Vi måste alla tänka på den sjunde generationen

”Våra instruktioner från Wakan Tankan säger oss att vi ska verka för global healing, att lära ut fred och harmoni till Moder Jords många nationer och att inleda både ett stort helande (a Great Healing) och en stor förlåtelse.” Orden är uttalade av Arvol Looking Horse, Sun-kan Wan-kan Wi-c’as’ta, i den lilla skriften White Buffalo Teachings (HYT Publishing 2005). Den baserar sig på samtal med Arvol och har ställts samman av Harvey Arden och Paula Horn (lakota).
Harvey Arden är känd för läsarna av min blogg; han är medförfattare till de fantastiska böckerna Wisdomkeepers och Travels in a Stone Canoe som jag tidigare recenserat här och här. HYT Publishing är det förlag som Arden är med och driver. Arvol Looking Horse är också känd för mina läsare som beskyddaren i den 19:e generationen av den heliga pipa som lakota, dakota och nakota ursprungligen fick av vita buffelkvinnan. Han är också initiativtagare till den ceremoni som sedan 1996 hålls vid sommarsolståndet under namnet World Peace and Prayer Day. White Buffalo Teachings handlar till stor del om bakgrunden till, avsikten med och utförandet av denna ceremoni.
Utgångspunkten för Arvol är de ursprungliga instruktionerna om den sjunde generationen som han sammanfattar på följande sätt; ”Enligt vår väg måste en ledare vara ödmjuk och tänka på den sjunde generationen. Varje generation måste ta i beaktande välgången för den sjunde generation som ska komma. När vi vänder oss till de fyra kardinalriktningarna kan vi höra våra förfäder i vinden som uppmuntrar oss att fatta beslut med tanke på de generationer som ska komma. Kom ihåg att för sju generationer sedan bad våra far- och morföräldrar om välbefinnande för oss trots att vi ännu inte var födda. Om de hade glömt dem som ännu inte var födda, om de hade glömt oss, då hade vi inte varit här idag.” ”Vi alla måste fatta rätt beslut på den sjunde generationens vägnar. Men vi har ont om tid.”
Arvol betonar att vi alla har ansvar för att motverka de krafter som nu föröder och exploaterar sönder Moder Jord. ”Moder Jord är inte en resurs (resource), utan själva källan (source) till livet självt.” Allt är ömsesidigt sammankopplat och beroende; vi är alla ett; och därför kommer det som drabbar Moder Jord och andra arter att drabba också oss människor. I det perspektivet kan världsomspännande ceremonier den 21 juni spela en viktig roll;
”Våra förfäders profetior lär oss att hedrande av sommarsolståndet på de heliga platserna kommer att vara nyckeln till att läka den förstörelse som vi har släppt lös på vår lidande Moder Jord.” Orsaken är bl a att just vid sommarsolståndet flödar den andliga energin ”genom en öppen dörr från Skaparen.” Om många människor världen över kommer samman i en gemensam ceremoni för fred och harmoni kan det leda till ”ett energiskifte, som kan hela Moder Jord och åstadkomma ett universellt medvetande som strävar mot att uppnå fred.”
Arvol berättar också andra intressanta saker i White Buffalo Teachings, t ex märkliga upplevelser under en resa till Irak för att försöka förhindra det första Irak-kriget under George Bush d.ä. där Muhammed Ali figurerar som en hjälpare i nöden! Läsaren får också lära sig en del om de sju heliga riter som lakota en gång fick av Vita buffelkvinnan och varför det är viktigt att bevara och skydda dessa ceremonier. Mest intressant är kanske Arvols berättelse om hur han vid tolv års ålder fick ikläda sig rollen som beskyddare av den ursprungliga heliga pipan – ”pipornas pipa”. Det var hans farmor som överlämnade pipan tillsammans med en rad förhållningsregler och ceremoniella regler (”proper protocol”). Arvol får t ex aldrig bära vapen, han får inte ha blod på sina händer och han får inte använda oanständigt språk. Och så de två kanske allra viktigaste förhållningsreglerna; att bönerna bara får handla om hälsa, skydd, vägledning och visdom, ingenting annat; och att en healing-ceremoni alltid måste följas av en tacksägelse-ceremoni.
Dessa råd kan vi alla ta till oss. Det finns anledning att återkomma till Arvol Looking Horse – inte minst inför den 21 juni och World Peace and Prayer Day.

The Soul of the Indian

Charles Alexander Eastman var en dakota (en av sioux-nationerna) som föddes i nuvarande Minnesota och tillbringade sin barndom i Manitoba i Kanada dit många dakotas flydde efter nederlagen mot den amerikanska armén 1862. Hans dakotanamn var Ohiyesa och hans far, Ite Wakandhi Ota (Many Lightnings) var en av de 300 dakotakrigare som dömdes till döden för att de gripit till vapen mot USA:s armé. Majoriteten av de dödsdömda fick sina domar omvandlade till fängelsestraff men 38 av dem hängdes annandag jul 1862 i USA:s största massavrättning. Övriga dakota tvingades iväg på långa marscher till fångenskap i andra delstater, en del flydde över gränsen till Kanada – bland dem den då fyraårige Ohiyesa som kom att uppfostras av sin farmor och farbror.
Fadern var en av de benådade och under fängelsetiden gick han över till kristendomen och började sedan ett nytt liv som jordbrukare. Han hämtade hem den då 15-årige Ohiyesa från Manitoba, gav sonen hans engelska namn och satte honom i amerikansk skola övertygad om att den vite mannens väg var den enda realistiska att vandra. Ohiyesa blev framgångsrik i vitingarnas utbildningssystem och avlade småningom läkarexamen i Boston. Hans första jobb som läkare blev på Pine Ridge-reservatet i South Dakota där han fick vara med och ta hand om den ruggiga efterbörden till sjunde kavalleriets massaker på uppemot 300 lakotas vid Wounded Knee 1890.
Även om Charles Eastman under många år hade skolats i den vita kulturen gjorde hans starka barndomsupplevelser av det fria livet i Manitoba och mötet med det vita barbariet i Wounded Knee att han i själ och hjärta alltid kom att betrakta sig som en dakota. Han kom att viga sitt liv åt att försvara ursprungsamerikanernas kultur, religion och mänskliga rättigheter. Hans kritik av de federala myndigheterna gjorde det svårt för honom att få jobb som läkare men med hjälp av sin vita hustru Elaine Goodale, som själv var kunnig i lakota-språket och var verksam som indianskoleinspektör och författare, lyckades han finna en ny väg för sin livsuppgift, nämligen författarens väg. Hans unika kombination av djupa kunskaper om traditionellt dakota-liv och förmågan att uttrycka sig på engelska gjorde hans böcker till storsäljare. Genombrottet kom 1902 med Indian Boyhood och hans skrivartalang ledde senare till ytterligare elva böcker.
Charles Eastman är en av huvudpersonerna i den amerikanska tv-filmen Bury My Heart at Wounded Knee som nyligen visades på SvT. Jag blev starkt gripen av Eastmans öde, som skildras på ett korrekt och inkännande sätt i filmen, och jag fick en stark lust att bekanta mig närmare med hans författarskap. Valet föll på den tunna boken (45 sidor) med titeln The Soul of the Indian i nyutgåva från 2003 på Dover Publications. Den publicerades ursprungligen 1911 och är naturligtvis präglad av sin tid, men den är ändå en av de mest stringenta och skarpa sammanställningarna som finns om indiansk andlighet och traditionell livssyn. Eastman ansåg att indiansk andlighet under ganska lång tid hade urvattnats och korrumperats av mötet med den vita kulturen och hans ambition var att beskriva hur den genuina andligheten tedde sig före kontakten med de vita.
Eastman beskriver genomgående det högsta andliga väsendet som Det stora mysteriet och han påpekar att dyrkan av detta mysterium skedde i tystnad, i ensamhet och helt fritt från självhävdelse. Språk är otillräckligt för kontakten med det heliga eftersom detta möte går bortom språket. Den andliga upplevelsen är personlig och direkt och ingen annan kan förmedla eller kritisera en andlig upplevelse. ”Varje själ måste möta morgonsolen, den nya, friska jorden och Den stora tystnaden ensam!” Mötet med det andliga som Eastman också kallar Det osynliga sker i naturen utan några tempel och helgedomar – förutom naturens egna.
Samvaron med Det osynliga, som är kärnan i den andliga strävan, beskriver han som hambeday, ett uttryck som han översätter till ”mystisk känsla”, ”drömmande” och ”medvetande om det heliga”. Om man vistas bland många människor i städer eller byar försvinner mycket av den andliga kontakten och kraften. I naturen däremot är allt genomsyrat av ande, alla varelser har en själ, och redan i moderslivet och som litet barn skolas indianen in i ett religiöst sätt att tänka och förhålla sig, påpekar Eastman. Känslan av samhörighet och syskonskap med alla andra varelser och hela skapelsen inympas som ett självklart sätt att vara. Det finns bara en enda plikt i livet och det är att be, att ge uttryck för ett dagligt erkännande av Det osynliga och Det eviga. Alla dagar är heliga och varje handling är en andlig handling.
Redan på Eastmans tid fanns människor som exploaterade och förvrängde den traditionella andligheten i kommersiella syften och han bemödar sig om att beskriva de ursprungliga tankarna bakom de viktigaste ceremonierna och det ursprungliga sättet att utföra dem, det som traditionella ursprungsamerikaner idag kallar proper protocol. De fundamentala ceremonier som han beskriver närmare är framför allt inipi, det som brukar kallas svetthydda, soldansen och bruket av den heliga pipan och hur de hänger intimt samman med de mytiska berättelserna om deras ursprung och uppkomst. Det är ceremonier som bara kan utföras inom specifika kulturella ramar.
Ett särskilt avsnitt ägnar Eastman åt de egenskaper som ansågs viktiga bland traditionella dakotas, egenskaper som vi idag kanske skulle säga är grunden i en andlig kunskapsväg. Det allra viktigaste var att utveckla självkontroll, han skriver till och med om perfekt självkontroll. Till självkontrollen hör tystnaden som han beskriver som balans mellan kropp, själ och tanke. I tystnaden finns Det stora mysteriet, i tystnaden kan man höra Det stora mysteriet och utveckla självkontroll, mod, uthållighet, tålamod, värdighet och vördnad. Tystnad är karaktärens hörnsten, skriver Eastman. Till en traditionell karaktär räknar han också givmildhet. Kärlek till ägodelar är en svaghet som ska övervinnas. Den som samlade på saker hade låg status i indianska kulturer.
Till modet hör att inte frukta döden, för själen är odödlig och återvänder till sitt ursprung – Det stora mysteriet – när man dör. Därmed finns själen överallt och genomsyrar hela naturen. Det var också dit, till naturen, som Eastman/Ohiyesa själv alltid längtade – för alltid positivt präglad av sina barndomsupplevelser. Sina sista elva år levde han i en liten stuga han lät bygga i Ontario i Kanada vid Lake Hurons strand. När han avled 1939 vid 81 års ålder hade han inte publicerat en enda rad de sista 18 åren. Man kan anta att han kontemplerade sitt unika levnadsöde men kanske framför allt ägnade den tiden åt att söka samvaro med Det stora mysteriet.
Den som vill läsa mer om dakotas kan med fördel bekanta sig med Waziyatawins arbete som jag skrivit om här . Hon hämtar åtskilliga beskrivningar av dakota-livet ur Eastmans böcker, som alltså är lätt åtkomliga som nytryck.

Avkolonisering och en gammal mans berättelser

Ett viktigt inslag i kampen mot kolonialismen är de ursprungsamerikaner som på universitet runt om i USA bedriver antikolonial forskning, som t ex Waziyatawin (Angela Wilson) en dakota-indian från Minnesota, nu verksam vid University of Victoria i British Columbia, Kanada. Waziyatawin är historiker och hon utmanar den koloniala strukturen genom att ge den amerikanska historien en helt ny mening. Hon skriver historia ur de koloniserades, de förtrycktas perspektiv. Det är en historia som bygger på en muntlig berättartradition och som ger en annan version av historien och en annan vision av världen än den förhärskande koloniala, västerländska modellen. Att skriva de förtrycktas historia är ett sätt att göra motstånd, att avkolonisera tänkandet, att återerövra sitt förflutna, ”ett starkt sätt att tänka innan de kom” som den processen kan uttryckas av en traditionell dakota.
Waziyatawin har en egen sajt om den antikoloniala kampen och hon har skrivit flera böcker i ämnet, bl a Remember This! – Dakota Decolonization and the Eli Taylor Narratives (University of Nebraska Press 2005). Det är en märklig och gripande bok som bygger på berättelser av Waziyatawins adopterade farfar Eli Taylor och ger en lysande inblick i ett traditionellt sätt att tänka om och förhålla sig till världen. När berättelserna bandades var Eli Taylor 84 år gammal. Initiativet kom från hans sida. Han ville delge eftervärlden ett antal uråldriga berättelser om vad det innebär att vara dakota som ett sätt att försöka bevara såväl språk som kultur – en ambition som passar som hand i handske med Waziyatawins antikoloniala projekt.
Vilka är då dakota? Tillsammans med lakota och nakota utgör de den större grupp som av kolonisatörerna kom att kallas för sioux. Idag finns dakota på reservat framför allt i Minnesota, North och South Dakota och i de kanadensiska delstaterna Manitoba och Saskatchewan. Läget för dakotaspråket och den traditionella dakotakulturen är prekärt. Försöket att leva som vita har misslyckats skriver Waziyatawin, som ändå tror på möjligheten att behålla en dakotaidentitet och kämpa för överlevnad och självbestämmande.
När Eli Taylor återberättar de traditionella historierna är det enligt Waziyatawin ett sätt att göra motstånd mot det koloniala systemet och ett sätt att återerövra det förflutna. Att göra det på ursprungsspråket är helt nödvändigt eftersom språket är intimt förknippat med, ja sammanlänkat med världsbilden. För en traditionell dakota är språket wakan, dvs mystiskt, heligt, eftersom det en gång gavs av Wakantanka, Det stora mysteriet. Ceremonier och sånger är egentligen bara möjliga på det ursprungliga språket. Det är ett språk som skiljer sig avsevärt från västerländska språk, det är betydligt mer relationellt. Språket i sig uttrycker den helighet som finns i skapelsen och hur allt ömsesidigt hänger samman med allt annat.
De avsnitt i Remember This! Som gör djupast intryck på mig är de som handlar om det mystiska, det heliga, och hur det kan gripa in i jordelivet. En traditionell dakota har en världsbild som säger att allt har sin grund i Wakantanka, Det stora mysteriet, och att allt som är wakan har förmågor som vi som människor aldrig kan förstå. Mirakel inträffar helt enkelt ibland, när det osynliga griper in, t ex vid traditionell sjukdomsbot. Förmågan att bota ges av Wakantanka och är vid varje givet tillfälle beroende av hjälp från andra andliga väsen. Det är alltså aldrig botaren som botar. Det är det osynliga och den som fått förmågan att bota, eller snarare att förmedla bot, har en skyldighet att hjälpa alla enligt den grundregel om ömsesidighet och generositet som bör prägla dakotas sociala liv. Botandet är en helig förpliktelse och ställer alltså tuffa krav på utövaren och hans/hennes sätt att leva.
Genom att nedteckna Eli Taylors berättelser har Waziyatawin gett sitt bidrag till kampen mot kolonialismen, för en avkolonisering av tänkandet som i förlängningen kan bana väg för en avkolonisering av handlingar och av landskapet. Hon har delat med sig av berättelserna och frågar om vi som inte är urfolk verkligen är beredda att lyssna? Jag hoppas det och jag hoppas att hennes optimistiska slutord ska besannas: There is great hope.
En längre artikel om Waziyatawin och traditionell dakota-filosofi finns på min hemsida .