Avkolonisering och en gammal mans berättelser

Ett viktigt inslag i kampen mot kolonialismen är de ursprungsamerikaner som på universitet runt om i USA bedriver antikolonial forskning, som t ex Waziyatawin (Angela Wilson) en dakota-indian från Minnesota, nu verksam vid University of Victoria i British Columbia, Kanada. Waziyatawin är historiker och hon utmanar den koloniala strukturen genom att ge den amerikanska historien en helt ny mening. Hon skriver historia ur de koloniserades, de förtrycktas perspektiv. Det är en historia som bygger på en muntlig berättartradition och som ger en annan version av historien och en annan vision av världen än den förhärskande koloniala, västerländska modellen. Att skriva de förtrycktas historia är ett sätt att göra motstånd, att avkolonisera tänkandet, att återerövra sitt förflutna, ”ett starkt sätt att tänka innan de kom” som den processen kan uttryckas av en traditionell dakota.
Waziyatawin har en egen sajt om den antikoloniala kampen och hon har skrivit flera böcker i ämnet, bl a Remember This! – Dakota Decolonization and the Eli Taylor Narratives (University of Nebraska Press 2005). Det är en märklig och gripande bok som bygger på berättelser av Waziyatawins adopterade farfar Eli Taylor och ger en lysande inblick i ett traditionellt sätt att tänka om och förhålla sig till världen. När berättelserna bandades var Eli Taylor 84 år gammal. Initiativet kom från hans sida. Han ville delge eftervärlden ett antal uråldriga berättelser om vad det innebär att vara dakota som ett sätt att försöka bevara såväl språk som kultur – en ambition som passar som hand i handske med Waziyatawins antikoloniala projekt.
Vilka är då dakota? Tillsammans med lakota och nakota utgör de den större grupp som av kolonisatörerna kom att kallas för sioux. Idag finns dakota på reservat framför allt i Minnesota, North och South Dakota och i de kanadensiska delstaterna Manitoba och Saskatchewan. Läget för dakotaspråket och den traditionella dakotakulturen är prekärt. Försöket att leva som vita har misslyckats skriver Waziyatawin, som ändå tror på möjligheten att behålla en dakotaidentitet och kämpa för överlevnad och självbestämmande.
När Eli Taylor återberättar de traditionella historierna är det enligt Waziyatawin ett sätt att göra motstånd mot det koloniala systemet och ett sätt att återerövra det förflutna. Att göra det på ursprungsspråket är helt nödvändigt eftersom språket är intimt förknippat med, ja sammanlänkat med världsbilden. För en traditionell dakota är språket wakan, dvs mystiskt, heligt, eftersom det en gång gavs av Wakantanka, Det stora mysteriet. Ceremonier och sånger är egentligen bara möjliga på det ursprungliga språket. Det är ett språk som skiljer sig avsevärt från västerländska språk, det är betydligt mer relationellt. Språket i sig uttrycker den helighet som finns i skapelsen och hur allt ömsesidigt hänger samman med allt annat.
De avsnitt i Remember This! Som gör djupast intryck på mig är de som handlar om det mystiska, det heliga, och hur det kan gripa in i jordelivet. En traditionell dakota har en världsbild som säger att allt har sin grund i Wakantanka, Det stora mysteriet, och att allt som är wakan har förmågor som vi som människor aldrig kan förstå. Mirakel inträffar helt enkelt ibland, när det osynliga griper in, t ex vid traditionell sjukdomsbot. Förmågan att bota ges av Wakantanka och är vid varje givet tillfälle beroende av hjälp från andra andliga väsen. Det är alltså aldrig botaren som botar. Det är det osynliga och den som fått förmågan att bota, eller snarare att förmedla bot, har en skyldighet att hjälpa alla enligt den grundregel om ömsesidighet och generositet som bör prägla dakotas sociala liv. Botandet är en helig förpliktelse och ställer alltså tuffa krav på utövaren och hans/hennes sätt att leva.
Genom att nedteckna Eli Taylors berättelser har Waziyatawin gett sitt bidrag till kampen mot kolonialismen, för en avkolonisering av tänkandet som i förlängningen kan bana väg för en avkolonisering av handlingar och av landskapet. Hon har delat med sig av berättelserna och frågar om vi som inte är urfolk verkligen är beredda att lyssna? Jag hoppas det och jag hoppas att hennes optimistiska slutord ska besannas: There is great hope.
En längre artikel om Waziyatawin och traditionell dakota-filosofi finns på min hemsida .