Mamman var vit, fadern cherokee och cajun. RT var alltså en fjärdedels cherokee och hade alltså kunnat enrollera sig i stammen. Han valde dock att stå utanför alla sådana registreringsprocesser – något som senare bidrog till ifrågasättanden av hans verksamhet. Vad stod RT egentligen för? Cherokee-traditionen? Eller byggde han på shoshone-traditionen som han gift in sig i genom sin andra hustru, Spotted Fawn? Stod han över huvud taget för en traditionell andlighet? RT hade oomtvistade shamanska förmågor att bota sjukdomar, kommunicera med djur och påverka väder och vind; det framgår av vittnesmålen i de båda böckerna om honom. Han hade också en imponerande kunskap om läkeväxter. Men vem hade han gått i lära hos? Han jobbade under en stor del av sitt liv som bromsare på Southern Pacific Railroad och bodde inte på något reservat. I The Voice of Rolling Thunder nämns ett antal traditionella medicinmän från flera olika kulturer som skulle ha fungerat som hans lärare, men ingenting är känt om hur långa perioder han tillbringade med dem. Själv talade han ofta och gärna om att han hade utbildat sig i 30 år till medicinman och om de sju olika prov som han hade måst genomgå för att bli medicinman; ett av dem handlade om att bli biten av en skallerorm och bevisligen tålde RT bett av giftormar senare i livet.

I början av 1970-talet började RT nå en viss berömmelse i alternativkretsar i USA sedan han framträtt på konferenser om alternativa terapier och shamanism. Berömmelsen närmast exploderade när han började umgås med hippierockgruppen Grateful Dead och blev mycket nära vän till en av gruppens trummisar, Mickey Hart. Gruppen köpte till och med in ett markområde på 130 hektar i Nevada åt RT där han upprättade en sorts eko-andligt kollektiv, Meta Tantay (vandra i fred).

Till Meta Tantay kom mest unga människor, såväl vita som indianer, för att bli ”andliga krigare” och leva i harmoni med varandra och Moder Jord. RT byggde sin vision på en gammal profetia som han själv tillskrev hopi-indianerna, nämligen att när den vite mannens barn börjar odla långt hår och klä sig som indianer är tiden mogen att dela med sig av visdomen till dessa vita. (Det är ytterst tveksamt om denna profetia har något med traditionella hopis att göra – om den nu över huvud taget existerar). I visionen ingick att Meta Tantay skulle bli självförsörjande genom odling, boskapsskötsel, vindkraftverk och solpaneler, men man får aldrig kläm på hur långt de kom i den verksamheten. En noggrann läsning av boken antyder snarare rätt så kaotiska förhållanden på Meta Tantay med folk som kom och gick, många av dem drogberoende eller med andra problem eller flummiga idéer. RT fungerade som samhällets andlige ledare, omgiven av en grupp unga indianska andliga krigare/livvakter, men den som verkligen höll samman ”kommunen” var hustrun Spotted Fawn. Hon fungerade som klanmoder i detta samhälle som RT hade designat med en traditionell uppdelning av sociala roller mellan män och kvinnor. Männen arbetade med jord och djur; kvinnorna lagade mat, tvättade och skötte barn. Först åt männen, sedan kvinnorna. Detta var naturligtvis väl magstarkt för en del feministiskt lagda vita kvinnor som dök upp på Meta Tantay och hade svårt att finna sig tillrätta. Det framgår också av Jones/Krippners bok att relationerna inom kommunen periodvis komplicerades avsevärt av att det förekom en hel del så kallad fri sex. RT själv beskrivs med förskönande ord som ”flörtig”.

Som läsaren förstår ställde sig många traditionella indianer frågande eller starkt kritiska till allt detta. Det blev helt enkelt för mycket hippieguru över RT. Han hade heller ingen djup förankring i någon specifik ursprungskultur och att som bokens redaktörer försöka ta sig förbi problemet genom att kalla honom för en intertribal medicinman löser inte RT:s autenticitetsproblem. Detta är bara en av de många paradoxer som präglade denne man. Han tog till sig kunskaper från alla möjliga håll och utformade sin egen shamanism. På så vis skulle man kunna säga att han å ena sidan fullföljde en sann shamansk tradition att nyskapa och gå sin egen väg. Å andra sidan gjorde han likväl anspråk på att manifestera en väldigt traditionell kunskap. Betänk att detta var på 70-talet, den pan-indianska rörelsen var stark och radikal, t ex i form av American Indian Movement, och RT hade ett otadligt indianpolitiskt engagemang, även om han aldrig blev en del av AIM; han hade deltagit aktivt i motståndskampen mot skogsavverkningar i Nevada; han talade militant om kamp för fred och för Moder Jord och hans anhängare såg sig som den nya tidens andliga krigare; The Thunder People. Det lockade inte bara vita radikaler och sökare till Meta Tantay utan också unga indianer som sökte en ursprunglig identitet.

Det var så vi som satt där i skolsalen i Ledusjö hade hört talas om RT och nu trodde vi att han skulle visa oss hur vi skulle kunna hitta tillbaka till en ursprunglig identitet och bli en sorts nordiska andliga krigare. Vilket han alltså inte gjorde. Att inte leva upp till sina åhörares förväntningar kan ju vara ett användbart trick när man vill få någon att konfronteras med sin egen dumhet (vilket Carlos Castaneda skildrar infernaliskt skickligt i böckerna om sin läromästare don Juan Matus). RT beskrivs i den nya boken också som en sorts trickster, men jag tror inte att det var som medveten trickster han framträdde inför oss. Jag tror snarare att hans oinspirerande sätt innehöll såväl en gnutta arrogans som ett ointresse för vad vi verkligen ville uppnå. Han hade kommit till Ledusjö efter en turné i Österrike och Tyskland – väl påpassad och vaktad av sina tre andliga krigare (Larry + två unga indianer som även tjänstgjorde som trummare och sångare). Om RT:s umgänge med Grateful Dead och hippiescenen fjärmade honom från många indianska traditionalister i USA så spelade hans road manager Larry en liknande roll i Ledusjö. Det var rena upprorsstämningen i vårt tältläger efter den första dagen med RT där han hade pratat runt om sådant vi redan visste och skrytsamt om sina egna mirakulösa och magiska ingripanden. En man som betonade ödmjukhet och bön och samtidigt skröt om sina egna bedrifter och tycktes njuta av att bli satt på piedestal. Vi fick helt enkelt inte ihop dessa paradoxer och kände oss snuvade på utlovad kunskap.

Till den dåliga stämningen bidrog naturligtvis också den erbarmliga skolsalen. Arrangörens plan hade varit att all undervisning med RT skulle ske i vårt tältläger vid Ledusjön (helt OK plats) och att även RT och hans krigare skulle bo där. Planerna ändrades dock abrupt när arrangören (jag skonar honom genom att utelämna namnet) i samråd med RT:s krigare fick för sig att en grupp deltagare som höll sig lite för sig själva planerade ett attentat mot RT. Därför inhystes RT i arrangörens lägenhet inne i Nordmaling och föreläsningarna flyttades till skolsalen. Visserligen brukade FBI-agenter snoka runt i trakterna av Meta Tantay, men ett attentat i Ledusjö? Eftersom misstankarna från arrangören och RT-folket riktade sig mot en specifik grupp personer och eftersom vi var flera som snappade upp detta kan läsaren säkert förstå att stämningen i lägret inte bara var upprorisk utan även depressiv. Vad gjorde vi där – egentligen? Inte blev det bättre av att arrangören själv på kvällen dök upp i tältlägret och framförde kritik från road manager Larry om att vi var en väldigt passiv publik som inte gav RT något gensvar. Men hallå! Det var ju Larry själv som sett till att vi vördnadsfullt höll oss på mattan!

-          Ni ska inte tro att ni köpt något bara för att ni betalat pengar, svarade arrangören med inte så väl valda ord.

Det var naturligtvis oerhört provocerande men ledde till långa diskussioner i lägret där vi kom överens om att nästa dag genomföra en midsommarceremoni för RT. Så skedde också – vi sjöng bl a Rune Lindströms Visa i midsommartid, som inte är så särskilt uråldrig – och RT blev på bättre humör. Han kom till vårt läger, ledde en vacker solhälsningsceremoni och genomförde också en stor cirkeldans med oss. Vi kände att vi i alla fall fick en glimt av hans andliga kunskap och vägledning. Sedan höll RT hov sittande i en bekväm stol i lägret svarandes på frågor – också från den tillresta lokala pressen. Det syntes att han njöt av situationen. Några mirakel utförde han inte, även om han botade en migrän i tältlägret.

Under den mer avslappnade slutfasen av helgen överlämnade jag en stor torshammare till RT. Han höll den en stund i handen och sa sedan;

-          Mmmm, den har stor kraft. Jag har mött Tor en gång och han sa då att vi är bröder. Vi är av samma slag.

RT bar denna hammare om halsen när han dansade cirkeldansen med oss och jag har funderat mycket över hans uttalande om Tor – också nu när jag rekapitulerar upplevelserna i Ledusjö. Man kan se uttalandet som en sorts hybris – att vara bror med Tor – men jag anser numera att det mera är ett uttryck för en verkligt traditionell andlig inställning. För traditionella indianer står ”gudar” egentligen inte över oss; de flesta ursprungsfolk har inga egna ord som betyder ”gud” utan talar i stället om andar, förfäder eller urtidens heliga varelser, som visserligen är annorlunda än vi människor men ändå är våra släktingar. Att betrakta sig som en bror till Tor uttrycker då inte hybris utan insikten om att allt är ett och hänger samman.

I min artikel i Sökaren ställde jag frågan; Vad ville Rolling Thunder egentligen med oss? Jag vred och vände på frågeställningen utan att hitta något entydigt svar utom möjligen att sprida en livsattityd, en attityd av ömhet mot jorden och allt skapat. Ceremonier och böner genomsyrade hans budskap och vi fick en glimt av hur man kan bli delaktig i en magisk verklighet. Men bara en glimt. Kanske var det viktigaste som hände i Ledusjö den gruppdynamik han skapade bland oss deltagare genom att inte leva upp till våra förväntningar?

En av mina vänner som var med i Ledusjö berättar att han kom på god talefot med RT:s två indianska medhjälpare. De var förbryllade över oss. Vad ville vi – egentligen? Inte så förvånande då att det inte blev någon djupare kontakt mellan oss och RT. Han talade ofta om att det finns en rätt tid och plats för allt och jag lutar numera åt att Ledusjö i juni 1982 var både fel tid och plats för såväl oss som RT. Och antagligen var det fel arrangör och fel road manager också. Och kanske fel medicinman och fel deltagare? Det hindrar ju inte att man även ur en sådan situation kan utvinna kraft och kunskap när man ändå har hamnat där – men det blir ju knappast av det maximala slaget.

Boken The Voice of Rolling Thunder vill ge en komplex bild av RT och vi får ta del av goda såväl som dåliga sidor hos denne man. I ett anonymiserat samtal mellan dottersonen Sidian Morning Star och fyra av RT:s närmaste (antagligen hans barn) används bland många andra epitet flera gånger ordet asshole för att beteckna RT:s karaktär. Familjemedlemmarna var uppenbarligen inte alltid imponerade av hans kvaliteter. Boken bekräftar min bild av RT som en paradoxal man; en egensinnig shaman utan djup förankring i någon ursprungsamerikansk andlig tradition; en aktivist för Moder Jord som gillade att bli skjutsad i bilar och flygplan; en blygsam man som betonade bön och ödmjukhet men njöt av att sättas på piedestal av anhängarna; en healer av rang som själv drabbades av diabetes och misskötte den så att han så småningom tvingades amputera ena benet; en renlevnadsman som förbjöd alkohol och droger i Meta Tantay men själv tog till flaskan.

Vad hände med Meta Tantay? Det imploderade efter att ”klanmodern” Spotted Fawn avlidit i cancer 1984 (troligen till följd av det radioaktiva nedfallet över Nevada efter atombombsproven på 1950- och 60-talet). RT bodde kvar där och fortsatte resa runt och hålla föreläsningar – dock med avtagande intensitet. En av hans söner Mala Spotted Eagle Pope driver numera Nanish Shontie i Oregon - en sorts fortsättning på Meta Tantay.

Vad lämnade RT för arv genom alla oss som träffade och lyssnade på honom? För min egen del kan jag tveklöst säga att han gav mig en puff i en viss riktning som jag är tacksam för, men jag kände mig aldrig riktigt bekväm med honom och den känslan vittnar också andra om. För min del hade jag svårast med hans skrytsamma sida, något som jag i Sökarenartikeln kallade ”amerikansk egofixering”. Och hans föreläsningar var i ärlighetens namn ganska gaggiga. Det går inte att förklara bort med att alla indianer talar i cirklar. Jag har senare träffat och lyssnat till ganska många traditionella ursprungsamerikaner och de talar på ett annat sätt – utan självhävdelse och genomsyrade av äkta ödmjukhet. RT hade nog inte gjort upp med sin självviktighet. Riktiga traditionalister talar inte heller om sig själva som ”indianer”, som RT gjorde. De har alltid en förankring i en specifik kultur och är diné, lakota, onondaga etc. RT stod utanför det riktigt traditionella och försökte som en sorts kompensation skapa sin egen stam, sin egen community. Kanske hade han inte kunnat göra annorlunda med sin bakgrund som enkel järnvägsarbetare och i den speciella tid han verkade? Han var möjlig på 70- och 80-talen men vore han möjlig som andlig ledare/lärare idag? Inte i den formen. Inte på det sättet.

Så, rekommenderar jag denna bok? Kanske för den som behöver få insikt i att en shaman är en komplex och sammansatt människa, precis som alla andra. Kanske för den som träffat RT och vill slutföra sin analys. Kanske för den som är intresserad av den amerikanska alternativscenen på 1970-talet. Men knappast för dem som primärt är intresserade av att i bokform ta del av traditionell andlighet – för dem finns en uppsjö av bättre böcker.

Vad drar jag själv för lärdomar av min rekapitulation av mötet med Rolling Thunder i Ledusjö? Att det viktigaste är att släppa sin självviktighet. Sann ödmjukhet och tacksamhet kan bara växa ur en attityd utan självviktighet. Och visdom växer ur ödmjukhet och tacksamhet. Den bästa läraren är Moder Jord och för att kunna höra Moder Jord måste man stänga av den inre monologen. Moder Jord hör man bäst på den plats där man är, i det landskap som man tillhör. Att lyssna till visdomsbärare från andra traditioner kan vara en hjälp i början men man måste hitta sin egen väg, sin egen sång, sin egen dans i enlighet med det ceremoniella protokoll som gäller just där man är. Detta skulle säkert Rolling Thunder hålla med om.