Avkolonisering och traditionell livssyn idag

I både USA och Kanada finns en stark antikolonial och välartikulerad rörelse bland akademiker från ursprungsbefolkningarna. En del av dem är verksamma vid universitet inom ramarna för institutioner som kallas Native American Studies, First Nation Studies, Indigenous Studies och liknande. Jag har tidigare recenserat böcker från skribenter ur denna rörelse, t ex av Waziyatawin och Jennifer Nez Denetdale  och nu har turen kommit till en högintressant samling texter från Kanada under redaktörskap av Leanne Simpson, nishnaabekwe. Boken har titeln Lighting the Eighth Fire – The Liberation, Resurgence and Protection of Indigenous Nations (Arbeiter Ring Publishing, Winnipeg, 2008).

Jag rekommenderar starkt denna bok för alla som är intresserade av att knyta samman avancerat nutida antikolonialt tänkande med traditionell livssyn och urfilosofi. Det är nämligen precis det som dessa texter handlar om, eller för att uttrycka det med Leanne Simpsons ord; ”återta och vidmakthålla traditionell livssyn och tillämpa den i samtiden”, ”återskapa och tänka ut hur vi ska leva våra traditioner i samtiden” något som innebär ”ett individuellt och kollektivt ansvar att avkolonisera – oss själva, våra familjer, våra samhällen, våra nationer och Kanada”. Och kärnan i allt detta kan sammanfattas i parollen ”skydda landet och skydda kunskapen”.

Vad är det då för en åttonde eld som åsyftas i bokens titel? Ursprunget är en nishnaabeg-profetia om en kommande tid när ett nytt folk ska framträda för att återuppliva traditionella språk, filosofier, kulturer, politiska och ekonomiska system. I dagens värld, efter flera hundra års kolonial exploatering, kulturellt förtryck och folkmord handlar det för ursprungsamerikaner om att återknyta till de ursprungliga sätten att tänka och leva, att föra in kunskapen från förfäderna och förmödrarna i vår tid och då fånga den revolutionära innebörden av denna kunskap. Det handlar om att skapa en ny generation, som känner full samhörighet med landet, Moder Jord, och med de elders, kunskapsbärare som fortfarande är i livet. Eftersom ursprunglig kunskap och filosofi är invävda i språken är det av yttersta vikt att bevara och vitalisera ursprungsbefolkningarnas språk.

Detta är naturligtvis ingen liten eller lätt uppgift för de ursprungsamerikaner som växer upp idag och som är avskurna från såväl landskap som traditionell filosofi och språk. Det första steget är att hitta tillbaka till tänkesätt och handlingsvägar som går bortom den koloniala mentalitetens begränsningar, vi måste hitta nya sätt att älska jorden och nya sätt att älska oss själva och våra folk, skriver Taiaiake Alfred, mohawk, i bokens förord. Och Laura Hall, kanienkehaka mm, påpekar att ”vägar till motstånd är alltid synliga för dem som kan se genom det koloniala tänkandets dimmor”. Detta är samtidigt vägar till att återskapa och bevara balansen i kosmos.

Detta är en bok med mängder av skarpa formuleringar som känns väldigt allmängiltiga för oss människor som lever i industricivilisationens begynnande nedgångsfas, en civilisation som bygger på våld mot och exploatering av människor, växter, djur, skogar, vatten, jord och mineraler. Vårt landskap föröds av samma krafter som ligger bakom förstörelsen av urfolken och deras landskap. Vi betraktar också världen genom det koloniala tänkandets dimmor och behöver frigöra oss från detta enfaldiga sätt att betrakta världen som en resurs att exploatera och i stället återknyta till de verkligt gamla kunskaperna om världen som en sammanhållen väv av liv och medvetande. Även om vi saknar kunskapsbärare, elders, av det slag som fortfarande finns på reservaten runt om i USA och Kanada så kanske vi ändå kan hitta vägar till det som i Lighting the Eighth Fire kallas det goda livet, the good life, där vi lever den ursprungliga kunskapen, förnyar våra relationer med allt levande, tackar skapelsen och förbereder för kommande generationer.

Bolivia i post-kapitalistisk omvandling

-Vi hoppas kunna gå bortom kapitalismen även om detta inte kan vara ett enskilt lands uppgift. Det säger Bolivias vicepresident Álvaro García Linera i en intervju om läget i landets avkoloniseringsprocess, sex år efter att aymara-indianen Evo Morales valdes till president. Intervjun som gjordes av Luis Hernández Navarro publicerades ursprungligen i den mexikanska dagstidningen La Jornada den 7 februari 2012. Här följer ett utdrag i svensk tolkning baserat på en engelsk översättning från Bolivia Rising;
LHN: Ni har styrt Bolivia i sex år. Har ni verkligen uppnått några framsteg i att avklonisera staten?
AGL: Det fundamentala faktum som vi har upplevt i Bolivia handlar om hur rollen har förändrats för de människor som utgjort och utgör den demografiska majoriteten – ursprungsfolken. Tidigare var ursprungsfolken tvingade till att vara bönder, arbetare, hantlangare, bärare eller uppassare till följd av brutaliteten i den europeiska invasionen och bördorna från århundraden av dominans, som genomsyrade synsättet både hos den härskande och de underordnade klasserna. Nu är representanter för ursprungsfolken ministrar (både män och kvinnor), parlamentsledamöter, chefer för statliga företag, författningsutformare, domare i högsta domstolen, guvernörer och president.
Avkolonisering är en process för att avveckla de institutionella, sociala, kulturella och symboliska strukturer som har knutit människors dagliga aktiviteter till de intressen, hierarkier och berättelser som har påtvingats av utomstående makter. Kolonialism innebär territoriell dominans påtvingad genom tvång som över tid blir en ”andra natur”. Den blir inetsad i det ”normala” beteendet, i den dagliga rutinen och de vardagliga sätten att uppfatta tillvaron hos de dominerade folken. Därför tar det lång tid att avveckla dominans-maskineriet. I synnerhet behövs tid för att förändra den dominans som har tagit sig uttryck i det allmänna synsättet och att förändra människors kulturella vanor.
De organisatoriska formerna hos den nuvarande urfolksrörelsen – kollektiv, bönder, fackföreningar – och deras arbetssätt med diskussioner på stormöten, traditionell rotation på förtroendeposter och, i en del fall, gemensam kontroll över produktionsmedlen, gör att de idag är i centrum för det politiska beslutsfattandet och att de utgör en god del av Bolivias ekonomi.
För att idag påverka statsbudgeten eller känna till regeringens agenda hjälper det inte alls att frottera sig med höga representanter från Internationella valutafonden, Den inter-amerikanska utvecklingsbanken eller USA:s eller de europeiska ländernas ambassader. Idag går statsmaktens bana genom debatterna och besluten i församlingar av urfolk, arbetare och grannskapskommittéer.
Politikens subjekt och de verkliga maktinstitutionerna återfinns nu på ursprungsbefolkningens folkliga arena. Idag är statens verkliga makt lokaliserad inom det som en gång kallades ”konflikt-scenarier” som fackföreningar och samhällsgrupper. Och de som tidigare var förvisade till att vara tysta och underordnade subjekt är de som utformar dagens politik.
Detta sätt att öppna upp de historiska möjligheternas horisont för ursprungsfolken – så att de inte bara kan vara bönder, arbetare, murare, hushållsarbetare utan också utrikesministrar, senatorer eller domare – är den största och mest egalitära revolutionen i Bolivia sedan landet bildades. De undanträngda förnäma härskande klasserna använder en torr och nedsättande fras för att beteckna de senaste sex årens ”förintelse”: ”Indianer har makten.”
LHN: Hur ska den ekonomiska modell som har införts karakteriseras? Är den ett uttryck för det 21:a århundradets socialism? Är det en form av post-nyliberalism?
AGL: I grunden är det en post-nyliberal model, en post-kapitalistisk omvandling. Ledd av ursprungsbefolkningens rörelse har den omfattat att återta kontrollen över naturresurser som var i främmande händer (gas, olja, en del mineraler, vatten, elektricitet) och placera dem i statens händer. Andra resurser som statlig mark, stora egendomar och skogar har hamnat under gemensam kontroll av ursprungsfolk och bönder.
Idag är staten den huvudsakliga skaparen av välstånd. Detta välstånd valoriseras inte som kapital; det omfördelas genom hela samhället i form av bonusar, hyror, sociala förmåner, frysning av taxorna för samhällsviktiga tjänster och av bränslepriser, samt subventioner till jordbruksproduktion. Vi försöker prioritera välstånd i form av bruksvärde framför bytesvärde. I detta avseende uppträder inte staten som en kollektiv kapitalist i den statskapitalistiska bemärkelsen utan agerar som en omfördelare av kollektivt välstånd bland de arbetande klasserna. Den agerar också som en främjare av de materiella, tekniska och föreningsmässiga kapaciteterna bland bönder, hantverkare och andra produktionsgrupper. Vi sätter vårt hopp till att röra oss bortom kapitalismen genom denna utvidgning av gemensamhetsandan bland befolkningen i stad och på land, även om vi vet att detta är en universell uppgift och inte bara uppgiften för ett enskilt land.
LHN: En del hävdar att Bolivia förblir en leverantör av råvaror till den internationella marknaden och att den rådande utvecklingsmodellen i praktiken inte ifrågasätter denna roll. Är det sant? Innehåller den en ackumulationsfas som förenas med en omfördelning av inkomster?
AGL: Varken utvinning (eller inte utvinning) av råvaror, eller industrialismen erbjuder något vaccin mot orättvisa, exploatering och ojämlikhet. I sig själva är de varken produktionssätt eller sätt att hantera välstånd. De är tekniska system för att bearbeta naturen genom arbete. Och beroende på hur de använder dessa tekniska system, och hur de hanterar det välstånd som därigenom produceras, står ekonomiska regimer för mer eller mindre rättvisa, oavsett hur de exploaterar arbete.

Att avkolonisera sin historia

Långt innan Amerika koloniserades utövade kontinentens ursprungsfolk diplomati. Man träffade överenskommelser med andra urfolk och med andra arter, såväl djur som växter. Man såg andra arter som nationer, t ex buffelnationen, älgnationen etc. Alla fördrag med andra människor och med andra arter betraktades som levande, dynamiska processer. De befästes och förnyades kontinuerligt med hjälp av olika ceremonier där respekt och ömsesidighet betygades, t ex genom att ge och ta emot gåvor. Parterna hade både rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra.
Dessa relationer med omvärlden var ett viktigt inslag i det som kallades ”det goda livet”. Fundamentet i detta goda liv var att bevara harmoni och balans i alla relationer (”all my relations”). Sådan harmoni och balans betraktades som en förutsättning för såväl individens som klanens, stammens och samhällets välbefinnande. Urtänkande är ett sätt att förhålla sig till allt annat. Eller som det kan uttryckas på elegant engelska: Indigenousness is a way of relating.
Denna fina definition av ursprunglig livssyn återfinns i boken Native Historians Write Back – Decolonizing American Indian History (Texas Tech University Press 2011). Boken innehåller bidrag från 13 historiker från olika indiannationer i Nordamerika under redaktörskap av Susan A Miller (seminole) och James Riding In (pawnee). Texterna utgör ingen sammanhållen historik över Amerikas ursprungsfolk utan behandlar ett antal olika exempel på koloniseringens effekter i avsikt att ifrågasätta och därmed också upphäva den förhärskande historiska berättelsen om USA. Skribenterna avkoloniserar historien genom att demontera kolonialmaktens bild av urfolken och beskrivning av hur de erövrades och underkuvades. Det innebär bland annat att de prioriterar de egna muntliga traditionernas berättelser före kolonialmaktens skriftliga källor. De använder ursprungligt tänkande för att utmana det koloniala tänkandet.
Dessa historiker är alltså inte ”opartiska”, de väljer sida och deras utgångspunkt är att kolonialismen är ett brott inte bara mot mänskligheten utan också mot de djur och växter som lever i det koloniserade landskapet. Kärnan i kolonialismen är att erövra ett område för att utvinna dess resurser och därför är kolonialismen ett övergrepp på själva jorden, på Moder Jord. När man läser en del av texterna i denna bok kan man tycka att de är väl så polemiska och det är alldeles säkert en följd av att de skrivits just i USA, i vilddjurets buk. I Europa är det en ganska allmänt accepterad syn att USA bygger på folkmord (på ursprungsamerikaner) och slaveri (av afrikaner), men i USA undertrycks uppenbarligen sådana definitioner av det förhärskande paradigmet. En av anledningarna till det är att koloniseringen fortfarande pågår, t ex genom utvinning av oljesand i Kanada, kolbrytning i Arizona, byggande av alpina anläggningar på heliga berg samt, naturligtvis, genom fortsatt missionering och kulturförtryck i skolsystemet (där historieskrivningen är ett viktigt inslag).
Susan A Miller betonar i sin inledningstext att avkolonisering inte är ett försök att återvända till ett förkolonialt sätt att leva utan en process för att göra sig av med och återhämta sig från de negativa följderna av koloniseringen, som förlust av språk och traditioner, missbruk, familjevåld, kriminalitet, psykisk sjukdom och fattigdom. Avkolonisering är en rörelse för att befria urfolken från de destruktiva effekterna av de koloniala relationerna. Att bejaka och berätta sin egen historia är ett viktigt inslag i en sådan avkoloniseringsprocess.
Kärnan i en sådan ursprunglig historieskrivning är vad författarna kalla indigenousness – ett begrepp som kanske kan översättas med ”ursprunglig livssyn”. Och vad är då hörnstenen i denna position, i detta ursprungliga paradigm? Jo, att kosmos är en levande varelse vars alla delar har medvetande. Allt hänger samman och alla beståndsdelar har rättigheter som måste respekteras. För urfolkens del innebär det att de har rätt att bo där de anser att de alltid har bott, eftersom de har skapats i och av just detta landskap, denna plats, och att de har rätt till kontroll över resurserna i sitt område. Det levande kosmos präglas av ömsesidiga beroenden och samspel – alla relationer måste balanseras genom ömsesidig interaktion. Med ömsesidigheten följer respekt: allt i kosmos förtjänar respekt, andra arter är egna nationer med rättigheter och behov som människor måste respektera.
Ett annat sätt att uttrycka sambanden i livets väv är att beskriva kosmos som en familj bestående av Fader Himmel, Moder Jord och alla deras barn – människor, djur, växter. Människors relation med jorden jämförs med relationen mellan moder och barn. Men människorna är inte bara en del av jorden utan också del av en specifik region som de intimt hör samman med. Att som kolonialmakten USA tvångsförflytta urfolk innebär att utsätta dem för ett oöverstigligt trauma. Att i ”studiesyfte” gräva upp kvarlevorna efter döda förfäder och förmödrar ses som den yttersta formen av övergrepp och det är därför kampen för att få tillbaka kvarlevor från museer, universitet och andra institutioner ses som ett så viktigt inslag i kampen för avkolonisering. Att återta det som koloniserats – land, mänskliga kvarlevor, ceremoniella föremål, historien och historieskrivandet – ses som en nödvändig förutsättning för helande.
Som jag ser det gäller detta återtagande också för oss i vår del av världen. Vi och vårt landskap har också koloniserats – till att börja med genom kristen missionering som banade väg för industrisamhällets exploatering av skog, jord och vatten. Också vi, vårt landskap och dess berättelse behöver befrias och helas.

Avkolonisering och en gammal mans berättelser

Ett viktigt inslag i kampen mot kolonialismen är de ursprungsamerikaner som på universitet runt om i USA bedriver antikolonial forskning, som t ex Waziyatawin (Angela Wilson) en dakota-indian från Minnesota, nu verksam vid University of Victoria i British Columbia, Kanada. Waziyatawin är historiker och hon utmanar den koloniala strukturen genom att ge den amerikanska historien en helt ny mening. Hon skriver historia ur de koloniserades, de förtrycktas perspektiv. Det är en historia som bygger på en muntlig berättartradition och som ger en annan version av historien och en annan vision av världen än den förhärskande koloniala, västerländska modellen. Att skriva de förtrycktas historia är ett sätt att göra motstånd, att avkolonisera tänkandet, att återerövra sitt förflutna, ”ett starkt sätt att tänka innan de kom” som den processen kan uttryckas av en traditionell dakota.
Waziyatawin har en egen sajt om den antikoloniala kampen och hon har skrivit flera böcker i ämnet, bl a Remember This! – Dakota Decolonization and the Eli Taylor Narratives (University of Nebraska Press 2005). Det är en märklig och gripande bok som bygger på berättelser av Waziyatawins adopterade farfar Eli Taylor och ger en lysande inblick i ett traditionellt sätt att tänka om och förhålla sig till världen. När berättelserna bandades var Eli Taylor 84 år gammal. Initiativet kom från hans sida. Han ville delge eftervärlden ett antal uråldriga berättelser om vad det innebär att vara dakota som ett sätt att försöka bevara såväl språk som kultur – en ambition som passar som hand i handske med Waziyatawins antikoloniala projekt.
Vilka är då dakota? Tillsammans med lakota och nakota utgör de den större grupp som av kolonisatörerna kom att kallas för sioux. Idag finns dakota på reservat framför allt i Minnesota, North och South Dakota och i de kanadensiska delstaterna Manitoba och Saskatchewan. Läget för dakotaspråket och den traditionella dakotakulturen är prekärt. Försöket att leva som vita har misslyckats skriver Waziyatawin, som ändå tror på möjligheten att behålla en dakotaidentitet och kämpa för överlevnad och självbestämmande.
När Eli Taylor återberättar de traditionella historierna är det enligt Waziyatawin ett sätt att göra motstånd mot det koloniala systemet och ett sätt att återerövra det förflutna. Att göra det på ursprungsspråket är helt nödvändigt eftersom språket är intimt förknippat med, ja sammanlänkat med världsbilden. För en traditionell dakota är språket wakan, dvs mystiskt, heligt, eftersom det en gång gavs av Wakantanka, Det stora mysteriet. Ceremonier och sånger är egentligen bara möjliga på det ursprungliga språket. Det är ett språk som skiljer sig avsevärt från västerländska språk, det är betydligt mer relationellt. Språket i sig uttrycker den helighet som finns i skapelsen och hur allt ömsesidigt hänger samman med allt annat.
De avsnitt i Remember This! Som gör djupast intryck på mig är de som handlar om det mystiska, det heliga, och hur det kan gripa in i jordelivet. En traditionell dakota har en världsbild som säger att allt har sin grund i Wakantanka, Det stora mysteriet, och att allt som är wakan har förmågor som vi som människor aldrig kan förstå. Mirakel inträffar helt enkelt ibland, när det osynliga griper in, t ex vid traditionell sjukdomsbot. Förmågan att bota ges av Wakantanka och är vid varje givet tillfälle beroende av hjälp från andra andliga väsen. Det är alltså aldrig botaren som botar. Det är det osynliga och den som fått förmågan att bota, eller snarare att förmedla bot, har en skyldighet att hjälpa alla enligt den grundregel om ömsesidighet och generositet som bör prägla dakotas sociala liv. Botandet är en helig förpliktelse och ställer alltså tuffa krav på utövaren och hans/hennes sätt att leva.
Genom att nedteckna Eli Taylors berättelser har Waziyatawin gett sitt bidrag till kampen mot kolonialismen, för en avkolonisering av tänkandet som i förlängningen kan bana väg för en avkolonisering av handlingar och av landskapet. Hon har delat med sig av berättelserna och frågar om vi som inte är urfolk verkligen är beredda att lyssna? Jag hoppas det och jag hoppas att hennes optimistiska slutord ska besannas: There is great hope.
En längre artikel om Waziyatawin och traditionell dakota-filosofi finns på min hemsida .

Att avkolonisera historien

”Vi har inlett processen med att göra om kartan och återerövra vårt territorium - geografiskt och kulturellt”. Så skriver historikern Jennifer Nez Denetdale, som själv är Diné (=navajo) i inledningen till sin mycket tankeväckande bok Reclaiming Diné History – The Legacies of Navajo Chief Manuelito and Juanita.
Denetdale, som nu är verksam vid Northern Arizona University i Flagstaff, är släkt i rakt nedstigande led till den legendariske navajoledaren Manuelito, som egentligen hette Hastiin Ch’il Hajin, och hans hustru Juanita, som egentligen hette Asdzáá Tl’ogi. De är Denetdales mormors mormors far och mor. Manuelito ledde navajoerna genom den svåra process på 1860-talet som går under namnet Den långa marschen när de tvångsförflyttades till flera års fångenskap i Fort Sumner i New Mexico. Han var en av de navajoledare som 1868 skrev under det ännu gällande fredsfördraget med USA:s federala regering. Detta möjliggjorde för navajoerna att återvända till ett stort reservat i sitt traditionella hemland Diné Bikeyah.
Manuelito höll fast vid navajoernas gamla andliga ceremonier under fångenskapen och navajoerna förknippar honom ännu idag med begrepp som motstånd, överlevnad och kulturell och andlig kontinuitet. Denetdale berättar i boken hur hon mödosamt släktforskar via muntliga berättartraditioner (här fanns ingen folkbokföring!), kartlägger släktmönster och matrilineära traditioner och även använder de mytiska berättelserna om Drömtiden för att, som hon skriver, återupprätta Diné i historien.
Traditionellt har navajo använt historien för att möta dagens utmaningar och vad Denetdale gör i denna bok är att skriva navajos historia utifrån deras eget perspektiv och för deras egna syften. Det här är de förtrycktas historia ur de förtrycktas perspektiv och så här kan intellektuell avkolonisering se ut. Reclaiming Diné History är ett exempel på hur urfolk världen över försöker återerövra sina intellektuella traditioner, nu även inom västerländska akademiers ramar.
Läs mer om navajo och den långa marschen i min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet.