David Bohm transcenderar fysik och filosofi

Världen bör betraktas som ett universellt flöde av händelser och processer; som en odelad helhet där allting ingår; som en helhet i flödande rörelse, där materia och medvetande inte är separata företeelser utan olika aspekter av en hel och obruten rörelse. Så går det att sammanfatta några av huvudtankarna hos den brittiske fysikern David Bohm (1917-1992). Bland fysiker har han betraktats som flummig i sina försök att gå bortom såväl fysik som filosofi och skapa ett nytt och omvälvande paradigm, men på senare tid har hans stjärna börjat stiga igen. Bohms böcker trycks på nytt och den som gör sig mödan att tränga in i hans tankevärld blir rikligen belönad.

Min ingång i Bohms teorier har gått via forskare och författare som David Peat och Rupert Sheldrake som båda citerar generöst ur hans arbeten. Det har fört mig fram till Bohms egen Wholeness and the Implicate Order (Routledge Classics 2002) som är en sammanställning av artiklar som publicerats på lite olika håll. Den kan också ses som Bohms bidrag till att utveckla ett icke-fragmentariskt tänkande, som han menar är förutsättningen för att lösa världens många och stora problem.

Bohm som alltså var fysiker understryker att fysiken behöver en ny teoretisk struktur där rum, tid, materia och rörelse beskrivs på nya sätt. Han försöker skapa en kvalitativt ny teori som går bortom både Einsteins relativitetsteori och kvantfysiken. Båda dessa ser han som begränsande abstraktioner och approximationer medan hans egen teori om den implicita och explicita ordningen (implicate and explicate order) går bortom allt detta och betraktar kosmos, materien, livet och medvetandet som projektioner från en gemensam grund. Denna grund för ”allt som är” kallar han the holomovement, alltså holo-rörelsen, helhetsrörelsen.

Jag ska försöka bena upp dessa begrepp. Den implicita ordningen är det som alla företeelser kommer ut ur. I den smälter alla tillvarons olika aspekter samman, där är inte partiklar längre autonoma och separat existerande. ”Det som är” är en process av ständig rörelse och förändring. Alla föremål, företeelser och händelser är former som abstraheras ur denna process, som Bohm betecknar som en okänd och odefinierbar totalitet av flödande rörelse. Allt som finns är tillfälliga manifestationer eller aspekter av den underliggande kosmiska rörelsen. Denna existensens totalitet är ”enfolded”, alltså innesluten, i den mångdimensionella implicita ordningen och ”unfolds”, vecklar ut sig, i det som han kallar den tredimensionella explicita ordningen, som i stort sett är detsamma som den verklighet vi känner.

Den implicita ordningen är primär, oberoende existerande och universell, medan den explicita ordningen är det som flödar ut ur den implicita ordningen och är sekundär och avledd med separerade former som vi kan observera med våra sinnen och våra instrument.

I princip är den implicita ordningen en multidimensionell verklighet, ”en obruten helhet som inkluderar hela universum med alla dess ’fält’ och ’partiklar’”. Materia och medvetande är bara olika aspekter av den implicita ordningen och i denna högre dimension är medvetande och materia ett. Också kunskapen om denna process är en process, en abstraktion från det enda och totala flödet, som är grunden både för verkligheten och för kunskapen om denna verklighet. Den implicita ordningen ”bärs” i sin tur av the holomovement, holo-rörelsen, som är en obruten och odelad totalitet; odefinierbar och omätbar.

Den implicita ordningen har alltså sin grund i holo-rörelsen, som enligt Bohm, befinner sig i ett tillstånd av oändligt flödande inne-slutande och ut-vecklande enligt ”lagar” som vi för det mesta bara har en vag kännedom om och som i sista hand kan ligga bortom vårt vetande. Denna holo-rörelse, som alltså är alltings urgrund, innehåller ett enormt hav av energi som genom den implicita ordningen manifesterar sig i den explicita ordningen. Bohm gör en liknelse mellan detta energihav och de hav som vi känner till och beskriver den explicita ordningen, alltså världen som vi känner till, som krusningar på havets yta. Big bang är då helt enkelt en större krusning på detta energihav.

Vad kan vi göra av dessa teorier idag? För min del ser jag väldigt tydliga beröringspunkter mellan urfilosofi och Bohms paradigm. Kanske är Drömtiden mer eller mindre detsamma som the implicate order? Och då kanske Urds väv är detsamma som the holomovement? Jag har tidigare tänkt mig att Urds väv är en symbolisk beskrivning av kosmos, men nu undrar jag om det inte är en faktisk beskrivning. I Urds väv ryms alla de fält som den avancerade fysiken och biologin teoretiserar om, såsom kvantfält och morfiska fält. Och stommen i den nordiska shamanismen – runmagin – tycks rymma allt detta. I Utharken finns kunskapen om alltings ursprung och väsen.

Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Vi måste acceptera våra omistliga skyldigheter

Red Alert är ett uttryck i engelskan som betyder högsta larmberedskap. Det följs oftast av ett utropstecken för att understryka situationens allvar. Det är också titeln på en liten bok av Daniel R. Wildcat, professor vid Haskell Indian Nations University i Lawrence, Kansas. Undertiteln låter inte så litet kaxig: Saving the Planet with Indigenous Knowledge (Fulcrum Publishing 2009). Med tanke på att Wildcat är Native American från Muscogee-nationen i nuvarande Oklahoma skulle en svensk översättning av titeln gott kunna vara Röd varning!

Bokens omslag förstärker det alarmistiska anslaget. Det föreställer en modern indian i skjorta och slips, traditionell fjäderskrud på huvudet och en gasmask för ansiktet – påfallande lik en kachinamask. Och visst har Wildcats bok en ödesdiger grundton av förestående klimatkollaps och det som han kallar den fjärde urfolksfördrivningen. Med det avser han de urfolk med ett bevarat traditionellt livssätt som redan nu drabbas av klimatförändringarna. Stigande havsnivåer och smältande isar och permafrost tvingar dem att överge sina traditionella boplatser och livssätt. Det gäller t ex arktiska folk i Alaska och Kanada som blivit ofrivilligt indragna i en process av ”katastrofal upplösning av ursprungliga livssätt”.

Den röda varningen är utfärdad av Moder Jord ”som försöker säga oss något på sitt eget språk”. ”Planeten säger oss att problemet är det sätt som en stor del av mänskligheten lever på.” Vi måste förändra detta sätt att tänka och leva på och hitta fram till ”bättre sätt att leva där vi är”. På 139 sidor ger Daniel Wildcat sitt bidrag till denna process och han lyckas på dessa sidor få in förvånansvärt mycket av och om ursprunglig filosofi och kunskap. Detta är en stor bok i litet format som kräver noggrann koncentration och kontemplation från läsarens sida. Belöningen är en god inblick i kunskapssystem som vilar på ”tusentals år av samspel med ekosystem, samspel med jorden, luften, vattnet och icke-mänskliga levande varelser”.

Wildcat betonar hur den ursprungliga mångfalden i natur och klimat gett upphov till mångfald i livssätt och livssyn. Kunskap uppstår i och genom handling (knowing as doing) och det finns självfallet inte ett enda utan många urtänkanden som vi kan lära oss av. Och vad är det som världen framför allt behöver ta till sig av urfolkens praktiskt grundade filosofier? Här ställer Wildcat det han kallar ursprunglig realism (indigenous realism) mot industricivilisationens moderna mytologi. Urfolken har förstått att de inte kan styra naturen, något som däremot är en grundtanke i den moderna mytologin. Naturen är alltid större än människan och urfolken förhåller sig till detta faktum genom att leva uppmärksamt (attentive living). Ett annat uttryck för detta som Wildcat använder är ”respektfull uppmärksamhet” gentemot omvärlden. Det innebär att vara uppmärksam på vad landskapet, dess växter och djur kan lära oss. Resultatet blir en förmåga att arbeta med det som finns tillgängligt – kombinerat med visdom för att försäkra sig om att även kommande generationer kan fortsätta på samma sätt.

Urfolkens kunskapssystem har utvecklats under många generationers symbiotiska samverkan med landskapen på de platser som de kallar sina hem. Kunskaperna uppstår ur ömsesidig samverkan med allt annat och bygger på relationer till allt annat levande. Kunskap är relationer, helt enkelt. Naturen ses inte som en samling resurser utan som ett nätverk av släktingar. De djupaste insikterna får vi genom vårt handlande, skriver Wildcat. Det gäller inte bara handlande för att skaffa föda, tillverka kläder, bygga bostäder och uppfostra barn utan också sådant som bön, sång och trumning. ”För dem som är uppmärksamma finns kunskapen i livet.”

Urtänkandet leder till ett respektfullt och ansvarsfullt sätt att uppträda i ekologiska samhällen. Till skillnad från det västerländska framhävandet av människans omistliga rättigheter betonar urkulturerna i stället människornas omistliga skyldigheter gentemot den övriga skapelsen. Kunskapen kommer till människorna som en gåva från Moder Jord och andra levande varelser. Wildcat aktar sig dock för att romantisera urkulturerna: ”Urfolk har gjort många misstag och felbedömningar”. Här nämner Wildcat några av de nordamerikanska högkulturer som dukat under, t ex Hohokam, Cahokia och Chaco Canyon.

För oss idag gäller att göra en seriös granskning och återuppbyggnad av ursprunglig kunskap. Att tillämpa ursprungliga insikter på innovativa sätt för att försöka lösa de praktiska problem världen står inför idag. Vi behöver bl a en mängd teknologiska innovationer utifrån ett annat sätt att tänka och handla – inspirerat av urtänkande och med respekt för jorden, luften och vattnet. Vi behöver identifiera teknologier som har ett värde som går bortom de ekonomiska vinstmåtten, skriver Wildcat. Han sätter sitt hopp bl a till att de indianska universitet som växt fram runt om i USA ska kunna alstra en ny generation av indianska forskare, ingenjörer och planerare. Situationen är allvarlig och det är bråttom och det enda vi kan göra är att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Men, för att återknyta till bokens undertitel, är det inte ett uttryck för hybris att tro att människan kan rädda jorden? Naturligtvis kan inte människan göra det ensam, betonar Wildcat. ”Vi måste be om hjälp från våra släktingar. Vi måste vara uppmärksamma och vända oss till växterna, djuren, vinden, vattnet, Jorden och vår mest avlägsna släkting, solen, för att stoppa en överhängande katastrof för Jorden.” Ett viktigt steg på vägen är att vi accepterar våra omistliga skyldigheter i skapelsen.

Är fästingen verkligen en broder?

I mitten av 1970-talet skrev jag en recension av John Hedbergs bok Den blå hjorten som handlar om wixárica-indianerna i centrala Mexiko. Den publicerades på Aftonbladets kultursida under rubriken Även skorpionen är en broder. Wixárica anser, liksom de flesta andra urfolk, att allt är ett och hänger samman och att alla är släkt. Så även om skorpionen kan vara besvärlig att handskas med och man absolut inte vill ha den i sin bostad, än mindre bli stungen av den, så är den ändå en släkting med en uppgift att fylla i tillvaron. Man måste respektera den och får helt enkelt anpassa sig till att den finns.

Jag kommer att tänka på wixárica och skorpioner när jag pillar loss sommarens fjärde fästing – den här gången från vänster smalben. Jodå, jag är vaccinerad mot TBE men lik förbaskat brukar fästingbett kunna vätska och klia i månader. Är fästingen en broder? Och vad innebär det i så fall för dess rättigheter – och mina rättigheter och skyldigheter? Med vilken rätt tar jag livet av en fästing – för att inte tala om andra besvärliga varelser som bromsar, blinningar, myggor och knott?

Det är en sak att tala om alla andra varelser som ens släktingar och att alla arter har sina ursprungliga uppgifter att fullgöra i Det stora kosmiska kretsloppet, men en helt annan att med hjälp av en fästingplockare försöka få ut den vidriga blodsugaren ur sin organism för att sedan omsorgsfullt knosa den eller elda upp den. Handlar det, i ett urfilosofiskt perspektiv, om ett brodermord? Urfilosofin gör ju ingen kvalitativ skillnad på liv. Allt har liv. Och inte bara det; allt har själ, medvetande, vilja och personlighet. Urfilosofin menar att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan ex-vis mitt liv som människa, eller en vargs liv som varg, och en fästings liv som fästing, eller en skorpions liv som skorpion.

Kommen så långt i mina funderingar försöker jag hitta en utväg. Ett alternativ kan vara att helt konsekvent vägra ta någon annan varelses liv – att försiktigt sopa vägen man vandrar för att inte trampa ihjäl någon myra, att sätta andningsskydd för munnen för att inte oavsiktligt andas in något litet flygfä och naturligtvis inte äta något som har liv och medvetande. Men enligt urfilosofin så har ju också växter liv, själ och medvetande så om jag ska vara helt konsekvent borde jag inte heller döda morötter och potatisar för att livnära mig själv. En del människor löser detta dilemma genom att bara äta av de frukter och frön som växterna frivilligt delar med sig av. Då invänder jag; även ett sädeskorn eller ett blåbär har liv, själ och medvetande och när man äter upp det så dör det.

De flesta urfolk löser dessa dilemman genom att förhålla sig filosofiskt kreativt och dynamiskt. Man skapar helt enkelt berättelser om hur ens egna förfäder och förmödrar för väldigt länge sedan fick tillstånd av skapelsens heliga väsen att döda andra varelser för att livnära sig själva. Naturligtvis under bestämda villkor, som att jaga, fiska och samla växter på speciella sätt (hållbara skulle vi kanske säga idag) och att med ceremonier tacka alla för att de stora kretsloppen ska fortsätta. En annan sorts berättelser handlar om hur förfäderna och förmödrarna ingick avtal med andra arter om olika typer av samarbete och utbyte av tjänster, t ex hur samerna kom överens med hunden om ett ömsesidigt samarbete. Än idag finns traditionella indianer i Nordamerika som talar om sina nationers diplomatiska relationer med olika djurnationer.

Men det mesta av sådan diplomati tycks handla om relationerna till djur som buffeln, vargen och björnen. Jag har aldrig hört någon tala om diplomatiska relationer med fästingnationen och jag har aldrig stött på berättelser som rättfärdigar att man avlivar besvärliga kryp. Snarare då berättelser om hur farliga och giftiga varelser besitter stor visdom som man kan få del av vid en konfrontation, t ex genom att bli stungen av en skorpion eller biten av en skallerorm. I nordisk tradition har t ex huggormen haft en stark magisk laddning. Men där handlade det inte om att bli biten av den utan att själv fånga in och avliva en orm för att få del av dess botekraft.

Skulle det innebära att fästingen kan överbringa visdom? Har jag aldrig hört. Däremot kan jag tänka mig att det finns ett budskap även i ett fästingbett. Varför fick man ett bett just nu och just här, vad höll jag på med, skulle jag ha gjort på något annat sätt? Betraktat i ett större perspektiv kan man se fästingens ökande utbredning (och därav följande spridning av t ex borrelia och TBE) som ett uttryck för obalanser orsakade av människan (stigande temperaturer) och då kan man ju säga att Moder Jord verkligen skriver sitt budskap direkt på vår näsa; all skit vi öser ut i atmosfären slår tillbaka mot oss själva.

Det finns självfallet berättelser hos urfolk om hur man ska förhålla sig till besvärliga och giftiga djur även om man inte upphöjer detta till diplomatisk status. Oftast går de ut på att man helt enkelt ska undvika en alltför nära kontakt. Det är sådant som antropologer kallar tabu. Sådan kunskap har också hos oss tidigare överförts genom muntliga berättelser och vardagliga förhållningsregler, t ex om hur man undviker att bli getingstungen eller få in myror i huset. Ett alltmer urbant liv har underminerat mycket av denna folkliga vardagsvisdom och numera tycks det normala vara att ringa Anticimex när man skådar en getingbilla under taknocken eller en mus på balkongen.

Men det är ju en sak att undvika de obehagliga varelserna – du sköter ditt och jag sköter mitt, som var kärnmeningen i olika skyddsformler – en annan att helt sonika ta livet av dem. Jag har inget emot termiter, men jag vill inte ha dem i mitt hus, sa Michael Harner på en shamankurs i Värmland 1983. Det handlar helt enkelt om att försöka kommunicera detta budskap till termiterna och om de vägrar lyssna får man helt enkelt försvara sig och sitt. Medicinmannen Rolling Thunder hade en omvittnad förmåga att samtala med myggsvärmar och slippa bli biten samtidigt som andra personer i närheten led svårt av myggbetten.

Enligt detta shamanska förhållningssätt har jag själv försökt hålla myror och andra kryp borta från huset. Ni håller er där och jag håller mig här. Men när myrorna bryter överenskommelsen och ändå kommer in, ja då är det bara att drämma till! Diplomatins möjligheter är uttömda. Den som har svårt att acceptera att slå ihjäl en myra bör studera hur myrorna själva beter sig mot intränglingar från andra myrsamhällen. De är helt skoningslösa.

Så, jag säger till fästingarna; ni är mina bröder och jag låter er vara i fred och sköta ert, men inte på min bekostnad. Försöker ni suga mitt blod försvarar jag mig skoningslöst. Detta förhållningssätt ligger i linje med ex-vis navajos sätt att använda sina fundamentala lagar, den livssyn som reglerar deras uppträdande. Dessa lagar är inte rigida utan tillämpas kreativt och dynamiskt i en värld som befinner sig i ständig rörelse och där allt är ett och hänger samman.

Dessa resonemang föder många andra tankar om begreppet Moder Jords rättigheter eller naturens rättigheter, som jag hoppas kunna utveckla i nästa bloggtext.

Moder Jords rättigheter och ursprungligt livssätt

Indigenous Environmental Network bjuder in till en internationell konferens den 4-6 april på Haskell Indian Nations University i Lawrence Kansas, USA på temat ”Moder Jords rättigheter: att återskapa ursprungliga livssätt av ansvar och respekt”. Inbjudan innehåller en fint formulerad text om Moder Jords rättigheter som jag här återger in extenso.
I april 2010 inträffade en historisk händelse. Mer än 32 000 människor, inkluderande urfolk, sociala rörelser, småbönder och en del regeringsledare, samlades i Cochabamba, Bolivia, för Världskonferensen om klimatförändringar och Moder Jords rättigheter. Två av konferensens resultat var Folkets fördrag och Den universella deklarationen om Moder Jords rättigheter. Fördraget och deklarationen gav röst åt världens folk som upplever effekterna av klimatkaos och dess många åtföljande problem, inklusive åderlåtningen av färskvatten och andra naturresurser och problemen med livsmedelssäkerhet, fattigdom och miljökris tillsammans med den finansiella kollapsen i USA och globalt.
Under Cochabamba-konferensen föreslog Bolivias president Evo Morales officiellt att FN ska anta en deklaration som erkänner att naturen eller Moder Jord har vissa inneboende rättigheter som vi människor måste respektera och försvara. Om FN och nationella och lokala regeringar antar deklarationen om Moder Jords rättigheter skulle det utöka den kategori som innehar lagliga rättigheter och det skulle initiera en global omvandling.
Våra profetior och läror säger oss att livet på Moder Jord är i fara och står inför en tid med stora omvandlingar. Som urfolk accepterar vi det ansvar som vi ålagts av våra profetior att berätta för världen att vi måste leva i fred med varandra och med jorden för att säkerställa harmoni i skapelsen.
Våra ursprungliga livssätt är de första ”gröna ekonomierna”. Detta är mer än en abstrakt filosofi. Vår Moder Jord är livets källa. Vatten är hennes livsblod. Välbefinnande för den naturliga miljön leder till uthållighet för våra folks fysiska, mentala, känslomässiga och andliga liv. Moder Jords hälsa och urfolkens hälsa är intimt sammanflätade. När våra hemland har god hälsa är också våra folk friska. Detta oskiljaktiga förhållande måste respekteras för våra kommande generationers skull och för jordens välmåga.
Allianser formas på global nivå av urfolk och grupper och individer som har tagit ställning för att skapa ett rättssystem som ser och behandlar naturen och Moder Jord som ett självständigt väsen med grundläggande rättigheter. Detta för att hjälpa fram ett paradigm som är baserat på urtänkande och urfilosofi och garanterar lika rättigheter för naturen och hedrar ömsesidigheten i allt liv.
Detta är den största utmaningen som mänskligheten står inför i det 21:a århundradet. Hur ska vi om-orientera de dominerande industrisamhällena så att de åstadkommer mänskligt välbefinnande på ett sätt som bidrar till Moder Jords hälsa i stället för att underminera den? Med andra ord – hur ska vi leva i harmoni med naturen?
Vi bjuder in mänskligheten att komma samman för att förbättra vårt kollektiva mänskliga uppträdande så att vi kan utveckla en mer hållbar värld. Vi kan bevara, skydda och fullfölja våra heliga plikter att leva med respekt i denna underbara skapelse. Vi har makten och ansvaret för att åstadkomma en förändring.
Tom B.K. Goldtooth, Indigenous Environmental Network
Dr. Daniel Wildcat, Haskell Indian Nation University

Markens tysta poesi och stenålderns själ

"Men jag hade öppnat porten till underjorden. Och jag såg underbara saker. Frågan är bara: vad var det jag såg?” Så skriver arkeologen Jonathan Lindström på ett ställe i De dödas tempel – Om arkeologi och jakten på stenålderns själ (Norstedts 2011). Boken handlar om en utgrävning 1993 inför en vägbreddning mellan Södertälje och Nykvarn. Den är inte som i Maja Hagermans digra Försvunnen värld (som jag tidigare recenserat här ) en sammanfattning av ett antal stora grävprojekt utan en minutiös beskrivning av en enda utgrävd plats och vad denna underbara sak som de kunde skönja konturerna av egentligen var för något. Det skulle ta flera års efterbearbetning av materialet innan svaret blev någorlunda fullständigt.
Jonathan Lindström har tidigare hyllats för sin bok om bronsåldern, Bronsåldersmordet, där han tog sin utgångspunkt i ett likfynd som gjordes på 1950-talet men visade sig vara flera tusen år gammalt. Han är en mycket samvetsgrann och engagerad arkeolog, som inte tycks lämna något åt slumpen. I efterarbetet vänder han sig till forskarkolleger inom olika discipliner för att få hjälp med dateringar, med analyser av träkol och brända benbitar, av stenyxor och keramikkärl, med diskussioner om forntida byggteknik och forn kosmologi. Mödosamt och långsamt finner han ledtrådar som kan ge svar på frågan: vad var det jag såg? Det fina med Lindström är att han också är en god författare som har skrivit en riktig bladvändare om sitt långsamt framåtskridande arbete. Samtidigt som man ivrigt läser vidare för att få svar på den inledande frågan får man sig till livs mängder av kunskaper om den så kallade stenåldern och främst de människor som skapade det som går under namnet stridsyxekultur – en kultur där försörjningsbasen var småskaligt jordbruk och boskapsskötsel med viktiga inslag av jakt och fiske. Det rör sig om människor som kommit österifrån och fört med sig nya sätt att bygga och bo, att tillverka keramik och redskap. Såväl stridsyxingarna som deras samtida levde enligt Lindström betydligt rörligare och hade ett mer komplext samhälle än vi brukar föreställa oss med ”stora samlingsplatser, framväxande hierarkier, olika levnadssätt, omfattande kolonisationsföretag, täta expeditioner över havet”.
Vad var det då som arkeologerna grävde fram utanför Nykvarn? Det visar sig vara resterna av ett så kallat dödshus som är cirka 4400 år gammalt och som då låg på en udde alldeles intill en havsvik, en liten bit bort från en dåtida boplats. Det var en liten byggnad som hade haft vasstak och plankväggar och där fynden av mänskliga benfragment tydde på att man hade förvarat döda människor, senare bränt upp dem och placerat resterna i gropar utanför huset tillsammans med sönderslagna dryckeskärl, flisor av kvarts och flinta och stenyxor.
Utifrån tanken att kvinnorna spelade en central roll i det ceremoniella livet menar Lindström att det var gårdens styreskvinna som lät bygga dödshuset, antagligen efter sin avlidne make. Senare fick den döde husbonden sällskap inne i huset av andra avlidna familjemedlemmar, såväl barn som vuxna. Flera av liken måste ha legat i denna ”mellanförvaring” i åratal innan allihop så småningom brändes i samband med en storslagen ceremoni. Benen har därefter krossats ytterligare och grävts ner i gropar längs dödshusets väggar, framför allt den östra. Bakom allt detta – från husets konstruktion till de brända benens placering i groparna tillsammans med keramik och stenföremål anar Lindström ett mönster, en kosmologi. Dödshuskonstruktörerna lämnade inga skriftliga dokument efter sig – de skrev direkt i marken.
Kosmologin ligger väntande i marken som ett slags tyst poesi, för att använda Lindströms egen formulering, och han kan till slut rita upp en ”dödshusets symboliska grundstruktur”. I denna grundstruktur finner vi bl a en föreställning om världens olika dimensioner – från undervärldar till himlar – och medvetenhet om de fyra kardinalriktningarnas olika karaktär. De nedgrävda stenyxorna, som troligtvis ska skydda dödshusets invånare, ligger just i kardinalriktningarna. I norr ligger en flintyxa som representerar ljus, himmel och riktningen uppåt. Fynden i dödshusets södra del innehåller sådant som representerar mörker, underjord och riktningen nedåt. Sydväst, några meter från huset, hade de grävt ner en liten ceremoniell stridsyxa, antagligen som en sorts superskydd för de döda. Stridsyxingarna var extremt noggranna och hade enligt Lindström inte lämnat något åt slumpen när de designade dödshuset utifrån sina föreställningar om det synliga som det osynliga, om himlar och undervärldar, om liv och död, om kropp och själ och om hur de dödas själar kunde hjälpas vidare i det stora kretsloppet.
4400 år senare kom en ovanlig arkeolog som förstod att det var ett helt kosmos som han grävde upp med detta lilla hus. I sina försök att greppa stridsyxingarnas kosmologi, i sin jakt ”efter stenålderns själ” använder sig Lindström en del av förkristen nordisk myt och han tar hjälp av hällristningarna vid Nämforsen. Det är ett bra försök, men jag tror att han hade kunnat nå ännu längre och kommit stridsyxingarna ännu närmare om han i större omfattning hade bedömt fynden i ljuset av den traditionella livssyn som ännu idag är en levande kraft bland många urfolk, också i de samiska områdena. Stridsyxingarna hade säkert kontakt med samernas förfäder och förmödrar och sådana perspektiv hade kunnat göra De dödas tempel till en ännu bättre bok.

Carlos Castaneda och utharken

1998 – 30 år efter den första publiceringen av The Teachings of Don Juan: A Yaqui Way of Knowledge trycktes en jubileumsutgåva av boken med en nyskriven inledande kommentar av Carlos Castaneda själv. På blott tio sidor sammanfattar där Castaneda på ett ypperligt sätt kärnan i don Juan Matus kosmologi, som han tidigare använt tolv böcker för att utveckla. Dessa tio sidor som Castaneda skrev strax före sin död i april 1998 är den koncisa och stringenta höjdpunkten på ett märkligt författarskap som kommer att fascinera och förbrylla världen under lång tid framöver. Det som Castaneda kom att ägna sitt liv åt var en urfilosofi som har tydliga paralleller med liknande system världen över. Inte minst gäller det den nordiska shamanismens sakrament framför andra, nämligen utharken och runmagin.
En kort sammanfattning av dessa paralleller kan sammanfattas i punktform:

• Utharken som helhet är en sammanfattning av det Castaneda kallar oändligheten (infinity) och som närmast kan översättas som universum i dess medvetna form.
• Utharken uppfattar precis som don Juan och Castaneda kosmos som ett uttryck för en dynamisk och mångfacetterad energi och den delar grunduppfattningen om uppdelningen i motsatta och kompletterande energier (u ur och T thurs).
• Medvetenhet är enligt Castaneda en egenskap hos den besjälade energin i kosmos och i utharken finns universums inbyggda medvetenhet i den tredje runan (a ass) som representerar den heliga vinden, önd.
• The dark sea of awareness, medvetenhetens mörka hav, som Castaneda beskriver som en energimassa av ofattbara proportioner är detsamma som Urds väv, den kosmiska väv som nornorna väver med hjälp av runorna. Utharken är ett sätt att koppla upp sig på den kosmiska energiväven.
• Shamanerna i det gamla Mexiko lärde sig att se alltings sanna natur genom att ”uppleva energin direkt”. Med hjälp av utharken kan man se alltings sanna väsen, dess inre form och essens.
• Om man betraktar världen genom utharkens ”filter” kan man se den som den verkligen är.
• Genom att låta världen strömma in i medvetandet via utharken låter man den komma in som den är.
• Att på detta sätt använda utharken för att filtrera energivågorna från kosmos är ett sätt att förflytta det som Castaneda kallar samlingspunkten (the assemblage point) och vars placering är helt avgörande för hur vi uppfattar världen omkring oss.
• Universum har enligt Castaneda en inbyggd strävan att öka kunskapen och bli medvetet om sig självt genom alla de olika organismer och medvetanden som frambringas. Denna strävan efter ökad kunskap finns inbyggd i utharken, vilket man märker om man arbetar praktiskt med runorna. Utharkens avsikt är därmed ett uttryck för universums inbyggda avsikt, det som Castaneda kallar intent.
• Intent och intending är processer som har sin motsvarighet i den nionde runan i utharken (n naud). Det är nornornas runa och den representerar nödvändigheten i existensen. Denna nödvändighet är identisk med Castanedas intent.
• Tillståndet av otadlighet, fulländning (impeccability), som Castaneda eftersträvar återfinns i flera runor, t ex den sjunde runan (w wynja), den femtonde runan (t tyr), den nittonde runan (m madr) och den tjugofjärde runan (f feh).

Den kosmologi som don Juan Matus och Carlos Castaneda företrädde har uråldriga rötter i Mexiko. Utharken har uppstått, utvecklats och förfinats i det skandinaviska landskapet och är därför synnerligen lämplig att använda just här för den som vill vandra den andlige krigarens väg och strävar efter kunskap och fulländning. Utharken är dessutom ett öppet och dynamiskt system, en process i kontinuerlig utveckling, välkomnande för var och en som använder runorna utan att fördärva och förfalska dem.
Den som vill läsa en mer djuplodande text om Carlos Castaneda och utharken hittar en sådan på min hemsida, här. Den som vill läsa en kritisk analys av den ödesdigra utvecklingen i hans sekt av anhängare kan göra det i artikeln The Dark Legacy of Carlos Castaneda.

Att söka mening i en försvinnande existens

Författaren John Hedberg om ”Drömtid visdom paradox”, av Jörgen I Eriksson

Den svenska lutheranska religiositeten har kollapsat under övergången från direkt naturberoende näringssystem till människokontrollerad industrialisering med dess vetenskapliga bas. Man ska inte tro, man ska veta, förklarade min föreståndarinna redan i realskolans första klass. Och Sverige sägs nu vara det religiöst minst engagerade av jordens folkslag.
Kristet engagemang finns dock kvar genom eftersläpande kulturell tröghet. Inför vetenskapens beskrivningar av skapelsen har man i USA försökt försvara sin tro med forskningsrelaterade bevis för ”guds” finger i all tillvaro under beteckningen ”Intelligent Design”, förkortat ID. Andra religiösa varianter håller okritiskt kvar rigida system och förklarar kategoriskt en guds allmakt som inte kan ifrågasättas eller behöver bevisas. Vilket har hållbarhet så länge kunskapsnivåer är låga och yttrandefrihet kan kontrolleras.
I Sverige framförde redan Gustaf Vasa (1500-talet) åsikten att ”i vårt land må var och en bli salig på sin fason”. Vilket han motsägelsefullt följde upp med reformationen avsedd att bryta den katolska kyrkans dominans över själarna. Men det underliggande, mindre religiöst färgade motivet var att överföra kyrkans förmögenheter till staten. Han behövde dessa för att betala utgifter för den tyska flotta och legoknektar som låg bakom hans väg till makten. Som andra politiska ledare var han dock medveten om nödvändigheten av religion som styrmedel, och den katolska läran ersattes av den protestantiska som modell för ”salighet”.
Nu är vi i en liknande situation. Staten har deklarerat Gustav Vasas ursprungliga synpunkt. I det andliga vakuum som statskyrkans nedläggning gett upphov till slåss nu andra etablerade religioner om detta utrymme, medan övergivna sekulariserade protestanter famlar efter något som kan ersätta den förbindelse med himmelska, eviga, makter som de förlorat.
Det är uppenbarligen så att industrialiseringsprocessen med dess accelererande teknologiska utveckling saknar en andlig komponent som var väsentlig för den evolutionärt alltmer övergivna klassiska människan, och som finns som en diffus nyans i religioner. Något irrationellt, svårdefinierbart, bortom det religiöst eller teknologiskt förklarliga eller manipulerbara.
Dostojevskij (1821-1881) beskrev denna egenskap i ljuset av livets mekanisering så här: ”Även om människan verkligen visar sig vara en pianotangent, om man bevisar detta för henne med naturvetenskaperna och matematiken, så tar hon ändå inte reson utan gör avsiktligt tvärtom endast av otacksamhet. Egentligen bara för att vara självständig. Människan blir avsiktligt vansinnig bara för att slippa vara förnuftig, för att kunna hävda sig ”. Poeten William Woodsworth (1770-1850) påpekade orsaken till denna desperat tecknade alienation: ”… genom att skilja sig från naturen har människan skurit av rötterna till sitt eget varande…” Filosofen Erich Fromm (1900-1980) summerade sin tolkning av splittringen: ”Människan har frigjort sig från traditionella auktoriteter och blivit en `individ`. Men på samma gång har hon blivit isolerad, vanmäktig och ett redskap som ligger utanför henne själv och andra”.
En som har insett denna människans klyvnad, och även försöker göra något åt den, är författaren Jörgen I Eriksson. Den första impulsen kom genom kontakt med indiansk syn på tillvaron i Rotterdam 1980. Där bevakade han Russeltribunalen på uppdrag av Sveriges Radio. Det djupaste intrycket fick Jörgen I Eriksson från en hopiindian som framförde en invigningsceremoni, jag citerar: ”en man som från en annan tid … som på ett subtilt sätt slår an en ton och sätter igång en resa djupt i mitt inre”.
Hopi indianen representerade en livsåskådning som var människans innan vetenskap och teknologiskt styrda processer börjat dominera hennes tanke- och känslovärld. Som jag uppfattat saken kände Jörgen I Eriksson (som med utgångspunkt från denna upplevelse började intressera sig för indiankulturer) att han genom indianer, och senare med fokus på samer, kom i kontakt med människans mer ursprungliga tillvaro. En tid då hon fortfarande var direkt beroende av den natur i vilken hon kunde ses som den biologiska skapelsens krona. Jörgen anade därmed möjligheten av en annan, kompletterande inställning till livet än den vår maskinellt dominerade kultur ger.
Ett exempel på den förindustriella människans behov av, och uttryck för, upplevelse och erkännande av förbindelse med tillvarons totalitet, fanns hos wixárica indianerna i västra Mexikos bergområden. Ledda av maraakamer (shamanliknande funktioner) genomförde de en månadslång pilgrimsvandring. Under denna återvände de rituellt från sitt aktuella näringsfång som svedjebrukare till en tidigare kultur som jägare, och därifrån vidare till alltings födelse i den första elden (Big Bang för oss), personifierad som ”farfar eld”. För att i ritualernas slutskede pånyttfödas, ”ur sitt hemlands livmoder”, som fullvärdiga, mogna medlemmar förbundna med sin kulturhistoria och all tillvaro.
Jörgen I Eriksson summerar insikt om dessa naturnära relationer och intuitiva förståelse för alltings beroenden, genom en föreställning om Drömtid, översatt från shamaners upplevelser: ”Världen är en dynamisk process. Det är Drömmandet som har gett världen dess nuvarande form och den processen pågår fortfarande – Drömtiden är inte slut, den är närvarande här och nu. Allt är ett och hänger samman med allt annat … världen är en pågående ömsesidighet, ett hav av relationer, där vi alla är släkt och vi alla är ett”.
Jörgen I Eriksson tillägger en slutkommentar som för in en filosofisk nyans från vetenskapens vision om entropi, energiernas återgång till intet: ”Världen har uppstått ur formlöshet som har framfött en mångfald i form som så småningom återgår till formlöshet. Världen har en gång skapats och kommer en gång att upphöra. Är det ett mål? Ja, på sätt och vis. Personligen har jag inga som helst problem med att acceptera att utslocknandet är målet”. Men på vägen dit ser Jörgen I Eriksson människan förklaras av en så sann och fullständig insikt om tillvaron att hon en gång kommer att vandra på den ”i skönhet”.
Genom att upptas av ”Drömtid”, den shamaninspirerade inlevelsen i vårt förhållande till den värld vi lever i, föreställer sig Jörgen I Erikssons alltså att människan kan harmoniera sin existens. Därför – om du som läser detta är osäker på hur du ska förhålla dig i det radikala kulturskifte människan nu genomgår, kan det vara intressant att även ta del av Jörgen I Erikssons sökande, som han själv inte ser som avslutat. Och, som antytts, deklarerar han en viss utgångspunkt: vi är här som en tillfällig människans del av en helhet, engagerar våra energier i denna helhet och lämnar den för att som grundämnen återgå till andra sammanhang. Det är från denna realitet man ska söka kontakt med det innersta väsen som driver helheten och så acceptera att bli ett med denna även när man lämnar människans speciella roll.
John Hedberg