Mina böcker finns nu hos alla bokhandlar

Nu går det bra att söka och köpa mina böcker hos alla bokhandlar. Det gäller inte bara Bokus, Akademibokhandeln och Bokbörsen utan även Adlibris sedan deras leverantör Stjärndistribution löst ett problem i sina databaser. Samtidigt går det som förr allra snabbast att beställa böckerna direkt från norrshaman.net. 

De böcker som finns tillgängliga i tryckt format hos norrshamans förlag är:

Sejd 6.0 - En vägledning i nordlig shamanism

Runmagi och shamanism 4.0

Drömtidens portar - Manual för heliga platser

Oändlighetens aktiva sida - Castaneda och shamanismen.

På engelska finns:

Rune Magic and Shamanism - Original Nordic Knowledge from Mother Earth

The Active Side of Infinity - Castaneda and Shamanism

På h:ströms förlag finns följande böcker tillgängliga:

Samisk shamanism - Var tids noaidi

Blodstämmare och handpåläggare

Navajo - Att tänka och vandra i skönhet

På norrshamans hemsida finns flera äldre böcker tillgängliga som gratis pdf-filer:

Drömtiden knackar på - Om synkronicitet, arketyper och talmagi

Eddans dolda visdom

Drömtid visdom paradox

Ibland inträffar mirakel

Är Corona den tredje stora skakningen?

Coronaviruset drabbar också världens urfolk och rapporter från Navajo Nation i sydvästra USA visar att deras siffror över smittade och döda per capita är jämförbara med storstäder som New York. Navajo Nation är glesbefolkad, här bor bara omkring 200 000 människor, men där de bor så bor de tätt – ofta flera generationer tillsammans. Omsorgen om de äldre är stor vilket medför täta sociala kontakter och därmed också smittorisk. Att det var en besökare från storstaden Tucson som förde in coronaviruset på reservatet spelar kanske mindre roll – i längden hade det varit omöjligt att hålla det ute. Även i hopi-reservatet, som ligger mitt inne i Navajo Nation, har smittan dykt upp, dock i mycket mindre omfattning än bland navajoerna. Det har säkert att göra med att de 12 hopibyarna redan i vardagslag håller sig rätt så isolerade från omvärlden.

Vilka traditionella ceremonier som nu utförs bland hopi och navajo har jag ingen aning om, men för min del har händelserna lett till en omläsning om hopis traditionella profetior som förutser tre väldiga skakningar som tecken på att vår värld – den fjärde världen – står inför sitt slut och att en femte värld väntar på att födas. De två första skakningarna har tolkats som första och andra världskriget och många traditionella hopier har trott att den tredje skakningen är ett kommande tredje världskrig. Nu funderar jag på om det kanske är coronapandemin som är den tredje skakningen.

Först dock några ord om vad hopiprofetiorna egentligen är. De ingår som delar av hopis berättelse om världens ursprung, födelse, utveckling, undergång och pånyttfödelse. Profetiorna är en del av den ursprungliga kunskapen (the original teachings) och uttrycker hopis hågkomster (remembrance) om sin egen historia och deras ömsesidiga samspel med allt annat i Det stora kretsloppet. I sådana profetior finns inga exakta förutsägelser utan mer allmän visdom om livets bittra realiteter och maningar till beredskap inför stora och oväntade förändringar. Livet är ingen trygg seglats i lugnt vatten.

Profetiorna rymmer också etiska och moraliska regler för rätt sätt att leva och varningar för vad som kan hända om man beter sig annorledes. De är platsbaserade, dvs de har sitt ursprung och sin innebörd i landskapet och förespråkar ett enkelt leverne med odling av majs och bönor som viktigaste inslag tillsammans med ceremoniella danser och det hemliga andliga arbetet i de underjordiska ceremonirummen, kivorna. Det som är speciellt med just hopis profetior är att de har tillmätts mycket stor betydelse inte bara av hopi själva utan även av andra urfolk. Hopis ceremoniella livssätt ses som en garant för att upprätthålla balans, inte bara i deras eget område i Arizona utan i världen som helhet.

Begreppet hopi är väldigt komplext och omfattar egentligen bara de gemensamma kulturella och andliga ramarna för tolv byar i nuvarande Arizona med sinsemellan stora skillnader. De flesta hopibyarna ligger på tre utskjutande bergsplatåer från det stora massivet Black Mesa – First Mesa, Second Mesa och Third Mesa. Mångfald är det naturliga tillståndet för allt liv och det gäller även för hopis andlighet och politik som kännetecknas av mångfald och splittring. Det sociala och religiösa livet präglas av indelningen i klaner, där olika klaner har olika historier och olika historiskt bestämda uppgifter. Utöver klanerna finns dessutom de hemlighetsfulla andliga sällskapen som har sina specifika uppgifter bl a i samband med årscykelns olika ceremonier. Det innebär att det inte finns någon enhetlig och en gång för alla fastställd framställning eller tolkning av hopiprofetiorna. Sedan 1970-talet har traditionella hopiledare utifrån sina tolkningar av profetiornas varningar gjort åtskilliga försök att få världen att ändra riktning – bort från industricivilisationens hotande kaos och kollaps. Det har skett vid möten i olika FN-organ och jag var själv med vid den fjärde Russeltribunalen i Rotterdam 1980 där traditionella hopiledare deltog med en sällsamt kraftfull ceremoni och vittnesmål om kolonialismens förödelse på de amerikanska kontinenterna. 

En av de hopiledare som under de senaste decennierna har framträtt offentligt (och det gör traditionella hopiledare helst inte) är Grandfather Martin Gashweseoma som tillhör eldklanen och där har rollen som väktare av de heliga stentavlorna, som enligt hopi själva stammar från Drömtiden. Jag återkommer till dessa stentavlor men ska först återge något av vad Gashweseoma sa på The Star Knowledge Conference i Sedona 1998 ”eftersom det nu är dags för den här informationen att komma ut”:

- Vi är på väg in i en framtid med mer intensiv förstörelse än den vi ser idag. Det som kommer är större än ni tror. Ni behöver förbereda er för det som kommer.

- För att förbereda er för de förändringar som kommer så måste ni ha tro och leva på det heliga sättet. Det är inte många, inte ens bland indianer, som håller fast vid den traditionella tron. Det har sagts att när förändringarna börjar så kommer människor tillbaka till de gamla sätten. De som inte följer de gamla sätten kommer att ställas inför svåra frågor. Det kommer att bli starkare vindar, bränder, jordbävningar, väderförändringar, naturkatastrofer och annat som ni inte kan se nu… Pengar kommer att bli värdelösa, människor måste kunna leva av landet och skaffa sin mat på det sättet. Vi kommer att gå igenom en depression där det kommer att bli ont om mat… Det kommer att bli svält. Det kommer att bli en stor förintelse, en massa liv kommer att förloras… De onda människorna kommer att elimineras. Bara de godhjärtade människorna kommer att klara det.

Martin Gashweseoma sa också att han trodde att det tredje världskriget skulle bryta ut omkring år 2000 (!) men att det inte finns något bestämt datum för när den stora Reningen kommer att inträffa. Det gäller att iaktta tecknen och förbereda oss själva. Efter Reningen kommer mänskligheten att bli enad igen med ett språk och en lag.

Förutsägelsen om det tredje världskriget föll ju lyckligtvis inte in – i alla fall inte år 2000, men jag vill påminna läsarna om att kärnvapenkapprustningen under de senaste åren har kommit in i en ny och farlig fas, där olika begränsningsavtal sägs upp till höger och vänster samtidigt som nya kärnvapenmakter kommer till. Hopiprofetiorna innehåller varningar och därmed också handlingsmöjligheter för att vi ska kunna undvika, eller i alla fall mildra, katastrofala händelser. För att förstå essensen av den andliga visdomen och kraften i profetiorna måste vi ha en viss kunskap om hopis historia och tankar. Primärt är då att hopi ser historien som cyklisk. Allt som hänt har hänt för att det har haft en mening och allt som händer har en mening i ett större kosmiskt perspektiv. Civilisationer, epoker och hela världar föds, utvecklas och dör för att ersättas av något nytt.

Alla cirka 30 hopiklanerna har olika berättelser om de vandringar som förde dem till deras nuvarande mesor. Men klanerna har inte bara olika historier, de har också olika uppgifter och funktioner. Att veta vilken klan man tillhör är att veta något om ens plats i världen, om varifrån man kommer och vilken roll man har i världen. All denna kunskap är muntlig och överförs mellan generationerna genom berättande, framför allt i kivorna och genom de årstidsbaserade ceremonierna. Det innebär att berättelsen förändras över tid och om delar av den faller i glömska eller om ceremonier slutar att utföras så är kunskapen borta.

I begynnelsen fanns bara tom, oändlig rymd. Ur den skapade Tawa den första världen som hyste insektsliknande varelser. Under ledning av Mormor Spindel begav sig varelserna ut på en lång vandring som småningom förde dem in i nya världar. Gradvis ändrade de form, fick päls och svansar och blev vargar och björnar och andra djur och så småningom utvecklades vissa till människor som odlade majs, vävde tyger, tillverkade lerkrukor, byggde byar och lärde sig göra eld. Nu befann de sig i den tredje världen. Svart magi, spel och dobbel fick människorna att missköta sina åkrar, regnen uteblev och stor nöd bröt ut. Efter många strapatser lyckades de människor som hade goda hjärtan att ta sig in i den fjärde världen via ett bambuträd. De andra gick under. Den nya världen formades av Mormor Spindel och den fick sol och måne, berg och floder, träd och gräs.

Människorna blev uppdelade på stammar som fick välja vilken majsplanta de ville odla och leva samman med. Hopi valde sist och fick den blå majsen som är den mest svårodlade och dessutom ger ganska mager skörd. Därmed valde hopi ett liv som är hårt, fullt av svårigheter och materiellt knapert men som samtidigt kan vara både högkvalitativt och långt. Hopi valde frivillig enkelhet i ett torrt och kargt område, men vet att de kommer att överleva alla svårigheter som de ställs inför. A och O för att klara detta hårda och enkla liv är vördnad för de heliga varelserna; för Tawa, Skaparen/solen, för Masauwu, den fjärde världens väktare och samtidigt eldens och dödens härskare, för Muyingwa, frukbarhetskraften, och för Balolohong, vattenormen som bringar regn.

För att få reda på var de skulle bosätta sig måste de olika hopi-klanerna vandra över hela den amerikanska kontinenten i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. De lämnade spår efter sig bl a i form av bilder och symboler på klippor och bergväggar medan de väntade på ett tecken på himlen som skulle vägleda dem till deras plats i världen. Detta tecken kom i form av en supernova år 1054 som visade dem till de tre mesorna i nuvarande Arizona. Detta kallas klanernas återsamling och den pågick under flera hundra år. Den första klan som kom till mesorna var björnklanen som byggde byn Shungopavi, där de fortfarande bor. Alla klaner förde med sig någon speciell kunskap eller ceremoni som skulle vara till nytta för alla.

I hopiklanernas egna berättelser finns kunskap om de många platser dit de vandrat och där de bott och lämnat sina spår. Än idag genomför de pilgrimsvandringar till sådana platser för att hålla dem och deras kunskap vid liv och för att själva komma ihåg sin egen historia. Utan denna hågkomst tappar de orienteringen i världen och i tiden. Genom dessa pilgrimsvandringar återskapar hopiklanerna ständigt Drömtidens upplevelser, ja pilgrimsvandringarna är tillsammans med ceremonierna i kivorna och danserna på bytorgen deras sätt att delta i världens drömmande, i det eviga framfödandet av världen.

När hopiprofetiorna talar om den stora Reningen förefaller den vara en oundviklig och stor omskakning som världen måste genomgå för att kunna transformeras till den femte världen. Samtidigt sägs Reningen vara en följd av att så många människor har avvikit från den rätta vägen av harmoni och balans med Moder Jord och det osynliga och i den bemärkelsen är den ju inte oundviklig.

På sätt och vis kan man säga att hopiprofetiorna har förutsett industricivilisationens negativa inverkan på land, hav och vädersystem och dess kommande implosion. Att Moder Jord manifesterar sitt motstånd mot utvecklingen i form av jordbävningar, vulkanutbrott, torka, översvämningar och smittsamma sjukdomar förvånar ingen traditionell hopi. Profetiorna säger däremot inte så mycket konkret om hur den stora Reningen kommer att gå till eller vilken sorts värld som kommer att födas fram ur denna process. Det kan mycket väl tänkas att det finns hopipräster som förvaltar hemliga delar av profetiorna som också rymmer sådana aspekter och kanske mer konkreta råd om hur just hopi ska förbereda sig inför transformationen. Det kanske inte är självklart att dela med sig av den kunskapen till den värld som är icke-hopi och som i sig är orsak till civilisationens urspårning?

Ett tecken som hopi väntar på är den vite broderns återkomst. I den fjärde världens begynnelse, när de olika stammarna och klanerna fick i uppgift att vandra över kontinenterna i sökandet efter sina avsedda boplatser, fanns en grupp vita människor som drog österut och som i tidens fullbordan skulle återvända. Den vite brodern, pahana, förebådar den stora reningen och har en viktig funktion att fylla i den processen. Hopi har därför nyfiket hälsat de vita människor som närmat sig deras mesor från öster, men dessa vita har på olika sätt i stället försökt förslava hopi genom våld, missionering och tvångsomvändelse, kulturellt folkmord och dollarmutor till dem som övergivit den traditionella vägen. Effekten har blivit splittring och osämja bland hopi – något som faktiskt också har förutsetts i profetiorna och något som i sig driver på processen mot Reningen.

När vi så är inne på den försvunne vite brodern kommer vi osökt in på stentavlorna. Det är små tavlor i mörk sten med bilder och symboler inristade. På bilden intill håller Martin Gashweseoma en kopia av en av eldklanens stentavlor.

Vi vet inte när och hur dessa tavlor kom till hopi men enligt vissa uppgifter är de en gåva från den fjärde världens väktare Masauwu som hopi fick vid inträdet genom sipapu i den här världen (som för hopis del för övrigt ligger i Grand Canyon).

Den ena av eldklanens stenar saknar ett hörn och enligt profetian ska den vite brodern ha med sig detta hörn när han återkommer. Vare sig spanjorer eller amerikaner har bringat med sig det saknade hörnet. Tavlorna rymmer inte några fullständiga berättelser eller profetior eftersom sådana alltid är muntliga. Här finns bara enstaka symboler som är knutna till respektive klan med en del anvisningar om rätt sätt att leva. Kanske kan man se stentavlorna som en sorts minnesanteckningar som hopis andliga ledare fått som ett sätt att underlätta ihågkommandet av vem man är och var man kommer ifrån.

En av de mest intressanta hällbilderna i hopiland, som Martin Gashweseoma här visar, är den som brukar kallas Prophesy Rock, alltså profetiaklippan, och som innehåller en något mer detaljerad beskrivning av skillnaden mellan den rätta, traditionella vägen att leva och den vite mannens väg. Denna bild sägs vara ristad av Masauwu själv när han instruerade hopi i rätt sätt att leva för drygt 900 år sedan. 

I starkt stiliserad form kan denna bild återges som nedan.

En möjlig tolkning följer här: svastikan i solen och korset längst till höger är symboler för Det stora kretsloppet, de fyra kardinalriktningarna och tillvarons inneboende ursprungliga harmoni och balans. Den stora figuren till vänster är den fjärde världens väktare Masauwu, som ibland också kallas Den store anden. Han markerar med ena armen hopis inträde i den här världen genom sipapu i Grand Canyon. Den lodräta linje som börjar vid Masauwu är livets väg, den traditionella vägen som hopi får i uppdrag att vandra och bevara. Den delar sig snart i två, där den nedre är den traditionella vägen, medan den övre är den väg som leder allt längre bort från harmoni och balans med Moder Jord till kaos och förvirring. Korset och den lodräta linjen över det markerar den vite mannens och kristendomens inträde på kontinenten. Människorna på den övre linjen är hopier som valt den vite mannens väg som efterhand övergår i en zickzacklinje som mynnar ut i intet. Det visar hur den vite mannens civilisation upplöses i förödelse och undergång.

De två första cirklarna på den nedre linjen omtalas som de två stora skakningarna, som har tolkats som första och andra världskriget. Den lodräta linjen längre till höger visar på sista möjligheten att återvända till rätt sätt att leva och strax därefter kommer en cirkel som omnämns som den tredje stora skakningen. En del hopier anser att den förutser ett tredje världskrig, andra att den symboliserar den stora Reningen. Efter den fortsätter den traditionella vägen, majs kommer att växa i överflöd igen, dvs harmoni och balans kommer att återställas och regnen kommer som de ska. Allt ont har utrotats och figuren visar hur Masauwu återkommer. Han kallas den förste och den siste. Nu kan den traditionella livsvägen fortsätta för evärdlig tid.

Kan det vara så att den tredje cirkeln, den tredje stora skakningen, är coronapandemin som nu i maj 2020 har sitt epicentrum på de amerikanska kontinenterna? Och signalerar pandemin att vi nu har trätt in i den process som hopi talar om som den stora reningen? Otvetydigt finns ett mycket djupt och allvarligt budskap inbyggt i pandemin.

Det handlar inte om att vi ska försöka bli majsodlare i någon större omfattning i vår del av världen, men visst kan även vi dra lärdom ur denna komplexa berättelse. Industricivilisationens väg är ohållbar, ja den är en återvändsgränd. Vi bör förbereda oss för stora och omskakande omvälvningar, men det finns också kreativa möjligheter i denna transformation. Ur den kan vi skapa en livsväg i harmoni och balans med Moder Jord. För att citera vårt eget profetiska kväde Völvans spådom: ”vet ni nu eller ej?”

Runorna är ett inkluderande kunskapssystem

Ju längre jag arbetar med runor desto mer inser jag deras inkluderande karaktär. Det gäller såväl människor som traditioner. I och för sig kan runor kännas lättare och mer självklara att ta till sig för dem som är uppväxta i våra nordliga trakter – runornas kärnområde. Men eftersom runorna kommer ur den icke-lokala urgrunden för all existens – Drömtiden, Unus Mundus, det kosmiska potentialitetsfältet – så innebär det att de finns allmänt tillgängliga. Runorna kommer till alla som gör sig mottagliga för deras kunskap och kraft, oavsett var personerna råkar vara uppväxta eller bosatta. Förutsättningen är rätt attityd; att man närmar sig runorna utan självviktighet och behandlar dem med respekt och ödmjukhet – utan att förfalska eller fördärva dem som det heter i Sången om Sigdrifa i Den poetiska Eddan. Runorna är vare sig patriotiska eller nationalistiska. De är kosmiska och erkänner inga gränser, vare sig geografiska, politiska, etniska eller kulturella.

Den inkluderande karaktären gäller också runornas relation till andra andliga och kosmologiska system. Eftersom runorna innehåller den kosmiska matrisen och både innehåller och speglar världen så speglar de också andra andliga traditioners väsen. Ju mer jag går på djupet i andra traditioner desto mer lär jag mig om runorna och desto mer ser jag likheterna och beröringspunkterna med andra system. Här följer några exempel:

Runor och shamanism. Runorna som extasmetod och färdmedel in i Drömtiden tillsammans med eller i stället för trumma. Enskilda runor motsvarar shamanismens kraftdjur och andehjälpare. Runmagins väsen är att bringa balans i tillvaron och det är ju shamanens huvuduppgift.

Runor och navajo-andlighet. Navajos grundläggande föreställning om hozho, att vandra i skönhet, finns inbyggt i runsystemet. Den healingceremoni som går under namnet Blessingway motsvaras av att sjunga alla utharkens 24 runor. Såväl navajos andlighet som utharken genomsyras av det heliga fyrtalet.

Runor och samisk tradition. Precis som jojken saknar utharken början och slut. Att jojka eller sjunga runor är ett sätt att sjunga landskapet och därmed balansera sig i de stora kretsloppen. Bilderna på de samiska shamantrummorna har många grundläggande likheter med runorna, som ett sätt att beskriva och orientera sig i både den ordinära och den icke-ordinära verkligheten.

Runor och judisk mystik. Precis som det hebreiska alfabetet är runorna en gudomlig gåva som kommit till människorna direkt från den kreativa kosmiska urkraften. Båda systemen har intrikata och heliga talmagiska sammanhang och innebörder. Såväl den judiske mystikern som runmagikern kan genom bön och sång lyfta illusionens slöja och se tillvaron sådan den är. Den judiska bönen har liksom runsången funktionen ”att laga världen”. Liksom Elohim har utharken en kosmisk kreativ dimension. Impulsen nedifrån framkallar impulsen uppifrån.

Runor och Jung. Alla runor rymmer yttre och inre dimensioner och kan liksom Jungs aktiva imagination föra oss i kontakt med våra djupast liggande skikt i det personliga och det kollektiva omedvetna. Att använda aktiv imagination eller runor har en helande djuppsykologisk effekt. Runorna är arketyper som genom användning kan frambringa synkroniciteter, alltså sammanfallande händelser i det inre och yttre som ger oss vägledning i det andliga arbetet.

Runor och kvantfysik. Runorna har frambringats ur den ursprungliga kosmiska matrisen. De är manifestationer av det kosmiska potentialitetsfältet och är i grunden icke-lokala mönster av relationer stadda i en ständig dynamisk förändring och förvandling. Runorna uttrycker den pågående kosmiska skapelsen och deras användning kan ha en ögonblicklig och kosmisk påverkan. Det som händer på en plats i väven händer samtidigt överallt i väven; som i det inre, så i det yttre; som där uppe, så här nere. 

Runor och alkemi. Det heliga giftermålet mellan ande och materia, mellan himmel och jord, mellan kungen och drottningen kan åstadkommas med utharken. Varje runa har en ljus och en mörk sida, en manlig och en kvinnlig, en andlig och en materiell, en inre och en yttre. Att viga samman polära runor är ett sätt att frambringa de vises sten, det alkemiska guldet, visdomen. Transformationen på individuell nivå kan få en spridning till kosmisk nivå i den process som alkemisterna kallar multiplicatio, och som finns inneboende i utharkens talmagi.

Runor och Maya-kosmologin. Carl Johan Callemans tolkning av Mayas nio kosmiska skapelsevågor har många beröringspunkter med utharken. De nio första runorna är matrisrunor som representerar nio olika aspekter (även kronologiska) av den kosmiska skapelsen. Den nionde runan, Naud, som är nornornas runa representerar den kosmiska nödvändigheten. Den nionde skapelsevågen har frambringat ett kosmiskt paradigm som kännetecknas av enhetstänkande och balans och det är precis vad nornornas runa är ett uttryck för.

Runor och Castaneda. Kärnan i Castanedas system är att uppleva energin direkt och bli en otadlig andlig krigare. Runorna är portar eller virvlar in i denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin. Runa nummer 16, Tyr-runan, är den andlige krigarens runa. Otadlig? Ja! Och Castanedas ”örn” som sitter i kosmos mitt och slukar avlidnas medvetande är för mig detsamma som Den Tomma, alltså den icke-runa, den Tomhet, som allt skapats ur och som allt återgår till.

Runorna talar till var och en på ett individanpassat sätt och de hjälper alla som respektfullt och ödmjukt samarbetar med dem att hitta sin egen väg. Runmagin innehåller ingen dogmatism. I runmagin är det runorna själva som är lärarna och utharken är ett självinstruerande system. Min erfarenhet säger mig dock att den som verkligen vill nå djup kunskap och även kunna medverka kreativt i den kosmiska skapelseprocessen bör arbeta med den 24-typiga utharken, alltså den runcykel som inleds med Ur-runan och som har Den Tomma som en underliggande potential. Det finns visserligen runmagiska skolor som arbetar med 16 runor (den yngre futharken) eller 18 runor (baserat på en tysk feltolkning av Havamal) men utövarna riskerar att gå miste om den mer fullödiga kraft och kunskap som kan utvecklas genom samverkan med de 24 runorna i utharken – oavsett hur högt man ropar eller hur mycket man rör på armar och ben medan man ropar.

Uran, vatten och jord

Det pågår ett utdraget och på sätt och vis lågintensivt krig mot Moder Jord överallt i världen. Jag syftar på exploateringen av naturtillgångar i form av gruvdrift, utvinning av gas och olja, skogsskövling, industriellt jordbruk, kraftverksdammar och förgiftning och uttömning av sötvattenresurser.

De människor som drabbas värst är för det mesta urfolk, vare sig de ägnar sig åt traditionella näringar i sina ursprungliga områden eller tvångsförflyttats till reservat som tidigare ansågs mer eller mindre värdelösa. När urfolk gör motstånd sker det oftast under de stora mediernas radar men ibland kan en lokal kamp utvecklas till ett gravitationscentrum för en mer global mobilisering och uppmärksamhet. Det är precis det som nu sker vid Standing Rock-reservatet i South Dakota och kampen mot en oljeledning (Dakota Access Pipeline) som byggs för att transportera olja från fälten i North Dakota till Illinois längre österut. Projektet innebär ingrepp i marker som betraktas som heliga av lakotas och som utgör ett hot mot präriens känsliga ekosystem, i synnerhet vattentillgångarna.

Dakota Access Pipeline är inte det enda hotet i dessa trakter. Här är det också tänkt att den stora pipelinen Keystone XL ska byggas för att transportera kanadensisk tjärsandsolja från Alberta ner till raffinaderierna i Texas. Delar av Keystone-systemet har redan byggts men den mest omstridda, den som kallas XL, är tillfälligt stoppad av president Obama av hänsyn till klimateffekterna.

Den som vill få en aktuell och bra bakgrund till dessa strider rekommenderas att läsa Klas Lundströms färska rapportbok Urangruvan på prärien (Rongo förlag 2016). Den fokuserar på uranutvinningen i nordvästra Nebraska och dess inverkan på det känsliga prärielandskapets jord och vatten, i synnerhet den underjordiska Ogallala-akvifären. Klimatet på prärien är hårt med kalla vintrar, heta somrar och varierande regnmängder. Storskaligt jordbruk har lett till katastrofal erosion, t ex i form av 1930-talets dust bowl, och till ohållbar dränering av Ogallala-akvifären genom omfattande konstbevattning. Att gräva ner oljeledningar i detta torra landskap ökar ytterligare hotet mot vattentillgångarna. Det gäller i synnerhet också tidigare och nu pågående utvinning av uran. Den sker numera inte i dagbrott eller traditionella gruvschakt utan genom en metod som kallas in situ-lakning. Den är en sorts variant av den frackningsmetod som används för att utvinna gas och olja ur skifferlager. Vid in situ-lakning pressas syresatt vatten, eventuellt förstärkt med bikarbonat och andra kemiska tillsatser, ner i den porösa sandstenen där uranet finns. Vattenlösningen tvättar ur uranet ur sandstenen, det uranhaltiga vattnet pumpas upp till ytan och där separeras uran och vatten. Det ”renade” vattnet pumpas sedan tillbaka ner i berggrunden. Såväl vid frackning som vid in situ-lakning sprids på detta sätt olika föroreningar, även radioaktiva sådana, i grundvattnet och i det här fallet även till den stora Ogallala-akvifären.

Klas Lundström har rest runt i Nebraska, South Dakota och Wyoming, han har gjort en grundlig historisk och faktamässig research och han har intervjuat en rad människor som på olika sätt är inblandade i eller påverkade av verksamheten. Hans fokus ligger på människorna kring gruvstaden Crawford och i lakota-reservatet Pine Ridge och han sätter in de lokala problemen i ett större globalt sammanhang av kärnvapenrustningar, kärnkraftssatsningar och klimatförändringar. Otvetydigt leder uranutvinningen till ruggiga och oförutsägbara konsekvenser, både för miljö och människor, bl a i form av sjukdomar och missbildningar. Bland de drabbade finns också de som på kort sikt tjänar på eller tror sig tjäna på uranverksamheten i form av jobb eller betalning för markområden.

 Jag har själv tidigare skildrat uranbrytningens förödande effekter för navajos i Arizona och New Mexico i min bok Navajo: Att tänka och vandra i skönhet. Utifrån dessa historiska erfarenheter har navajos styrande råd beslutat att för all framtid förbjuda uranutvinning på reservatet. Frågan är vilken långsiktig juridisk tyngd detta beslut kommer att ha gentemot uranbolagens planer på framtida in situ-lakning.

Lakotas i North och South Dakota står inför samma problem som navajos – hur få stopp på energibolagens våldsamma framfart vare sig det handlar om utvinning av uran, olja och gas eller bygget av jättelika oljeledningar? Men problemet gäller ju inte bara navajo och lakota – det gäller också oss andra. Vi är alla del i den civilisation som föröder Moder Jord och släpper lös giftiga substanser som sedan sprids över hela jorden. I navajos myter berättas om de heliga tvillingarna som i urtiden dödade och fjättrade monster som hotade hela tillvaron. Ett av dessa monster, det gula monstret, uranet, naglades fast under jorden och där bör det enligt traditionella navajos också förbli.

Den som läser Urangruvan på prärien får en god inblick i den förstörelse som pågår i präriestaterna och som faktiskt också har en direkt svensk koppling. Två svenska pensionsfonder, Andra och Sjunde AP-fonden, investerar nämligen i Cameco, den kanadensiska koncern som utvinner uran i Nebraska. Inte är det vettigt att svenska pensionsmedel är med och finansierar denna förödelse, eller hur?

Slutsålda böcker nu gratis på hemsidan

Det finns fortfarande efterfrågan på en del av mina böcker som är slutsålda och där jag inte planerar någon nytryckning. Nu har jag gjort två av dem tillgängliga på norrshamans hemsida i pdf-format. Det gäller Drömtid visdom paradox och Ibland inträffar mirakel.
Här en kort presentation av de båda:
Drömtid visdom paradox utgår från en resa som jag gjorde i sydvästra USA 2010 – ett motsträvigt landskap som är världens centrum för ursprungsfolk som navajo, hopi, acoma, taos, zuni och apacher. Resan sker inte bara i ett ökenartat landskap genomskuret av kanjoner och höga, lummiga berg utan också i Drömtiden. Dagens stigar och vägar korsar spåren och berättelserna efter urtidens heliga varelser, hjältar och monster. Här finns också de destruktiva spåren efter spanska conquistadorer och amerikanska erövrare och folkmördare. Boken släpper fram röster från områdets traditionella invånare – filosofer, medicinmän och radikala antikolonialister – som utifrån en ursprunglig livssyn försöker balansera livet i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan Drömtiden och industricivilisationen. Detta är en bok om visdom som en aktiv och kreativ aspekt för att kunna samverka med världen och vandra i skönhet. Det är en civilisationskritik och en utredning av vad traditionell kunskap, native science, innebär och hur den kan föras in i vår tid.

Boken är samtidigt en sammanfattning av insikter från min mer än 30 år långa filosofiska och andliga resa som tog sin början i ett möte med indianska heliga män vid Russeltribunalen i Rotterdam 1980. En pågående resa som inte bara lett till sydvästra USA utan också till heliga platser och märkliga upplevelser och möten framför allt i Sápmi.

Ibland inträffar mirakel är en analys och lärdomar av folklig läkekonst och shamanism. Så länge som människan har funnits har det funnits sjukdomar och icke-teknologiska botemetoder. Det var shamanen som ansvarade för sjukdomsboten och även andra magiska ingripanden i tillvaron, som att spåra villebråd och påverka väder och vind. Redan i de äldsta klippmålningarna som är drygt 30.000 år finns shamaner avbildade. Shamanernas verksamhet har varit funktionell och därför har den överlevt in i våra dagar, om än i förändrad och förenklad form. Dagens botare och blodstämmare är verksamma i en obruten tradition även om de står ganska långt från de forntida shamanerna och deras mer drastiska extasmetoder.

Men vad är det som gör att boten fungerar? Vad sker egentligen i boteaktens rituella drama? Vilken roll spelar botaren? Vilken roll har patienten? Vilken filosofi styr botarens aktioner? Varifrån kommer förmågan att bota? Går det att över huvud taget förklara bot annat än som mirakel? Och när inträffar mirakel? I detta kompendium gör jag en systematisk analys av den folkliga läkekonstens metoder, föreställningar och funktioner. Utifrån botarnas aktivitet och tankar drar jag slutsatser om hur även andra, som inte är botare, kan utvinna livslärdomar ur denna rika och levande kunskapstradition.

FN-kritik mot exploatering av San Francisco Peaks

San Francisco Peaks intill Flagstaff i Arizona är ett heligt bergsmassiv för 13 olika ursprungsfolk i USA, bland dem navajo, hopi, havasupai, apacher och zuni. Sedan 1930-talet finns där en kommersiellt driven alpin skidanläggning, Arizona Snowbowl, som nu byggs ut och dessutom fått tillstånd att använda renat avloppsvatten från Flagstaff till att göra konstnö. Det sker trots ett intensivt motstånd från ursprungsamerikanerna som efter att ha uttömt alla juridiska möjligheter i USA vänt sig till FN och klagat över utbyggnaden som de betraktar som ett helgerån. FN:s rasdiskrimineringskommitté, CERD, riktar nu kritik mot USA.
CERD:s ordförande Alexei Avtonomov skriver i ett brev av den 9 mars 2012 till USA:s delegat att kommittén är bekymrad över de andliga och kulturella effekter som skidanläggningen på San Francisco Peaks kan få för ursprungsbefolkningen. Han skriver också att kommittén begär information om vilken process staten har genomfört för att på förhand få ett fritt och informerat samtycke från de berörda urfolken för utbyggnaden av skidanläggningen och omvandlingen av avloppsvatten till konstsnö.
Den som följt de senaste årens strid om San Francisco Peaks, som formellt är federalt land, vet svaret på den frågan. Inget har gjorts från amerikanska myndigheter för att få ett samtycke från områdets ursprungsbefolkning. Anledningen är nämligen att alla berörda indianstammar säger blankt nej till utbyggnaden.
Konventionen för att avskaffa alla former av rasdiskriminering är bindande även för USA:s regering och Avtonomov skriver i en diplomatiskt inlindad formulering att han önskar att USA ska fortsätta verka för ett effektivt genomförande av konventionen och så framför han en mycket konkret begäran;
”Kommittén begär information om konkreta åtgärder för att säkerställa att den heliga karaktären som denna plats har för ursprungsfolken respekteras, inklusive möjligheten att upphäva tillståndet till Arizona Snowbowl för att ytterligare konsultera ursprungsfolken och ta hänsyn till deras oro och till deras religiösa traditioner.”
USA måste komma med ett svar senast den 31 juli i år.
Varför har då navajo m fl valt att dra in det internationella samfundet i kampen för San Francisco Peaks? Så här svarar Leonard Gorman på Navajo Nation Human Rights Commission;
”Det internationella samfundet ser det vi ser och har nu hört oss. Det är ett lugnande besked från CERD att Navajo Nation och dess invånare blir hörda och omfamnade av en organisation som ska övervaka internationella fördrag.”
Det enda rätta för USA:s regering vore självfallet att stoppa all ytterligare exploatering på San Francisco Peaks och dessutom avveckla hela Snowbowl-anläggningen.

Vi har inte makt att äga landet

Anthony Lee Sr är en navajo-sångare, dvs medicinman i den gamla traditionen. Han har inför det amerikanska nationaldagsfirandet den 4 juli skrivit ett långt brev till tidningen Navajo Times som är av intresse även många människor utanför Diné Bikeyah, Navajo Nation. Rubriken på texten är: 4 juli går emot traditionen.
Det är en text ursprungligen formulerad på navajo och med många utvikningar men den röda tråden är kritik av det paradoxala förhållandet att många diné, dvs navajo, utan några djupare tankar bakom, firar 4 juli på liknande sätt som vita amerikaner – med patriotiska sånger och fyrverkerier. Men traditionella dinéer har aldrig firat 4 juli påpekar Anthony Lee:
-Det sprakande fyrverkeriet inne i den enkla vedspisen var gott nog för våra traditionella far- och morföräldrar. De naturliga färgerna i den heliga regnbågen och de naturliga färgerna (non-man made colors) vitt, blått, gult och svart har alltid varit allestädes närvarande och kraftfulla.
Lee ironiserar över texten i sånger som My country och This Land is Your Land:
-Nej, detta land är definitivt inte ditt land och kommer aldrig att vara det herr Uncle Sam – och det är inte heller vårt land även om vi var de första amerikanerna på den här kontinenten. Landet tillhör Skaparna, Diyin Diné, de heliga varelserna. Vi lever bara tillfälligt på denna jords yta i ett försök att bevara och fortsätta våra liv på det sätt som det var avsett utan några politiska ingripanden utifrån. Vi har definitivt inte någon inneboende övernaturlig makt att äga landet eller de fundamentala lagar som styr vår dagliga existens. Vi försöker bara leva i enlighet med dem. Som diné och jordens barn försöker vi helt enkelt att leva ett liv med kvalitet på Moder Jord. När mänskligheten försöker äga, vanhelga, missbruka och exploatera jordens system så måste det få konsekvenser, t ex global uppvärmning, tornados, jordbävningar, tsunamier, torka, oljeläckor och spill och andra stora katastrofer.
Och vad gäller 4 juli då:
-Fjärde juli firas bara en gång om året medan stjärnorna faktiskt visar sig varje natt. De uppträder med en känsla av avsikt och värdighet. Stjärnornas speciella församling och formation har något att lära oss om livets kvalitet. Fyrverkerierna den fjärde juli försvinner i intet och lämnar efter sig bara en dålig lukt som är skadlig för vår hälsa.
-Den ursprungliga diné-flaggan – fast den inte kallas flagga – är en majsstängel. Majsstängeln är en manifestation av Blessing Way-ceremonin och representerar ryggraden i diné-samhället. Stängeln har i toppen en blåhake (doolii, bluebird) vars röst resonerar med fukten, mörka regnmoln, i Fader Himmel. De gula fransar som omger stängeln kopplas samman med majspollen – tadidiin. Majsstängeln har rötter som växer djupt ner i marken och ger stabilitet åt växten. Dessa andliga begrepp och principer är extremt viktiga för den yngre generationen att känna till och uppskatta. I själva verket är detta en förutsättning för dinés kunskapssystem för att kunna leva ett stabilt liv.
Denna förankring i jorden och kontakt med himlen är något som stjärnbaneret saknar och i idéerna bakom stjärnbaneret finns ingen djupare förståelse för vad färgerna rött, vitt och blått egentligen står för. För en traditionell diné däremot är dessa färger intimt förbundna med naturelement betonar Lee:
-Blått är förbundet med Fader Himmel – Yadihil – den oändliga utbredningen av kunskap och visdom som finns i galaxen. Rött är förbundet med Moder Jord – Nahasdzaan – som tillhandahåller liv, näring och upprätthållande för alla livsformer på jorden. Vitt är förbundet med den heliga vinden – Nilch’i Diyin – som finns inom oss och cirkulerar inom oss. Vindens inre form – bigistiin – har en självreglerande, återkommande, cyklisk och mäktig kraft i vår kropp och själ. Vi andas in den feminina mjuka kraften hos vinden och andas ut den maskulina kraften hos vinden. Andningen skapar en helig förening, balans, fred och harmoni i våra liv.
-Trä är maskulint och luften är feminin. När de två elementen kommer samman i en helig förening skapar detta en gnista och en helig eld tänds. Denna eld blir den eviga elden hos farfar eld och farmor eld. Det är därför som barnen har fått lära sig att inte missbruka eller leka med elden som vid fyrverkerierna den fjärde juli.
-Elden fördes metafysiskt ned från den mäktiga solen av en orsak och avsikt och för att upprätthålla vårt sätt att leva. Mäktiga lärdomar kom från farfar eld och farmor eld när elden hade en central plats i dinés bostäder – hooghan. Idag är den centrala elden ersatt av sofistikerade moderna propan- och gasspisar, storbilds-tv och höghastighetsinternet. Det förklarar varför våra barn och även en del vuxna har tagit sin tillflykt till fyrverkerier som en sorts underhållning. Det är ledsamt men sant.
-Förra året, och året innan, satt jag ödmjukt i min hooghan trots allt sprakande och vanvett runt omkring. Jag hade en liten eld i min vedspis nere vid fårhagen och jag framförde min hyllning och tacksamhet till universums stjärnor. Efter att ha smuttat på lite hett kaffe gick jag ut för att andas frisk luft. Ett stjärnfall lyste upp den svala natthimlen och det var gott nog för mig, precis som det var för mormor och farfar.

Det gula monstret

”Före uranbrytningen levde vi i harmoni och allt var bra och vackert”. Så sa en gammal navajokvinna i slutet av 1990-talet när uranbrytningens effekter i Navajo Nation hade slagit till med full kraft och skördat hundratals liv på reservatet. Lungcancer, magcancer, bröstcancer, leukemi, njursjukdomar, fosterskador och missbildade barn. De drabbade: män som utan skyddsutrustning arbetat med att bryta uran, framför allt i dagbrott, kvinnor och barn som blivit radioaktivt smittade av männens arbetskläder och i radioaktiva bostäder byggda av betong från gruvavfall och män, kvinnor och barn som blivit förgiftade av vatten de druckit när de vallat får, ibland ganska långt från själva uranbrytningen.
Fortfarande tickar de radioaktiva tidsinställda bomberna i generna hos gruvarbetarnas efterlevande, fortfarande sprids radioaktivt damm från gamla varphögar och fortfarande rör sig radioaktivt nedsmutsat grundvatten allt närmare dricksvattentäkter som används inte bara av navajo utan även av deras grannar hopi. Det gula monstret, som navajo kallar uranet, är fortfarande aktivt.
Detta är följderna av den uranbrytning som bedrevs i navajoland från början av 1940-talet till slutet av 1970-talet. Det allra mesta av uranet utvanns av privata bolag som kunde skära guld med täljkniv när de med hjälp av billig arbetskraft och utan några som helst investeringar i arbetar- och miljöskydd fick garanterad avsättning av uranet till fasta priser. Det fanns bara en köpare: den amerikanska federala staten genom Atomic Energy Commission. Och en enda användning: till atomvapen. Det var bråttom att få fram uranet för att först hinna före Nazityskland med att ta fram atombomben och därefter för att ligga före Sovjetunionen i det kalla krigets kapprustning.
De fullständigt förödande effekterna för de navajoer som arbetade med uranbrytningen och de som bodde och bor i närheten av gruvorna skildras i en mycket skakande bok av den undersökande reportern Judy Pasternak: Yellow Dirt – An American Story of a Poisoned Land and a People Betrayed (Free Press 2010). Detta är undersökande journalistik av allra bästa märke: Pasternak gräver fram en mängd skandalösa uppgifter ur federala arkiv och hon ger röst åt de mest utsatta – de navajoer som utan att någonsin få reda på något om strålning eller radioaktivitet betalar med sina liv för det amerikanska atombombsprogrammet. Hon följer flera av de familjer som blev indragna i uranbrytningen genom generationerna och hon gör det på ett respektfullt sätt.
Och hon ställer de federala myndigheterna vid skampålen, bl a Indianbyrån som enligt fredsavtalet från 1868 ska agera som beskyddare av navajofolket. Pasternak visar övertygande hur myndigheterna känt till farorna men medvetet valt att blunda. Hur de kände till skadorna men i det längsta vägrade att ta ansvar för och åtgärda dem. Det var först när Pasternak 2006 publicerade en serie uppseendeväckande reportage om problemen i Los Angeles Times som det blev någon aktivitet att tala om från myndigheternas sida – och egentligen inte förrän upprörda ledamöter i representanthuset satte tummen i ögat på dem och fick igång ett nu löpande femårsprogram för att sanera gamla urangruvor och radioaktiva bostäder. Alldeles för sent och för lite för de drabbade.
Och nu finns nya planer på uranbrytning i navajoland – något som navajo kämpar emot med näbbar och klor, men som tyvärr ser ut att kunna bli verklighet redan 2013. Vi kan stödja denna aktuella kamp med sympatiyttringar, men framför allt kan vi ge vårt stöd genom att säga nej till kärnkraft och uranbrytning i Sverige. Det är samma kamp här som där! Navajoernas erfarenheter visar att uranet aldrig ska tas upp ur marken. När det en gång frigjorts ur berget sprids det okontrollerat till mark och vatten, människor, djur och växter. Det är en illusion att tro att radioaktiv strålning kan kontrolleras. Nu matas vi med argument om att uran i Sverige bara ska användas till ”fredlig” kärnkraft, men den är vare sig koldioxidfri eller ofarlig och har dessutom en siamesisk tvilling som följer med på köpet: atomvapen. Uranet måste stanna kvar i marken!

USA kränker mänskliga rättigheter

USA har konsekvent misslyckats med att leva upp till sina åtaganden att skydda ursprungsfolkens mänskliga rättigheter. Dessa försyndelser måste USA stå till svars för. Det säger Navajo Nations kommission för de mänskliga rättigheterna i ett officiellt svar till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i Genève. Svaret ingår i FN:s översyn av om medlemsländerna lever upp till de mänskliga rättigheterna. I år är det USA som granskas.
Navajokommissionen pekar ut tre huvudområden där USA inte levt upp till sitt ansvar. Det gäller misslyckandet med att skydda heliga platser, tvångsförflyttningen av navajoer från Black Mesa och att navajos rätt till självbestämmande inte respekteras, skriver Farmington Daily News som har fått tillgång till rapporten.
Navajo Nation vill nu att FN:s råd för de mänskliga rättigheterna ställer följande frågor till USA:
Varför skyddar inte USA:s federala lagstiftning ursprungsamerikaners rätt att fritt uttrycka sin religiösa tro och utöva den såväl offentligt som privat?
Varför inleder inte USA en verklig dialog på jämställd fot med Navajo Nation om markanspråk och tvångsförflyttningar?
Varför förtrycker USA:s lagar och politik ursprungsnationernas nedärvda rätt till självbestämmande och suveränitet över sina områden, resurser, vatten och mineraler?
När kommer USA att godkänna FN-deklarationen om urfolkens rättigheter?
Vi får se om USA levererar några svar på dessa angelägna och pregnant frågor när FN-rådet för de mänskliga rättigheterna håller sin session i Genève i november.

Respit för San Francisco Peaks

En omröstning i veckan i stadsstyrelsen för Flagstaff i Arizona blev en framgång för områdets ursprungsfolk och ger ytterligare respit för bergsmassivet San Francisco Peaks. Med fem röster mot två beslutade styrelsen, bland annat efter passionerade inlägg från representanter för navajo, hopi, havasupai och zuni, att säga nej till tillverkning av konstsnö av stadens dricksvatten för skidanläggningen Snowbowl.
Striden om Snowbowl har pågått ända sedan den först byggdes på 1930-talet. Anledningen är att ursprungsfolken i Arizona, Utah och New Mexico betraktar San Francisco Peaks som ett mycket heligt massiv med en alldeles speciell plats i deras traditionella andlighet och livsstil. Här hämtar medicinmän och medicinkvinnor läkeörter och stenar, här håller hopis regnbringande kachinas till under vinterhalvåret, hit genomför de pilgrimsvandringar och håller ceremonier.
Striden har intensifierats de senaste åren sedan ägaren till skidanläggningen fått tillstånd av den federala Bureau of Land Management som formellt äger området att bygga ut anläggningen och också att använda renat avloppsvatten från Flagstaff för snötillverkning – något som urfolken såg som ett oerhört övergrepp på deras andlighet. Navajo (Diné) drev saken till domstol och lyckades tillfälligt stoppa snötillverkningen men en högre instans gav grönt ljus. Obama-administrationen bad dock parterna att försöka hitta alternativ och då dök förslaget upp att i stället använda Flagstaffs dricksvatten till snökanonerna – ett förslag som indiannationerna också motsatte sig. De är emot både skidanläggningen och all tillverkning av konstsnö där.
Sedan Flagstaff nu sagt nej till det senaste förslaget gäller det ursprungliga beslutet om renat avloppsvatten, men det har nu åter hamnat i domstol – den här gången med motiveringen att det skulle kunna innebära hälsorisker att tillverka sådan konstsnö. Kampen fortsätter alltså.
För den som vill läsa mer om denna viktiga strid hänvisar jag till Save the Peaks och citerar avslutningsvis vad presidenten för Navajo Nation, Joe Shirley Jr, lät hälsa till stadsstyrelsen i Flagstaff före den viktiga omröstningen om San Francisco Peaks, som heter Dook’o’osliid på navajo: ”Överallt i Navajoland kan man varje dag i veckan också i denna moderna värld höra sånger och ceremonier för att bringa balans till vårt folks liv som åkallar namnet på denna heliga plats, Dook’o’osliid. För oss Diné representerar det heliga berget i väst livet självt. Vårt heliga gudomliga väsen Kvinnan-som-förändrar sig (Changing Woman) placerade detta berg här för oss och fäste det vid jorden med en solstråle…Ända sedan dess har Diné rest till detta heliga berg för att samla örter och förrätta sina ceremonier och böner. Den vördnad som Diné känner för Dook’o’osliid har aldrig upphört eller minskat… Jag ber er att lyssna till min vädjan och ge ett svar så att det andliga livet för mitt folk kan fortsätta oantastat i 50 år, 100 år, 500 år till, så som det har gjort under det gångna millenniet.”

Fantastisk fotobok om navajo

Det har under årens lopp getts ut många böcker om navajo-kulturen i sydvästra USA – också ett antal fotoböcker som har försökt att fånga det karga, storslagna och magiska landskapet i Navajo Nation. Nu har det kommit en fotobok som brädar det mesta som publicerats tidigare. Den heter One Nation, One Year (Rio Grande Books, 2010) och har två navajoer som upphovsmän: fotografen Don James och författaren Karyth Becenti. (Förlagets egen presentation av boken hittar du här ).
James är i vardagslag fotograf på tidningen Albuquerque The Magazine i New Mexico och har länge velat göra denna bok där navajokulturen beskrivs inifrån av en de egna. Han vill berätta navajos egen historia, gå utöver stereotypbilderna och hylla det sätt som navajo definierar sig själva på. Under ett år, 2008, reste han runt på det väldiga navajoreservatet – i bil, till fots, till häst – sammanlagt mer än 1 600 mil. Hans budget var 100 dollar i veckan, han åt och sov enkelt – ofta hemma hos människor som han mötte i ensliga avkrokar av Navajo Nation.
Resultatet är andlöst bra. Detta är helt enkelt fantastiska bilder av navajoer i vardag och helg, i arbete och ledighet, i rutinsysslor och heliga ceremonier, folk som hämtar vatten eller hö och folk som förbereder sig för en traditionell vigsel. Här kan vi se unga navajoer som gör trick med sina bmx-cyklar, spelar basket eller rockmusik, medelålders navajoer som spelar golf, kör Harley-Davidson, tränar boxning eller ägnar sig åt rodeo, gamla navajoer som vallar får, väver mattor eller bara poserar framför sina enkla bostäder med medaljerna från andra världskriget. Och mycket mycket annat.
Om jag ska välja två bilder som beskriver mångfalden och ändå fångar det typiskt navajoiska så väljer jag en från samhället Chinle och en från en icke namngiven plats mitt ute i ingenstans. Bilden från Chinle är tagen inne i gymnasiets sporthall under en basketmatch mellan två flicklag. Läktarna är fyllda till bristningsgränsen av navajoer i alla möjliga åldrar och alla möjliga klädstilar. Det handlar om flera tusen åskådare. Och detta på en basketmatch mellan gymnasieflickor! Jag har själv sett denna sporthall utifrån flera gånger och undrat varför den är så stor. Nu vet jag varför. Basket kallas ofta rezball på reservatet. Den andra bilden visar en mycket gammal kvinna som leder sin fårflock över en grusväg i ett mycket kargt landskap. Över håret en traditionell sjal, i övrigt en lång och vid navajokjol, en halvsliten västerländsk vindtygsjacka och så på fötterna ett par supermoderna joggingskor.
Detta är en bok som visar att navajo-kulturen är ytterst komplex, i viss mening paradoxal men, framför allt, mycket levande. One Nation, One Year kan inte beställas via svenska nätbokhandlar men från Amazon får man den hem i brevlådan på en vecka. Missa inte det!

Navajo håller fast vid traditionell filosofi

Herb Yazzie, ordförande i Högsta domstolen i Navajo Nation offentliggjorde fredagen den 28 maj 2010 tre utslag som har stor betydelse för alla ursprungsfolk. Genom utslagen skyddas och bevaras den unika navajosynen på vad lagar är och hur de ska tillämpas och samtidigt slås fast att det är folket och inte politiker som ska fatta besluten om framtiden. Domstolens utslag är historiskt och förändrar navajos för all framtid, skriver tidningen Navajo Times.
Det viktigaste utslaget gäller det som hos navajo kallas för de fundamentala lagarna och som enligt traditionen ska vara vägledande för människornas liv här på jorden. (Till begreppet räknas traditionell lag, naturlag, hävdvunnen lag och sedvanelag. En längre artikel om dessa begrepp finns i artikeln Domare, filosofer och traditionalister ). Stamrådet, Navajo Nation Council, har försökt begränsa användningen av de fundamentala lagarna till enbart den del av rättssystemet som kallas Peace Courts och där civila tvister kan avgöras. Avsikten var att ge större makt åt rådet och dess egen lagstiftning – ett beslut som på ett avgörande sätt skulle ha urholkat det traditionella navajosättet att leva, Diné Life Way. Nu ogiltigförklarar Högsta domstolen detta beslut bl a med motiveringen att de fundamentala lagarna har existerat sedan tidens begynnelse och inte kan ändras av människor.
Det andra utslaget handlar om president Joe Shirleys försök att krympa stamrådet från nuvarande 88 till 24 delegater. Vid en folkomröstning i Navajo Nation i december 2009 fick förslaget stöd av över 60 procent av väljarna, troligtvis som ett uttryck för tilltagande missnöje med det alltmer maktfullkomliga och kostsamma rådet. Omröstningen överklagades på formella grunder men nu fastslår Högsta domstolen att den var giltig och att folkets vilja är att minska rådet till 24 delegater. Navajos valkommission uppdras nu att omedelbart förbereda ett sådant val i oktober i samband med de amerikanska kongressvalen.
Också det tredje utslaget handlar om maktkampen mellan president Shirley och stamrådet – mer konkret om rådets beslut att i höstas tvinga presidenten till en betald tjänstledighet (administrative leave) till följd av påstådda oegentligheter i samband med några misslyckade affärsprojekt på reservatet (fortfarande oklart vad det skulle ha handlat om). Tjänstledigheten upphävdes av en domstol och nu fastställs det beslutet av Högsta domstolen. Rådet överskred sina maktbefogenheter, presidenten är inte anställd av stamrådet utan av navajo-folket, säger domstolen.
Därmed har domstolen i tre viktiga mål fastslagit att de traditionella lagarna (från Drömtiden) ska fortsätta att reglera navajos livssätt, att den strikta uppdelningen mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt ska behållas, att makten ska utgå från folket och att folket kan ändra institutionerna när det är missnöjt med de existerande. Ordförande Herb Yazzie har åter gett uttryck för att domarna i Navajo Nation är viktiga filosofer och traditionsbevarare. Den som är intresserad av att läsa en längre intervju med Herb Yazzie hänvisas till min bok Navajo – Att tänka och vandra i skönhet.

Domare, filosofer och traditionalister

När en jurist skriver en bok om sin nations syn på lagar och hur dess rättsväsende tillämpar dem låter det som en synnerligen träig historia som möjligen är gångbar som lärobok på någon juridikinstitution. Men Navajo Courts and Navajo Common Law (University of Minnesota Press, 2009) av Raymond D. Austin är en utomordentligt givande och läsvärd bok. Undertiteln är A Tradition of Tribal Self-Governance och det ger en vink om att detta är en bok skriven för att användas som inspirationskälla för urfolk som vill återknyta till gamla traditioner som en väg till att kasta av sig kolonialismens ok och utöva självstyre.
Raymond D. Austin är verksam som lärare vid University of Arizona i Tucson och han var under åren 1985-2001 ledamot av Navajo Nations högsta domstol. Austin är alltså navajo och hans bok innehåller en överskådlig sammanfattning av navajos skapelsemyter, filosofi och historia. Det går nämligen inte att skriva en bok om navajo-lagar och rättsväsende utan denna filosofiska och historiska bakgrund. Den traditionella andliga filosofin ligger under och genomsyrar all annan verksamhet. Det andliga och vardagliga vävs samman i det som kallas Diné Life Way, alltså navajo-sättet att leva livet.
Navajoerna räknar med fyra så kallade fundamentala lagar som domarna måste kunna hantera och väga samman:
* Traditionell lag (traditional law), som är Den store andens/Det stora mysteriets lagar.
* Hävdvunnen (customary law) lag, som är de heliga varelsernas lagar.
* Naturlag (natural law), som är Moder Jords och Fader Himmels lagar.
* Sedvanelag (common law), som är Dinés/Navajos lagar.
Navajo betraktar kriminella handlingar som ett uttryck för att harmoni och balans har rubbats och lagens syfte är att återskapa harmoni genom att undanröja orsaken till obalansen. Den process som används vid domstolarna brukar på engelska kallas ”talking things out”, alltså att man pratar igenom problemen, till punkt, tills en consensus nås om upprättelse/gottgörelse för den som har drabbats av den brottsliga handlingen. Det handlar alltså om en horisontell rättvisa till skillnad från den vertikala rättvisa som finns i det västerländska systemet, där den som begått den felaktiga handlingen ska straffas. Hos navajo är syftet att återskapa harmoni och balans.
Tanken om den horisontella rättvisan utgår från synen på att alla navajoer är jämställda, att alla varelser i universum är inbördes förbundna med och beroende av varandra i en väv av universella relationer. Alla varelser är därmed släktingar, ingen står över någon annan. En sådan rättsprocess kan ta tid och den får en närmast ceremoniell betydelse. Austin kallar också navajos rättsprocesser för Navajo justice ceremony. En längre recension av Austins bok kan du läsa här.