Renässans för förkristna tempel

Det finns flera sätt att förstärka kraften på heliga platser, t ex genom att uppföra olika jord- eller stenkonstruktioner eller byggnader av trä, så kallade kulthus. Den nyaste arkeologin visar att kulthus har varit relativt vanliga i Skandinavien och uppförts under en väldigt lång tidsrymd – ända från yngre stenålder (ca 4000-1700 f.Kr) fram till yngre järnålder (ca 375-1050 e.Kr). Byggnaderna har ingått som viktiga delar av större rituella komplex i en tradition som säkerligen har förändrats en hel del under årens gång men inte desto mindre visat sig vara väldigt seglivad. Det är dock först under de senaste decennierna som företeelsen uppmärksammats av arkeologer – de viktigaste fynden har gjorts i samband med stora så kallade uppdragsgrävningar som genomförts inför stora byggen av vägar, bostäder och kommersiella anläggningar. När de här nya fynden sätts in i större teoretiska sammanhang bl a via jämförande analyser med andra traditioner runt om i världen så leder det också till omprövningar av etablerade arkeologiska ”sanningar” och en uppvärdering av äldre skriftliga källor, t ex Adams av Bremen berättelse om hednatemplet i Gamla Uppsala.

Detta – och mycket annat spännande – kan man läsa om i den färska boken Tempel och kulthus i det forna Skandinavien: Myter och arkeologiska fakta (Carlssons 2017). Författare är Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, och Julia Mattes, doktor i arkeologi vid Ruhr-Universität Bochum i Tyskland. Denna bok är en pärla för den som är intresserad inte bara av heliga platser utan även den modernaste arkeologins nya upptäckter och omtolkningar av gamla etablerade men ensidiga teorier.

De byggnader som går under beteckningen kulthus har i allmänhet varit ganska små – typ 3x5 meter. Det viktiga är inte storleken utan placeringen och innehållet och därmed också funktionen. De har i allmänhet, men inte alltid, legat i anslutning till gravfält, storhögar och andra monumentala konstruktioner och därför utgår arkeologerna från att de ofta har använts i samband med begravningar, men antagligen också i anslutning till andra viktiga händelser i livet och i årsvarvet. De har tjänstgjort som plats för ceremoniella måltider och som kontaktyta gentemot den osynliga världen av gudomligheter och andeväsen. Det framgår också av de fynd som har gjorts i lämningarna efter husen: spår av eld, matlagningsgropar, lerkärl med livsmedel, offereldar, offergåvor som metaller, stenyxor och glaspärlor samt djur- och människoben. Det tycks också som om det har varit viktigt för husens dåtida användare att förr eller senare rituellt försegla platsen och låta den återgå till jorden, t ex genom att bränna byggnaden och täcka den med sten och jord.

Författarna ger ett flertal exempel på kulthus som påträffats i Syd- och Mellansverige och i Danmark. Det hade varit bra om de också hade prickat in platserna på kartor men den intresserade läsaren kan säkert leta sig fram själv i landskapet genom att gå in i de arkeologiska rapporter från de aktuella utgrävningarna som finns i bokens litteraturlista. Riksantikvarieämbetets webbtjänst Fornsök kan säkert också vara till hjälp. Men eftersom flera av de uppräknade platserna upptäckts vid uppdragsgrävningar så är risken att de nu ligger under en relativt nybyggd motorväg eller en rondell. De som finns kvar kan dock vara viktigt att besöka och ceremoniera på som ett sätt att knyta an till och nyskapa platsernas drömspår.

Ett par av bokens intressantaste kapitel handlar om två platser i Uppsala som redan är väl kända men som i skenet av de nya fynden visar sig vara ännu märkvärdigare än många tänkt sig. Den ena är Håga-högen som också går under namnet kung Björns hög. Den är konstruerad redan på bronsåldern, alltså kanske 1 500 år innan storhögarna i Gamla Uppsala uppfördes, och är ”bara” en del av ett betydligt större monument. Det rör sig dels om en anläggning strax söder om storhögen som kallas Björns kyrka och som uppenbarligen är en storskalig, ceremoniell stenkonstruktion, dels om ett kulthus med tillhörande klangsten i en ekdunge ca 200 meter väster om storhögen. Det är intressant att läsa om hur arkeologerna har knackat på stenen för att lyssna på dess sång – just så som platsens nutida ceremoniella utövare också gör.

Den andra platsen i Uppsala är, förstås, fornområdet i Gamla Uppsala med de tre storhögarna. De senaste årens utgrävningar av storhallarna norr om kyrkan och de sensationella fynden av den kilometerlånga ceremonivägen som blottlades inför omdragningen av järnvägsspåret genom Gamla Uppsala. Det visar, enligt författarna, att allt talar för att Gamla Uppsala har varit en mycket viktig förkristen helgedom. Berättelsen om hednatemplet som skrevs ner av Adam av Bremen och som länge varit utdömd som värdelös källa får i och med de nya arkeologiska fynden en förnyad och ny aktualitet. Fortfarande är det dock oklart var denna byggnad, som Kaliff och Mattes gärna kallar tempel verkligen låg. Den väntar fortfarande på sin upptäckt ”någonstans i kyrkans nära omgivningar”. Och, som de skriver på ett annat ställe: ”De flesta lämningar från forntiden som döljs i landskapet återstår fortfarande att upptäcka…”

Kanske läge för intuitiv arkeologi i Drömtidens spår? Då kan Tempel och kulthus i det forna Skandinavien fungera som god inspiration.

(Vår bok Heligt landskap innehåller också en tämligen utförlig text om Uppsala-klustret: Håga, Gamla Uppsala och Valsgärde.)

Markens tysta poesi och stenålderns själ

"Men jag hade öppnat porten till underjorden. Och jag såg underbara saker. Frågan är bara: vad var det jag såg?” Så skriver arkeologen Jonathan Lindström på ett ställe i De dödas tempel – Om arkeologi och jakten på stenålderns själ (Norstedts 2011). Boken handlar om en utgrävning 1993 inför en vägbreddning mellan Södertälje och Nykvarn. Den är inte som i Maja Hagermans digra Försvunnen värld (som jag tidigare recenserat här ) en sammanfattning av ett antal stora grävprojekt utan en minutiös beskrivning av en enda utgrävd plats och vad denna underbara sak som de kunde skönja konturerna av egentligen var för något. Det skulle ta flera års efterbearbetning av materialet innan svaret blev någorlunda fullständigt.
Jonathan Lindström har tidigare hyllats för sin bok om bronsåldern, Bronsåldersmordet, där han tog sin utgångspunkt i ett likfynd som gjordes på 1950-talet men visade sig vara flera tusen år gammalt. Han är en mycket samvetsgrann och engagerad arkeolog, som inte tycks lämna något åt slumpen. I efterarbetet vänder han sig till forskarkolleger inom olika discipliner för att få hjälp med dateringar, med analyser av träkol och brända benbitar, av stenyxor och keramikkärl, med diskussioner om forntida byggteknik och forn kosmologi. Mödosamt och långsamt finner han ledtrådar som kan ge svar på frågan: vad var det jag såg? Det fina med Lindström är att han också är en god författare som har skrivit en riktig bladvändare om sitt långsamt framåtskridande arbete. Samtidigt som man ivrigt läser vidare för att få svar på den inledande frågan får man sig till livs mängder av kunskaper om den så kallade stenåldern och främst de människor som skapade det som går under namnet stridsyxekultur – en kultur där försörjningsbasen var småskaligt jordbruk och boskapsskötsel med viktiga inslag av jakt och fiske. Det rör sig om människor som kommit österifrån och fört med sig nya sätt att bygga och bo, att tillverka keramik och redskap. Såväl stridsyxingarna som deras samtida levde enligt Lindström betydligt rörligare och hade ett mer komplext samhälle än vi brukar föreställa oss med ”stora samlingsplatser, framväxande hierarkier, olika levnadssätt, omfattande kolonisationsföretag, täta expeditioner över havet”.
Vad var det då som arkeologerna grävde fram utanför Nykvarn? Det visar sig vara resterna av ett så kallat dödshus som är cirka 4400 år gammalt och som då låg på en udde alldeles intill en havsvik, en liten bit bort från en dåtida boplats. Det var en liten byggnad som hade haft vasstak och plankväggar och där fynden av mänskliga benfragment tydde på att man hade förvarat döda människor, senare bränt upp dem och placerat resterna i gropar utanför huset tillsammans med sönderslagna dryckeskärl, flisor av kvarts och flinta och stenyxor.
Utifrån tanken att kvinnorna spelade en central roll i det ceremoniella livet menar Lindström att det var gårdens styreskvinna som lät bygga dödshuset, antagligen efter sin avlidne make. Senare fick den döde husbonden sällskap inne i huset av andra avlidna familjemedlemmar, såväl barn som vuxna. Flera av liken måste ha legat i denna ”mellanförvaring” i åratal innan allihop så småningom brändes i samband med en storslagen ceremoni. Benen har därefter krossats ytterligare och grävts ner i gropar längs dödshusets väggar, framför allt den östra. Bakom allt detta – från husets konstruktion till de brända benens placering i groparna tillsammans med keramik och stenföremål anar Lindström ett mönster, en kosmologi. Dödshuskonstruktörerna lämnade inga skriftliga dokument efter sig – de skrev direkt i marken.
Kosmologin ligger väntande i marken som ett slags tyst poesi, för att använda Lindströms egen formulering, och han kan till slut rita upp en ”dödshusets symboliska grundstruktur”. I denna grundstruktur finner vi bl a en föreställning om världens olika dimensioner – från undervärldar till himlar – och medvetenhet om de fyra kardinalriktningarnas olika karaktär. De nedgrävda stenyxorna, som troligtvis ska skydda dödshusets invånare, ligger just i kardinalriktningarna. I norr ligger en flintyxa som representerar ljus, himmel och riktningen uppåt. Fynden i dödshusets södra del innehåller sådant som representerar mörker, underjord och riktningen nedåt. Sydväst, några meter från huset, hade de grävt ner en liten ceremoniell stridsyxa, antagligen som en sorts superskydd för de döda. Stridsyxingarna var extremt noggranna och hade enligt Lindström inte lämnat något åt slumpen när de designade dödshuset utifrån sina föreställningar om det synliga som det osynliga, om himlar och undervärldar, om liv och död, om kropp och själ och om hur de dödas själar kunde hjälpas vidare i det stora kretsloppet.
4400 år senare kom en ovanlig arkeolog som förstod att det var ett helt kosmos som han grävde upp med detta lilla hus. I sina försök att greppa stridsyxingarnas kosmologi, i sin jakt ”efter stenålderns själ” använder sig Lindström en del av förkristen nordisk myt och han tar hjälp av hällristningarna vid Nämforsen. Det är ett bra försök, men jag tror att han hade kunnat nå ännu längre och kommit stridsyxingarna ännu närmare om han i större omfattning hade bedömt fynden i ljuset av den traditionella livssyn som ännu idag är en levande kraft bland många urfolk, också i de samiska områdena. Stridsyxingarna hade säkert kontakt med samernas förfäder och förmödrar och sådana perspektiv hade kunnat göra De dödas tempel till en ännu bättre bok.

En helig geografi i ständig förändring

När Uppland efter den senaste nedisningen reste sig ur havet var det ett skärgårds- och vattenlandskap i snabb förändring där havsstranden ibland kunde förskjutas över 20 meter på ett år. Hit kom säljägare redan för drygt 5 000 år sedan. Efterhand befolkades landet av andra människor som höll boskap, odlade grödor och dyrkade Den stora modern. Människor, saker och tankar som kommit långväga ifrån slog rot i den uppländska jorden där de lämnade spår som kan vara lätta att hitta men svåra att tolka. Den som skrapar lite på ytan kan hitta spår av klimatförändringar, sociala omvälvningar, maktförskjutningar och andliga paradigmskiften – allt manifesterat i ett landskap där människor både medvetet och omedvetet gjorde ny historia på gamla platser.
Allt detta och mycket mer därtill skildras på ett lysande sätt av Maja Hagerman i boken Försvunnen värld (Norstedts 2011). Bokens långa undertitel lyder ”Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige”. Det handlar om hundratusentals kvadratmeter som undersöktes inför bygget av den nya motorvägen mellan Uppsala och Tierp och där ett antal mer eller mindre sensationella fynd gjordes. Vägverket ville att de många arkeologiska knastertorra rapporterna skulle populariseras för en bredare allmänhet och gav 2005 Maja Hagerman uppdraget. Den bok som både Hagerman och Vägverket trodde skulle ta något år att ställa samman visade sig ta fem år att få färdig. Med Hagermans egna ord: ”Det skulle visa sig att det tog flera år bara att sätta sig in i vad arkeologerna hade hittat på de olika platserna, och förstå hur deras iakttagelser kunde fogas ihop till en berättelse”. Nu föreligger denna ”berättelse om ett landskap som förändrades”, där åtskilliga av stenåldersfolkets boplatser än idag är levande byar och deras upptrampade stigar längs havsvikar och åar fortfarande är färdvägar, om än asfalterade och breddade. Boken är ett 400-sidigt praktverk – flyhänt skriven och utsökt illustrerad med foton och fantastiska landhöjningskartor.
Maja Hagerman sätter in arkeologernas fynd i ett större kulturellt och mytologiskt sammanhang och diskuterar paralleller med och influenser från bl a Egypten, Kreta, Grekland och Romarriket. Resultatet blir en delvis ny historieskrivning. Inne i det som under lång tid varit skog och under åkrar och beteshagar gjorde arkeologerna märkliga fynd – spår efter väldiga långhus, stora gravfält och kultplatser med långväga föremål av brons, koppar och guld. Redan för 4 000 år sedan förekom en utvecklad handel med metaller från områden i nuvarande Polen, Tjeckien och Slovakien, och självfallet också utbyte av människor, idéer och teknologi. Fynden visar t ex att den inhemska produktionen av järn från både myrmalm och bergmalm började betydligt tidigare än man trott, liksom framställningen av tjära (en oerhört viktig produkt i ett skärgårdslandskap där båtar var det överlägset snabbaste transportmedlet).
Förändringsmönstret är komplext och svårfångat: ”Folkrörelser skedde inte ’en gång’ utan pågick i årtusenden, och i många olika riktningar. Poängen är väl snarare att allt på olika sätt hänger ihop. Att trådar av kulturförbindelser går kors och tvärs, som i en snårig och svåröverskådlig härva. Forntiden är inte ’svensk’, inte nationellt avgränsad eller ens präglad av nordlig isolering".
Inte bara bosättningsmönster, näringar och teknik var stadda i förändring. Också kosmologin i detta föränderliga landskap stöptes om, även om den under flera tusen år huvudsakligen kretsade kring sol, jord, fruktsamhet och hur människorna på bästa sätt skulle samspela med naturen och de stora kretsloppen. Här ser Hagerman vad hon kallar ett slags helig geografi där en mängd platser som uppkallades efter heliga varelser (hon envisas med att skriva ”gudar”) ingår i en större väv av heligheter. Helt riktigt beskriver hon de heliga platserna som ett gränsområde mellan det jordiska och det övernaturliga, som portaler för att kommunicera med andra världar och deras invånare. Hur hittar man ett heligt berg, frågar sig Hagerman när hon beskriver hur arkeologerna bit för bit och med en hel del tur gradvis förstod att den höjd som kallas Torsberget är en gammal kultplats som använts av många olika människor under mycket lång tid. För att hitta sådana heliga platser, som kan vara dolda under stock och sten och sedan länge varit som bortblåsta ur det kollektiva minnet, skulle man kanske behöva använda någon sorts intuitiv eller shamansk arkeologi. Nu är också själva Torsberget bortsprängt och E4 skär rakt genom det som en gång var ett heligt berg. Frågan borde kanske ställas: vad händer när ett heligt berg sprängs i småbitar? Intill det gamla berget ligger en rastplats med en informationstavla om utgrävningarna längs motorvägen och dit har Vägverket låtit transportera några av de stora stenblock med älvkvarnar som påträffades på berget. Så lite av heligheten kanske finns kvar.
Trots Hagermans öppenhet för hur kulturella och andliga strömningar genomkorsat geografin tycker jag att hon (liksom arkeologerna) är lite för fixerad vid det romerska perspektivet. Väldigt mycket av föremål, hierarkier och kultur kopplas samman med utvecklingen i Romarriket. Det stämmer säkert i många fall men när man applicerar det på en så komplex företeelse som runorna vill jag ropa stopp och belägg. Det är inte så enkelt som att runorna skulle vara en nordisk omarbetning av det romerska alfabetet. De äldsta runorna, utharken (eller futharken som en del vill kalla systemet), är inget alfabet utan symboler för grundläggande krafter i kosmos. De är ljud och tecken som har en djupgående innebörd och är äldre än de abstrakta alfabeten. Hagerman öppnar visserligen för en gotisk dimension när det gäller utvecklingen i Uppland, alltså ett inflytande från kulturer och människor runt Svarta havet, och det hade varit intressant om hon applicerat den även på runorna. Myten berättar ju om Oden som förde med sig runorna (och mycket annat) just från Svarta havsområdet och, som Hagerman själv påpekar flera gånger, så innehåller myten ofta fragment av det verkligen har hänt.
En annan aspekt av denna myt är beskrivningen av kriget mellan vaner och asar, som av många religionshistoriker har tolkats som en form av patriarkalt andligt maktövertagande. Utan att direkt nämna den aspekten landar Försvunnen värld i de omvälvningar som kan spåras i Gamla Upsala, ”kungshögarna” och gravfältet i Valsgärde strax intill. Hagerman resonerar både djuplodande och mångsidigt om maktförskjutningar till en ny krigarelit, social turbulens och klimatförändringar som präglade området kring 500-talet av vår tideräkning. Den folkliga fruktbarhetskult som varit fokuserad på heliga varelser som gått under namn som Nerthus, Njärd, Njord, Frej och Freja, fick konkurrens av och betvingades också i viss mån av en esoterisk Odenkult och på denna andliga legering injicerades så småningom den kristna läran. Mycket av den gamla, traditionella livssynen levde dock kvar under många hundra år i det som brukar kallas vardagskulten. Det har jag skildrat i en tidigare bloggtext om det märkliga altarskåpet i Lena kyrka. Ett annat påtagligt tecken i landskapet är den runsten som är avbildad ovan och som står intill väg 700 i Flotä vid Björklingeavfarten från den nya motorvägen – den enda runsten som påträffats med ett älskande par avbildat. Enligt Hagerman är den en sorts vägvisare för kommande generationer till de heliga kullarna i Ryssgärdet någon kilometer bort. Vi rör oss i en helig geografi där allt hänger samman.